Arkiv för January 2014

- Sida 1 av 2

Sex anledningar att läsa Söndag!

av Söndagsredaktionen
140202_sondag_LOW

Februari är sjukmånaden nummer ett. Det snörvlas och hostas, febern slår till och näsan bara rinner och rinner. Men det finns knep att ta till som minskar risken att bli sängliggande. I veckans Söndag tipsar vi om 12 sätt att slippa bacillerna – och spara på sjukdagarna.

Här är fem andra anledningar till att du inte ska missa nya numret av din favorittidning:

1. I veckans långa intervju talar Mia Skäringer ut om kriserna, livet och kriget med sig själv.

2. Häng med på indisk matlagningskurs. Steg för steg får du lära dig hur du lagar den kryddstarka maten – på riktigt!

3. Bildspecial: Paret Ingemar, 63, och Anne-Marie, 54, tröttnade på sina diskreta, ”vanliga” kläder. Nu ägnar de timmar i vintagebutiker i jakten på Borsalinohattar, elastabyxor och skräddarsydda 40-talskappor.

4. Nya recept för alla er som följer 5.2-dieten.

5. Res med hjärtat! Söndag tipsar om romantiska resmål lagom till Alla hjärtans dag.

Kategorier Veckans nummer

Att referera till Astrid Lindgren – ett knasigt nationaldrag

av Söndagsredaktionen

Karin_Ahlborg_bloggNär skådisen och komikern Will Ferrell strax före jul i en amerikansk talk show berättar om svenska jultraditioner på ett sätt som får oss att framstå som en hop förvirrade knallkorkar, fnissar vi förtjust.
För att inte tala om hur nöjt vi kluckar när ”Sweden” eller ”Swedish” nämns i en långfilm och det görs häpnadsväckande ofta.
Och det är aldrig, aldrig, aldrig i något smickrande ljus.
Nej då, vi är ett land av blåsta blondiner som heter Inga och inte lyckas få ihop deg nog för att köpa något att dra på sig över bikinin.
I lömska attacker har vi låtit resten av världen drabbas av Ikea-förbannelsen ’’det fattas tre ­mojänger’’ och vi har inte fantasi nog att äta ­något annat än köttbullar, än mindre att skämta.
Hade det inte varit för oss hade Stockholmssyndromet aldrig uppstått och när svenskar ­pratar säger de oftast ’’Helvete, helvete, helvete’’, vilket ju ligger helt i linje med vår bergmanska dysterhet.
Fast jag tycker nog att jänkarna har missat ett av de knasigare nationaldragen: Att ständigt referera till Astrid Lindgren och det på ganska oklara grunder.

Tänk dig någon som aldrig hört, sett eller läst något av Astrid Lindgren och ni tar en biltur ute på vischan och du utbrister hänfört:
– Åh, men titta! Det är ju rena Bullerbyn!
– Qué? Bullerbyn? Vad betyder det?
– Jamen, alltså … En by. Med tre hus och en massa barn.
– Jaha. En massa barn. Inga vuxna?
– Jo. En blind farfar, i alla fall.
– Jaså. Jaha. Och vad gör barnen då?
– Gör och gör … De köper falukorv. Eller de GLÖMMER att köpa falukorv. Så härligt.
Här kommer din bekanting att ge upp, möjligen snurra med pekfingret i höjd med tinningen och försöka prata om något annat.
Fast du tänker inte ge dig, särskilt inte om det råkar finnas en glimt glittrande vatten i närheten.
– Nej men, som Saltkråkan, då.
– Què? Saltkråkan? Vad betyder nu det, då?
– Saltkråkan är en ö med några hus och en massa barn. Och en hund.
– Jaha.
Suckar din bekanting tungt.
– Vad gör barnen då?
– Gör och gör. De lallar väl mest omkring och tittar på en gubbe som ramlar i vattnet.
– Låter ju fantastiskt.
– Du fattar inte. Det är ju typ som Kling och Klang.
– Kling och Klang?
– Poliserna i Pippi Långstrump, vet du väl. Väldigt roliga.
– Jaha, vad gör de, då?
– De jagar Pippi men kan inte få tag på henne.
– Och Pippi är …?
– En nioåring som är jättestark och bor ensam i ett stort hus.
– Gör hon något mer? Eller vänta, hon går mest omkring och så där?
– Ja! Just det! Hon letar saker och vägrar gå i skolan. Så härligt.
– Vi struntar i Bullerkråkan och Saltön nu. Ska vi inte äta?
– Jojomensan! Ett tabberas som skulle ha fått ögonen hos Kommandorans fattighjon att tåras.
– Kommandoran… ? Nej, glöm det!

 

Veckans krönikör
Namn: Karin Ahlborg
Ålder: 53.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.
Familj: Fyra söner.
Bor: I Nacka.

4 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en 20 år gammal flaska pepparsås från Grenada som bara blir ondare och ondare.

Min vision av himlen är …
… att det är rätt dött där.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… vänligt påpeka att säkerhetsnålar som örhängen ser rätt … efterblivet ut.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… hänga hemma hos folk för att ta reda på exakt hur mycket det ljugs på Facebook. Och snacka om att jag skulle ha en statusuppdatering med studs dagen efter.

Kategorier Krönikor

Sluta ge våra barn giftig mat!

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYFler och fler väljer vego. För kroppens, plånbokens och, inte minst, planetens skull. Våra barn propsar på ekobananer och biodynamiskt ­odlade äpplen. En köttfri dag i veckan är på väg att bli en folkrörelse och i lågstadieklasser diskuteras vikten av att köpa fisk från MSC-listan. Bra så. Gräsrötterna har fattat galoppen sedan länge.

Makten? Inte förrän nu.

I mitten av januari beslutade EU-parlamentet äntligen att rucka på en av sina mest rigida regler: Den om att billigast är bäst vid offentlig upphandling. I fram­tiden får myndigheter välja bort leverantörer som, till ­exempel, inte har rätt miljöprofil eller saknar kollektiv­avtal. Oavsett hur mycket de lyckas pressa sina priser.

Men hittills har skolor, som valt att servera dyrare när­producerad, ekologisk mat till sina elever, alltså riskerat att bli anmälda för brott mot upphandlingsreglerna.

Befängt.

Om lagändringen kommer att leda till att ungarna får luncher som är miljö- och människovänliga? Låt oss hoppas det, men det är absolut ingen garanti. Som vi vet kostar krav- och rättvisemärkta köttbullar någon krona mer per portion än massproducerade köttklistervarianter. Och cash är tyvärr oftast king, det vet alla som sitter med ett budget­ansvar.

Troligtvis kommer majoriteten av landets skolbespisningar tvingas fortsätta servera besprutade grönsaker och pannbiffar som till största delen består av slaggprodukter, stärkelse och socker.

Det är inte bara befängt. Det – om något – borde vara brottsligt.

Kategorier Krönikor

59:ans öde gör mig en aning nervös

av Söndagsredaktionen

OisinCantwellOm buss 59 vill jag berätta.
En linje med blygsam turtäthet som går från Norra Hammarbyhamnen i Stockholm, via östra söder till city, och vidare norrut genom stan.
Jag tar denna buss till och från jobbet varje dag. En färd som räddar det lilla som återstår av mina arma nerver. Ingen trängsel i underjorden, ingen kamp för överlevnad i gången mellan T-centralen och Centralen där tusentals människor i minuten väller fram med panikslagna ögon och vassa arm­bågar.
En buss med gott om sittplatser är så oerhört mycket mer civiliserat. Jag stiger på vid Östgötagatan och är två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet.
59:an puttrar långsamt fram i bilköerna över Centralbron. Utsikten hänför: Riddarfjärden och Stadshuset, Gamla stan, slottet, riksdagen och Rosenbad.
I ögonvrån ser jag Högsta domstolen. Där sitter säkert Göran Lambertz och filar på något nytt svårbegripligt försvarstal till sin inställning till cirkus Quick.
Per Ekberg, trafikplanerare på SL, visar sig ha nördkoll på bussarna. Han berättar att 59:an är en av Stockholms äldsta linjer. Den invigdes 1930 och hade redan då Hammarbyhamnen som en  ändhållplats. Märkligt nog var den andra Karolinska sjukhuset, trots att hospitalet invigdes först 1937.

Under åren har sträckningen ändrats elva gånger. Den kortades till exempel 1967 då Sverige
bytte till högertrafik. Och mellan 1989 och 2002 passerade den NK.
Så kom plötsligt något snille på att 59:an skulle hålla sig inom Söder, med ett dramatiskt tapp av passagerare som följd. Redan några månader senare lades rutten om igen. Bussen körde till Sergels torg. Och i augusti 2003 förlängdes sträckan till Karolinska sjuk­huset. Cirkeln var sluten.
På 59:an är klasskillnaderna så tydliga. På morgnar och eftermiddagar färdas innerstadens medelklass på väg till och från medelklassjobben
i innerstaden.
Mitt på dagen tar pensionärerna över. Inte den sortens uppenbart välbärgade äldre, som återfinns på Östermalm, utan de tanter och farbröder som befolkade Söder på den tiden stadsdelen
ännu tillhörde arbetarklassen, före gentrifiering och omvandling av hyresrätter till svindyra bostadsrätter.
Det är just dessa tanter och farbröder som håller 59:an vid liv. Jag har hela tiden upplevt den som en anakronism, som en rest från det förflutna, en linje som omöjligen kan löna sig och som SL behåller av romantiska eller nostagiska skäl.

En känsla som får näring av statistiken: En vanlig dag har den ungefär 5 000 passagerare, att jämföra med de 63 000 som per dygn färdas med 4:an.
Ingen föreställning kunde vara mer fel­aktigt, visar det sig. Obskyra linjer som min, fyller en ekonomisk funktion för Landstinget.
Pensionärer som inte orkar ta sig till tunnelbanan hoppar i stället på närmaste buss. På så vis hålls kostnaden för den dyra färdtjänsten nere.
59:an – det viskas i mitt öra att du hotas av den kommande förändringen av Slussen. Det gör mig nervös. Mitt kärleksförhållande till dig är för all del inte okomplicerat, jag orkar inte tänka på hur många gånger jag har stått i vinterkylan och svurit över hopplösa förseningar, men jag kan inte leva
utan dig.
Jag kan bara vädja till SL: Skona min buss. Jag älskar den.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 49.
Yrke: Journalist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… dijonsenap.
En låt alla borde lyssna på är…
Caribbean wind, därför att den en gång för alla tar död på missuppfattningen att Bob Dylan inte kan sjunga.
Min vision av himlen är …
… att den har en bar.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… springa och gömma mig.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Bobby Fischer, eftersom han slarvade så grovt med sin genialitet.

Kategorier Krönikor

Missa inte: Skönhetsbilaga på köpet!

av Söndagsredaktionen
ettakombony

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Söndag har träffat Isak och Mona Berkowitz som klarade sig från att deporteras till dödslägren genom at fly till Sverige från det naziockuperade Danmark 1943. Efter timmar på Öresund i en liten roddbåt lyckades Monas familj ta sig förbi de tyska sökarljusen och nå Råå i utkanten av Helsingborg.

”Välkomna till Sverige! var det första de sa. Jag glömmer det aldrig, känslan av trygghet var fantastisk”, minns Mona.

Den här veckan finns det extra stor anledning att köpa Söndag. Förutom den vanliga tidningen får du en 44-sidig bilaga på köpet med allt du behöver veta om hår och skönhet!

Kändisfrisören Steve Terry visar hur du själv fixar ett glamoursvall à la Hollywood – och den supersnabba uppsättningen för dig som har bråttom till festen.

Du får 19 tips för en skön vinter och vi avslöjar kändisarnas skönhetshemlisar.

I det ”vanliga” söndagsmagasinet har vi också träffat Joel, 31, som var spelmissbrukare. Han levde ett dubbelliv och spelade bort allt. På matsidorna bjuder vi på långkok och veckans resa är en roadtrip till Key West i Florida. Mycket läsning alltså!

 

Kategorier Veckans nummer

Hörde jag ”Draaaaaamaten”?

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYSvärmor Chris är på besök från England och har ett enda önskemål (förutom att få umgås med oss, förstås): ABBA-museet.

Jag blir jätteglad. För om inte Chris hade varit sugen på Mamma Mia-sing along, hade det sannolikt tagit minst ett år till innan jag pallrat mig i väg. I Stockholm har vi massor av kulturupplevelser precis runt knuten, men kommer jag mig för? Näpp. Jag har varken varit på Artipelag eller Fotografiska (ja, jag skäms) och duckar ofta teater, då jag är lite känslig för överdrivet salivutsöndrande och arrrrtikulerrrrande. Dessutom: Under helgerna geggar ju gärna livet ihop sig till en trasslig mix av mangeltvätt, läxläsning, träning och – möjligen – vila.

Men i dag har vi kulturfest, svärmor och jag. Vi testas i ABBA-kunskap, dansar på karaokescenen och förundras över scenkostymernas pyttestorlekar. Efter det interaktivintensiva besöket dricker vi kaffe i Melody hotels foajé och avhandlar viktigheter som sällan hinner blir sagda då vi bor i olika länder.

Inte nog med det: Jag, vars själ fått vingar av Björn och Bennys magiska melodier, bestämmer att nu ska det bli ändring – här ska upplevas! Jag tänker på Gunnika (sid 12–15), som bannlyste stugsittarhelger och lyckades trycka in 52 äventyr på lika många veckor.

Min ambition är något lägre. Tvätten måste ju manglas någon gång, så jag satsar på ett ”äventyr” i månaden och väljer att hålla mig till Wikipedias definition av ordet: ”En aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall och som ofta ställer krav på deltagarna”.

Så dagens strapatser räknas, absolut. Jag uppträdde på scenen tillsammans med hologramversionerna av Björn, Benny, Anni-Frid och Agneta. Inte bara riskfyllt (publiken hade kunnat bua) utan också krävande (det gällde verkligen att hålla tungan rätt i tonarten).

Första utmaningen är således avklarad. Nu återstår bara elva.
Hörde jag ”Drrrrramaaaaaten”?

 

Svärmor Chris möter sina idoler på ABBA-museet. 

IMG_4780
Kategorier Krönikor

Test: Är du sockerberoende?

av Söndagsredaktionen
140119_sondag_LOW

Cristina gömde undan bullar och godis för familjen och kollegorna och fick svår abstinens om hon inte åt konstant.

I 40 år kämpade hon med sitt sockerberoende innan hon till sist fick hjälp. Nu är hon sockerfri och till på köpet 10 kilo lättare.

Experterna delar in vårt förhållande till socker i tre kategorier: Socialt bruk, skadligt bruk och ett beroende. I veckans Söndag kan du testa dig själv om du är fast i sockerfällan.

Och läsa Cristinas berättelse om hur hon gick från sockerjunkie till hälsosam 47-åring.

Just nu singlar snön ner utanför fönstret här på redaktionen och det är inte utan att jag längtar tillbaka till Koh Phi Phi när jag ser de fina bilderna i veckans resejobb om de thailändska paradisöarna. Läs och dröm dig bort.

Ovanpå på det får du som vanligt allt du är van vid i tidningen: Kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, böcker, mat & vin och mycket mer.

Kategorier Veckans nummer

När blir det okej att äta middag ensam?

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacJag har två kvinnliga kompisar som är 50 plus. De är coola, självständiga, och vågar stå upp för det de tror på. Typen som gärna sätter sig i en bar var som helst i världen, beställer in en whisky sour och obehindrat börjar konversera lokalbefolkningen. Trodde jag.
Men icke. Den ena berättar om sin tid på Kuba. Nej nej, jag var ute på dagarna, och jag åt lunch ute men middag blev det på rummet. Jag skulle aldrig gå ut på restaurang eller bar ensam, det är mest unga killar som kommer fram och snackar och då skulle folk tro att jag var ute efter att ragga eller köpa sex.
Den andra berättar om några ensamma veckor i Tyskland. Hur hon ringde dit sin man på helgen,­ bara för att ha någon att gå ut och äta tillsammans­ med på kvällen.
Om de här fräsiga fruntimren inte vågar sig ut på egen hand, tänk då hur många kvinnor som trycker i sina hus, lägenheter och hotell efter klockan 18 bara för att inte bli dömda.
Äh, det ligger väl hos dem själva, intalade jag mig själv, när jag härom året traskade ut ensam efter mörkrets inbrott i italienska Bari. Jag kom från en weekend i Rom med en kompis och var på väg till Kroatien där en pojkvän väntade. Så EN ynka kväll skulle jag väl klara av att gå ut och äta på egen hand?

Jag siktade in mig på ett enkelt ställe som ­ut­lovade pizza och pasta. Stegade fram till servitrisen som frågade hur många vi var i sällskapet. Uno sa jag. Hon såg lite konfunderad ut men ­visade mig till ett litet bord med utsikt över ­torget. När en servitör kom fram försökte jag ­beställa men då skakade han bryskt på huvudet.
No no, jag ska ha ditt bord. Resolut lyfte han upp mitt lilla bord och satte ihop det med ett ­annat längre bort där en barnfamilj väntade på att slå sig ner. När jag reste på mig tog han min stol också. Där stod jag, lätt handlingsförlamad och undrade vad som just hänt. När jag inte fick några indikationer på att jag skulle få en annan plats så gick jag, med svansen mellan benen ­(undrandes om att jag hade behandlats annor­lunda om jag fötts med penis mellan samma ben), tillbaka till hotellet.
Jag lade mig hungrig och ledsen den kvällen och förstod mina kompisar fullt ut.
Men det här var ju Kuba, Tyskland och Italien. Säkerligen är det annorlunda i världens mest ­jämställda (nåja, plats fyra) land Sverige.

Jag har en annan kompis som också är 50 plus. Han är man och hänger på en bar på Söder i Stockholm varje fredag och lördag. Han går dit ensam men slår sig alltid i slang med andra, både män och kvinnor, som glatt välkomnar hans sällskap.
Jag frågar honom om en ensam kvinna skulle få samma bemötande. Nja, då skulle folk dra öronen åt sig, det skulle verka desperat.
Jahaja. Givetvis finns det större problem. Som att många kvinnor inte får gå i skola, inte jobba, inte gå ­hemifrån överhuvudtaget. Men jag tycker ändå att det är deprimerande att halva jordens befolkning inte känner sig bekväm på egen hand i det offentliga rummet på kvällstid.
Jag vill ha en värld, ett Europa, ett Sverige där en ensam kvinna på krogen varken ses som patetisk, desperat eller potentiell sexköpare.
Och får behålla ­bordet hon sitter vid.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: Hägersten.
Gör: Redigerar.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en stock snus.
En låt alla borde lyssna på …
… är The hardest walk med The Jesus and Mary Chain. 2:39 ­minuter man aldrig tröttnar på.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag … 
…trots att det skulle ­vara lite creepy, berömma min bakdel och säga till mig själv att sluta noja och ta bort skämskoftan från höfterna.

Kategorier Krönikor

Det som väntar känns meningsfullt

av Söndagsredaktionen

LeifbyI morgon ska jag göra någonting jag aldrig gjort förut.
Och kanske aldrig kommer att göra igen.
Eftersom jag är sportjournalist till yrket kanske ni tror att jag ska åka på ett stort mästerskap någonstans långt bort.
Att jag ska se häftiga matcher, träffa stora stjärnor, bo på fint hotell, och kamma hem ett fett traktamente för ”besväret”.
Det är ju sånt sportjournalister gör.
Men nej, jag ska göra någonting mycket större och viktigare än så.
Jag ska gå på pappaledighet.
Koka gröt, byta blöjor, torka snor, läsa sagor, tvätta väldigt små kläder väldigt många gånger.
Jag ska vara borta i åtta månader, över vinter, vår och sommar.
Över OS, Champions League-finaler och VM
i Brasilien.
För mig känns det lite overkligt.
För många andra tycks det helt overkligt.
När jag berättat om mina planer har flera manliga sportjournalistkollegor tittat konstigt på mig och sagt: ”Ja, kul, men du ska väl fortsätta skriva?”.
Nej, jag ska vara pappaledig.
”Jo, men dina krönikor ska du väl fortsätta med?”.
Nej, jag tänkte vara helt ledig för en gång skull.
”Jaha, häftigt, men lite tv blir det väl ändå?”
Otroligt.

När jag lämnade in min ledighetsansökan dröjde det bara någon dag innan en överordnad ringde.
Han undrade om jag ändå inte skulle ta och jobba lite under pappaledigheten.
Gärna direkt, under de första veckorna.
Mest för min egen skull, förstås.
Jag har ingen säkerställd statistik på det här, men det är ganska uppenbart att manliga sportjournalister inte är överrepresenterade i kategorin pappor som tar ut längre, sammanhållande föräldraledighet.
Att förlänga semester med ett par veckor är ­däremot mycket populärt.
Vi föräldrar har det bra i Sverige, vi lever i ett föregångsland när det kommer till föräldraförsäkringen.
De allra flesta kan faktiskt dela föräldraledigheten rakt av.
Vad är det som är så uppseendeväckande med att just jag vill vara hemma?
Är det för att jag är man?
Sportintresserad?
”Medieprofil”?
Förmodligen en kombination av alla tre.
Och en ganska mossig syn på hur en sportjournalist är.

Om det fortfarande är någon som ­tvivlar så vill jag här och nu passa på att tala om en sak.
Jag kan inte komma på någonting som skulle kunna kännas ens i närheten av lika meningsfullt som det som nu ­väntar.
Jag ska leka med en gammal stekspade, leta efter den där strumpan som alltid försvinner, spola vatten i kranen, åka pulka, bada, äta potatismos med händerna, sova middag, räkna hur många gånger min dotter stänger av tv:n under en OS-femmil.
Och så ska jag vara högst delaktig och närvarande när vi tillsammans plockar ut allt ur en kökslåda, stoppar tillbaka allt igen, plockar ut, stoppar tillbaka, plockar ut, stoppar tillbaka – och ­plockar ut allt en gång till.
Vi ses.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… flera liter mellanmjölk. Är jag på riktigt bra humör kan jag ensam dricka en hel liter till middag.
En låt alla borde lyssna på är …
… The Creeps, Right Back On Track.De här pojkarna vet hur man använder en hammondorgel.
Min vision av himlen är …
… att det är ljust och fint. Alla är gråhåriga och hyggliga.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga åt den där heraluen att sköta sig i skolan, läsa mer böcker och ge fan i snuset.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Olof Palme eftersom han inte borde gå ut i Stockholmsnatten utan livvakter.
Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… gå och hämta ut allt hemligstämplat material från ”Palmerummet”.

Kategorier Krönikor

Vilken backe är du?

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYAnna-Karin drog med fingret över kartan, tills hon fastnade på Verbier.
– Dit ska vi, sa hon och fortsatte:
– Det är en skidort, det vet jag, för där har Pelle Hansson varit.

Pelle Hansson var en jämnårig kompis, också han från Frösön, som uppenbarligen hade spenderat ett och annat sportlov utanför Jämtland. Det var inte helt vanligt på den tiden. Min egen skiderfarenhet var begränsad till Åre, Duved, Storlien, Klövsjö, Vemdalen och Frösöbacken.

Nu befann vi oss i schweiziska Lausanne, Anna-Karin och jag. Vi var 19 år, nybakade studenter, sugna på äventyr. Planen hade varit att ta jobb som au pairer någonstans i Genève-trakten, men väl på plats lockades vi mer av preppade pister och after ski än av blöjbyten och barnkammarlekar. Så vi drog. Till Verbier, eller ”Verpan”, som var de svenska ”ski bumsens” epitet på byn.

Min och Anna-Karins säsong, vintern 1984–1985, bestod av lika delar jobb (på hotell och i bar), skidåkning (mest off pist) och festande (helst på ”säsongarnas” favorit, Le Pub Mont Fort). I liftkön trängdes vi med supercelebriteter som Diana Ross, prinsessorna av Monaco och Al Pacino, eftersom Verbier, redan då, var ett av alpernas hippaste häng.

I dag lär du fortfarande kunna skymta Diana Ross vid något av stammisborden på den legendariska nattklubben Farm Club. Dessutom har du goda chanser att springa på skådisen Leonardo Di Caprio, brittiska sessorna Eugenie och Beatrice, stjärnkocken Jamie Oliver eller fotbollsfamiljen Beckham i vimlet på bygatan. Även prinsessan Madeleine och maken Chris brukar susa nedför backarna, men i år lär de ta en paus från skidsemestrandet, de har ju annat att tänka på.

Längtar du efter pudersnö, vackra vyer och iskall öl? Bläddra fram till sidorna 68–73 och välj ort efter plånbok – eller personlighet. Själv faller jag för lugna Adamello framför party- jetsetstället Verbier.

Jag är ju, trots allt, inte 19 längre.

Kategorier Krönikor
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB