Arkiv för April 2021

- Sida 1 av 1

När jag klantat mig tänker jag på Churchill

av Söndagsredaktionen

Alla kan ha en dålig dag på jobbet. Undantagslöst alla. Som journalist får man ganska snabbt reda på det. Varje klantighet på tangentbordet resulterar direkt i ett antal ilskna mejl. Visst förekommer det personangrepp och allmänna stollig-heter bland mejlen. Men sådant bekommer mig inte längre. Efter 30 år på nyhetsredaktioner har jag vid det här laget blivit rätt hårdhudad.

De mejl som verkligen skakar om mig är de som gäller riktiga klantigheter. Faktafel. Språkfel. Slarvfel. Fel i största allmänhet. När det gäller sånt har läsarna nästan alltid rätt. Bland Aftonbladets fyra miljoner läsare finns alltid människor som kan betydligt mer om det aktuella ämnet än jag gör. Riktiga experter.

Mitt jobb går ut på att ständigt skriva om nya ämnen. Att snabbt tvingas sätta sig in i olika frågor är en del av yrkets natur och också en stor del av tjusningen. Varje dag lär man sig något nytt.

Men hur hårt man än anstränger sig för att läsa på och inhämta kunskap så blir det fel ibland. Shit happens. Då smäller det till i inboxen och jag har en dålig dag på jobbet.

Det är då jag tänker på Winston Churchill.

Eller Anatoly Dyatlov.

Under andra världskriget kom Winston Churchill att förkroppsliga det envisa brittiska motståndet mot Nazityskland och efter freden hyllades han som en nationalhjälte. Men han hade haft en rätt lång och snårig karriär innan han blev premiärminister 1940. Han var bland annat marinminister under första världskriget. Och där hade han några historiskt dåliga dagar på jobbet. Han tog bland annat beslut om att anfalla den turkiska halvön Gallipoli, då en del av det Osmanska riket. Det resulterade i ett fullständigt blodbad där det brittiska imperiets styrkor till slut tvingades till reträtt. Det var en militär och politisk katastrof och Churchill tvingades avgå. Den där dagen då han gav klartecken till anfallet var i efterhand en riktigt dålig dag på jobbet, både för honom och de 50 000 brittiska soldater som fick sätta livet till på Gallipoli.

Anatoly Dyatlov var ansvarig driftsingenjör för den sovjetiska Tjernobylreaktorn 1986. Den 16 april tog han beslut att genomföra ett säkerhetstest av anläggningen. En rad säkerhets-system sattes ur bruk. Tanken var att testa hur reaktorn skulle klara ett strömavbrott, om kraften från de inbromsande turbinerna skulle räcka till för att tillfälligt pumpa kylvattnet i reaktorn. Vid liknande tester tidigare hade det inte funkat. Det gjorde det inte den här gången heller.

Reaktorn överhettades och exploderade och orsakade den värsta kärnkraftskatastrofen hittills.

Jag har själv varit på plats och bevittnat förödelsen. Som sagt, en av fördelarna med det här jobbet är att man får stilla sin nyfikenhet. Hela den där delen av Ukraina är fortfarande märkt av det beslut som Anatoly Dyatlov tog för 35 år sedan. Visst, djurlivet frodas numera i den förbjudna zonen, men arbetet pågår fortfarande med att städa upp den radioaktiva skiten efter haveriet.

I jämförelse ter sig mina dåliga dagar på jobbet som futtigheter. Vilket de naturligtvis också är.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Våra egon har fått en rejäl smocka av viruset

av Söndagsredaktionen

Vad gör ett år av pandemikris med oss?  De vanliga utvägarna att distrahera oss för att slippa möta det som göms i skuggan är inte längre möjliga. Vi kan inte umgås som vanligt, äta ute, resa, nej, kanske inte ens arbeta. Det är lätt att missförstånd uppstår när vi inte kan ses, något som i sin tur förstärker känslan av ensamhet.

På så sätt liknar vår instängdhet det som kallas själens mörka natt: Dark night of the soul. Begreppet myntades av den spanske munken Johannes av Korset på 1500-talet. Sedan dess har det använts som ett slags gps för att hantera den existentiella kris som följer av att egot utmanas och som en långvarig isolering bäddar för. Det är en psykisk utvecklingsprocess där traumatiska minnen och upplevelser kommer upp till ytan och kräver att bli bemötta.

Prinsparet Harry och Meghan tar hjälp av Oprah Winfrey för att vädra sina trauman och visa på hur illa de anser sig ha blivit behandlade. Men hon är ingen terapeut och erbjuder inget slutet rum för att de själsliga såren ska få möjlighet att läka. Det som är bra med intervjun är att den visar att även de mest priviligierade är drabbade.

När jag lyssnar på dem hör jag hur överaktiverade deras egon är och jag sörjer över att de inte sökte (eller fick) hjälp på ett vettigt sätt. Jag tänker också att det enorma intresset för intervjun (50 miljoner har enligt Daily Mail sett den) också beror på att vi kollektivt går igenom olika själens mörka natt. Olika studier pekar på att det finns ett samband mellan upplevda psykiska besvär och att ha varit sjuk i covid-19 eller haft en sjuk anhörig.

När djupare delar av psyket blir aktiverat fungerar inte det rationella som hjälpredskap utan vi känner oss utlämnade. Under sådana stadier är det viktigt att komma ihåg att natten har ett syfte. En förnyad livskänsla och glädje väntar den som har tålamod med processen. Den är smärtsam som alla förändringar eftersom inte mycket i vår kultur uppmanar oss att söka efter vår själ och lita till våra egna resurser. I stället tar vi på oss offerkoftan.

– Pappa svarade inte på mina telefonsamtal, utbrister Harry.

– Det var jag som grät, inte Kate, klagar Meghan.

Deras egon är kränkta och förorättade. Våra egon får sig en rejäl smocka under den mörka natten. Helt enkelt för att minska vår självupptagenhet och hybris.

Psykiatern CG Jung menade att vi tappat vår feminina själ i vår västerländska självupptagenhet där vi anser att vi kan göra vad vi vill med naturen. Med stor energi angriper viruset vår livsstil och ställer allvarliga frågor om vårt sätt att leva. Vi bakar och lagar mat som aldrig förr. Vi söker tröst i moder jord och vandrar ut i naturen. Det lyfter fram det feminina: vi har fått fokus på hälsan, kroppen och vården. Tv-nyheterna är fyllda av engagerade läkare och sjuksköterskor.

Enligt banken SBAB, som frågade över 1 000 svenskar, anser 60 procent att distans-arbete är positivt. 46 procent tycker att privatlivet förbättrats.

Ordet pandemi från grekiskans pandemia betyder hela folket. Hiv-viruset drabbade vissa grupper men corona innebär ett hot för alla. Jung skulle säga att helhetens arketyp är aktiverad. Det som enar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss åt politiskt eller religiöst eller våra olika familjemässiga konflikter. När våra egon inte skymmer sikten kanske vi också upplever det som enar i stället för det som splittrar.

Forskningen om träd och svampar visar att de är sammanlänkade och kommunicerar med varandra. Kanske är coronaviruset rentav naturens sätt att reparera det vi förstört.

Naturen har redan dragit en suck av lättnad. Snart kanske vi också kommer att kunna göra det.

Veckans krönikör:
Namn: Malena Ivarsson.
Ålder: 71.
Familj: Syskon, barn och barnbarn.
Bor: Stockholm.
Gör: Sexolog. Skriver om relationer i Söndag.

Inga ord behövdes – så vi grät i tystnad

av Söndagsredaktionen

Längst framme vid altaret flämtar ett ljus och kyrkans golv är iskallt när jag rullar ut yogamattan. Fridfulla toner fyller rummet.

När passet startar rinner stressen av mig. Det är veckans lugnaste stund. Det är total närvaro.

Den kvinnliga yogaläraren leder oss med mjuk röst mot eldandning, små korta andetag genom näsan.

Vi blundar och därför ser jag inte när det sker. Jag bara hör hur något hårt slår i golvet.

Kvinnan bredvid mig, en dam i sjuttioårsåldern klädd i grön träningsdress, har fallit bakåt.

De första sekunderna infaller sig en tvekan och oron går som en vind genom gruppen. Kvinnan drar ett rosslande andetag, andas ut och det är som att livet lämnar henne. Hon blir alldeles stilla.

Tumult. Panik. Någon börjar gråta.

En kvinna kastar sig fram för att påbörja hjärt- lungräddning och får snart hjälp av andra.

Jag ringer ambulansen och förvirrat försöker jag förklara vad som hänt. Min röst bär inte och orden stockar sig när jag ska ge adressen.

Sedan står jag handfallen. Väntar på ambulansen, väntar på att livet ska återvända, väntar på att allt ska bli normalt.

Kompressionerna ser så tunga ut, kvinnan i grön träningsdress så liten.

Ambulansen kommer efter en evighet, det vill säga 13 oändliga minuter. Två sjukvårdare skyndar in med stress i stegen och andan i halsen.

De kollar puls, hjärta och fortsätter med kompressioner. De räknar högt, precis som man sett på film.

Men sedan skakar en av dem på huvudet. De lyfter upp kvinnan på båren de haft med sig och bär ner henne i ambulansen. Nu är stegen lika långsamma som sorgen.

Jag vet fortfarande inte vem hon var, jag vet bara att hon, precis som jag, hade tänkt yoga den där kvällen för fyra år sedan. Hon hade troligen också föreställt sig en stund av stillhet.

Jag minns att hennes jacka hängde kvar på kroken och att jag tänkte att någon väntade på att hon skulle komma hem. Någon skulle om en stund titta på klockan och kanske börja undra.

Och sedan: orden, beskedet, som skulle förändra allt.

Jag är inte troende men just då var jag tacksam över att befinna mig i kyrkan, på en plats som är van att hantera livets skeden, som inte skyggar för döden. En vagn med te trollades fram. Någon ställde stolar i en ring. En diakon kom, och bara var där, lugn och trygg mitt i det som just skett.

Vi satt i den där ringen och som jag minns det pågick inte mycket till samtal, för det fanns inget att säga. Några grät, andra stirrade rakt ut i intet. Kyrkorummet skapade en självklar gemenskap som inte behövde markeras eller kläs i ord.

”Hjärtstopp”, meddelade diakonen efter en stund, ”det hade kunnat ske var som helst.”

Jag tog sällskap hem med en av kvinnorna från passet. Vi sa ingenting till varandra, tystanden var redan full av så mycket.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou
Ålder: 38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB