Arkiv för November 2018

- Sida 1 av 1

Allt jag tänkte på var farliga djur

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnJag har aldrig längtat efter att åka till  Australien. Aldrig.  Det är ju där gräddan av all världens farliga djur finns.
Jag minns Steve Irwins viskande när han låg på mage öga mot öga med den tredje, eller om det var den fjärde, giftigaste ormen i världen: ”INGEN har varit så här nära – och ÖVERLEVT!”
Det var i australiska dokumentärserien Krokodiljägaren, som började gå på svensk tv i slutet av 1990-talet.

Steve Irwin dog, bara 44 år gammal 2006, när han arbetade med en ny dokumentärserie, nu under vattenytan. När han simmade över en stingrocka attackerade den. Steve Irwin träffades rakt i hjärtat. Det är vad jag brukar tänka på när Australien kommer på tal.
Men så flyttar ett av barnen dit på ett år. När det är till ända ska hans bror lösa av honom.
Jag impulsköper flygbiljetter till mig och yngste sonen för en återförening av familjen i kombination med årets semester. Och det känns ju bra.
Sedan hittar jag dokumentären 72 farligaste djuren i Australien på Netflix. När jag kommer till avsnitt fyra inser jag att jag inte kommer att lämna asfalten om jag fortsätter att titta. Jag stänger av.

Nu är vi här i hettan.Vi får rapporter från Sverige om kängurur som attackerar både turister och rutinerade djurskötare. Vi får rapporter om hajar som attackerar turister och skadade hajnät.
Av det här märker vi ingenting. Vi vill se en wallaby eller koala.
Vi gör ett första stopp i en djurpark i Kuranda utanför Cairns. Där tajmar vi in siestan, det är över 30 grader i skuggan. Alla djur sover – med ryggen mot oss. Två koalor klamrar sig fast vid varandra och en trädklyka, kompisen lyckas halvsovande fortsätta äta. Wombaten sover. En pademelon sover. En wallaby plirar mot oss när vi går förbi, men somnar snabbt om. Det är bara ett djur som är klarvaket: kasuaren.
Jättefågeln med ett elakt horn högst uppe på skulten. Kraftiga klor som klarar att snitta upp det mesta med lätthet, som till exempel människor. Kasuaren står och blänger bakom ett stängsel, väl medveten om att vi ska behandla den med respekt.

Några dagar senare knatar vi uppåt mot ett fort på Magnetic Island under en obarmhärtig sol. En vild koala sitter i ett träd, tre-fyra meter upp med ryggen mot oss – och sover.
Vi åker till Eungella nationalpark, i Broken
river ska det finnas platypus, det giftiga lilla näbbdjuret. Vi upptäcker bubblor och laddar kamerorna, vid nästa plask fyrar vi av. Visst var det väl något som liknade en mörk anknäbb?
På väg i bil mot Brisbane i kvällningen skriker sonen: ”Kolla! Jag ser massor av kängurur!”
Det gör jag också. Eller deras ryggar, rättare sagt. Vägen är smal, det är kolsvart och det finns ingen plats att stanna på.
Vi köper en gruppresa rätt ut i öknen i Norra terratoriet för att vandra och sova direkt på den röda jorden.
Jag frågar arrangören lite försiktigt om djuren. Kvinnan försäkrar att hon inte träffat på ett enda farligt djur under de 30 gånger hon varit där. Det är galet varmt när vi vandrar runt Uluru (Ayers rock), Valley of the winds och Kings canyon. Temperaturen ligger på 35–38 grader – i skuggan. Där är inte vi.
De två nätterna sover vi under bar himmel. Förutom att sonen den sista kvällen såg ”en liten orm” tre, fyra meter från vår sovplats, händer ingenting. Förrän vid tretiden på natten då en dingo går igenom soporna i vårt läger. Jag märker ingenting.
Vi ser vilda kameler och dito hästar i öknen. Och massor av kor.
Men något riktigt möte med en wallaby eller koala blir det inte den här gången. Jag vill tillbaka.

 
5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för  …
… de som spar på de svaga i samhället.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen, knappa in hotellets wi-fi och kolla tv-kanalerna.

3 Vill du få mig på fall säger du/gör du…
… något snällt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… kamera.

5  Jag blir rädd när …
… jag tvingas titta på skräckfilmer. Har alltid en kudde till hands.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Den som föds rik kan förlora sin själ

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-bloggÄrvda pengar. Det är lite märkligt att de fortfarande finns.
Vi lever ändå i ett samhälle som stoltserar med värden som individualism, jämställdhet och lika rättigheter, i en civilisation som mer än något annat är byggd på normen om meritokrati. Att man ska få det man förtjänar.
Den mest lämpade ska inneha ämbetet, inte den som har finast familj. Den som arbetar hårdare ska tjäna mer än den som latar sig.
Det är, om man vill, arvet från franska revolutionen, uppgörelsen med ärftlig makt och kungavälde.
En norm som i stort sett alla i Sverige åtminstone i teorin omfamnar. Att pengar går i arv är ett uppenbart brott mot den här normen.
Ändå accepterar vi att vissa ungdomar går in 
i vuxenlivet med kläderna på kroppen och växande studieskulder, medan andra gör det med skänkta bostadsrätter och de skräddarsydda fickorna putande av sedelrullar som någon 
annan tjänat ihop.
Man får gräva bland de riktigt gammaldags orden för att hitta ett som beskriver det hela:
Orättvist.
Men inte bara mot den som föds till fattiga föräldrar. Även den som aldrig behöver tänka på pengar har faktiskt något att förlora.
Vad ska jag kalla det … sin själ?

Låt oss för all del gå till kristendomen, trots allt världshistoriens mest inflytelserika kulturella strömning. I Bibelns inledning skapar Gud människan till sin avbild – men Adam blir inte därmed fullt ut människa.
I Edens lustgård lever han och Eva närmare himlen än jorden: de kan äta sig mätta på frukt från träden och ströva runt i sin nakenhet i välsignad okunskap, aldrig hotade av sorg och bedrövelse. I egentlig mening skapar Gud människan först med sin förbannelse när han förvisar dem från deras jordiska paradis: ”Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett.”
Denna skapelsemyt pekar på en grundläggande insikt, som uppenbarligen var etablerad redan för tusentals år sedan: Att arbeta för sin försörjning är den definierade mänskliga erfarenheten. Det är det som gör människan till människa.

Det här begriper alla som arbetar för en lön instinktivt.
De pengar vi kan dra ihop är ju lika med området vi bor i, maten vi äter, kläderna vi bär, var vi semestrar, vad vi upplever. De är vilka vänner vi har. De är till och med sannolikheten att vi ska hitta kärleken, eller få barn.
För oss är pengars värde lätt att förstå.
Varje sak vi köper eller upplevelse vi betalar för går att omsätta direkt i timmar och minuter vid maskin eller dator, i vårdkorridor eller bakom kateder.
På samma sätt betyder varje intjänad krona sekunder och minuter borta från våra barn, våra vänner och dem vi älskar.
Så: är den nya jackan värd två 
timmar mindre lek med lego eller en utebliven familjemiddag?
Poängen är inte svaret – det kan förstås variera – utan att den som inte själv tjänar sina pengar inte ens begriper frågan. Livets fundamenta är för henne ett mysterium.
Hon vet alltings pris, men värdet av inget, för att 
tala med Oscar Wildes ord.
En från födseln rik person kan vara en fin människa. Men jag är inte säker på att hon verkligen vet vad det är att leva.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag ska aldrig glömma …
… mina egna privilegier.

2  Min dröm om paradiset består av …
… befrielse från den fysiska kroppen.

3 Mitt livs soundtrack är…
… just nu mest gammal country.

4 På sociala medier lajkar jag mest…
… när någon är rolig.

Jag börjar med att backa in i framtiden

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_blogg”Du har inte en krona att avvara?”
Den som frågar är en luggsliten herre med vänliga ögon. Jag skäms 
i samma stund som jag svarar:
”Nej, tyvärr.” Man har ju aldrig lösa pengar längre.
Händelsen får mig att börja fundera på det här med pengar, kontanter, cash.
Hur cash är allt annat än king i Sverige numer.
Vårt samhälle går i en rasande fart mot att bli helt kontantlöst. Bara i Stockholm, i de områden där jag rör mig, är det inte alls ovanligt med upplysningar som ”vi är en kontantlös restaurang” eller ”betala gärna med swish”.

Själv har jag svalt utvecklingen med hull och hår.
Jag blippar kortet när jag handlar lunchmaten, swishar gladeligen en tjuga på loppisen på landet och bär samtidigt omkring på en plånbok tom på kontanter men full av kort.
I ärlighetens namn kan jag säga att jag knappt har koll på hur våra nya sedlar ser ut. Jag använder dem ju aldrig. Antagligen vet jag mer om eurons olika valörer än aktuella svenska pengar.

Sverige förutspås bli ett helt kontantlöst samhälle inom 5–15 år, olika undersökningar pekar på lite olika årtal. Ofta sägs det att det är handeln och bankerna som driver på eftersom det är både enklare och säkrare att hantera pengar som nollor och ettor i en digital värld, än som mynt och sedlar som byter händer.
Samtidigt läste jag nyligen att det också är vi själva, kunderna, som driver på utvecklingen. Över 80 procent av dagligvaruhandeln sker 
i dag med kort.
Att det här påverkar många äldre människor negativt är lätt att förstå.
Hur ska den som kanske inte är så van vid 
datorer kunna ställa om till att aldrig se sina pengar i plånboken längre? Hur upplever den som varken har laddat ned swish-appen eller kanske ens har börjat betala sina räkningar 
online vår färd mot en helt nätbaserad ekonomi?

Att turister som besöker Sverige reagerar är känt. I många länder är cash faktiskt fortfarande king och de senaste somrarna har jag flera gånger läst om turister som klagar på att det är svårt att få betala kontant här.
En annan sak är hur det här med att vi inte har några sedlar och mynt på oss längre kommer att påverka framtida generationer.
När mina barn var små lärde vi dem att förstå pengars värde genom veckopeng och slantar som klirrande ramlade ned i spargrisen.
Hur gör unga föräldrar i dag? Tar de ut pengar för att deras juniorer ska få en chans att känna på sedlar eller stapla och räkna mynt?
Hur löser vi detta när vårt samhälle har blivit helt kontantlöst? Men kanske blir det inget problem. Vad vet jag?

Dagens barn tycks ju vara digitalt mogna redan i barnvagnsstadiet. Varje dag på tunnelbanan ser jag småttingar med napp i munnen och föräldrars mobiltelefon i handen. För dem kanske det här med datoriserade slantar blir lika självklart som att Babblarna finns på Youtube är redan nu.
Själv ska jag i alla fall börja med att backa in
i framtiden. Ta ut lite sedlar, lära mig hur de ser ut och också växla in några mynt.
Inte minst för att mannen med de vänliga ögonen ska kunna få ett annat svar nästa gång.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… veta svaren på många av de frågor jag har i dag.

2 Jag skäms över…
… att jag så ivrigt är med och driver på utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle.

3 Min ovanligaste vana…
… är att jag varje sommar går bananas över jordgubbspriserna och har daglig koll, ”jordgubbsbörsen”, enligt maken.

4 Jag skulle vägra äta…
… den listan kan tyvärr göras lång, men förenklat allt som är så blodigt att det känns som att det lika gärna kan gnägga.

Vi visste redan när Arne Weise pratade i tv

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggRedan när jag var liten visste jag att något var fel.
Sverige hade möjligen bara två statliga tv-kanaler på 80-talet, men redan då var naturprogrammen veckans höjdpunkt.
De hette bland annat Mitt i naturen eller Ett med naturen.
Under ledning av Arne Weise eller den brittiska zoologen David Attenborough fick tittarna följa med på expeditioner till savanner, glaciärer, korallrev, djupa regnskogar och obarmhärtiga öknar.

I en viss ålder kanske Hacke Hackspett eller Kalle Anka var de största amerikanska popstjärnorna, men de överträffade inte filmer om riktiga pingviner.
Arnes och Davids kommenterar var lugna, trygga och pastorala. De kunde, utan att höja på rösten, ge en bild av naturens svindlande rikedomar.

Samtidigt hade naturprogrammen en sorgkant. Det kändes som att man hade fötts för sent och missat bussen. Floran och faunan hade varit ännu rikare förut.

Tack vare människan var flera av de häftigaste arterna utrotningshotade. Haven tömdes på liv, regnskogarna skövlades, bekämpningsmedel förgiftade djur och människor.
Kärnan i naturfilmerna var ett rop på hjälp, och misstanken var alltid att ingen lyssnade.
Överallt svävade ett litet oskyldigt ord omkring: växthuseffekten.
Växthuseffekten går ut på att olika växthus-gaser absorberar vissa våglängder av värme-
strålning. Värme som annars skulle ha försvunnit ut i rymden stannar helt enkelt kvar.
Den naturliga växthuseffekten är jordens täcke som håller planeten lagom varm. Problemet är att människans förbränning av främst fossila bränslen virar in jorden i så många extrafiltar att medel- temperaturen stiger i alarmerande takt och
orsakar allvarliga klimatförändringar.
Växthuseffekt, klimatförändringar och global uppvärmning är egentligen rätt dåliga ord. ”Växthus” är ofta en gullig liten genomskinlig byggnad där man odlar blommor och tomater på tomten. ”Förändringar” är i grunden något positivt, likaså ”uppvärmning”.
Några forskare har därför börjat använda en mer passande beskrivning: klimatsammanbrott.
FN:s klimatpanel, IPCC, är den ledande internationella organisationen som ger ett vetenskapligt perspektiv på klimatsammanbrottet och hur det påverkar oss socialt och ekonomiskt. 2007 fick klimatpanelen Nobels fredspris. De delade priset med den före detta amerikanska vicepresidenten Al Gore.

I år varnar IPCC att vi bara har tolv år på oss att förhindra att jordens medeltemperatur stiger med 1,5 grader. Annars riskerar konsekevenserna för människan och planetens ekosystem att bli så
allvarliga att de inte längre går att anpassa sig till.
Enligt svenska Naturskyddsföreningen betyder det att utsläppen av växthusgaser måste vara nära noll i Sverige 2030 respektive 2050 i hela världen.
Det är en monumental uppgift.
Växthuseffekten har varit ett välkänt faktum sedan Arne Weise pratade om lemurer på SVT.
Att många envist förnekar att människan över huvud taget påverkar klimatet går dock att förstå.
Klimatsammanbrottet är inte bara ett hot mot politikernas och industriernas maktstrukturer, tillväxten och kapitalismen. Det påverkar även livsstilen för jordens befolkning på individnivå. Framför allt för människor i rika länder som Sverige, nationer som historiskt också har den största klimatskulden.
Därför är det kanske enklast att låtsas som ingenting och kämpa för status quo.
Men det ska i så fall också kallas för sitt
rätta namn – ett brott mot mänskligheten.
Och folk som röstar fram populistiska klimatförnekare till makten ingår fri-
villigt i en självmordssekt.

 

4 x tankari mitt huvud:
1 När jag blir pensionär ska jag …
… förhoppningsvis ha råd att dra mig undan och göra ingenting särskilt alls.

2  Jag får fjärilar i magen när…
… jag öppnar en ny bok och texten redan på första sidan skickar små lyckliga ilningar genom blodomloppet. Hände alldeles nyligen med Lou Berneys senaste roman
November road.

3  I mitt hem skulle jag   aldrig kunna vara utan …
… min stereo.

4  Jag blir kär när…
… jag minst av allt behöver det.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: Stockholm.
Yrke: Rockjournalist på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Stefan Sköld och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB