Arkiv för August 2019

- Sida 1 av 1

Han kunde ha stoppat Adolf Hitler – men lät bli

av Söndagsredaktionen

Jag kommer att tänka på den brittiske soldaten Henry Tandey när jag står nedanför det oceanografiska museet i Monte Carlo.

Jodå, det finns en koppling.

Museet är inhyst i den jättelika vita sekelskiftesbyggnad som balanserar på klippkanten bakom gamla stan. Byggnaden är visserligen pampig och imponerande. Men den skugglösa och stekheta terassen på baksidan är definitivt inte en plats som jag frivilligt skulle söka mig till på en av sommarens varmaste dagar på Rivieran.

Men som tonårsförälder får man ju offra sig lite. Där nere finns nämligen Monacos enda skatepark. Så medan tonårssonen nöter på sina trick låter jag mina tankar vandra. Henry Tandey är en av de få personer som bokstavligt talat hade kunnat ändra historiens gång – om han bara agerat annorlunda.

På samma sätt hade Medelhavet sett helt annorlunda ut om museipersonalen tagit lite klokare beslut för ungefär 40 år sedan.

Museet styrdes i mer än 30 år av dykarpionjären Jaques Cousteau. Det är känt för sina enorma akvarier med levande djur och växter från hela världen. Där inne finns tropiska havsmiljöer med koraller, hajar, fiskar, sköldpaddor – rubbet.

1984 upptäcktes en tidigare okänd alg i havet precis nedanför museet. Algen visade sig vara Caulerpa taxifolia, en art som egentligen hör hemma just i tropiska vatten – och som fanns i museets samlingar.

Hade man agerat snabbt hade dess spridning kunnat stoppas och skadorna begränsas. I stället ägnade museiledningen och marinbiologer åratal åt att käbbla om hur det kunde komma sig att den främmande arten dykt upp just där och då.

Under tiden spred den sig, snabbt.

Senare analyser har visat att det rör sig om en muterad variant från museets akvarier, mer köldtålig och bättre rustad för Medelhavsmiljön än den variant som finns naturligt  tropikerna. Den stortrivdes i den nya miljön och spred sig blixtsnabbt utmed Frankrikes och Italiens kuster. Numera kallas den sedan länge ”mördaralgen” och finns i hela Medelhavet. Där den har etablerat sig har den trängt undan andra arter och skadat både fiske och turism.

Exakt hur det gick till när utsläppet från museet skedde är okänt. Men om vi utgår från att det gjordes medvetet så kan man lugnt säga att det var ett dåligt beslut.

Vilket för oss tillbaka till krigshjälten Henry Tandey. Han var en av Englands mest dekorerade soldater under första världskriget. Men numera är han mest känd som killen som inte sköt Adolf Hitler. De möttes på slagfältet utanför den franska staden i Marcoing i slutet av september 1918. Hitler var skadad och förvirrad och höjde inte ens sitt vapen när han upptäckte Tandey. På Wikipedia läser jag att de nickade åt varandra lite kort när engelsmannen valde att sänka sitt vapen och skona den mustaschprydde tyskens liv.

När jag har kommit dit i mina tankar har sonen till slut fått nog av hettan på asfalten och vi kan äntligen bege oss in i den 35-gradiga skuggan igen.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… något ointressant. Annars somnar jag ju inte.

2 För att imponera på mig …
… krävs det numera en hel del.

3 Jag är besatt av …
… kom igen, jag är 52 år. Jag är inte besatt av någonting.

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när min äldste son lärde mig åka skateboard.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Drömmen försvann framför mina ögon

av Söndagsredaktionen

Mina flöden i sociala medier är fyllt av bilder från semestrande vänner och kolleger. Skärgårdar, flygplatser, flerfärgade drinkar blandas med fötter mot hav och spektakulära solnedgångar.
Själv sitter jag på jobbet och suktar.
För mitt bland de där bilderna finns det somrigaste av det somriga: Stugan med stort S.
Det är nu, under högsommaren, som längtan är som starkast.
Och det jag jagar är min barndomsdröm: Ett rött hus med vita knutar. Gräs, buskar, träd, blommor, stillhet … och rymd.
Jag har jagat norröver, västeröver, vid hav, vid sjöar – utan att falla i farstun en enda gång.
Hur svårt ska det vara att hitta rätt?
Det finns ändå 581 704 fritidshus att välja mellan i Sverige, enligt SCB:s statistik från förra året.

Vid min barndoms sommarhus fanns en jättelik lönn där fladdermössen hängde på rad när himlen började mörkna. Vi såg dem sällan, men hörde ju när det rasslade till vid start och landning. Det fanns också åkrar som sträckte sig mot horisonten, eller i alla fall till väg 80 som ledde till Storvik. Åt andra hållet låg smultronstället. Tidiga mornar gick vi dit och plockade, precis så pass mycket att det räckte till frukostmjölken.

Något rinnande vatten fanns inte i huset, men väl i brunnen sisådär 20 meter bort. Så fort vi barn visat att vi klarade av att inte skvimpa ut allt vatten i hinken innan slutdestinationen i köket blev vattenhämtningen vårt jobb. (Fast ärligt talat var vi bra på att smita undan.)
I köket stod också den stora svagt gula vedspisen som alltid tyckte ha en jättelik vattenkanna 
i emalj från Kockums på uppvärmning.
Utedass hade vi också, i den gamla ladan. Där fanns stjärterum för flera – om nöden krävde det.
Men det var då.
I dag är torrdasset på utdöende, det är inte lönsamt för kommunerna att köra runt och hämta upp tunnorna. Sommarstugeägarna tvingas ta hand om sin egen skit, så att säga.
Den som vill leva lite enklare än under resten av året, kanske inte på ovanstående nivå, behöver ha en allt tjockare plånbok. Medelpriset för en sommardröm låg det senaste året på 1 703 000 kronor.
För vi svenskar väljer bort utedass, att pumpa upp vattnet för hand och att elda i vedspisen. Enligt en undersökning från SBAB är det viktigaste med sommarhuset inte sjöutsikt. Det är varmvatten och avlopp, elektricitet, närhet till bad – först därefter kommer sjöutsikt. Och helst ska fritidshuset ligga på Gotland, därefter kommer Stockholms skärgård.
Jag är också bland dem som väljer bort sjöutsikt i första hand, plånboken är inte tillräckligt tjock.

Jag hittade drömhuset till slut. Visst var det rött med vita knutar, det låg en långpromenad från havet bland böljande kullar söderöver. 
Lite stött i kanterna, kanske – men det var ju uppfört i slutet av 1800-talet. På tomten, några meter från huset, fanns en brunn och 
i köket en vedspis. Jag såg mig själv sitta på farstutrappan med en kopp kaffe i morgonljuset.
Men precis när drömmen var på väg att slå in försvann den, mitt framför mina ögon. Nya penningstinna budgivare gjorde entré.
Jag jagar envist vidare, 
någon gång ska väl drömmen bli sann?

4 x tankar i mitt huvud…
1 Jag drömmer om …
… att jobba som konstnär – måste bara lära mig måla först.

2 Mitt första husdjur hette …
… Molly och var en svart akvariefisk – min mamma hatade alla former av husdjur med päls.

3 Jag gnäller oftast på …
… hänsynslösa elskoterförare och människor med mobilnacke på trottoarerna.

4 Det mest korkade 
jag gjort …
… är att flytta av helt fel skäl.

Veckans krönikör
Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Därför är svensk kultur inte hotad

av Söndagsredaktionen

Det är inte lätt att definiera vad som är svensk kultur.
Jag minns med något som liknar medlidsam värme Sverigedemokraternas starke man i Filipstad, som började mumla om fornminnen, jul och midsommar när han för några år sedan gav sig själv den något otacksamma uppgiften i en SVT-intervju.
Ändå verkar försvaret av svensk kultur och värderingar vara hetare än någonsin.
Förlåt om jag bara stövlar in och säger det uppenbara:
Men visst är det ingen slump att engagemanget för svensk kultur och värderingar når en kulmen just nu, exakt vid den tidpunkt i historien då en särpräglad svensk kultur i praktiken upphört att existera?

Jag menar så här: Ingen som har minsta intresse för svenska städer har missat att de allt mer börjat likna varandra. Handlare med en lokal historia slås ut, ersätter dem gör överallt samma klädkedjor, samma kaffekedjor, samma köplador i städernas utkanter med samma utbud av hemelektronik, möbler och byggmaterial.
Men på samma vis vet alla som varit i en 
europeisk storstad de senaste åren att de också numera ser nästan likadana ut.
Alla kaffekedjor kanske ännu inte heter Starbucks, alla klädbutiker kanske inte heter H&M, men de spelar oberoende av land samma roll, har i princip samma utbud och funktion, understödjer i princip samma livsstilar och samma typer av människor.
Förr kunde man köpa hem mat, skivor och kläder från resor, som inte gick att få tag på hemma.
I dag är den tanken bisarr. Allt finns ju redan hemma.
Influgna humrar, långväga ostar och exotiska frukter som bara är i säsong på andra sidan jorden – alla osande av överflödiga koldioxidutsläpp – bjuder alltid upp till en makaber dödsdans i delidisken på varje större Ica-butik med självaktning.
Det finns inte längre någonting som inte kan köpas, var som helst, när som helst.
Allt finns överallt.
Men det som finns blir samtidigt mindre och mindre.
Världens mångfald minskar, samtidigt som nationella eller regionala särarter suddas ut.
Djurarter dör ut i en alarmerande takt, hälften av jordens språk beräknas vara borta i slutet av århundradet och – spring efter luktsaltet – till och med Storbritanniens pubar stänger ner (var femte har försvunnit sedan 2010).
I de regionala kulturernas förtorkade ådror pumpar numera de globala storföretagens handelsflöden.

Vår konsumtion inlemmar oss i en allmän västerländsk kultur som i stort omfamnar samma normer och värderingar, samma definitioner av lycka, skönhet, framgång och livskvalitet.
Visst finns skillnader alltjämt, men de är smågrus mot bergen av likheter.
Vad spelar det för roll om en svensk oftare väljer ett ensamt säte på bussen – välj fördom om svenskhet själv – när hon lyssnar på samma musik, klär sig, livnär sig, tänker och drömmer som alla andra nationaliteter?
Tro fan att man får sträcka sig efter fornminnen när det ursvenska ska definieras.
Den goda nyheten är således att svensk kultur inte är hotad.
Den tråkiga är att den redan är död.
Och det var inga invandrare som gjorde det – den svenska kulturen tog vi kål på tillsammans, inköp för inköp, krona för krona.
Om det är något att beklaga får var en och en avgöra själv.
Under tiden kan vi som vill i lugn och ro fortsätta njuta av sill, nubbe och julafton.
Ingen har några planer på att stoppa oss.

4 x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar 
tänker jag på…
… allt jag inte kommer att åstadkomma i morgon.
2. För att imponera på mig…
… behöver du bottna i något.
3. Jag är besatt av…
… tanken på all koldioxid som bränns, hela tiden, överallt.
4. Senast jag lärde mig något nytt…
… var när jag bytte däck på bilen efter en punktering häromveckan.

Veckans krönikör:

Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

En länk av hjärtan i olika kroppar

av Söndagsredaktionen

Storasyster som kastade sig av hästen i farten för att jag hade kraschat och brutit armen i skogen. Och sedan sa till doktorn: ”Hon blir tyst när hon har ont, så hon har riktigt ont.”
Eller lillebror som med glittrande ögon slog ihop händerna av lycka över att ha rott sin första affär i land – som åttaåring.
Mina syskon.
Två personer som jag delar kedjor av dna och uppväxtminnen med. En förlängning av
våra föräldrar och därmed även av mig.
Men också betydelsefulla personer som jag liksom fick på köpet när jag föddes – på samma sätt som de fick mig. Det var ju aldrig något val vi gjorde. Inte var det som de kompisar vi valt och i vissa fall även valt bort.
Inte heller som de val vi gör i affären varje dag. Gröna eller röda druvor? Vitt eller återvunnet hushållspapper?
Vi fick varandra, helt enkelt.

Enligt ordboken betyder syskon en ”person med minst en förälder gemensam”. Men visst är det så mycket mer än så? Mer än kött, blod och delat släktträd.
För vissa är det här med syskonrelationer inte alls något självklart, jag vet det. Jag har sett  exemplen och hört berättelserna.
Men för många av oss står syskon för något fint, en slags kompass som gör det lättare att orientera sig fram genom livets olika faser. En länk av hjärtan i olika kroppar men med samma ursprung.
Forskning har visat att syskon betyder mycket mer än man tidigare trott för vilka vi blir och hur vi mår. Men också vår plats i syskonskaran sägs ha betydelse.
Vi har väl alla stött på beskrivningar av:
Det ambitiösa äldre syskonet.
Fredsmäklande mellanbarnet.
Och den risktagande minstingen.
Alldeles oavsett om det stämmer på mig, dig eller andra så tycker jag att det är dags att vi hyllar syskonrelationen. Hur den präglar oss. Vad den betyder under livet. Och den glädje den kan ge, trots att det ibland skiljer timslånga bilköer eller 100 mil mellan oss.

Ibland är barn de allra bästa på att sätta ord på sådana här saker. Som min syrras son när han var liten och satt i mitt knä:
– Tokmoster, det bästa med dig är att du är nästan som mamma.
Eller min egen äldsta son när han lycksalig såg sin lillebror för första gången:
– Precis en sån som jag ville ha.
Just mina syskon fyller 
år nu i svensk jordgubbstårtetid (det har jag alltid varit avundsjuk på dem för, sign. höstbarn). Stort grattis till båda två.
Men vid det här laget har ni nog fattat att det också är det omvända.
Grattis till mig – jag fick ju dem!

4 x tankar i mitt huvud…

Min största förebild just nu är …
… mina föräldrar. Just nu, alltid.

Folk stör sig på …
… att jag är så otålig.

Jag stör mig på …
… att jag ibland måste vänta (se ovan).

Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… när jag efter lång väntan äntligen fick hålla min alldeles egna hundvalp i famnen.

Veckans krönikör:
Namn:
Anette Holmqvist.
Ålder: 51.
Familj: Man, två söner.
Bor: Förort i södra Stockholm.
Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB