Arkiv för April 2012

- Sida 1 av 2

Gud vad jag hatar ”sköna killar”

av Veronica Larsson, Aftonbladet

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgDet senaste året har jag lärt mig att hata ”sköna killar” på allvar. De är klart överrepresenterade inom yrken som kallas kreativa, trots att de själva är motsatsen till kreativa, men de finns precis överallt. Jag vet att ni alla stött på dem. 

De är de där killarna som redan i högstadiet lärde sig konsten att låta alla andra göra jobbet åt dem på grupparbetena. De satt med nerdragna mössor och vickade på stolen eller hängde över bänken och halvsov och bara var så jävla sköna. Det enda de var intresserade av på allvar var att bli kompisar med andra sköna killar, och det blev de främst genom att enas om hur töntiga alla andra var. Särskilt just de som gjorde jobbet åt dem, för att inte hela gruppen skulle få underkänt. ”Den sköne killen är lite som en kalv på grönbete”, skrev Annina Rabe redan 2006 i en tv-krönika om alla sköna killar i Kanal 5. ”Han tar för sig. Ingen kan stoppa honom. Världen är en lekplats där han kan ha grymt kul, hela tiden. Varför skulle han missunna sig det? Han är ju skön!”

De sköna killarna funkar nämligen precis likadant när de vuxit upp. Eller vänta nu… ”vuxit upp” är förstås helt fel uttryck. De har bara blivit äldre. Annars är det ingen skillnad alls. De är skitdåliga på sitt jobb, särskilt eftersom de tycker sig stå över själva arbetsuppgifterna – att faktiskt jobba är ju så oskönt – så länge det inte handlar om lunchmöten och representationsdrinkar med andra sköna killar i samma bransch. Det värsta är att det funkar! 

De sköna killarna vinner alltid! Sköna killar med maktpositioner väljer alltid att hjälpa andra sköna killar! Och medan de anser sig vara schyssta, sköna killar som bara tycker att alla andra borde lära sig ta det lite lugnt, lämnar de efter sig drivor av utbrända människor som försöker sköta både sitt eget jobb och de sköna killarnas. Gud vad jag hatar dem och deras uppblåsta självbild! Gud vad de är motsatsen till sköna! Kan vi alla komma överens om att sluta låta dem pågå? Kan vi rensa ut det här ogräset? Sluta gå på myten om sköna killar som sköna killar själva lyckats skapa? 

Mats Strandberg

 

mad.jpg

Från yta till allvar

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngBläddra fram till sidorna 18–25 i dagens tidning och försök att inte dra på munnen. Går inte eller hur? Nej, för få saker piggar upp lika mycket som en riktig färgchock. Så tack och lov för säsongens hetaste trend: Äntligen är det inte bara pudriga pasteller och vitt, vitt, vitt som gäller, utan nu får vi blanda hejvilt.
Mintgrönt och kycklinggult går alldeles utmärkt att kombinera med hallonrött och ceriserosa. Ju fler och ju mer crazy färger i en och samma outfit, desto mer moderiktig blir du.

Själv har jag aldrig varit särskilt färgförsiktig. Jag drar gärna på mig en knallorange topp eller illröda brallor. Med tanke på att jag är journalist finns det förvånansvärt få svarta plagg i min garderob och de gånger jag väljer en sotig festensemble ångrar jag mig alltid. För aldrig känner jag mig mer osynlig än i en skara där jag, liksom alla andra, valt dystert gråsvarta nyanser.

Mode är kul och inspirerande – men egentligen inte mycket mer än så. Desto mer angeläget är Johan Gunnarssons reportage på sidorna 38–42. Han och fotografen Margareta Bloom-Sandebäck tillbringade en helgnatt på Maria Ungdoms akutmottagning i Stockholm. Johans text börjar: ”Det finns inget vackert med det här”. Nej, sannerligen. En 15-årig kille ligger på golvet på en madrass, helt borta av alkohol. Jag ser ett tussigt bakhuvud och en benig armbåge som sticker fram under en blå landstingsfilt.
Jag ser min egen son, eller en av hans kompisar. Och får ont i magen.

I morgon är det Valborg. Håll era ungar nära.
Det tänker jag göra.

Dags att plocka fram grillen!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
120429_sondag_low.jpg

Det känns som att våren är på gång nu. I alla fall här i Stockholm. Och är det sol och värme man vill åt så ser det bra ut, enligt klart.se:s meteorolog Martin Hedberg.

Han sammanfattar denna rätt ruskiga vår så här: mars blev varm, april blev kall och blöt, maj kommer att bli varm och torr.
Jag väljer att lita på Martin, drar ut till landet i helgen – och dammar av grillen.
Lagom till grillstarten bjuder vi på tv-kocken Jamie Olivers fem favoriter i veckans Söndag. Själv går jag igång på lammspetten marinerade i olivolja med vitlök, fänkålsfrön och citron. 
En annan utländsk tv-personlighet som vi har träffat den här veckan är hundpsykologen Cesar Millan. Söndags redaktör Erika Scott tog med sin lätt bångstyrige whippet ”Monty” till Cesar – och fick ett spännande samtal med hund-psykologen på köpet. 
Missa inte det!

Kan Facebook ge dig ätstörningar?

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet

strandberg.jpgI en studie utförd av Center For Eating Disorders (Center för ätstörningar) i Maryland, USA, intervjuades 600 Facebook-användare mellan 16 och 40 år. Mer än hälften menade att Facebook gjort dem mer medvetna om sitt utseende och sin vikt. En tredjedel sa att de kände sig ”ledsna” när de jämförde bilder på sig själva och sina vänner.

Facebook-profilernas nya ”timeline” har också gjort det tydligare hur ens utseende förändrats de senaste åren. Enligt Steven Crawford, som är en av ledarna för centret, har Facebook gjort många av oss så självmedvetna att det kan leda till allvarliga ätstörningar. 

Jag är skeptisk till den här sortens undersökningar. Facebook är knappast den enda förklaringen till att så många av oss har komplicerade relationsstatusar med våra egna kroppar. Men jag tror att Crawford är något på spåren när han säger att Facebook underblåser en mentalitet där vi känner att vi måste vara ständigt redo för kameran. För så är det ju. 

Det är just det här bedömandet av bilder på sig själv, vad som duger och vad som inte duger och VARFÖR det inte duger, som jag själv känner är så jobbigt. Att behöva konfronteras med sina utseendenojor hela tiden.

Undra på att kändisarna alltid blivit tokiga av det. Nu är det som om vi alla är både kändisar och paparazzifotografer samtidigt. Det är klart man blir besatt av hur man ser ut när det finns massa bilder av en på nätet – som alla kan vara med och kommentera. Värst blev jag när jag var singel och addade någon som jag var intresserad av. Då kunde jag gå igenom ALLA mina egna bilder och försöka se dem som för första gången igen, med den personens ögon. Som om DET vore möjligt. 

Jag tror det är att vi alltid jämför oss med andra som är så nedbrytande med Facebook. Ska man tro nyhetsflödet där har alla ens vänner det så äckligt mysigt och roligt och spännande i exakt varje sekund av sina liv att man blir alldeles matt, avundsjuk och deprimerad.

Det är samma sak med bilderna. Klart alla gör som man själv. Tar bort det fula, behåller det snygga.  

Mats Strandberg

Jennys alldeles egna tyska röst

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngHon lägger på luren, vänder sig om mot redaktionen och undrar:
– Det tyska tv-teamet vill komma hit i morgon. Är det okej?
Självklart. Vi är ytterligt nyfikna på de där tyskarna som ringer titt som tätt till vår eminenta hovreporter Jenny Alexandersson. För så fort det rasslar till i det Bernadottska lägret, är det nämligen hon som står högst på deras lista över svenska kungaexperter. Den här gången vill de, natürlich, ha djuplodande kommentarer kring årets hittills största rojalistiska händelse: Prinsessan Estelles nedkomst. Faktum är att Jenny anlitas så ofta att hon har fått en alldeles egen tysk röst:
– I Tyskland dubbas ju alla utlänningar. Jag är glad att jag åtminstone får låta likadant.
Vi häpnar inför infon, garvar och kräver att få se klipp. Vi vill ju höra wie Jennys Stimme klingt in deutschen och ägnar resten av dagen åt att brüta zom Zilvia, vilket är scheisse-jobbigt.
Tyskarna är inte ensamma om att paxa Jennys medverkan i hovliga mediesammanhang. Nej, hon sitter lika ofta i SVT-rutan och blir intervjuad av alla från brittiska Daily Mail till finska YLE TV, där hon (tack och lov) sänds odubbad.

De europeiska medierna har, liksom Aftonbladet, förstått att det är få som klår fröken Alexandersson i kunskapsgrenen Svenska kungafamiljen. Efter att ha jobbat 9 år i kungahusets omedelbara närhet har hon samlat på sig insidesinformation om både hovet och dess entourage. På sidorna 40-43 i dagens tidning förklarar hon ett av den kungliga sfärens märkligaste fenomen: De osynliga hovdamerna. Kittlande story, berättad av Jenny.
Med hennes alldeles egna röst.

Så tar du proffsbilder med mobilen!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
sondag20120422.jpg

”Har du en smartphone? Grattis, då har du världens bästa kamera i fickan”. Det slår Söndags duktiga fotograf Anna Flemmert fast i veckans tidning.

För så är det ju, aldrig tidigare har det varit så lätt att knäppa av en bild som det är nu. Tyvärr använder i alla jag den möjligheten alldeles för sällan. En av anledningarna är att jag inte tror att bilderna blir tillräckligt bra.

Me nu vet jag bättre. Anna Flemmert har gjort en föredömlig guide där hon lär ut 12 enkla knep för att mobilbilderna ska bli fantastiska. Kul och inspirerande läsning!
Den här veckan har vi också träffat Sveriges äldsta bodybuilder. När Torbjörn Hogenschild gick i pension rökte han tre paket cigg om dagen och levde att allmänt osunt liv. Det var då han bestämde sig för att förändra sitt liv. I dag är han 69 år, lever sunt – och tävlar i bodybuilding. 
En annan som har förändrat sig är läsaren Marie Olofson, 44, som skrev till Söndags stylist. Marie var trött på sina kläder och ville ha hjälp att hitta en ny stil på jobbet. Och hjälp fick hon – kolla in förvandlingen i tidningen!

Festerna som ska fixa populariteten

av Veronica Larsson, Aftonbladet

15s16-strandberg17-447.jpgI nya filmen Project X, som producerats av Baksmällans Todd Phillips, bestämmer sig en 17-årig kille för att ordna en födelsedagsfest. Hans föräldrar har lämnat honom ensam hemma i lyxkåken över helgen. Gissa om det spårar ur? Jodå. Klipp till gigantiska folkmassor i kvarteret, en bil på botten av swimmingpoolen, och repliker som Det är en dvärg i ugnen! Det är helt urflippat. Men är det orealistiskt? 

Två av mina mest traumatiska minnen från tonåren handlar om fester. Som tonåring i lilla Fagersta behövde man inte en lyxkåk för att folk skulle vilja komma. Det räckte med att ha en lägenhet inom krypavstånd från Folkets Park. Man behövde inte ens vara populär. Faktum är att det var just därför jag så gärna ville ha en fest. Jag blev själv aldrig bjuden på några, så jag bestämde mig för att ha en egen. Skitsmart, eller hur? Och eftersom min familj bodde en bit utanför stan, lyckades jag övertala min farmor att få låna hennes lägenhet. Så att jag kunde ha en liten stillsam födelsedagsmiddag med några vänner. 

Klipp till gigantiska folkmassor i farmors trapphus. Någon stal hennes smycken. Andra dansade på bordet så att det gick sönder. De pajade stereon och repade alla hennes skivor med Vikingarna. Katten slängdes in i en garderob. Det kräktes och röktes överallt. Och en tjej som hatade mig hade tejpat upp mitt skolfoto från sexan på insidan av toalocket, så att folk lättare skulle kunna spy. 

Jag hade hur kul som helst. Jag gick raka vägen hem från Folkets park mitt i natten, drog täcket över huvudet och låtsades som om inget hänt. Nu när jag tänker på hur pappa och farmor väckte mig på morgonen, när jag tänker på deras blickar, kan jag fortfarande känna samma förlamande ångest. Förlåt farmor! Och förlåt- -Sotis, katten som flög ut ur garderoben när farmor öppnade den, och sen gömde sig under soffan och inte kom fram igen på hur länge som helst. Jag fattar inte hur jag kunde göra- så mot er! Och jag fattar ännu- mindre hur jag kunde göra om exakt samma sak igen nåt år senare, fast den här gången hemma hos mammas kompis Annika. Förlåt Annika! Jag dör nästan av skam nu. Måste. Komma. Ihåg. Hur. Man. Andas. 

Mats Strandberg (på bilden 17 år och sugen på fest!)

Skärmavbild 2012-04-13 kl. 10.19.14.jpg

Jag är beroende av läkar-tv

av Erika Scott, Aftonbladet

Skärmavbild 2011-06-15 kl. 16.59.01.pngFörra söndagen gick sista avsnittet av AT-läkarna på SVT. Den brittiska realitysåpan om ett gäng nyutexade doktorer i engelska Newcastle har trollbundit mig under sex veckor. De gångerna jag missat ett ordinarie avsnitt har jag playat ikapp under veckan för att inte gå miste om en enda intubation, suturering eller blodprovsprovtagning. 

Varifrån min snudd på osunda fascination för droppnålar, kirurgkläder och stetoskop kommer, vet jag inte. Bara att sjukhusserier som Grey’s anatomy är oändligt mycket mindre spännande än de som följer verklighetens Meredith, Derek, Cristina och Owen. 

Och jag behöver inte oroa mig för att få abstinens. Till min förtjusning har Kanal 5 fattat dragningskraften i att se riktiga människor rädda liv. Efter tre avsnitt av kanalens nya serie Unga läkare är jag fast. Snudd på beroende.

Jag älskar att Fanny inte bara är AT-läkare utan också fantasyfreak, att akutläkaren Björn berättar: ”Jag är riktigt dålig på att läsa och skriva” och att underläkaren Elly, som höll på att bli förortsgangster, övertalades av sin mormor att tänka om och satsa på att hjälpa, istället för att stjälpa, andra.  Det berättar hon i Annika Malmstens intervju på sidorna 12–15 i dagens Söndag.

Elly och de andra läkarna på Skånes universitetssjukhus är befriande långt ifrån mina doktorsstereotyper ”60-årig skäggig gubbe” och ”kyligt, supersmart snille” och skulle jag hamna på akuten är det någon av dem jag vill bli ompysslad av.

Tills dess får jag ta i trä.

Succé för Terry Evans i Söndag!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet

Ettan1516.jpg
Mediumet Terry Evans frågespalt blev en succé! Vi får nya frågor hela tiden och nu på Söndag är det dags att kolla om just ditt brev är med. Och är det inte det är det faktiskt riktigt spännande läsning ändå.
Den här veckan har vi också pratat med Hanna Graaf och Emma Zetterberg som har en sak gemensamt: De har båda bestämt sig för att göra skillnad och satsat på välgörenhet. – Välgörenhet för mig är inte att sitta på någon lyxig gala i USA, dricka champagne och skänka pengar. Jag vill åka till platsen och se behovet med egna ögon, säger Emma.
Ett annat tips är Annika Malmstens grundliga genomgång av hur farliga dina skönhetsprodukter är – och hon lär dig känna igen alternativ som är bra både för dig och miljön.
Missa inte heller intervjun med ”Mästarnas mästare”-programledaren Micke Leijnegard som avslöjar en nära-döden-upplevelse.
Ha en bra helg!

Så bedårande att man knappt står ut

av Veronica Larsson, Aftonbladet

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgPå fredag börjar TV4 sända New Girl, en amerikansk komediserie som du antingen kommer att älska eller hata. Det beror helt på om du älskar eller hatar en ”manic pixie dream girl”. Du kanske inte känner till uttrycket – som kan översättas till ungefär ”manisk älvliknande drömflicka” – men du känner garanterat igen henne när du ser henne. 

Hon är den där kvinnan som är som en liten flicka som är som ett litet väsen. Hon är vacker på ett sätt som inte är hotfullt. Hon är supernaturlig och jättespontan och använder aldrig för mycket smink. Ibland har hon lite lagom svåra psykiska problem men det gör henne bara mer bedårande och speciell. Hon har inga jobbiga ätstörningar men är gulligt liten och bräcklig, som en liten fågelunge ungefär. Hon ställer inga krav. Är nöjd så länge hon kan svepa in i en manlig huvudpersons liv och hjälpa honom att hitta tillbaka till sig själv. Och som en bonus gillar hon samma indierockband som han.  

Uttrycket ”manic pixie dream girl” myntades 2005 av filmkritikern Nathan Rabin när han sett Kirsten Dunst i filmen Elizabethtown. Han beskriver rollfiguren som ”den bubblande, ytliga filmskapelse som lär grubblande unga män att omfamna livet och dess oändliga äventyr och mysterier, men bara existerar i känsliga författares och regissörers feberaktiga drömmar.” Nöjessajten Jezebel har beskrivit henne som en ”idealiserad musa” som är gullig och ”utstuderat excentrisk”. 

Själv tycker jag att det finns något djupt obehagligt med dessa maniska älvflickor. Dels för att fantasibilden inte ger henne utrymme för egna tankar och mål med livet. Dels för att jag undrar vad som finns bakom hennes fnittriga mask. Finns där svarta hål av sorg som måste döljas till varje pris? Rycker hon vingarna av flugor när ingen ser henne?

Och nu kommer alltså New Girl, en tv-serie där en ”manic pixie dream girl” för ovanlighets skull får vara huvudperson. Zooey Deschanel spelar solstrålen som blir rumskompis med tre killar. Hon är som ett förvuxet barn, ständigt konfunderad och storögd. Och när hon vill muntra upp sin omgivning – vilket är hela tiden – brister hon ut i sång. 

Så himla tokigt! 

Mats Strandberg

 

strandberg8april.jpg

 

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB