Arkiv för July 2018

- Sida 1 av 1

Hur kan man vara så trött och ändå inte somna?

av Söndagsredaktionen

Tick-tick-tick-tick-tick. En till sömnlös natt. Tankarna snurrar. Runt inget speciellt och runt allt dumt jag
någonsin sagt eller gjort. Fortare och fortare. Varför somnar jag inte? Har jag lagt ner deon i gymväskan? Kommer jorden gå under under min livstid? Varför spänner jag ansiktet när jag försöker sova? Och hur högt kan klockan ticka egentligen? Vänta, jag har ingen klocka … Aha, det är min puls …

Jag har haft sömnproblem hela livet. Det ligger visst i släkten men jag har en tendens av att jämt behöva vara värst. Så jag sover minst.
När jag var liten lyssnade jag på kassettband vid sänggående. Nalle Puh var favoriten och jag kan fortfarande recitera delar av bandet. För jag vände på den där kassettjäveln minst tre gånger per natt.
Tick-tick-tick-tick-tick. Hur ska egentligen tungan vila i munnen när man sover? 1,5 timme sedan jag släckte. Faaaaan.

Jag reflekterade knappt över att jag var trött. Det är man väl alltid? Jag kunde leva på 4–5 timmar om natten. Tills jag inte ens fick det. Trodde att jag äntligen skulle sova ut under jullovet från universitetet. Men icke. Ni vet sådana där nätter när man inte märker att man sover och man kollar på klockan var 20 minut? Tre veckor.
Vanliga följder av sömnbrist är koncentrationssvårigheter, att minnet försämras och att man blir känslig. Jag tror jag glömde nycklarna i dörren tre gånger på en vecka och grät så fort någon frågade hur jag mådde. Tick-tick-tick-tick-tick.
Varje kväll. Samma sak. Hur kan man vara så trött och ändå inte somna? Testade naturläkemedel (som om en ört skulle kunna söva mig?!), vanligt sömnmedel och sedan ”bedöva en häst”-sömnmedel.
Jag sov. Som om jag vore död. Det tråkiga var bara att jag kände mig död även dagen efter, som att jag blivit överkörd av en lastbil ungefär. Ändå åt jag pillren av och till under tio år.

Tick-tick-tick-tick-tick. Verkligen hjärnan, är vi här igen? Om jag bara somnar exakt nu får jag ändå sova tre timmar.
Jag är van. Vuxna ska sova mellan sex och nio timmar per natt, men alla har inte så stort sömnbehov. Jag kanske inte behöver mer än fem timmar? Fast det vore ju fint att få fem timmar i sträck… I alla fall mer än två. I alla fall någon natt.

Tick-tick-tick-tick-tick. Är cancer vår tids pest? Vad ska jag äta till middag imorgon?Började jobba skift som startade 05. Tre veckor senare kraschade jag. Men inget ont som inte har något gott med sig, eller vad nu utvilade positiva människor säger. Efter en tripp till företagshälsan fick jag börja i sömnterapi.
KBT i grupp och sömnrestriktion. Ni läste rätt – sömnrestriktion. Fem timmar fick jag vara i sängen. Läggdags 01.30 och uppstigning 06.30. Tills jag klarade av att sova 85 procent av den tiden en vecka i sträck. Då fick jag gå och lägga mig 15 minuter tidigare.
Det var förjävligt. Jag tror det tog en månad innan jag fick lägga till min första kvart. Sedan två veckor för en till. Men det funkade till slut. När terapin var över låg jag sju timmar i sängen och sov sex av dem. Jag började känna en konstig känsla
i kroppen. Utvilad? Är det så här det känns?
Inte dumt …

Tick-tick-tick-tick-tick. Amen va faan. Jag hade ju lärt mig. Fast ett socialt liv är ju också kul att ha, och då är det svårt att följa det militäriska ”lights out”-schemat. Och den där yttre stressen är svår att påverka hur mycket yoga man än gör. Men efter KBT:n är jag ändå lugnare. Jag kommer inte dö för att jag sover dåligt ett par nätter. Den onda sömn-cirkeln går att bryta, även om man inte tror det mitt i natten.

Tick––tick––tick––tick–tick.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …
… ickeexisterande, blir jag förkyld går det aldrig över.

2. Sist jag blev skit- förbannad var …
… på jobbet.

3. Alla borde se filmen…
… Star wars, åtminstone originaltrilogin och efterföljarna eftersom vi då har något att prata om.

4. Jag blir charmad om…
… någon tycker att jag är fantastisk.

 

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

En picknickplats 
för selfieknäppare

av Söndagsredaktionen

Jag har ett komplicerat förhållande till 
sommarsemestern. Visst, den innebär några veckors välkommet avbrott från vardagen. Med lite tur kan det till och med vara behagligt sommarväder här hemma i Sverige. Semestern ger tid för avkoppling och reflektion, tid med barnen, tid att bara göra vad man vill. Tid att resa.

Jag fattar allt det där. Men det är ändå inte riktigt så enkelt. Jag har nämligen full förståelse för den allt mer högljudda proteströrelse som växer fram på de stora turistdestinationerna.
Som Mallorca. Den lilla ön i Medelhavet har knappt 900 000 bofasta men tar varje år emot 
15 miljoner besökare (siffrorna ska dock tas med en nypa salt eftersom de är hämtade från Wikipedia). Det vore som om Sverige tog emot 160 miljoner besökare varje år.

Inte nog med att den här massturismen med allt vad den innebär av krimskrams och dålig smak fullständigt tagit över Mallorcas stränder och gator.
Nu håller den på att ta över hela ön. Sedan svenskar och andra mer eller mindre välbeställda nordeuropéer börjat köpa semesterboenden på ön har nämligen bostadspriserna ökat dramatiskt. Det har gått så långt att Palmas befolkningen inte längre kan hänga med i budgivningen och därför tvingas flytta allt längre ut från stan.
Organisationen Ciutat per a qui l’habita (Staden för de bofasta) kräver nu högljutt ett stopp mot 
utländska köpare och att turismen begränsas.
Ett annat exempel är Florens i Italien. Där har 
turisterna fullständigt tagit över den medeltida stadskärnan. Vid lunchtid förvandlas varje portuppgång och trappa till en picknickplats för lättklädda selfieknäppare. Där har det gått så långt att de ansvariga börjat jaga bort kortbrallorna från trapporna med hjälp av vattenslangar.
Om möjligt ännu värre är det i Venedig, sedan länge en av Italiens riktigt stora turistattraktioner. Där utbröt fullständiga kravaller i våras när de få kvarvarande venetianarna rev ned de grindar som ställts upp på gatorna för att slussa horder med turister. ”Detta är inte Venedigland”, skanderade demonstranterna i protest mot massturismen som hotar förvandla den historiska staden till en sorts Disneyland.

För att inte tala om Thailand. Där har flera av de populäraste öarna och stränderna stängts på grund av massturismen. Nu senast var det den världsberömda filmstranden Maya beach på Phi Phi island som fredades från besökare.
När Hollywoodfilmen The beach spelades in där för 18 år sedan var Maya beach förmodligen så nära man kan komma en plats i paradiset. Men den fullständiga invasion av turister från hela världen som följt i filmen spår har 
effektivt förvandlat platsen till 
en soptipp.

Paradoxen är att alla de här destinationerna är mer eller mindre helt beroende av turismen. De lever i många fall relativt gott på de pengar som semesterfirarna gör av med. Men nu hotar de duka under av trycket från miljoner och åter miljoner besökare.
Och det är någonstans där som mina dubbla känslor till semestern kommer in i bilden.
För snart går jag själv där och trampar: arktiskt blek och uppenbarligen förflyttad till en plats där jag inte hör hemma.
Och jag är inte säker på att jag gillar det.

 

3 x tankar i mitt huvud

1 Min dröm om paradiset består av …
… en värld utan turister 
i trekvartsbyxor. Vad är grejen med alla farbröder i för korta brallor?

2 Mitt livs soundtrack är…
…Highway to hell med AC/DC, så klart.

3 På sociala medier lajkar jag mest …
… absolut ingenting. Jag skiter fullständigt i sociala medier.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter.
Bostad: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Snart är slantarna inte värda någonting alls

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnSom jag minns det var det alltid fint väder de där lördagarna när tvåkronan låg i min svettiga, hårt knutna näve i Strömsbro. Inte tappa, inte tappa.
Det var lördag och jag, min syster och några andra av ungarna i radhuskvarteret var på väg till kiosken. Det var en evighetshändelse, för alla skulle ju ha en påse blandat smågodis. ”Jag vill ha två tefat, tre sega råttor, två Riff, en kolarem – nej, förresten, jag tar två sockerbitar…”

I dag köper vi sällan smågodis över disk, vi plockar själva. Och mynten har som bekant blivit mindre värda. Någon fullpackad godispåse går knappast att få för (den nyligen återinförda) tvåkronan. Och snart tycks slantarna inte bli värda någonting alls, om man ska tro prognoserna.
Den 24 mars 2023 ska de svenska kontanterna vara utrotade. Om knappt fem år. Det har Niklas Arvidsson, docent i industriell ekonomi på KTH, kommit fram till i en studie. Då har den genomsnittlige handlaren ingen lönsamhet från kontanthandeln, menar han.

Bankerna måste jubla över att sedlar och mynt försvinner. Fler avgifter lurar bakom hörnet när kontanter blir museiföremål. 2012 lanserades bankägda Swish, i dag har 6,3 miljoner användare laddat ner appen. Tanken var från början att varje transaktion skulle kosta. Priset skulle då ligga på mellan en krona och en och femtio – per transaktion.
Hur ofta Swishar du per vecka? Till kollegan som lagt ut för lunchen? Till kompisen som lagt ut för konsertbiljetter? Eller till barnet som behöver pengar till klippning på en gång?
Nu pratas det om avgifter på Swish för privatpersoner igen. För företagare kostar det en procent för varje transaktion.
Men det finns fler än affärsbankerna som kan tänka sig digitala pengar. Just nu pågår Riksbankens utredning om en eventuell e-krona. Först i slutet av nästa år ska den vara klar.

I min lokaltidning läser jag om ett fik, som när konkurrent efter konkurrent ratar kontanter, har dragit i handbromsen. Här är det enbart kontanter som gäller – och det beror på bankernas höga avgifter.
– Om jag börjar med kort 
tvingas jag höja alla priser med en femma. Och det tror jag inte 
kunderna skulle uppskatta, säger ägaren.
Om, eller när, kontanterna försvinner utrotas också talesätten i ett slag. Redan om sisådär tio år kanske du säger till ditt barn eller barnbarn att det fanns en tid då du måste ”vända och vrida på varenda krona”, eller att du ”köpte det för dina sista slantar”, att ”det är inte värt ett rött öre” – eller varför inte ”vända på en femöring”. Du kommer inte att få annat än oförstående blickar tillbaka.
Det här handlar förstås inte om att jag enbart är någon kontantkramare. Det handlar om att ha möjligheten att vara det.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är duktig på att hålla tiden.

2 Jag längtar alltid till …
… hösten, då färgerna är som vackrast och luften lätt att andas.

3 Det mest korkade jag har gjort är …
… att införskaffa ett kylskåp second hand, ta hem det i taxi och sedan tvingats ”dansa” in det i lägenheten. Men det är en halv livstid sedan.

4 Kärlek för mig är …
… väldigt privat.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 56.
Yrke: Journalist.
Bor: Stockholm.
Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB