Inlägg av Söndagsredaktionen

Barnens pinnsamling kommer att rädda oss

av Söndagsredaktionen

För sisådär 40 000 år sedan livnärde sig människan på att jaga och samla. Vi släpade hem våra byten till grottan och i skenet från den sprakande  elden inspekterade vi dagens fynd av ätliga växter, färggranna bär och knapriga nötter. Vi samlade, vi sorterade, vi sparade.

Mina barn är fortfarande kvar i det stadiet. Vår hall är till brädden fylld av ekollon, pinnar och just nu även mängder av rönnbär. Barnen har olika sinnrika system för sina fynd. Ekollonen har en egen låda, pinnarna lägger de under skohyllan och rönnbären hamnar i en burk i bokhyllan. Varje gång vi är ute smugglar de ner olika blad och bär i galonfickorna.  De samlar, sorterar och sparar. Länge har jag bara sett det som någon sorts hobby och visst ska det sägas att jag då och då suckat över att vår hall ser ut som en skog. Men nu har jag förstått. De förbereder sig. De är barn av sin tid. De är preppers.

I fjol skickade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ut broschyren Om kriget eller krisen kommer till 4,8 miljoner hushåll i Sverige. Mina barn kan mycket väl ha fått tag på ett exemplar. När jag tänker efter framstår det faktiskt som fullkomligt självklart. Ett av tipsen i broschyren var nämligen: ”Du kan bygga en koja under ett bord och sova där.” Mina barn bygger kojor hela tiden. I min enfald har jag trott att de leker, men det är tydligt att de övar sig inför krisen. I broschyren ges också ”tips för hemberedskap”. Det är en lång lista på stapelvaror som är bra att ha hemma. Jag läser och inser att mina barn gillar allt på listan. Deras smaklökar är redan prepperfierade. De älskar pulvermos, sylt och olika pålägg på tub.

Plötsligt ser jag hallen med nya ögon. Det är en skatt, ett fulländat prepperskafferi. Här finns ekollon, rönnbär och torra gamla pinnar. Rönnbären är laddade med C-vitamin och stora mängder av naturliga antioxidanter. De kan kokas till gelé som håller i evig tid. När krisen väl är ett faktum så kommer skörbjuggen att lysa med sin frånvaro tack vare rönnbären. De röda bären kan faktiskt bli familjens räddning.

När jag googlar ser jag att nätet svämmar över av ekollonrecept, de är tydligen små näringsbomber av fett, protein och kolhydrater. Ekollon är giftiga råa (något som mina barn givetvis har koll på) men i rostad form sägs de vara en delikatess. Pinnarna, nu torra som fnöske, är ved som ska värma oss. Mina barn har säkert redan planer på att göra en brasa i öppna spisen när huset är fullständigt utkylt. Det är en myt att barn är kompetenta. De är mer än så. Nästa gång vi går ut är jag den första att fylla vagnen med kardborrar. Picklad kardborrerot är tydligen gourmetmat i Japan, den är gratis och beskrivs på nätet som en bortglömd resurs. Hoppas bara den passar med rönnbärsgelé. Nu saknas bara en vevradio. Och en rejäl, ordentlig kris.

 

4x tankar i mitt huvud
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Från ensamstrejk till stöttad av världen.

2 Jag stör mig på …
… folk som stör sig på cyklister. Hatet mot cyklister av alla de slag är så svart och intakt. Det måste väl finnas värre saker än folk som cyklar?

3 Folk stör sig på att jag …
… alltid tappar bort mina nycklar. Och min plånbok. Och min mobil. Och mina vantar. Förlåt.

4 Ett barndomsminne jag ofta återkommer till är …
… när jag och min kusin Elin planterade hela vår godispåse i rabatten hos mormor i Lidköping. Vi drömde om att stora godissvampar och träd med polkagrisar skulle växa upp. Vi väntade. Och väntade.

Veckans krönikör
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Prat om väder och vind har också ett högt värde

av Söndagsredaktionen

Jag flåsar ovärdigt när jag når toppen av Brean down, en stigning på 97 meter och drygt 200 stentrappsteg som sicksackar sig uppför berget i icke-ergonomiska steg. Varje kliv är av sorten som kräver ett inre ”åhej!” för att lårmusklerna ska orka häva dig upp.

Jag är på helgvisit hos släkten i engelska Somerset och för att inte helt tappa greppet i mysflödet av te, scones, pints och vinägerchips kör jag dagligen tre varv upp- och nerför kullen. Vid mitt senaste besök för ett drygt år sedan var jag i betydligt bättre form. Jag tog med lätthet hela trappan i ett svep. I dag måste jag pusta några sekunder vid varje kurva för att mota blodsmak och yrsel.

– Well done, you!

En äldre spänstig herre med en jack russellvalp möter mig högst upp. Han ser nyfiket på mig och undrar om jag klarat sträckan utan att stanna.

– Nästan, svarar jag medan jag gullar med valpen och lugnar min andhämtning. Jag avslöjar inte att jag tjuvvilat utan nämner i förbifarten att det är min tredje runda. Min fåfänga och slumrande tävlingsinstinkt kräver det trots att sannolikheten att vi möts igen är försvinnande liten.

– Imponerande, utbrister han och berättar att han själv kommer hit minst ett par gånger i veckan. Han besegrar trappan och promenerar de två kilometrarna till det k-märkta fortet längst ut på halvön. Fästningen, som stod klar 1871, byggdes för att försvara Bristol och Cardiff och var senast bemannad under andra världskriget i en tid då parollen ”keep calm and carry on” myntades för att höja moralen hos den brittiska befolkningen. I dag sköts skansen av stiftelsen The National trust.

Vi pausar en stund. Njuter av utsikten, enas om att landskapet är vackert och att vi har tur med vädret. Det kan vara grinigt vid Bristol Channel, särskilt om hösten.

– I dag ser vi Cardiff, det gjorde vi inte i går, säger mannen belåtet innan han lyfter handen i en hej då-hälsning, säger ”ta da” (på riktigt) och försvinner över krönet.
Själv tar jag mig ner via den betydligt flackare grusvägen vid sidan om branten. När jag når slutet av vägen möts jag av en annan grånande man, klädd i The National trusts röda jumper. Han har precis passerat en vägbom med sin Land rover, men i stället för att låsa bommen och fräsa förbi väntar han in mig.

– Vilken härlig dag! utbrister han och jag nickar.

– Jag ska till fortet för att öppna, fortsätter han utan att jag frågat. Han är osäker på hur många besökare som vågar sig dit. Väderleksrapporten spår spöregn och blåst.

– Det visar sig, säger jag.

– Det gör det, säger han.

Vi skiljs åt, jag går till min hyrbil, sätter mig i förarsätet. Tänker på de två mötena, så oansenliga, så upplyftande.

Hade motionsrundan ägt rum i Sverige, hade jag kanske noterat de två gentlemännen, möjligen sagt ”hej” eller nickat mot dem. Men i England är det snudd på omöjligt att möta en främling utan att stanna upp och småprata. Visst, det kan handla om oväsentligheter som vindriktning och soltimmar, men poängen är att se och bli sedd.

Så viktigt.

Så värdefullt.

Jag tänker på Brexit och sörjer hur trist EU kommer bli utan britter, men tröstar mig med att engelsmännens humör och humor inte kommer att knäckas.
Som sagt: Keep calm and carry on.

 

3x tankar i mitt huvud:
1. När jag blir pensionär …
… ska jag skogsbada varje dag, läsa mer litteratur och skriva minst en roman per år.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …
… tänker på mitt härliga liv som pensionär.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan …
… min dunbäddmadrass. Som att sova på ett moln.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn och whippeten Monty.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Redaktionell printchef på Aftonbladet.

Mitt andningshål är inte direkt ett spa

av Söndagsredaktionen

Ord som slempropp, barnbeck eller pysventil hade aldrig korsat min väg innan jag blev mamma.
Och ordet egentid existerade inte alls. Tiden bara fanns där, den tickade på, långsamt ibland och snabbt ibland.
På helgerna låg tiden framför mig som en ocean av möjligheter. Tiden var en tjock morgontidning, en kanna varmt te och inga planer framåt.
I dag, åtta år och tre barn senare, blir jag provocerad av tjocka morgontidningar. Nu dricker jag kallt te, skannar rubriker samtidigt som jag försöker mata tvååringen.
Men han vill inte äta, han vill kasta mackor på sina storasyskon. Dessutom måste han av obegriplig anledning just nu ha cykelhjälmen på medan han äter.
– Lälmen! På! hojtar han och pekar på sitt huvud med en kladdig liten hand. Det blir smör i håret, på bordet, på hjälmen.
En enkel frukost efterlämnar ett slagfält av halvdruckna mjölkglas och mackbitar.
Men frukosten får stå kvar eftersom tvååringen plötsligt ska gå ut, naken sånär som på gummistövlar och en smörig hjälm.
Han tar tag i min kjol och drar mig mot ytterdörren.
– Gå ut! Leka parken!

Men jag har funnit en oväntad oas mitt i kaoset.
Det är en grön oas, kan man säga. Kärlen är ju i alla fall målade i en grön nyans.
Här råder ett lugn. Det är ordning och reda. Eller, tja, det ligger en del skräp på marken men det behöver man inte titta på.
Hit kommer människor för att jobba metodiskt och i tysthet. Med lite god vilja kan man kanske säga att en känsla av mindfulness fyller platsen.
Men okej, det är inte ett spa direkt. Mina gränser för lyx har minst sagt förflyttats sedan jag blev mamma. Nu nöjer jag mig alltså med en stund på återvinningsstationen. Jag njuter av att sortera kartonger och plast. Jag njuter av att tänka klart en tanke och av att inte behöva tänka alls.

Men så slår det mig när jag står där med filmjölk droppande längs underarmen. Snart kommer jag återigen att äga all min tid. Barnen växer, de blir stora, det går fort.
Snart kommer ingen vilja ha min hjälp för att trä på galonisar eller för att få alla fingrar att sitta rätt i vanten.
Ingen kommer behöva mig för att bre mackor eller läsa läxor. Ingen kommer krypa upp i mitt knä för en kram.
Vår säng kommer kännas stor och ödslig när inte tre barn sover där.
Jag kommer att kunna läsa morgontidningar i oändlighet och dricka te som är så varmt att jag bränner mig. Jag kommer att kunna tänka klart otaliga tankar och jag kommer ha så mycket tid att jag inte vet vad jag ska göra av den.
Men jag kommer inte att uppskatta det.

Jag kommer i stället att sakna en liten kladdig hand som sträcker sig efter mig – och den lilla personen som blir fullkomligt nöjd när jag tar den.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… förvånas över att jag odlar brännässlor i en pallkrage på tomten.

2 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… hojta. Alltså, jag skäms varje gång. Det måste vara åldern.

3 Det vackraste ord jag vet är…
… klapperstensstrand. Det är roligt att säga och dessutom väldigt fint.

 

Veckans krönikör

Namn: Karin Herou.

Ålder: 36.

Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.

Bor: Bagarmossen i Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Vänta inte – det kanske inte finns något senare

av Söndagsredaktionen

Finns det verkligen rätt ögonblick att ta farväl? Existerar verkligen den skåra i tillvaron då ett slutgiltigt avsked är det enda rimliga, likt ett konserverat vakuum dit känslorna aldrig lyckas nå?

Det brukar påstås att var sak har sin tid och plats, men det skulle ju inte vara här och nu. Om jag ens hade föreställt mig den här stunden så hade jag instinktivt placerat den mycket längre fram i tiden. Det är inte ens säkert att jag skulle vara närvarande, tidens tand gnager ju ner oss alla, men min inre bild bestod ändå av ett mer lågintensivt vemod. Grå tinningar, trasiga höfter och diskussioner om tjänstepensionen. Inte av trasiga jeansknän, sotarmössor, en ryggkutande skara som snarare befinner sig i livets sensommar än dess mörkaste höst eller att Erik Hassle och Anders Wendin skulle sjunga dig till ro
i den eviga vilan.
Från det svartvita fotografiet ler du, sådär som du brukade göra. Lite trotsigt, men fyllt
av nyfikenhet och värme, där du står omgiven av prudentligt knutna kransar, vänligt skrivna hälsningar och blomsterarrangemang. En ögonblicksbild från någonstans i världen där du ser alldeles tillfreds ut. Som att du hade fångat stunden innanför tröjan och värmde den nära bröstet. Bevarat den tills sämre stunder uppenbarade sig, för de gör ju alltid det.

Det finns en bitterhet och sorg i att det här blir det sista jag ser av dig. Att mitt farväl sker i en kyrka omgiven av mestadels främlingar, men ändå några vänner. För även om vi under senare år gled ifrån varandra, du hade din karriär och ditt liv och jag hade mitt, så fanns det alltid ett senare. En tanke om att vårt dobranoc, som vi brukade säga, bara var en lyckönskning i periferin tills vi sågs nästa gång. Inte en ändpunkt från vilken det inte finns någon återvändo.
När jag nåddes av nyheten att du lämnat livet bakom dig skrev jag via mina sociala mediekanaler att det finns så mycket jag vill berätta, men att det fick bli vid en senare tidpunkt. När tillfället kändes rätt och då den klusterbomb som briserat inom mig hade avtagit i styrka.

Då skulle jag förklara för världen hur mycket du har betytt för den människa som är jag. Hur vi under de viktiga tonåren var närmast oskiljaktiga, hur vi växte upp och utvecklades tillsammans, hur begåvad du var och hur du fortsatte att bygga på begåvningen tills också världen visste om det. Om hur vi satt i ditt vardagsrum och lyssnade på Bon Jovi, Queensrÿche, Europe, Thin Lizzy eller Faith no more i högtalare som var större än min säng – så här i efterhand är jag ledsen för att din mamma tvingades utstå decibel-
nivåer som svensk lagstiftning i dag förbjuder – alla våra hyss, upptåg, Rättvisans män på SVT på söndagkvällar, cowboykäk och hur du envist försökte uppmuntra mig till att bli bättre på bas så att vi kunde spela ihop på allvar.
Om just här och nu är rätt tillfälle för detta vet jag inte. Men lika lite som att stunden då jag stod vid ditt porträtt med sorgen och frustrationen bubblande i magen var den objektivt korrekta så har din hastiga bortgång lärt mig att vi måste ta tag i ögonblicket när det uppenbarar sig. Att inte vänta, för senare kanske aldrig kommer.

Dobranoc, min kära vän. Kanske ses vi nån gång när tiden har krökt sig och dimensionerna mött varandra igen.
Då ska jag ta farväl på riktigt. För du är inte värd något mindre än det.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Motivering? Behöver du ens fråga så har du inte fattat någonting.

2 Folk stör sig
på att jag …
… har en tendens att stänga in mig och vara otillgänglig. Introversionen är ett rött skynke mot tillvaron jag troligtvis kommer bära med mig hela livet.

3 Jag stör mig på att …
… defekter likt elsparkcyklar erbjuds helt öppet till människor som inte kan hantera den upplevda frihet dessa mackapärer innebär. Förinta genast. Eller reglera fanskapen i alla fall.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till …
… är de stunder jag fick besöka ovanvåningen på farmors hus i Läckeby. Det finns stoff för en hel krönika där. Vi får se om jag får skriva den också.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46.
Familj: För närvarande under utökning.
Bor: I lägenhet i Vasastan i Stockholm.
Yrke: Bildredaktör och skribent på
Aftonbladet.

Den egna sanningen är inte alltid den enda

av Söndagsredaktionen

It must be a bloody small sticker”, säger sjuåriga kusin Mia från Australien samtidigt som hon inspekterar min dotters finger.
Mia ser inget klistermärke. Inte ens ett litet. Men hon tittar länge och noga, vrider och vänder på fingret.
Till slut konstaterar hon: Nej, det finns inget klistermärke. Du ljuger!
Min dotter, som är 4, insisterar:
– Yes, I have a sticka!
Förnärmad och besviken promenerar hon sedan raskt ut ur rummet och in i köket där vi vuxna sitter.
– Mamma, Mia säger att jag inte har en sticka i fingret, fast jag har det.
Hon hoppar upp i mitt knä. Tårarna rinner längs kinderna.
Kusin Mia kommer efter:
– Jag har kollat och hon har inget klistermärke på fingret. I promise, she is lying.

Jag, barnens australiensiska pappa och hans släktingar, har precis avslutat en högljudd
diskussion om skillnader och likheter mellan Sverige och Australien. Om vad som är bättre och sämre i de olika länderna och i ländernas olika samhällssystem.
Det är en evighetsdiskussion under den här perioden i mitt liv, tjafset om vilket land som är bäst pågår för jämnan.
Och precis när ännu ett samtal är i gång kommer barnen som är ett resultat av våra olika
världar in i rummet. Och känner sig förrådda av varandra. De förstår varandra lika lite som vi vuxna förstår varandra.
Båda barnen har varit ärliga. Bägge har tolkat situationen rätt utifrån sitt perspektiv. Ändå blir det fel.
Samma situation råder vid vuxenbordet. Jag har rätt. Och det har australienarna också.
Men det blir fel. Perspektiven är för olika.
Barn med olika språk och olika kulturer integrerar på samma sätt som vuxna. De utgår ifrån sin verklighet, sin sanning. Sin värld.
Och den är ju sann, ju.
Men det betyder inte att den andres behöver vara fel. Men det blir fel.
Mia hade rätt, klistermärke heter sticker på engelska. Och i Australien uttalas sticker med
a på slutet, alltså ”sticka”.
Min dotter hade rätt. Hon vet inte att det svenska ordet sticka heter ”splint” på engelska, så hon använder det näst bästa alternativet, det vill säga: det svenska ordet ”sticka”.
Resultatet blir en kulturkrock, där fokus flyttas från stickan i fingret till att: ”Du ljuger”, ”Du har fel.”

Jag tänker ofta på den här händelsen, som nu ligger många år bakåt tiden. Den är bra, för den gör världen begriplig. Den har lärt mig att förstå varför människor med olika erfarenheter och från olika delar av världen, kan ha en annan sanning än den jag uppfattar som självklar.
En annan uppfattning, som utgår från andra erfarenheter, behöver inte vara fel bara för att den inte passar in i den världsbild som är sann för mig.
Det slitna uttrycket: Två sidor av varje mynt, försöker förklara samma sak fast på ett annat sätt.
Många uppfattar världen som orolig just nu. I ett sådant läge kan det vara värdefullt att reflektera över att den egna sanningen inte alltid är den enda sanna versionen av verkligheten.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… hur skönt det ska få bli att sova.

2 För att imponera på mig…
… behöver man vara ärlig och ha en moralisk kompass.

3 Jag är besatt av…
… ingenting just nu.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 47.

Familj: Tre döttrar, varav två vuxna,
och en katt.

Bor: Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

När vår dröm var inom räckhåll fegade jag ur

av Söndagsredaktionen

Det var ett så kallat wow-ögonblick. Vi gjorde alla ögon stora som tefat. Leenden från öra till öra. En känsla av nu eller aldrig.
Vem som helst hade sagt ja till den bådårande valpen. För det var den. Bedårande.
Lagom lurvig, precis som en italiensk tryffelhund ska vara. Vit päls med två brunsvarta fläckar på ryggen och runt båda ögonen. Därav namnet: Zorro.
Vi hade planerat och väntat länge. Det var precis en lagotto romagnolo vi ville ha, en ras som hade en ”självständig karaktär” men var familjekär,
balanserad och lättlärd. Dessutom var just Zorro uppfödd på en stjärnkennel vid Medelhavet. Idel prisvinnare i släkten utifall det skulle planeras valpar.
Och nu hade vi fått ett mejl om ett erbjudande. Zorro kunde bli vår och det redan om tre veckor.
– Ja, men…
Och det är just här som berättelsen tar en annan vändning än den som tidigare varit så självklar för två i familjen.
Det sägs att de som kommit en bit in i medelåldern kan njuta av livet på ett sätt som andra inte kan. De flesta har utflugna barn, ekonomin spirar och de kan ta beslut som de tidigare aldrig vågat. Unna sig dyrare viner, gå kurser och agera mer tveklöst.

Det finns andra också. De som väldigt ofta börjar meningar med en tveksamhet. Ett ”ja, men” i stället för ett ”visst!”. Oklart om det är åldersrelaterat eller könsbaserat men ändå … jag är där. Jag har blivit gubbe.
När just jag – som tillsammans med dottern varit den som mest tjatat om att utöka familjen med en hund – plötsligt inser att drömmen skulle kunna bli verklighet, då fegar jag så klart ur.
”Jamen, jag ska ju kanske operera knät nu i höst…”, ”Jamen… är det inte bättre strax före sommaren…”, ”Jamen, ska vi verkligen ha den stackars hunden på dagis?”
Och så: ”Står det att han redan är elva veckor och 14 när vi får honom? Vill man inte ha en åttaveckors? Är inte 14 veckor … gammalt?”
Dottern börjar då också inse att hundens bebistid kan bli i kortaste laget. Och efter en urladdning från hustrun som försvinner ut och powerwalkar med grannen sjunker jag, min vana trogen, ner i tv-soffan. Ja, jag sitter där ganska ofta och länge. När den var ny sa jag att det var för att den måste sittas in, det är sju år sen.
Skräckslagen sitter jag nu där och tänker på hunden som jag propagerat för i flera år. Och som vi skulle kunna ha hemma om tre veckor. Om det inte var för ett enda problem.
Jag har blivit en gubbe. En sån som sätter sig på tvären. En nej-sägare som tycker att spontana fester och resor, om än bara till andra sidan stan, väl ändå är väl förhastade. En sådan som i unga år hoppade fallskärm för att det såg kul ut, men som nu ser all spontanitet som ett hot.
Det är ju inte klokt.

Frun kommer hem efter snabbpromenaden och en stund senare är det släckt i båda sovrummen. För ett ögonblick blir det skönt tyst i lägenheten, men jag kan ändå inte njuta av stunden där i min insuttna del av tv-soffan. Något stör mig och till slut inser jag att det är jag själv som skaver.
När blev jag en surgubbe?
Jag försöker intala mig att det är en styrka att kunna stå emot, och är lite förvånad att inte hustrun också inser att tiden inte är den allra bästa.
Men när är den det? Jag känner mig som en svikare. Hur ska jag kunna se min familj i ögonen om det inte blir någon hund alls till sist?
På vägen till sovrummet tycker jag mig se dotterns blå valpkoppel i en korg i hallen.
Nånting säger mig att det här är långt ifrån klart.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu …
… Tilde, sju månader. Målet är att göra andra glada med samma självklarhet som hon.

2 Folk stör sig på …
… att jag tuggar tuggummi på hög volym.

3 Jag stör mig på …
… Trump, min gymdisciplin och brf-grannar som inte tar bort ludd från torktumlaren. I den ordningen.

4 Ett barndomsminne
jag återkommer till …
… när jag, överlycklig, fick min första gädda. Den var bara snäppet större än en Parkerpenna, men hamnade ändå i stekpannan.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 58.

Familj: Gift, tre barn,
tre barnbarn.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Äldre får inte biljett till samma tåg som vi andra

av Söndagsredaktionen

I somras drogs det fiber till min 77-åriga mammas hus – den tidigare tv- och internetleverantören skulle lägga ner och den nya krävde fiberkabel.

De trevliga killarna som gjorde jobbet ringde på när de var klara, torkade noga av skorna och tog med sig det gamla modemet när de åkte, eftersom det inte längre behövdes. Tack och hej.

Tack och hej internet också, eftersom de inte hade visat mamma hur hon skulle få liv i det nya modemet.

Lyckligtvis var jag hos mamma när detta hände. Eller, så stor var inte lyckan eftersom jag brås på min mor när det gäller intresse för och kunskap om det digitala. Men medan min mamma gick i pension några år efter internets genombrott så kom jag ut i arbetslivet just då, och har därför lärt mig tillräckligt mycket för att i alla fall kunna ställa rätt frågor och med instruktioner kunna sätta in rätt kablar på rätt ställen. Tack vare telefonsupport från min tålmodige svåger så fick jag i gång nätet hemma hos mamma. Visserligen fick vi göra en kanalsökning på tv:n fyra kvällar i rad men sen fanns de där, och dessutom kunde mamma fortsätta sitt bridgespel online; hennes partner är oftast en trevlig atomfysiker i Indien.

När det här hände kom jag att tänka på en bekant, som berättade om sin pappa i 80-årsåldern som brukade ta bilen för att hälsa på en kompis som bodde på ett servicehem. Det slutade han med efter att han fått en p-bot – man kunde nämligen bara betala parkeringsavgiften via en app, och den kunde han inte ladda ner eftersom han inte hade en smartphone.

Nu har de löst det så att han ringer sin dotter och berättar var han parkerat och så betalar hon avgiften via sin telefon.

De senaste decenniernas tekniska utveckling är verkligen svindlande och även om det finns baksidor – en ny arena för kriminalitet, bråk om mobiler i skolan och vad gör egentligen all skärmtid med våra hjärnor på sikt? – så är det i huvudsak fantastiskt på ett helt vardagligt plan. Vår möjlighet till fler och långväga kontakter, ny musik, att kunna swisha över en hundring för lunchen, det är sånt som gör livet enklare och roligare för alla.

Därför är det ju så förtvivlat när de äldre, vars ensamhet oroar, inte får biljett till samma tåg som vi andra sitter på. Är det för mycket begärt att en leverantör ser till att nätet fungerar innan de går? Jag tycker inte det. Däremot tycker jag absolut att det är för mycket begärt att man måste ha en smartphone för att få (!) betala parkeringsavgiften, kanske särskilt vid ett hus där det bor seniorer.

Jag ska också vara ärlig med att jag talar i egen sak här. Jag har aldrig tillhört dem som kastar mig över ny teknik, bara motvilligt har jag tagit den till mig och även om jag precis som mamma mycket uppskattar möjligheterna den medför så är min inlärningskurva bara lätt sluttande uppåt. Jag kan se mig själv på ålderns höst sittande i mörker, utan rörliga bilder eller musik efter att bara ha givit upp efter ännu ett tekniksprång.

Hoppas jag kan ringa någon som trycker på en app då.

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu…
… är vem som helst som regelbundet tar sig ut och springer.

2 Folk stör sig på att jag…
… kommer med oombedda råd.

3 Jag stör mig på att…
… folk inte har vett att be om råd.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när mamma i juni 1974 åkte in på BB för att föda min lillasyster. Jag satt på farmors arm och vinkade till mamma.

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson.
Ålder: 49.
Familj: Nej, ingen egen.
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.
Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag är trött på att ses som en galen fanatiker

av Söndagsredaktionen

Jag brukar akta mig för offentliga debatter. När det bränner till i en fråga som jag känner mig engagerad i så hoppas jag oftast att någon annan ska rycka in och tycka det som jag tycker. Så att jag själv slipper. För tonen i samhällsdebatten är så hård, och ingen
orkar lyssna på vad någon annan har att säga.

Så när diskussionen om veganmat till barn fick ny näring i våras höll jag tyst. Men nu när den värsta stormen lagt sig vill jag faktiskt testa om det går att ge en liten annan bild av hur det är att vara veganförälder. För jag är så trött på nidbilden av oss som galna fanatiker eller verklighetsfrånvända lallare.

Innan Alexis föddes hade jag inte tänkt så mycket på det här med barn och mat. Och de första månaderna var det väldigt lätt, eftersom amningen gick bra. Men när det skulle börjas ätas på riktigt var vi tvungna att ta ställning. Vad skulle hon äta egentligen?

Jag har varit vegan i över 15 år, så på ett sätt kändes det självklart att hon skulle äta som vi. Men på ett annat sätt var det inte alls självklart. Jag är ingen kostexpert, och som förstagångsförälder kände jag mig väldigt osäker.

På BVC var det ingen som ifrågasatte att ge Alexis veganmat, men vi bad ändå om att få träffa en dietist för att få stöd och råd. Vi hade läst Livsmedelsverkets rekommendationer om att det går alldeles utmärkt med vegankost, bara man har koll. Och det ville vi få. Men dietisten vi kom till verkade inte ha uppdaterat sina kunskaper, eller så lät hon sina egna värderingar skina igenom, för det enda hon gav oss var dåligt samvete. Jag grät när jag gick därifrån. Det kändes som att hon anklagade mig för att medvetet vilja skada mitt barn.

Vi bad om att få träffa en ny dietist. Hon var inte alls dömande, men däremot helt ointresserad. Hon gav oss ett uppkopierat papper med kostråd, hämtade ur en bok som hon själv inte hade läst. Som jag däremot hade läst varenda sida i. Vi insåg att vi vid det laget hade lärt oss mer om veganmat till barn än vad hon hade. Och efter lite efterforskning, plöjande av näringslära och letande bland forskningsrön, och lite räknande i milligram och mikrogram gällande järn, omega 3 och B12, kände vi oss till slut lugna nog att ta beslutet. Och det visade sig inte alls vara så svårt i praktiken, bara man hade lite koll.

Alla föräldrar gör ett val när de ger sina barn mat. Att det inte är schysst mot Alexis att ge henne veganmat för att hon ”inte får välja själv”, som vissa slänger ur sig, är ett idiotiskt argument. Inga barn får välja själva. De är nämligen barn.

Men få saker verkar provocera folk så mycket som föräldrar som väljer bort kött. Jag vill gärna tro gott om folk och tänka att det är av omtanke om barnen, och inte på grund av misstänksamhet och ilska mot det som är annorlunda och utmanar normen, i det här fallet köttnormen. Så till er som i så fall är oroliga kan jag ge ett lugnande besked – det går bra och Alexis mår alldeles utmärkt.

En annan sak jag tror upprör är idén om att veganföräldrar sätter sin egen ideologi framför barnens välmående. Men det finns faktiskt ingen motsättning där, man kan vara både välmående och vegan, och hade det funnits en så tror jag att väldigt få skulle göra den prioriteringen.

Jag slutade äta kött av etiska skäl, för att jag inte vill att djur ska lida i onödan. I dag handlar det även om kroppen och klimatet. Jag skulle kunna rada upp en massa argument för varför jag anser att det är bra att vara vegan, både för individen och planeten. Men jag skulle aldrig låta något gå före min bebis hälsa. Om Alexis liv hängde på det så skulle jag personligen kunna strypa en sälunge för att ge henne mat. Men som tur är behöver jag inte det. Det finns nämligen utmärkta växtbaserade alternativ.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… ingenting, jag lyssnar på podd.

2 För att imponera på mig …
… räcker det att kunna gå. I alla fall om man är en bebis.

3 Jag är besatt av …
… Hemnet, finns det nåt roligare?

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när jag läste Vårdguidens beskrivning av mjölkstockning. Jag hade tydligen varenda symptom på checklistan.

Veckans krönikör
Namn: Anna Flytström.
Ålder: 37.
Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 1 år.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist.

Hösten är en förälder som ryter ”skärp dig”

av Söndagsredaktionen

Ridå. Efter tre månader av sol och värme, skymningar på ännu solvarma klippor och praktiskt taget märken från bag in box-handtaget i handen.

Den som gick till bio och såg Midsommar, den amerikansk-svenska skräckisen där svenska traditioner skruvats upp till (än mer) galenskap kan säkert hålla med om att sommaren kan gå för långt. Flera av mina insektsrädda vänner håller definitivt med. Trots mystiska krypbett både här och där vägrar jag själv säga ett ont ord om sommaren. Det är då jag lever. Doften av grill, solbränna och nyklippt gräs. Bilturer på landet med rutorna nervevade och vinden i håret. Jag kommer antagligen bli en prinsessan Birgitta-lookalike på spanska solkusten, om den finns kvar, när jag är redo för pension.

Ändå är det bra att inte alltid få som man vill.

I en tid när vi kan köpa mat nästan dygnet runt (om man inte heter Kajsa Dovstad), se vilka filmer och tv-serier hur och när man vill, där skjutningar går bananas och vuxna män skriver vidriga saker till andra på nätet är det uppfriskande med nån som sätter gränser. Inte så mycket som regering och riksdag gjorde med det nya rökförbudet dock. Även om jag inte är rökare: görs det med rökning görs det snart med andra saker.

Det mesta är bäst i lagom doser och sommaren är drogen jag skulle överdosera om inte naturen kom in och satte stopp. När hösten kommer är den föräldern som stormar in i rummet och säger: ”Skärp dig!” Efter månader av nästan inga kläder på kroppen, konstant rosésörplande och tidsuppfattning som en klubbad amöba är det dags att nyktra till, klä på sig och redigt ge sig i väg till jobbet. Nu har det ju gått en tid sedan dess, men jag talar delvis i egen sak. Jag själv är nämligen en av dem som, håll i dig, lurat systemet och tagit semester efter sommaren. Det började med svårigheter att ta sig ur rutinen som sommarvikarie där man täcker upp hela juli–augusti då de fast anställda är så långt borta från skrivborden som möjligt. Men jag började gilla de folktomma arbetsdagarna, att man ändå fick ut så mycket av de ljumma sommarkvällarna. Och att förlänga sommaren genom att resa bort på hösten.

Nu är det snart oktober och jag njuter av de sista lediga dagarna. Medan vurmen för våren är mig obegriplig (våren är utspädd sommar, med för mycket vinter i sig) är hösten som sommarens ljumma lillasyster. Visst smällde det till rejält med regn och rusk ganska exakt efter att industrisemestern var över men sedan kom de fina dagarna åter. Brittsommarkvällarna är bland det bästa med hösten. Medan välbeställda storfräsare slänger ut sitt kök var fjärde år får naturen genom hösten varje år en makeover så vacker att man dånar. Höstlöven, färgerna. Snyggt höstmode med rockar och kappor, kanske en halsduk. Höstvinden som river i kroppen och visar att man finns till. Ren lyx: regnet som smattrar mot rutan när man kommer hem och tänder ljus och kokar te. Eller dyker in på krogar, restauranger och kaféer. Mustiga grytor, Netflix-maraton utan dåligt samvete över fint väder att utnyttja.

Jag tycker såklart att vi alla förtjänar sommar året om. Min vän Hampus, som inte är soldyrkare som jag, påpekar hur Sverige stannar upp på sommaren: ”Hade vi latat oss så året om hade Sverige gått under.”

Ja, det är ju sant.

Det är en jävla skit att vägen till sommaren ska behöva gå via slask och förkylningar, men nu kan man i alla fall gömma livsnjutarmagen under gosiga kläder.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag drömmer om att jobba som …
… allt möjligt! Konstnär på nån ö? Kaféägare på nån ö? Serietecknare!

2. Mitt första husdjur hette …
… Tussi och var en katt exakt lik kattmatsmaskoten Pussi. Vad var det för namn?

3. Jag gnäller oftast på …
… mig själv och grannar som dumpar sopor på fel ställe och stänker illaluktande slem i trapphuset.

4. Det mest korkade jag gjort …
… har jag förträngt illa kvickt efter envetet ältande. Var i alla fall för ung för Telia-aktierna 2000.

Veckans krönikör
Namn: Andreas Hansson.
Ålder: 33.
Familj: Föräldrar, syskon, syskonbarn, katter och hundar. Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Yrke: Tf nöjeschef på Aftonbladet.

Jag har nu rakat mig i cirka 1 338 timmar!

av Söndagsredaktionen

Även om det alltid har känts som bortkastad tid, så är det ju inte det, då man faktiskt ser ett resultat.

Och trots att det inte är meningslöst, så har det ofta känts som att jag bara har slösat bort min tid. Försöker därför alltid göra något annat samtidigt. Läsa en tidning. Se en tv-serie. Sådant man kan göra, då man bara har en hand ledig.

Fick häromveckan för mig att göra en uträkning. Gör sådant ibland. Vid avslöjandet av vad jag har räknat ut, har jag viss förståelse för om somliga uppfattar mig som lite … knasig.

Har sedan 1980 tillbringat två veckor i Cannes på franska rivieran så gott som varje år. Världens största filmfestival har inneburit att jag har stressat omväxlande paradgatan Promenade de la Croisette eller shoppinggatan Rue d’Antibes fram och tillbaka åtskilliga gånger om dagen mellan hotellet eller (under senare år) den hyrda lägenheten och filmvisningar, intervjuer och diverse tillställningar. 8–9 kilometer om dagen. Räknade för ett tiotal år sedan ut att om jag hade promenerat samma sträcka rakt söderut från Stockholm, hade jag kommit till Aix-en-Provence, knappt 15 mil från franska rivieran.

Sedan dess har jag fortsatt att gå och gå på dessa båda gator och rent avståndsmässigt gott och väl både kommit fram till Cannes och hunnit med en avstickare till Monaco också.

Men häromveckan var det alltså dags för en annan uträkning.

Fem minuter om dagen sedan 19–20-årsåldern, ungefär. 44 år x 365 dagar x 5 minuter = 80 300 minuter. Det är cirka 1 338 timmar. Knappt 56 dygn. Nästan två månader.

Nästan två jäkla månader har jag alltså suttit och gnidit en rakapparat mot kinder och haka.

Att raka sig är det tråkigaste som finns.

Under en kort tid, för kort för att förändra statistiken, tyckte hon som blev min hustru att jag skulle klä i tredagars skäggstubb. Det finns dokumenterat på bröllopsfotot. Men inte ens klädd i färgstark linnekavaj uppstod det några Don Johnson-vibbar kring mig. Har för mig att hon som 13 år senare blev min exfru, knappt märkte när jag ganska snart åter började raka mig fem minuter om dagen.

Tog heller inte upp skäggaspekten under en intervju med Don Johnson, vis av misstaget jag långt tidigare hade gjort med Patrick Duffy när det gäller annan hårväxt.

Inledde den intervjun med lite så kallat småprat. För att liksom bryta isen. Berättade hur min frisyr i vuxen ålder alltid varit inspirerad av John Lennons från omslaget till Beatles for sale från 1964 – men att en vän snarare såg likheter med Bobby i Dallas. Bobby i Dallas själv, han såg ingen humor i det…

Har några gånger funderat över om det kanske går fortare med rakhyvel. Men de gånger jag försökt har det uppstått blodvite.

Alternativet att se ut som någon i ZZ Top eller Chris Kläfford finns inte heller. Inte min stil och så kliar det säkert för mycket.

Har också med ålderns rätt börjat fundera på att som ett experiment ta ut alla överstående semesterveckor och vara två månader i Florida. Bara läsa böcker, spela golf, äta och dricka gott – och lämna rakapparaten hemma.

Problemet när man kommer hem och då rakar av sig den förmodligen rätt spretiga skäggväxten, blir ju att man inte kommer att ha en vacker solbränna, utan bara vara lika likblek i plytet som vanligt.

Ingen kommer att tro att man har tillbringat ett helt livs skäggproblem på varma breddgrader …

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild  just nu …
… är Zac Brown, 41-årig fullkomligt lysande countryartist – trots att han har för mycket skägg.

2 Folk stör sig på att jag …
… är dålig på att uppvakta. Blomsterhandlarna har inte blivit rika på mig.

3 Jag stör mig på att …
… jag alltför ofta skjuter upp halvviktiga saker jag borde göra. Och viktiga saker till i allra sista stund.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… hur jag låtsades vara Ove Kindvall när jag spelade fotboll. Inte blev det någon skyttekung av mig för det. Fast jag fick göra radioprogram med Oves lillebror, lika stora legendaren Kaj.

Veckans krönikör
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 64.
Familj: Olle, 20, Greta, 19, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Bor: 4:a, bostadsrätt, på Södermalm i Stockholm. Yrke: Reporter, krönikör och recensent på Aftonbladet.

Sida 1 av 79
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning, Karin Selåker Hangasmaa, Lina Thorén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB