Inlägg av Söndagsredaktionen

En picknickplats 
för selfieknäppare

av Söndagsredaktionen

Jag har ett komplicerat förhållande till 
sommarsemestern. Visst, den innebär några veckors välkommet avbrott från vardagen. Med lite tur kan det till och med vara behagligt sommarväder här hemma i Sverige. Semestern ger tid för avkoppling och reflektion, tid med barnen, tid att bara göra vad man vill. Tid att resa.

Jag fattar allt det där. Men det är ändå inte riktigt så enkelt. Jag har nämligen full förståelse för den allt mer högljudda proteströrelse som växer fram på de stora turistdestinationerna.
Som Mallorca. Den lilla ön i Medelhavet har knappt 900 000 bofasta men tar varje år emot 
15 miljoner besökare (siffrorna ska dock tas med en nypa salt eftersom de är hämtade från Wikipedia). Det vore som om Sverige tog emot 160 miljoner besökare varje år.

Inte nog med att den här massturismen med allt vad den innebär av krimskrams och dålig smak fullständigt tagit över Mallorcas stränder och gator.
Nu håller den på att ta över hela ön. Sedan svenskar och andra mer eller mindre välbeställda nordeuropéer börjat köpa semesterboenden på ön har nämligen bostadspriserna ökat dramatiskt. Det har gått så långt att Palmas befolkningen inte längre kan hänga med i budgivningen och därför tvingas flytta allt längre ut från stan.
Organisationen Ciutat per a qui l’habita (Staden för de bofasta) kräver nu högljutt ett stopp mot 
utländska köpare och att turismen begränsas.
Ett annat exempel är Florens i Italien. Där har 
turisterna fullständigt tagit över den medeltida stadskärnan. Vid lunchtid förvandlas varje portuppgång och trappa till en picknickplats för lättklädda selfieknäppare. Där har det gått så långt att de ansvariga börjat jaga bort kortbrallorna från trapporna med hjälp av vattenslangar.
Om möjligt ännu värre är det i Venedig, sedan länge en av Italiens riktigt stora turistattraktioner. Där utbröt fullständiga kravaller i våras när de få kvarvarande venetianarna rev ned de grindar som ställts upp på gatorna för att slussa horder med turister. ”Detta är inte Venedigland”, skanderade demonstranterna i protest mot massturismen som hotar förvandla den historiska staden till en sorts Disneyland.

För att inte tala om Thailand. Där har flera av de populäraste öarna och stränderna stängts på grund av massturismen. Nu senast var det den världsberömda filmstranden Maya beach på Phi Phi island som fredades från besökare.
När Hollywoodfilmen The beach spelades in där för 18 år sedan var Maya beach förmodligen så nära man kan komma en plats i paradiset. Men den fullständiga invasion av turister från hela världen som följt i filmen spår har 
effektivt förvandlat platsen till 
en soptipp.

Paradoxen är att alla de här destinationerna är mer eller mindre helt beroende av turismen. De lever i många fall relativt gott på de pengar som semesterfirarna gör av med. Men nu hotar de duka under av trycket från miljoner och åter miljoner besökare.
Och det är någonstans där som mina dubbla känslor till semestern kommer in i bilden.
För snart går jag själv där och trampar: arktiskt blek och uppenbarligen förflyttad till en plats där jag inte hör hemma.
Och jag är inte säker på att jag gillar det.

 

3 x tankar i mitt huvud

1 Min dröm om paradiset består av …
… en värld utan turister 
i trekvartsbyxor. Vad är grejen med alla farbröder i för korta brallor?

2 Mitt livs soundtrack är…
…Highway to hell med AC/DC, så klart.

3 På sociala medier lajkar jag mest …
… absolut ingenting. Jag skiter fullständigt i sociala medier.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter.
Bostad: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Snart är slantarna inte värda någonting alls

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnSom jag minns det var det alltid fint väder de där lördagarna när tvåkronan låg i min svettiga, hårt knutna näve i Strömsbro. Inte tappa, inte tappa.
Det var lördag och jag, min syster och några andra av ungarna i radhuskvarteret var på väg till kiosken. Det var en evighetshändelse, för alla skulle ju ha en påse blandat smågodis. ”Jag vill ha två tefat, tre sega råttor, två Riff, en kolarem – nej, förresten, jag tar två sockerbitar…”

I dag köper vi sällan smågodis över disk, vi plockar själva. Och mynten har som bekant blivit mindre värda. Någon fullpackad godispåse går knappast att få för (den nyligen återinförda) tvåkronan. Och snart tycks slantarna inte bli värda någonting alls, om man ska tro prognoserna.
Den 24 mars 2023 ska de svenska kontanterna vara utrotade. Om knappt fem år. Det har Niklas Arvidsson, docent i industriell ekonomi på KTH, kommit fram till i en studie. Då har den genomsnittlige handlaren ingen lönsamhet från kontanthandeln, menar han.

Bankerna måste jubla över att sedlar och mynt försvinner. Fler avgifter lurar bakom hörnet när kontanter blir museiföremål. 2012 lanserades bankägda Swish, i dag har 6,3 miljoner användare laddat ner appen. Tanken var från början att varje transaktion skulle kosta. Priset skulle då ligga på mellan en krona och en och femtio – per transaktion.
Hur ofta Swishar du per vecka? Till kollegan som lagt ut för lunchen? Till kompisen som lagt ut för konsertbiljetter? Eller till barnet som behöver pengar till klippning på en gång?
Nu pratas det om avgifter på Swish för privatpersoner igen. För företagare kostar det en procent för varje transaktion.
Men det finns fler än affärsbankerna som kan tänka sig digitala pengar. Just nu pågår Riksbankens utredning om en eventuell e-krona. Först i slutet av nästa år ska den vara klar.

I min lokaltidning läser jag om ett fik, som när konkurrent efter konkurrent ratar kontanter, har dragit i handbromsen. Här är det enbart kontanter som gäller – och det beror på bankernas höga avgifter.
– Om jag börjar med kort 
tvingas jag höja alla priser med en femma. Och det tror jag inte 
kunderna skulle uppskatta, säger ägaren.
Om, eller när, kontanterna försvinner utrotas också talesätten i ett slag. Redan om sisådär tio år kanske du säger till ditt barn eller barnbarn att det fanns en tid då du måste ”vända och vrida på varenda krona”, eller att du ”köpte det för dina sista slantar”, att ”det är inte värt ett rött öre” – eller varför inte ”vända på en femöring”. Du kommer inte att få annat än oförstående blickar tillbaka.
Det här handlar förstås inte om att jag enbart är någon kontantkramare. Det handlar om att ha möjligheten att vara det.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är duktig på att hålla tiden.

2 Jag längtar alltid till …
… hösten, då färgerna är som vackrast och luften lätt att andas.

3 Det mest korkade jag har gjort är …
… att införskaffa ett kylskåp second hand, ta hem det i taxi och sedan tvingats ”dansa” in det i lägenheten. Men det är en halv livstid sedan.

4 Kärlek för mig är …
… väldigt privat.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 56.
Yrke: Journalist.
Bor: Stockholm.
Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

”Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

av Söndagsredaktionen
byline, veronica larsson, aftonbladet söndag. foto peter knutson.
Foto: Peter Knutson.

Min morbror Leif hade en röd gammal Lada som jag och mamma fick låna. Vi åkte rally längs landsvägen ut mot Barnens ö. Ja, inte rally på riktigt, men mamma var kommentatorn som fick det att verka så.

Med nasal, försök till sportradio-manlig röst rattade hon den svängiga grusvägen: Åååå, här kommer Larssons i kurvan och dääär drar de ifrån, åååå nu ligger de i täten, åååå de gasar
pååå, åååå där är de i mååål! DE ÄR I MÅL! JA HERREGUD VILKEN RYSARE! LARSSONS HAR GÅTT I MÅL! DETTA ÄR STORSLAGET!

Jag satt i baksätet utan bilbälte och kiknade av skratt. Jag tyckte mycket om den bilen. Inte bara för att det var så roligt att åka fort. Nej, den hade en annan mycket mer attraktiv kvalitet än så. Den hade Elvis. När loppet var klart sjöng han That’s alright mama any way you do, Let’s rock everybody let’s rock och It’s one for the money two for the show. Jag sjöng med på ett helt egenuppfunnet språk, ja inte var det engelska i alla fall. Och på riktigt trodde jag att Elvis ingick med bilen: ”Mamma mamma! Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

Jag var korkad, helt klart, men får skylla på att jag inte hade åkt bil med musik i innan. Jag var bara ett dumt litet barn. Som älskade Elvis. Jag älskade en annan person också – min morbror Leif. Han som visste att jag och mamma tog oss friheter när pappa, som var sjöman, var ute till sjöss. Hur vi då spelade Elvis på högsta volym i vardagsrummet, vickade på höfterna, drog upp ena överläppen och buggade så att stiftet flög över vinylen.Vi sjöng falsksång och var oaktsamma med skivspelaren. ”Trams” hade pappa sagt om saken. Och kanske var vi det, tramsiga. Men vi hade kul. Mamma var roligare när pappa inte var hemma. Vi var obekymrade.
Vi var Moody blues men skrattade.

Allt det där visste Leif om. När jag var hemma hos honom fick jag gå igenom hela hans skivsamling; lyssna och lära mig hur man skötte
stereon. Han var inte så noggrann, skivor liksom allt annat han hade var ju bara materiella ting. Vi pratade om musiken. Om texterna. Det fanns egenskaper hos honom jag ännu inte hade stött på hos någon annan: Han lyssnade tålmodigt på mitt barnsliga pladder och tyckte inte alls att jag var larvig. Han hade alltid en rolig historia från förr i rockärmen och berättade den utan skrytsamhet men helt säkert med överdrift. Som jag fnissade!

När han långt senare flyttade till Dalarna sågs vi mer sällan. Jag var vuxen då. Hade ett annat liv. Han hade ett annat liv. Med familj och barn.Men jag tänkte på honom, jag gör det även nu. På hur sällsynt och viktig han var. För mig,
min mamma och min lillebror. På hur våra liv glimrade när han var nära.

Men han hade ett fel. Ett förbannat jäkla fel. Han ville inte besvära. Han började att gå ner i vikt. Rejält. Han gick och kissade oftare. Men inte FAN ringde han läkaren: ”Det är väl inget fel på mig och varför gå till läkaren som ändå har så mycket att göra.” Jag vill skrika nu. Högt: ”Envisa jäkla gubbe!” Men skriver i stället så här: Om du är man, går ner i vikt utan att äta mindre och kissar oftare: GÅ TILL LÄKAREN. GENAST! SNÄLLA! Min morbror Leif dog av cancer som började i prostatan. Den hade gått för långt, det fanns ingen bot.

Månaderna innan, när han var sjuk, spelade han in några kassett-blandband till mamma och mig. Vi har dem nu. Vi lyssnar på dem. Vi har Elvis som förr i tiden. Då vi åkte i en gammal Lada och diggade längs grusvägen. Då jag hade en morbror som hette Leif.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Bor: I lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Familj: Pojkvän, mamma och lillebror.
Gör: Bitr magasinschef på Aftonbladet och redaktör för Aftonbladet Mode & skönhet.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag…

… vara ensam och osedd.

2. Jag dansar om…

… det är hemmafest.

3. Det skulle aldrig hända att jag…

… ställde mig upp och höll ett spontant tal inför en grupp vakna människor.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… Och solen har sin gång. För den ödesmättade stämningen.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja…

… kalops och en flaska strävt rödtjut.

Gränsen mellan himmel och helvete är hårfin

av Söndagsredaktionen

Först hade passet ryckts ur hennes hand. Nu brände den thailändska whiskyn i strupen. Runtomkring surrade myggen och bredvid grät hennes vän.

Tillsammans med tre australiensare och en engelsman befann de sig någonstans i gränslandet Burma, Thailand och Laos.

Äventyret hade kommit av sig sedan två beväpnade män dykt upp från ingenstans.

Den ene mannen knäppte nu av sin polisradio och sa: ”Polisen är på väg”.

Hans kollega kontrollerade återigen att engelsmannen som blivit ertappad med marijuana i sin magväska, höll blicken fäst mot marken.
Så som han blivit tillsagd.

På knagglig engelska frågade han om någon ville ha påfyllning. ”Mer Mekong?”

Kvinnan som blivit av med sitt pass hade precis fyllt 22. Hon hade ingenting med marijuanan att göra, inte hennes vän heller.

Men det spelade mindre roll nu.

Hon ville ha mer Mekong.

För om en timme eller så skulle de bli hämtade av polisen i Chang rai.

Minst två års fängelse skulle det bli, hade männen sagt.

På dagen tjugofyra år senare, sitter jag och min väninna på en restaurang i Stockholm.

Vi har fortfarande svårt att prata om det som hände oss den där gången för länge sedan.

Jag gör ett försök:

– Var tror du att de tog oss?

– Kanske Burma? Kanske Laos? svarar min väninna.

Sedan tystnad. I tankar kring då, fast i vad som hade kunnat hända.

Vi hade klarat oss efter en intensiv förhandling om pengar.

Alla har inte samma tur.

I skrivande stund sitter 200 svenskar fängslade i länder utanför Norden, 67 av dem är dömda för narkotikabrott. Många är unga.

Och jag kan på något vis relatera till delar av deras skräck.

Det där ögonblicket innan. Då fortsättningen ligger i beväpnade mäns händer.

Jag minns hur vi lastades in i en mörk skåpbil, gömdes under filtar och kördes djupare in i djungeln.

Jag minns hur skåpbilen krängde fram, hur mannen vid ratten då och då vevade ner rutan och skrek. Jag minns ficklampor som for runt i mörkret. Och hur vi till slut fick kliva ur bilen och gömma oss i en lada. Och blev kvar tills den andra mannen och våra australiensiska vänner hämtat pengar på en bank.

Alla har inte samma tur.

Alla har inte pengar.

Vi hade inte vetat att det fanns marijuana i jeepen.

Inte frågat, vi var knappt 22.

Ibland handlar livet om tur. Jag tänker ofta på det. På hur hårfin gränsen kan
vara mellan att hamna i ett thailändskt fängelse, bli kvar i en djungel – eller att kunna sätta sig på ett flygplan mot Sverige.

Varje gång jag läser om ungdomar som frihetsberövas eller försvinner utomlands kastas jag tillbaka till min egen erfarenhet.

Jag och min vän var oskyldiga.

Det är inte alla. Absolut inte. Men det finns kanske andra som vi.

Som inte fått komma hem igen.

Det är det enda jag tänker på när vi lämnar restaurangen den här kvällen, på dagen 24 år efter att livet hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra …

… när radion spelar Do you really want to hurt me med Culture club.

2 I högstadiet var jag …

… ständigt klädd i en ljusrosa Bagheera-overall.

3 Jag mår som bäst …

… när jag har tränat.

4 Jag är trött på …

… att prata om vädret.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar och en extremt kelsjuk katt.

Bor: I en lite för stor funkislägenhet.

 

 

Det krävs mycket för att skapa en egen oas

av Söndagsredaktionen

För några år sedan jobbade jag på vår systertidning Härligt hemma. Där fick jag åka runt i Sverige någon vecka varje sommar och titta på andra människors trädgårdar. Och vilka trädgårdar det var! På dammande vägar färdades jag och fotografen långt bort från motorstråken, parkerade på en uppfart vid en vanlig kåk, gick runt ett hus och steg in i en fullständigt ljuvlig lustgård. En renässansträdgård med terrasser i Halland, ett fält av dagliljor invid vajande skånska sädesfält, ringlande gångar och rofyllda skulpturer, vattenfall, hysteriskt prunkande grönsaksland omgärdade av gärdsgårdar byggda med vidjor från skogen.

Jag njöt och tittade. Antecknade latinska namn och odlingstips. Skrev om ”bauersk känsla” och humlor som ”skapar en brummande musik i lavendelrabatten”. Och fattade ingenting.

Visst berättade entusiasterna i mina reportage om pannlampor, som de köpt för att kunna jobba sent under majkvällarna. Visst redogjorde de för sökandet efter kulturarvssorter och penselpollineringen av persikoträdet. Jag fattade ändå inte.

Sedan blev jag med trädgård. En skogstomt, med lerjord och gropig gräsmatta. Det fanns ett grönsaksland, en blomrabatt och en odlingslåda och jag med all min kunskap skulle raskt förvandla den till den grannaste täppan i hela Mälardalen. Jag grävde, sådde och planterade och skröt om alla exotiska sorter jag skulle odla.

I september var jag desillusionerad. Det mesta kom inte upp. Annat dog. Broccolin var frodig, men gav ingen som helst skörd. Jag lärde mig den hårda vägen varför det heter ”trädgårdsarbete”. Det är inte så enkelt att skapa en oas. Det kräver kraft (alltså ren kraft, armmuskler), fingertoppskänsla, kunskap och framförallt tid. Tid att vattna, rensa, gallra och döda mördarsniglar. På sidan 82 kan du läsa om de vanligaste felen i trädgården och hur du undviker dem.

Jag önskar nu att jag hade en käck slutkläm, där jag berättar hur fantastisk min trädgård blivit nu, fem år senare. Tyvärr ser den exakt likadan ut. Skillnaden är att jag älskar den – som den är. Jag odlar numera nästan bara olika sorters lök, jordärt-skocka och potatis, för det trivs i min jord. Jag hovrar oroligt runt min enda vallmo som riskerar att utsättas för gräsklippare och barnfötter. Jag drar i gång små projekt som jag sällan hinner avsluta. Men mest går jag omkring i träskorna och glor på
växterna. Och trivs.

Kärleken till den galna cirkusen förenar oss

av Söndagsredaktionen

Tiden efter Melodifestivalen är märklig. För en nöjesreporter i Sverige finns det inte riktigt något som de där sex galna veckorna som får halva befolkningen att skaka på huvudet.

Det är då vi kommer ut från skrivborden och hänger med artister och SVT-personal från morgon till kväll.

Intervju efter intervju. Har inte Mariette bytt kläder? Svajade inte Méndez dans betänkligt? Och manuset. När pressen tillsammans med testpublik ser genrepet på fredag kväll synas showen in i minsta detalj. Åh nej, ingen skrattade åt skämtet, arenan ekade tom under konstpausen. Eller, alla jublade sig hesa när programledaren kastade skjortan. Allt det där må var ovidkommande för många, men för alla som älskar cirkusen Melodifestivalen är detaljerna viktiga. Då är justeringar i Jessica Anderssons framträdande en följetång, kräksjuka dansare eller en förkylning som pajar rösten del av hela grejen.

Och visst kan det uppstå lite groll när cirkusen börjar lida mot sitt slut, när så många frågor ställts om halsont och om pojkvännen kommer finnas på plats.

Plötsligt på välkomstfesten till Andra chansen i Kristianstad kontrar Sigrid Bernson med att plocka fram mobiltelefonen och filma när hon ställer intima kärleksfrågor till oss reportrar från Aftonbladet och Expressen. Under en intervju börjar plötsligt polska stjärnan Margaret (Cabana, om du minns) ställa frågor om min hälsa. Genom åren har också SVT kastat gliringar mot veckans kvällstidningsrubriker i sändningen. Och är det roligt gjort så skrattar vi reportrar mest av alla. Alla inblandade parter vet i bästa fall att vi alla är viktiga delar av ekosystemet, och att varje fråga kan mynna ut i en större historia om något helt annat.

Men visst kan en överförfriskad låtskrivare gå lite väl hårt loss på någon oskyldig stackare under någon blöt barafton. Och visst har SVT blivit så sura över tittarreaktioner att man knappt kunnat genomföra intervjuer. För i cirkusen och kärleken till tävlingen vill vi alla Melodifestivalen så gott. Kärleken till den galna cirkusen är det som förenar oss och får oss att åka ut år efter år, att räkna de blänkande stenarna i Christer Lindarws klänning och ballongerna i Edward Bloms dansande vindruvor.

Men sedan är energin slut. När finalens efterfest slutar 04.45 vacklar jag nykter ur Friends arena, efter en arbetsdag som absolut inte hade varit fackligt godkänd om den skedde regelbundet. Jag ställer mig vimmelkantig i taxikön bland representanter från bolaget som gör arenalösningarna runtom i landet. De vill dansa och sjunga allsång. Samtidigt som några Mellopoddare slinker med ett par av tävlingens dansare på efter-efterfest i ett höghus i närheten får jag en taxi, åker hem genom ett öde Solna.

Sover i tre dagar, önskar att jag bokat en resa till min lediga uppvilningsvecka men inser att jag inte har energi till att prassla med biljetter på Arlanda, till fler hotellnätter. Inte just nu.

Tre dagar senare lyckas jag ta mig till gymmet, en vecka efter finalen är jag redo att återförenas på en vanlig hemmafest med vännerna. Äntligen en vanlig helg.

Men tusan att det är ett helt långt år till nästa Melodifestival.

Korvens unika dragningskraft

av Söndagsredaktionen

En period i min ungdom arbetade jag i korvkiosk. Först på Gröna Lund där det mest bestående minnet består av en stor mås, som en dag flög in genom det öppna fönstret och flaxade över stekbord och klämsenap. Jag, som har lätt fågelfobi, kastade mig på golvet och skrek: ”Utrym kiosken!” Som tur var behöll min kollega Gabriel sin sinnesnärvaro. Han tog ett vänligt men bestämt grepp om måsen, som just då pausat på läskmaskinen, och släppte ut den.

På darrande ben gick jag fram till luckan, där kön ringlade sig lång ner mot Flygande mattan, skrattade lite åt spektaklet och påpekade att kiosken kanske måste stängas och saneras en stund efter måsens framfart.

Kunden tittade tillbaka med tomma ögon och sa:
– En bratwurst med bröd och stark senap.
Där ser man korvens unika dragningskraft.

Efter sommaren fick jag, i kraft av min stora korverfarenhet, jobb i kiosken på Östra station. Jag jobba de företrädesevis kvällar och helger, då både pendlarna och studenterna från Tekniska högskolan i närheten lös med sin frånvaro. Jag fyllde på förråden med Pucko, tvättade listerna i kylskåpet och rörde förstrött runt bland kokkorven, kryddad med lagerblad och pepparkorn. Jag tittade ut på höstlöv och söndagslediga par på Valhallavägen. Någon gång kom ett gäng fulla fotbollssupportrar förbi på väg till eller från en allsvensk match. Om de använde ett fult språk fick de spruckna korvar. Kanten kunde man gömma i brödet, de märkte ändå ingenting.

Nu kanske ni tror att denna tid i stekos har givit mig en livslång avsmak för korv. Men ack så fel ni har. Jag blev en korv-finsmakare, en självutnämnd expert, som med ett enda sniff kunde bedöma om det var värt att satsa på korven från det aktuella stekbordet. En fin korv, på bra kött, tillagad med varsam hand och rätt kryddning, tycker jag fortfarande är något av det godaste man kan äta. På sidan 64 i veckans tidning bjuder vi på goda recept från riktiga experter, nämligen medlemmarna i Korvakademin.

Stekos förresten – det sätter sig i håret, men om man bortser från stanken (eller rättare sagt andras rynkade näsor, själv känner man den inte efter en dag på jobbet) funkar det bättre än läggningsvätska. Frisyren sitter som berget.

Tiden rusar vidare som om inget hänt

av Söndagsredaktionen

Förra gången jag skrev här, skrev jag om hur man som ung trodde att bitarna i livet skulle falla på plats av sig själva men att de aldrig gör det – de rör på sig hela tiden och man blir aldrig klar. Förrän man dör.

Efter att jag hade skrivit den texten men innan den gick i tryck dog min pappa.

Det visade sig att inte heller döden blir som man (jag) tänkt. En av de mer populära verserna i dödsannonser är den där av Alf Henriksson: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag/och något alldeles oväntat sker./Världen förändrar sig varje dag/men ibland blir den sig aldrig densamma mer.”

Det där stämmer bara delvis. Det är sant att min värld aldrig mer kommer att bli densamma – men tiden hejdade sig inte, inte ens liksom. Den rusade vidare som om inget har hänt och det gör mig förtvivlad. På något sätt har sorgen stökat till mina dimensioner. Den 17 november 2017 är inte en tidpunkt för mig, det har blivit en plats där min pappa finns. Och nu rusar vi bort därifrån, lämnar den – och pappa – allt längre bakom oss. Jag vill inget hellre än att tiden skulle ha hejdat sig lite, liksom.

En oväntad småaktighet har också kommit över mig. Min pappa blev bara 76 år. När jag som vanligt läser dödsannonserna blir jag så provocerad när jag ser människor som fick stanna hos dem som älskade dem tills de blev i alla fall 83. Eller 91, till och med 97. Orättvisan sjuder i mig.

Om du tycker att jag är dum så kan jag tillägga att min medkänsla är desto större för dem som inte ens fick 76 år med de sina.

En annan sak är den helt uteblivna andligheten i samband med pappas bortgång. Vi var hos pappa när han dog och det var så totalt kroppsligt. Från ett ögonblick till ett annat slutade han att andas och var död. Jag fick ingen impuls att öppna ett fönster ”för att släppa ut hans själ” eller nåt sånt. Inte heller upplevde jag pappas kropp ”som ett tomt skal, han var inte längre där”. Det var absolut pappa som låg där. Hans kropp svalnade långsammare än jag hade trott under våra händer. Sista tiden i sitt liv hade han plågats av svullna fötter – nu var de alldeles fina.

Till min stora sorg har jag heller inte upplevt någon ”närvaro” av pappa. Min kärlek till honom finns kvar och jag tänker väldigt mycket på honom, varje dag. Men aldrig att jag har känt att han skulle finnas nära mig på nåt sätt. Han är borta, jag är kvar.

Den här jävla vintern har gått hårt fram bland föräldrar i min bekantskapskrets. När jag skriver det här tänker jag på Petra, Annica, Kristin, Anna och Lena som jag vet kämpar med samma slags saknad som jag. De kan förstås ha upplevt döden på ett helt annat sätt och den här sortens sorg blir inte mindre för att man delar den. Men vi som rör oss bort från ungefär samma rum i tiden, vi kan i alla fall möta varandras blickar då och då och liksom nicka, ”du överdriver inte, precis så här hemskt är det”. Det är fint.

Nu är det bara att leva vidare. Även om en stor bit som fanns är borta för alltid.

4x tankar i mitt huvud

Jag ska aldrig glömma …

… omtanken från vänner och kollegor efter pappas död.

2 Min dröm om
paradiset består av …

… en sommarkväll efter en mycket varm dag, goda
vänner och god mat.

3 Mitt livs soundtrack är …

… återkommer alltid till
Monica Zetterlund.

På sociala medier lajkar jag mest …

… Allt! Är otroligt generös med mina lajks.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nix, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredags-bilagan Femplus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pappa och jag en kväll hemma i Boden, sommaren 2013.

Vem ska minnas mina förfäder – om inte jag?

av Söndagsredaktionen

Vad har man egentligen för nytta av släktforskning, tänker jag ibland. Jag har inte alls varit flitig själv, men min man har suttit i timmar framför datorn och forskat om såväl sin egen som min släkt. En väv av rutor med namn och årtal växer långsamt fram. Någon enstaka gång sticker något ut.

”Den här frun verkar ha lämnat sin man och flyttat med barnen, det måste ha varit ovanligt”. Eller slutet. ”Drunknad i Fyrisån.” Åh, fy, stackars människa.

När jag samtalar med min mormor får vissa mer kött och blod. Den unge drängen Artur som fick ligga ensam i drängbostaden och dö i spanska sjukan, eftersom bondefamiljen inte vågade ha honom inne i huset. 1700-talskvinnan som arbetade som ambulerande kokerska och gick runt i gårdarna ända tills hon var 90 år. Bröderna som tillverkade så fina möbler att det kanske varit min släkt som ägt möbelvaruhus över hela jordklotet i dag, om de inte supit bort alltihop.

Samtidigt. Jag kände dem inte. Hela liv är förvandlade till anekdoter och omdömen, som vi speglar oss i. ”Jajamen, vi har en kantor i släkten, undra på att mina barn är musikaliska.”

På sidan 74 i veckans tidning berättar vi om den lambertska miljarden. I århundraden har nya generationer letat efter ett gigantiskt arv, som en mystisk 1600-tals-kapten ska ha lämnat efter sig. Det finns nog en risk att hans namn hade fallit i glömska redan ett eller två släktled efter hans avfärd från Sverige, om det inte varit för teorierna om rikedom.

Hur mycket vet du om de som gick före dig på jorden? När jag tänker efter så tycker jag att de förtjänar att jag lär mig så mycket om dem som jag kan. Och finns det inte mer än en ruta med namn, årtal, bostadsort så får jag själv fylla den med mening.

För vem ska annars komma ihåg deras liv?

Liv med slit, skratt, förkylningar, sånger, sorg, barnahänder, ålderdom. Vem ska
föreställa sig att de rätade på ryggen i potatislandet en stilla vårkväll och lyssnade när göken ropade ”ko-ko”?

Om inte jag gör det?

Att bli ihågkommen måste man förtjäna

av Söndagsredaktionen

Ibland önskar man sig en vaxpropp i örat. Så att man slapp höra vissa sanningar, och ljudet av tiden som rusar i väg.

För ett år sedan förhörde hustrun dottern på historieläxan. Medeltiden. Mitt i högläsningen tittade dottern upp: ”Levde du då, mamma?”

Nu har klassen kommit till forntiden. Det är min tur att coacha och jag bävar för att förväxlas med en skäggig typ från eller en rövare från vikingatiden.

Det är inte så att jag lever i förnekelse över att tiden går, mina numera utdöda benmuskler påminner mig om det varje dag. Men vart är tiden egentligen på väg?

Låt oss backa tillbaka till 3 000 år före Kristus. Lilla Sunne i Värmland. De första människorna har precis bosatt sig här, vissa av dem på Kolsnäsudden, en grusås som sticker ut i sjön Fryken. Det är järnåldern, men det vet ingen av de nyanlända. De bara lever sina liv, dag för dag. Bygger sina hus med spikar av uppfinningen järn, odlar sina åkrar och tar hand om sina relativt nyanlända tamdjur.

Evigheter senare ska nutidsmänniskorna hitta gravar från järnåldern just på Kolsnäsudden. Banne mig, borde jag inte dra detta för dottern? Ge henne lite privat koppling till forntiden.

Jag är nämligen en ättling till dessa nybyggare. Sunnebo på Sunnebo på Sunnebo ledde fram till min farmor Anna som efter att ha emigrerat med farfar Gottfrid till USA återvände hem till byn med nya glasögon på livet. De hade sett världen, och in i framtiden. Och i den fanns bilar. Parets bil var, enligt säkra släktkällor, den första i Sunne. Där orsakade den mer uppmärksamhet än min Peugeot gör, kan jag lova.

Inte kunde farfar i sin tur ana att hans barnbarn 1970, i ett knökfullt vardagsrum i Luleå, skulle se fotbolls-VM från Mexiko på en av kvarterets första färgtv-apparater.

Men seriöst, varför minns jag just detta, när jag annars bara har fragmentariska minnen från denna tid?

Ett som emellertid dyker upp då och då är tant Magda. Eftersom här saknades både mor- och farföräldrar så fick den snälla tanten på gården duga. Hon ropade från sin balkong när det fanns godis att hämta. Och det var ofta. Tänk vad lite som behövs för att man ska bli ett långvarigt minne för en liten pojke.

I filmsuccén Coco är tesen att alla finns så länge någon minns dem. Efter filmen, som alla med någon form av djup älskar, har jag fått ett märkligt behov av att berätta om människor som betytt mycket eller lite i mitt liv. Som tant Magda.

Men jag är knappast unik. Hela folkrörelsen släktforskning handlar väl egentligen om just detta, att levandegöra människor som sedan länge är döda.

Här hemma pågår annars livet – och det går undan. Vi rusar framåt, hinner inte ens sätta det vi upplever i perspektiv, och plötsligt tillhör allt historien. Men tänk, det är bara om vi har gjort oss förtjänta av det, som vi kommer att bli ihågkomna. I bästa fall.

Vem har sagt att det är de främsta tekniska framstegen som vinner? Bilen och färg-tv:n må ha varit glädjeämnen en kort tid, men är på sin höjd anekdoter när liv ska sammanfattas.

Det är människornas stora eller små bedrifter som betyder något. Det må vara Filip Hammars tårtgeneral eller en tant på Björkgatan i Luleå. Vi minns dem och därmed finns de.

 

5x tankar i mitt huvud:

Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… bli lika förvånad som när jag mötte min dubbelgångare på en nattklubb. (Las Palmas 1977).

2 Det äckligaste
jag vet är …

… att känna något hårt i strumpan. Efter en stund ta av sig den och upptäcka att där mosats en kackerlacka under en tennismatch.
(Mallorca 1987).

3 Världen vore bra mycket vackrare om …

… jag inte vore färgblind.

4 En mening jag använder alldeles för ofta är …

… ”Har du sett min mobil?”

5 Jag rodnar när …

… min fru säger att jag fortfarande är tjusig i profil.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 56.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Gör: Redaktör på Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB