Arkiv för November 2017

- Sida 1 av 1

Här ska inte väntas!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Jag hade en julstjärna som hängde uppe så länge att den blev solblekt.’’

Vår redigerare Nina vinner adventskriget med den kommentaren. Vi andra har suttit och nickat inkännande och förfärat oss över de som inte tar ner sitt julpynt i tid – eller ännu värre har det uppe året om. Nu blev vi tysta. Nina ler. Vi ler. Det är härligt med någon som kliver in och bryter överenskommelsen.

Men när får man börja? Dagarna är så grå och mörka, kan man få tjuvstarta? Bara lite med några julstjärnor. Måste man verkligen vänta ända till första advent, frågar vi oss.

Då svänger redigare Gunilla in från vänster: Sa ni Advent? Det kommer väl från ”att vänta”?

Advent, adventa, advänta, att vänta.

Är du täppt i näsan kommer uttalet av sig själv. Det är så tydligt och bra och logiskt att det nästan känns helt orimligt att ordet Advent inte alls betyder vänta. Vi väntar in jul, mystik, tomtar och paket.

Nu är inte allt logiskt här i världen. Advent kommer av latinets adventus som betyder ankomst. Vi pratar om herrens ankomst så klart, inte tomtens. Men det kanske inte spelar någon roll nu för tiden. Tomten brukar ju, till skillnad från herren, dyka upp – punkligt dessutom. Men vad vet jag.

Ända sedan slutet av 1800-talet har vi hängt upp julstjärnor som symboliserar Betlehemsstjärnan, alltså den som visade vägen för de tre vise männen och inte för, den i dag mer efterlängtade, tomten.

Så vad gör det om julstjärnor hänger uppe i tid och otid? Ledstjärnor kan vi behöva året om, även om det bara är LED-lampor i vikt papper.

Världen är ju så mörk.

I dag är det jag som tjuvstartar. En ynklig vecka i förväg. Adventa en vecka till när mörkret faller redan vid tre på eftermiddagen?  Nej, nu ska ljus och stjärnor upp.

I veckans tidning har vi plockat fram allt glimmande, juligt som du behöver för att få en ljusare december. Och januari. Och februari …

Härifrån kan det bara gå uppåt va?

av Söndagsredaktionen

emmarigmorsdotter_bloggHösten är här, med mörker och kyla. Strandminnena har bleknat, den sista solbrännan har flagnat och de lata semesterdagarna känns allt mer avlägsna.

Skönt! För varje minut jag lägger mellan mig och skräcksommaren 2017 blir det lite, lite lättare att andas.

Allt började med att vi köpte en ny lägenhet, min make och jag. Sprillans ny. Stor, ljus, högst upp – allt kändes kanon och vi var förväntansfulla som barn på julafton när vi äntligen fick nycklarna. Glädjen dämpades något när bilen blev vandaliserad i garaget som inte gick att stänga, men vi klarade oss i alla fall från den stora översvämning som ödelade samtliga lägenheter under oss när ett rör brast.

Så flyttlasset gick. Efter de kladdiga småbarnsåren i fläckig soffa unnade vi oss fina möbler och dyra tapeter och dottern fick äntligen ett eget rum. Mitt i flyttkaoset blev jag jättesjuk och diagnostiserades efter en natt på akuten med rosfeber (varning, bildgoogla inte!) men kämpade ändå på med kartongerna. Med bara två dagar kvar till semestern var allt uppackat, inrett och klart. Då bokade vi en storstädning så att vår nya bostad skulle bli perfekt.

Jag står i en klädbutik på stan med två sommarklänningar över armen när städhjälpen ringer och skriker i panik: Det regnar i lägenheten! Det rinner vatten från era tak!

Det kan inte vara sant, vi hade ju klarat oss från översvämningen! Jag störtar hem och larmar byggbolaget på vägen. Håller andan när jag kliver in i den nymålade hallen. Snälla, snälla, snälla! Men det är tyvärr sant. Vattnet forsar ur den ärvda kristallkronan, ner i vår nya kontinentalsäng, över dotterns leksaker. Takfärgen töjs ut till stora ballonger som till sist spricker och sprutar smutsigt regn över vårt vackra hem. Katastrof! hojtar städerskan och ja, det är ju bara att hålla med.

Entreprenören har klantat sig, men pudlar och lovar att åtgärda allt medan vi är på semester. Så vi lämnar nycklarna och drar till Skåne. Där regnar det också, nästan hela tiden (fast bara utomhus), men man kan faktiskt grilla under paraply också.

Vi möblerar om i den trånga stugan för att få plats med vänner på middag. Då sviker kroppsminnet min man, som sparkar in i en stol och bryter tån. Rejält. Vi får ge bort våra Håkan-biljetter, ställa in den romantiska weekenden i Köpenhamn och glömma allt vad promenader i bokskogar heter. Men vad tusan, det kanske bara gör oss gott att sänka tempot ytterligare efter alla problem.

Så vi puttrar på, maken med kryckor och fula sandaler, och inleder varje dag med dotterns simskola på det härliga utebadet. Hon älskar lektionerna, tills även hon drabbas av bokstavligen skitdåliga nyheter. Nattetid har någon klättrat över stängslet och sabotagebajsat i alla bassänger!

Och nu är det som om oturen inte går att stoppa. Vi får falska inkassokrav, bilen får pyspunka, grannen får hjärtstopp (!) och jag som äntligen hade fimpat sedan ett halvår tillbaka börjar stressröka som aldrig förr. När vi efter allt elände till sist kommer tillbaka till Stockholm och öppnar ytterdörren har hantverkarna trots alla löften fixat … INGENTING.

Ridå.

Nej, förresten, det är inte slut där. Sista kvällen på ledigheten toppar jag all dålig karma med att krascha bilen – som alltså redan har lagats två gånger – rakt in i en mur.

Härifrån kan det bara gå uppåt va?

 

Veckans krönikör

Namn: Emma Rigmorsdotter. Ålder: 38. Yrke: Redigerare. Bor: Stockholm. Familj: Maken Karl, 37, och dottern Loella, 5.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta egenskap är …

… att jag aldrig kommer i säng på kvällen. Somnar i stället på soffan, framför skräp-tv, i en tvätthög – och vaknar med nackspärr. Så ovärdigt.

2. Jag får en sötchock när jag …

… ser bebisar och när dottern vill köpa lördagsgodis på affären med 1000 sorter. Men för all del, det slinker ju ner.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… återvinner, skänker pengar och är jättesnäll ända tills jag blir jättearg.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …

… otaliga powerballader toppat med Everybody hurts (R.E.M.) på repeat.

Min ugn är mitt barn

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenTvå plåtar varma mackor skulle det bli. Jag hade kokat ihop en gräddig svampstuvning och portionerat ut över några av formbröden. Andra fick skinka och senap. Tomater och ost. Jag var rätt nöjd över 80-talstemat på vår bokcirkelsträff. Enkelt, gott och tryggt. Min barndoms fredagsmys. Klockan var närmare tre på söndagseftermiddagen, om några minuter skulle gästerna ringa på dörren. Då dog ugnen. Jag försökte felsöka men den var stendöd; kall och hård. Och där stod jag med mina två plåtar formfranska. Vet ni hur torrt och tråkigt kalla varma mackor smakar? Jag vet. Mina bokvänner också. Vilket elände!

Men nu kommer ett ännu värre elände: Det där hände får tre år sedan, eller om det var fyra, och min ugn är fortfarande stendöd. Jo jag kan laga mat, min spis är separerad från ugnen och den fungerar fortfarande utmärkt. Men det är ju rätt segt att inte ha en ugn. Jag gör  inga härliga pajer nu för tiden, inga kanelbullar. Jag bjuder aldrig på sockerkaka och det där knapriga glutenfria knäckebrödet som jag fick receptet på av min chef Erika lyser med sin frånvaro…

Jo jo.

Jag är som mina vänner som har fått barn och målar upp en bild av vilka de var innan de blev föräldrar. Så många gånger jag har hört: ”Jag hinner ju inte träna längre nu när jag har barn” och tänkt, men självklart inte sagt: Men du tränade ju inte innan du fick barn heller. Eller: ”Oj, vad många böcker du läser, ja jag hinner ju inte läsa längre nu när jag har barn” och jag har undrat: Kan jag verkligen ha glömt att hon var en bokmal innan hon fick barn?

Min ugn är mitt barn. Bilden av mig själv som någon som njuter av att laga mat stärks för varje år som ugnen är trasig: Med ett glas vin i handen rör jag om i såserna och öppnar ugnen för att se hur kycklingen tar sig. En annan bild: Jag står med mjöl på kinder och händer och ett sånt där lite gulligt, rufsigt hår. I ugnen står de gyllengula fluffiga lussebullarna på rad. Det doftar nybakat i hela huset. Alla är glada. Jag är glad.

Sanningen: Jag har aldrig bakat lussebullar, inget knäckebröd har gräddats i min ugn. Och om jag hade försökt mig på något av det skulle bilden vara allt annat än harmonisk. Jag är en dåre i köket. Allt ska gå snabbt. Jag ska diska samtidigt som jag hackar lök. Jag dukar fram samtidigt som jag bryner köttfärs och ja, borde jag inte dammsuga lite nu också? Det blir aldrig bra. På sidorna 52–58 skriver vi hur du blir en mästare i köket. Jag inser att  jag är ett svårt fall men jag kan ju i alla fall börja med att sluta drömma och skaffa en ny ugn.

De fina retrofiltarna är doppade i DDT

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistDet är väl tyvärr inget snack om att alarmerande mycket är på väg åt alldeles fel håll när det gäller miljön. Men det var i sanningens namn inte särskilt mycket bättre förr. Vi visste bara inte hur illa ställt det egentligen var.

Låt mig ge några högst personliga exempel.

Barndomens somrar tillbringades på familjens sommarställe i Värmland. Ett 1700-talstorp idylliskt beläget vid en liten älv där vi barn kunde fiska och bada dagarna i ända under de evighetslånga sommarloven. Det var så länge sedan att det ännu fanns gott om barn i skolåldern på landsbygden och en gammaldags lanthandel i det gamla brukssamhället i närheten.

Det är fina minnen och en upplevelse jag gärna hade gett mina egna barn. Åtminstone kände jag så tidigare.

Ända tills en giftskandal av bibliska proportioner många år senare avslöjades några hundra meter uppströms från idyllen.

Historien uppdagades sedan massor av hundvalpar dött på en kennel i det lilla samhället. Markprover från ödetomten intill kenneln visade på skyhöga halter dioxin. Enligt länsstyrelsens rapport var halterna i marken mer än tusen gånger högre än det tillåtna gränsvärdet. Gifterna härstammar från ett gammalt sågverk som brann ner på 1960-talet. Sedan dess har marken använts som åker.

Saneringen kommer att ta åratal och kosta enorma belopp och lär med all sannolikhet därför aldrig bli av.

Sugen på ett nostalgiskt dopp i barndomens vattendrag?

Skulle inte tro det.

Ett annat exempel: Många av oss som växte upp på 1970-talet minns de färgglada filtarna från Tidstrands yllefabrik i Sågmyra, de där randiga grejerna som designats av textilkonstnärinnan Viola Gråstrand. De var varma och sköna och tillverkade på den tid då det fortfarande fanns svenska textilindustrier. De snygga etiketterna slog med snirklig stil fast att garnet var malsäkrat för evigt (mothproofed for life).

De där filtarna säljs numera för åtskilliga hundralappar – ibland ännu mer – på auktionssajter och trendkänsliga second hand-affärer på Södermalm.

Själv hade jag också ett par sådana efter mina föräldrar, en grå och en orange. De verkade helt outslitliga. Vi använde dem flitigt på vintern och kalla kvällar på balkongen sommartid.

Inte nu längre.

För ett par veckor sedan lämnade jag in dem för destruktion på återvinningscentralen. Jag hade handskar på mig när jag gjorde det.

Detta sedan jag av en slump råkat höra det utmärkta radioprogrammet ”Loppmarknads­arkeologerna” som gick till botten med det märkliga faktum att så många av dessa 50 år gamla ylletextilier fortfarande finns kvar – helt utan att ha angripits av skadedjur. Egent­ligen borde de flesta vid det här laget ha slukats av yllets gamla ärkefiende: Malen.

Förklaringen visade sig vara lika enkel som hemsk.

Tidstrandsfiltarnas enastående hållbarhet och motståndskraft beror nämligen på att garnet dränkts i eulan alternativt mitin. Det är enkelt uttryckt två varianter av det ökända miljögiftet DDT.

Både eulan och mitin är sedan länge totalförbjudna. Ämnena anses så giftiga och stabila att de malsäkrade textilierna från 50- och 60-talen inte längre bör användas. De får heller inte tvättas eftersom den giftiga skiten då riskerar hamna i vattnet. De får inte ens slängas bland vanliga hushållssopor.

De ska lämnas till destruktion.

Sugen på en skön orange retrofilt, någon?

Skulle inte tro det.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta ovana… 

… är att jag ständigt lämnar denna text lite för sent.

2. I skivsamlingen har jag… 

… ingenting. Jag har sålt rubbet. Ärligt talat: Hur ofta lyssnar man på de där usla plattorna man köpte som 15-åring?

3. Jag försöker göra världen lite bättre genom… 

… att lära mina söner att inte begå samma misstag som min och tidigare generationer gjort.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

Bostad: Lägenhet i Stockholm.

Nästa weekend na na na…

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag kan varken säga eller höra ordet weekend utan
att textraden Nästa weekend är vi hos varandra, nästa weekend snurrar i gång i mitt huvud.

Det är en arbetsskada. En gång i tiden hade vi en artikel om mer eller mindre märkliga melodifestivalbidrag i tidningen, vår redigerare Gunilla stod för text och layout – och den arbetsskada jag snart skulle ådra mig. Ett moln av nostalgi svepte vid den här tiden fram genom redaktionen.

Under en hel vecka eller det var nog snarare två, youtubade Gunilla låten påhejad av dåvarande biträdande redaktör Kristofer. Dansen, låten, hur Uffe Persson, som framförde bidraget 1988, sjunger ut textraderna framstår i dag som bedagat och en aning skrattretande, men blir fascinerande och omistligt charmigt just därför.

Gå in på Youtube, lyssna och se och upptäck att du snart är fast i en schlagerdänga. Nästa weekend gick på högvarv på redaktionen, eller ja den spelades i alla fall en gång om dagen, och när det blev fredag drogs volymen upp lite extra.

Vilka tider! Vilka biverkningar!

Därför blir det ibland rätt märkligt. Som när jag berättar för mina kollegor att jag ska till Berlin om några veckor. ”Över en weekend då eller?”, frågar Anna och precis då kommer kören in: NÄSTA WEEKEND ÄR VI HOS VARANDRA, NÄSTA WEEKEND.

Eller som den här veckan när vi har en artikel om helg­resor i tidningen. Det är liksom dömt redan när jag frågar vår reporter Johan om han är klar med artikeln och han undrar vilken jag menar och jag säger: ”Weekendstäderna”…NÄSTA WEEKEND ÄR VI HOS VARANDRA, NÄSTA WEEKEND! Det är ett helt husband som drar i gång. I mitt huvud. Bara där som tur är.

Så vi kan väl säga helgresor i stället?

I veckans Söndag tipsar vi om fem städer i Europa för dig som vill till något mindre än huvudstäderna London, Paris och Berlin.

För visst är det mysigt att gå på upptäcksfärd i en ny stad över en helg utan stress och måsten? Snart lackar det dessutom mot jul och det är ju alltid lite roligare att köpa julklappar på en julmarknad i en annan stad, i ett annat land. Bläddra fram till sidorna 62–67 och läs om städerna som är precis lagom att uppleva över en helg. Jag har själv inte varit i någon av dem. Inte än. Men jag funderar på december. Då ska jag fly bort. Bara för några dagar. Ja, det blir väl en weekend…NÄSTA WEEKEND ÄR VI HOS VARANDRA, NÄSTA WEEKEND.

Gammelfaster gav mig sin magi

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnMin gammelfaster, Fastr’Anna, visste när det var kört. Då drömde hon. Inte om den som skulle dö, utan om en man i grannskapet.

Det var helt obegripligt – och hon vägrade berätta vem mannen i drömmen var.

”Han har aldrig gjort något ont”, sa hon bara.

Det här fick vi höra, vi tio kusiner som tillbringade magiska sommarveckor i Paradiset, år efter år.

Vårt paradis låg i Gästrikland och hade varit en gammal bondgård när mormor Ebba och Anna flyttade in 1960. Huset var förstås rött med vita knutar och hette Myre. Då var det omgivet av åkrar, i dag suger en tallplantering åt sig det mesta av ljuset.

Jag minns besök tidigt på sommaren när vi cyklade från bassängbadet i Kungsgården och kom till nedförsbacken som var kantad av väggar med syrén – åh, det djupa andetaget av doften som man drog in och höll … tills man till slut tvingades kippa efter andan. Jag minns ett evigt kånkande av hinkar med kallvatten hela vägen från brunnen in i köket, innan mormor satte in rinnande vatten. Jag minns en sommar när jag skulle hämta havre åt kaninerna och en mus klättrade upp för mitt ben – innanför de utsvängda jeansen. (Jag blev hysterisk, lindrigt uttryckt.) Jag minns en annan sommar när mormor och jag jagade över åkrarna efter en förrymd ponny – jag med ett ben i gips och stödd på kryckor och mormor med sitt fladdrande förkläde. Undra på att hästkraken fick förnyade krafter. Jag glömmer heller inte sommaren jag till slut hade övertalats att hoppa i Storsjön – mot två Storstrut i belöning – och en snok då passade på att stryka sig mot min mage i
hela sin längd.

Men framför allt minns jag morgnarna med min gammelfaster. Tidigt, tidigt – ofta in­nan klockan i salen slog sex – spred sig doften av kokkaffe i huset. På verandan satt hon i det spröda ljuset och drack kaffe på bit. Ofta med en virkning som var halvfärdig.

Yrvaken och med bara fötter i de alldeles för stora gummistövlarna följde jag med till hennes hemliga ställen i skogen bortom åkern. Där fanns det alltid mogna vildhallon.

Det var i Myre vi lärde oss att spela poker, ettörespoker. Det var mostrar, morbröder, kusiner – men framför allt Fastr’Anna. Hon var listig och hade ofta turen med sig. Men ibland gick det inte. Tålmodigt bytte hon kort efter kort. Till slut tog hon fram sitt hemliga vapen: trollkorset.

Det såg inte mycket ut för världen, hon viftade till lite med ena handen, som för att schasa iväg en fluga. Men när man tittade noga så visst ritade hon ett snabbt kors på bordet?

Efter det vände det i princip alltid. Min gammelfaster vann och kunde raka åt sig den begärliga högen med kopparmynt och enstaka silverpenningar. Kvar satt vi och svor lite tyst för oss själva. När vi försökte rita egna trollkors fungerade det aldrig.

Barndomens paradis är sålt sedan flera år tillbaka.

Ibland blir längtan efter friheten, stillheten och dofterna lite för stora. Då drömmer jag om ett eget paradis. Det är alltid rött med vita knutar och ligger inte nödvändigtvis vid någon sjö.

Där vill jag ha en Fastr’Anna som visar mig sina hemliga bärställen och ger mig lite mer magi, ritar några fler trollkors.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag… 

… se allt i svartvitt – som Casablanca till exempel.

2. Jag dansar om … 

… musiken är från mitt 70- och 80-tal.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… sjunger offentligt.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

Hundra år av ensamhet – man vill aldrig att den ska ta slut.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… att frossa i ost & vin.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Vi har alla lite adhd

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenLite adhd hit eller dit spelar väl ingen roll? Eller? Jag har fått höra att jag har adhd ett antal gånger. Jag har själv diagnoserat andra med ­adhd. Det är ett uttryck som jag och mina vänner ibland kör med när vi tycker att någon av oss är sprallig och rastlös. Eller när någon har svårt att koncentrera sig. Eller när någon inte klarar av höga ljud och kontorslandskap. Eller inte pallar att stå i en trång, stökig bar klockan elva på kvällen. Eller när någon dagdrömmer sig bort då och då. Eller när någon nördar in på något en hel helg, kanske stänger in sig och lyssnar på gammal dammig jazz en hel söndag.

Kort sagt: När vi är som vi är lite till kvinns. Eller mans. Då har vi adhd.

Men vem mår egentligen bra av att arbeta i ett stökigt kontorslandskap? Vem behöver inte stänga av omvärlden någongång och lyssna på musik? Vem, som är över 40, tycker det är kul att trängas i en knuffig bar?

”Sanningen är att alla befinner sig på en ”adhd-skala” och har mer eller mindre av dessa drag” säger Anders Hansen, författare till boken Fördel adhd i veckans Söndag.

Det är okej. Vi fungerar och mår bra. Det är hanterbart och ibland är det just de sidorna som är vår charm.

Men det finns faktiskt de som har det mer. Jag tänker på vänner som i vuxen ålder har fått en riktig diagnos, ställd av en läkare och inte av oss andra, och då känt att alla bitar faller på plats. De som blev avfärdade som bråkstakar när de var yngre. De som inte klarade av skolarbetet lika bra som oss andra och halkade efter. De som var barn när bokstavskombinationen adhd antogs vara en felstavning. De som alltid hade en inre kamp med sig själva. Det var varken lätt för dem själva eller för föräldrarna. Ingen förstod. Men nu ska vi prata om det. Vi ska bli bättre på att förstå. Vi ska lära oss. Så att våra barn och barnbarn får den hjälp de behöver. Så att föräldrar får den hjälp och förståelse de behöver. Så att alla vågar söka just den hjälpen med stolhet, inte i skam. För adhd kan vara en fördel. Ja, en superkraft!

”Människor med adhd får fler infall och har också förmågan att göra något av dem. Forskningen visar att de överlag presterar bättre än andra på kreativa tester,” säger  ­psykiatern Anders Hansen.

Läs om adhd och dess fördelar på sidorna 44–48.

Det sokratiska sättet att tänka är obekvämt

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-blogg1961 bevakade den politiska teoretikern Hannah Arendt rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Eichmann var nazitysk tjänsteman, en av de högst ansvariga för förintelsen, den mest storskaliga manifestationen av ondska mänskligheten någonsin gjort sig skyldig till.

Men Arendt såg hos Eichmann inte en ondskefull agenda, inga djupare avsikter och intentioner. Eichmann var visserligen nazist och anti-semit, men inte främst en övertygad fanatiker eller ett psykopatiskt monster.

Snarare utmärktes han för Arendt av sin oförmåga att tänka.

Han försvarade sig på byråkratiska, uttryckte sig i klichéer och återanvända standardfraser.

Han kunde inte resonera med sig själv, och hade överlåtit den moraliska auktoriteten i sitt liv till partiet, systemet, führern. Det var hans tanklöshet som gjorde hans sömlösa symbios med den nazistiska idévärlden möjlig.

Frasen som Arendt myntade för att beskriva det som gjorde förintelsen möjlig: ”ondskans banalitet”.

Den grekiske filosofen Sokrates var Eichmanns motsats i alla avseenden utom ett: också han åtalades och avrättades, 2 361 år tidigare. Under sin rättegång ska han ha sagt: ”Det icke rannsakade livet är inte värt att leva”.

Sokrates förespråkade precis det Eichmann inte klarade: att kritiskt undersöka sig själv och sin tankevärld, oupphörligen och utan nåd.

Vilka föreställningar har du? Vad ligger egentligen till grund för dem? Stämmer verkligen det du tror att du vet? Går dina uppfattningar ihop?

Det sokratiska sättet att tänka är obekvämt.

Det vi mest grundmurat tror är sant hör ofta ihop med vilka vi tror att vi är: Vilket kön vi har och vad det betyder, vad vi anser vara fult eller vackert, hur man uppför sig, klär sig, sociala normer och klichéer. Vem som hör till, och vem som inte gör det.

Men det är genom att kritiskt syna alla tänkbara förutfattade meningar hos sig själv som man blir en bättre människa och gör världen bättre.

För det här är viktigt: Att verkligen tänka gör man i avskildhet, men det är ingenting för eremiten på sitt berg. För både Arendt och Sokrates handlar tänkande om att förhålla sig till den värld vi delar med varandra. Att se sig själv i andras människors situation. Medmänsklighet.

Historien är full av uppenbara självmotsägelser som inte hade överlevt en ärlig, sokratisk granskning.

USA:s grundlagsfäder stod upp för friheten mot brittiskt förtryck, och satte på pränt den odödliga sentensen att ”alla människor är skapade lika”.

Men många av dem var själva slavägare och såg som självklart att kvinnor inte fick rösta.

Winston Churchill stod upp mot nazismen och såg framför sig hur världen genom Storbritanniens seger, med hans poetiska språkdräkt, skulle ”gå framåt mot vidsträckta, solbelysta högländer”.

Samtidigt var han vildsint motståndare till det brittiska imperiets avveckling. Den frihet han såg som naturlig för danskar och holländare, var otänkbar för indier och kenyaner.

I backspegeln är dessa självmotsägelser omöjliga att missa – men de var knappast självklara då.

Vilket för oss till den intressanta frågan: Vilka är våra gemensamma blinda fläckar i dag?

Det tål att tänkas på.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… ge mig en kram.

2. Det äckligaste jag vet är … 

… spyor, fekalier, det vanliga.

3. Världen vore bra mycket vackrare om … 

… alla på riktigt hade mänskliga rättigheter.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är  …

… ”nej”, just nu. Men det är ändå ganska mycket ett litet barn inte får göra.

5. Jag rodnar när … 

… det är för mycket fokus på mig.

 

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 35. Familj: Son och sambo. Bor: Hägersten. Gör: Reporter och redaktör på Aftonbladet.

Skavande dofter charmar mig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDate gick att köpa på Domus skönhetsavdelning i Norrtälje. Förpackningarna stod i färgkoordinerad rad och det fanns alltid några öppnade som det stod ”Prova!” på. Vi gick dit på håltimmen och sprayade på oss. Min favorit var den milt beigeaprikosa med en bild på en blond tjej; långt lockigt hår, snedbena och scarf runt halsen. Suzanne hette doften eller om det var hon på bilden. När vi ändå stod där och gratissprayade kunde vi lika bra testa alla varianter. Vi gick därifrån som små ångdrypande doftmoln.

Människor i kassakön måste ha ryggat tillbaka när vi gick förbi, fått migrän- och astmaattacker eller rakt av svimmat av den höga tonårsparfymhalten i luften.

Vi hade fyra sorters date på kroppen, Jane Hellen-schampo i håret och saltlakritsdoftande Shake-bubbelgum i munnen. Om den sensationella doftmixen hade gått att koka ner till en parfym i dag skulle den förmodligen ha fått heta Death by teenager – och jag hade älskat den. Fullkomligt.

Det finns en charm med dofter som skaver. Som är för mycket.  Som doften av bensin. Eller tjära. Eller som källaren i huset när jag först flyttade till Stockholm. Och stall. Varma hästar. Uppspolad soltorkad tång på klipporna i skärgården. Jag skulle varken vilja parfymera mig med ”nyvässad blyertspenna” eller ”simbassäng” som också tillhör favoritdofterna och än så länge går de heller inte att köpa på flaska. Men de klassiska blommiga, fruktiga och kryddiga dofterna har fått maka lite på sig.

När jag var i Berlin i våras fick jag dofta på parfymer som påminde om bilgarage och brända däck. Aviga dofter är en trend på hyllan men än så länge vill de flesta av oss fortfarande lukta sött eller fräscht. På sidorna 74–75 (i nummer 44)  kan du hitta vinterns parfymnyheter. Jag faller, inte så oväntat, pladask för beskrivningen av danska parfymhuset Zarcoperfumes nya som ska dofta salt hud, drivved och havtorn.

Jag har klivit in i ’skitsamma-åldern’

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_bloggVi är knappt 70 000 kvinnor som är 50 år gamla i Sverige just nu. Själv klev jag in i åldern som lite föraktfullt kallas ”övre medelåldern” och likställs med en tid i livet då många sjukdomar gör entré, för några veckor sedan.

Den som läser på om att vara kvinna och 50 år får snabbt klart för sig att det här inte är någon bra period. Det är elände, elände och återigen elände. Vi blir tjockare om magen, vi kan inte sova på grund av nattsvettningar och vi har noll ork och ingen lust.

Här och var dyker det dock också upp guldkorn som beskriver denna ålder som en tid av acceptans. Och nu börjar det brännas.

Jag och mina kompisar har många gånger kommit in på vad det innebär att bli äldre. Ibland avhandlas vardagliga irritationsmoment som gråa strån som är svåra att täcka över, glasögon som måste hänga långt ned på nästippen när ögonbryn ska plockas eller hur smak är kopplat till ålder, vilket blir tydligt när man googlar ”klänningar” och får upp tygstycken så små att de borde ha kategoriserats som linnen. Självklart även stora, svåra ämnen som åldrande föräldrar, barn som ska kunna flytta hemifrån eller krämpor som hotar.

Men i samtalen är vi också rörande överens om att 50-årsåldern för mycket gott med sig.
Inte minst inombords.

Många av oss får mer egen tid och upplever samtidigt att det blir lättare att överse med sina egna misstag, fel och brister i stället för att som tidigare alltid vara sin egen hårdaste domare.

Det är så klart inte en förändring som anländer som ett paket till 50-års kalaset utan det är mer en känsla som växt sig starkare för varje tårtljus som kommit till. En inre styrka som jag har börjat kalla ”skitsamma-åldern”.

Kanske låter det som att jag har gett upp och inte bryr mig om någonting längre. Men så är det inte alls. Det jag pratar om är den säkerhet som jag och många kvinnor med mig känner i denna ålder och som gör livet så mycket lättare att leva. Vi måste inte vara till lags. Vi kan rycka på axlarna åt att någon sågade den egna idén på mötet eller att det saknas mjölk i kylen. Ingen dör väl för det, liksom.

Självklart dömer jag mig själv fortfarande, jag är ju människa. Men inte alls på samma sätt.

I dag är det mer:

Blev det fel? Inte roligt, men skitsamma – det går att rätta till.

Ingen löprunda? Skitsamma – det får bli någon annan dag.

Kanske är det så enkelt som att det är tiden som passerat som förklarar
detta nya lugn? Jag vet inte.

Faktum är i alla fall att många i 50-års åldern har hunnit få både en och två smällar av livet och kanske till och med upplevt det allra värsta med olyckor, svåra sjukdomar och förluster. Det ger så klart perspektiv och gör det lättare att vifta bort orosmoln som att någon ogillar mig eller att jag har fått en fläck på kavajslaget.

Kanske är det något helt annat som ligger bakom. Som sagt, jag vet inte.

Tycker du jag är helt ute och cyklar i mina funderingar?

Skitsamma – nästa vecka skriver någon annan.

 

Veckans krönikör: 
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 50 år. Yrke: Just nu biträdande debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet. Familj: Man, två söner. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB