Arkiv för March 2020

- Sida 1 av 1

Vi lever i de fossila bränslenas paradox

av Söndagsredaktionen

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.”

Malena Ernman och Svante Thunberg beskriver i boken Scener ur hjärtat hur den abstrakta process som gör att världen långsamt dör får kropp och form framför deras dotter Gretas ögon.

Och jag kan relatera, för jag ser något liknande.

Jag ser förnuttelse. Överallt, hela tiden, förnuttelse och nedbrytning.

En ojämn kamp mot kaos som vi är dömda att till slut förlora.

Det har inte alltid varit så här, och jag vet egentligen inte varför det har börjat.

Kanske för att jag blir äldre.

För unga människor är just förruttnelsen långt borta. Kroppen utvecklas fortfarande. Den blir bättre, starkare, lär sig mer saker. Allting ligger framför en. På klättringen uppför livets träd har man ännu inte lämnat stammen, inte tagit sig ut på de ständigt smalare och mindre grenar som val för val för en längre bort från de riktningar livet aldrig tog.

Men det är inte bara att de flesta val ligger bakom mig. Att förruttnelse är det enda som väntar för oss alla i slutet av allt är en självklar, närmast banal iakttagelse.

Vad jag inte kan sluta se är nedbrytningen som finns mitt ibland oss, hela tiden.

Hela vår tillvaro är en ojämn kamp mot alltings ständigt pågående sönderfall. Alla våra stolta byggnadsverk, vår konst, våra maskiner – de är inte byggda förrän de redan börjat förfalla.

Tittar man noga rasar allting framför våra ögon, i små, små delar, hela tiden.

Så sett är det inget annat än skrämmande att det vi måste rädda från förfallet ständigt blir mer och mer.

För ju mer vi bygger, desto mer kostar det vi har att upprätthålla.

I flera hundra år har vi staplat lager på lager av upplevda nödvändigheter på vårt samhälleliga korthus, varje nytt lager med en högre grad av komplexitet än det föregående. Att hålla huset från att rasa, att upprätthålla allting vi numera tar för givet, är inte bara ett arbete utan slut.

Det är också ett arbete som kräver ständiga tillskott av ny energi.

Det verkar vara lätt att tänka att det bara är vår utveckling som slukar resurser. Tillväxt. Som om bara den som sprang behövde äta, inte den som sitter still.

Men det som främst dränerar oss är inte tillväxten, utan upprätthållandet av status quo.

Och det är här mina och Gretas syner sammanfaller.

För nästan allt vi byggt som inte fanns på 300- eller 400-talet är byggt av fossila bränslen.

Utan dem skulle vi fortfarande stå och banka hjälplöst mot muskelkraftens glastak, som romarna gjorde innan deras civilisation kollapsade, eller som västeuropéerna gjorde igen på 1700-talet.

Bara att deras civilisation inte kollapsade.

Av en unik slump sprängde kolet och oljan glastaket för gott.

Sedan dess lever vi i de fossila bränslenas paradox: det som gör vårt liv möjligt är samma sak som kommer att göra det omöjligt.

Ska korthuset inte rämna måste eldarna under det moderna samhället ständigt underhållas, lågan alltid flamma mot skyn – samtidigt som den bränner ner jorden vi lever av.

Det går inte att stänga av.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag ska få hämta mina barn på förskolan.

2. I högstadiet var jag …
… tydligen ansedd som en bra kompis (jag fick ett “stipendium” om hela 175 kronor av min skola av den anledningen).

3. Jag mår som bäst när …
… jag har gjort något bra.

4. Jag är trött på att prata om …
… vilka tv-serier folk tittar på.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo, son, dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Poolpappa – nu är jag på din sida

av Söndagsredaktionen

Innan jag själv blev mamma hände det titt som tätt att föräldrar framstod som en grupp totala galningar.

Låt mig ge två exempel.

Exempel 1: Jag är på skidsemester med ett par kompisar. Det blåser hårt på Åreskutans topp och vinden slipar pisten till en kana av is. Det är en mardröm att ta sig ner, snön viner in under kragen och fingrarna är stela av köld. Nedanför mig åker två knattar med hjälm. De åker i stora svängar efter sin mamma.

Då händer det. En isfläck får mina skidor att glida i väg. Som ett bowlingklot med skidor slirar jag rakt mot käglorna, alltså knattarna.

Barnen faller, men backen är rätt plan och de klarar sig bra.

Men mamman! Hon löper formligen amok. Hon glider ner till mig och börjar slå på mig med sin stav. Hon svär och skriker samtidigt som hon måttar slag efter slag. Barnen tittar storögt på. Det hela är som en fars.

Jag tar mig upp, mumlar förlåt och åker ner till ett fnissande kompisgäng. I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna mammor”.

Exempel två: Det är en ljummen sommarkväll och Martin har poolparty. Det känns nästan som i Melrose place. Vi kanske låter lite för mycket, vi kanske skrattar lite för högt. Vi kanske inte har sett skylten om att ”man ska respektera lugnet efter 22.00.”

Klockan 22.01 uppenbarar sig en pappa på en balkong. Han har randiga kalsonger och klassisk pappamage. Håret står på ända och han ser helt vild ut.

Med ett darrande finger pekar han på oss som om vi vore brottslingar.

– Jag hade just fått henne att somna! Hon vaknade! På grund av er!

Poolpartyt stannar upp och vi tittar frågande på varandra. Barnet har vaknat, so what? Hon somnar väl om? I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna pappor”.

Men nu vill jag säga förlåt. Föräldrar, jag är på er sida nu.

Du, mamma som slog mig med en stav i Åre för 20 år sedan, jag förstår dig.

Jag har också kämpat med att knäppa pjäxor på små fötter och släpat barn i liften. Jag har också mist tålamodet i en blåsig backe full av is. Än har jag inte slagit någon med en stav, men vem vet? Vaknätter och vab skapar desperation.

Du pappa vid poolen, jag håller med dig. Innan jag fick barn trodde jag att småttingarna sov när de blev trötta. Men att söva barn är en konst. Och när man väl lyckats så smyger man med ninjasteg ut ur rummet.

Poolpappa, jag skulle faktiskt säga att jag i dag nästan är på din nivå. För mig är det numera självklart att ge onda ögat till alla som pratar för högt nära min barnvagn. Jag skulle kunna skälla på dem, men det riskerar ju att väcka barnet. I stället nöjer jag mig med att stirra argt och eventuellt peka övertydligt på mitt slumrande barn.

Föräldraskapet förändrar, på många sätt.

Utan att tveka inrättar jag mig nu i ledet av totala galningar. Jag ansluter mig till en grupp som lider av ständig sömnbrist och sedan länge har mist förmågan att avsluta meningar. Så se upp i backen. Och vid poolen.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag är besatt av…
…italienska och det har hänt att jag förföljt turister för att få höra ytterligare ett ord av detta magiska språk.

2. Jag trivs särskilt bra när …
… jag för en gångs skull lyckas läsa böcker fast barnen är vakna. Jag ser det som en form av gerillaverksamhet. De måste ju se att vuxna läser.

3. Min mest oväntade talang är …
… att jag kan baka bröd av nästan vad som helst. Svart te är till exempel en oväntat användbar ingrediens.

4 Jag längtar som en tok efter …
… ljuset. Blå himmel. Långa kvällar.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Erik, tre barn. Två katter.

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen

av Söndagsredaktionen

Vi var så kolossalt nöjda där vi satt i baren och nickade i takt till musiken. Bartendern tappade upp två öl och basen var så tung att det kändes som om den kom inifrån våra kroppar. Det här var bara början. Kvällen, natten låg framför oss.

Bara tio minuter tidigare hade vi stått och trampat ute i kylan i alldeles för tunna kläder. Nylonstrumporna frös fast på benen, skinnpajen kändes som en köldmagnet. Nu gällde det: Skulle de fråga om leg i kväll – i så fall var det kört – eller skulle de låta oss komma in? Osäkerheten doldes bakom Right menthol-cigaretter och en ansträngd likgiltig uppsyn. ”Hej, personnummer på er?” Vi rabblade upp siffrorna. Inte för ivrigt, nej lätt nonchalant. Det var viktigt. Vakten vinkade in oss mot kassan. Vi hade lyckats! Men det var först när vi hade fått stämplar och gått ner för trappan till den mörka lokalen som vi vågade titta på varandra och le. Yeay!!! Trash bar, here we go again! Sen stegade vi resolut mot baren.

Det är januari 2020 och jag läser Klubben, boken om kulturprofilens övergrepp och om Svenska Akademiens tillkortakommanden. Vissa berättelser är vidriga, svåra att ta in och förstå. Men den blinda vördnaden fascinerar mig. Jag googlar på bilder men ser ingenting i kulturprofilens utseende som intresserar mig. Jag tänker på Kejsarens nya kläder. Mitt i läsningen slår det mig att många av berättelserna utspelar sig samtidigt som jag precis började gå ut i Stockholm. Vi var i samma tid, rösterna i boken och jag. Men i helt olika världar. Eller rättare sagt, klubbar. På deras var det klassiskt piano och medelålders män, på mina var det hårdrock och snygga Axl Rose-kopior.

”Tumba-rockaren är här”, vi stod och hoppade och knuffades på dansgolvet när vi nåddes av informationen. Våra huvuden vände sig mot hörnet där han stod: Svart långt hår. Vitsminkad och svart kajal runt ögonen. Tajta svarta kläder. Så jäkla hård! Så jäkla sexig! Men det var ingen idé, det visste jag. Några veckor tidigare hade jag gått fram till honom. Försökt ragga. Det blev totalt fiasko! Han var blyg och fåordig och jag var, även om jag inte var fullt medveten om det då, alldeles för töntig. På den tiden krävdes det hängivenhet för att få till den rätta stilen. Det fanns inga band-tishor på H&M och inte kunde man handla över nätet heller. Jag såg helt enkelt inte särskilt tuff ut. Men kaxighet saknades inte, varken hos mig eller mina vänner. Vi valde. Vi tog plats. Vi hördes. Vi var så störiga som man bara kan vara när man är ung. Som man bara kan vara när man har hårdrocken i ryggen.

Jag var även pretentiös. Gick på teater, läste Sartre och Beauvoir. Ibland köpte jag dyra gauloise. Då fick jag en glimt av den där andra världen. På baren efter föreställningen. En man bredvid höll monolog om det vi precis hade sett och ville inte ge sig, likgiltig inför mitt artiga men kanske inte heller så tydliga avvisande. Han hukade sig närmare, viskade: ”Jag tycker att du ska följa med mig hem och lyssna på Brel.” Vi tog på oss jackorna, jag och min kompis, sen vände jag mig rakt mot honom: ”Eller så kan du gå hem och runka!” Hårdrocken igen. Den störiga, den vulgära. Så barnsligt av mig. Men rimligt nu när jag ser tillbaka. Han var dubbelt så gammal som jag. Minst. Och jag sket i både
honom och hans jäkla Brel.

Samma tid, samma stad, ändå så olika. Hade jag hamnat på deras ”Klubben” om hårdrocken inte funnits där och gett mig andra ideal? Ja, det finns onekligen äckelmän och sunkig kvinnosyn även i hårdrocksvärlden men den backade upp mig med en överdos av kaxighet.

Hade jag med en annan bakgrund varit den svala, bräckliga, den inlyssnande, ja helt enkelt kulturmannens kvinnoideal i stället för den där tjejen i push-up, svart kajal och svår attityd? Kanske. Det är möjligt.

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen.

Tänk på det ni som ha döttrar. Uppfostra dem till hårdrockare. Sätt din 7-åring i growlkurs redan nu.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min ovanligaste vana …
… men också min vanligaste ovana är att jag pratar högt för mig själv.

2. Jag skäms över …
… allt möjligt, men mest när någon hör att jag gör det ovan.

3. Jag skulle vägra äta …
… bajs och mat som innehåller gluten.

4. Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… känna mig väldigt obekväm. Hur hamnade jag här?

Veckans krönikör
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Sambo.
Bor: Söder om Södermalm i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Elliot Morseth Edvinsson, Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB