Startsida / Inlägg

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen

av Söndagsredaktionen

Vi var så kolossalt nöjda där vi satt i baren och nickade i takt till musiken. Bartendern tappade upp två öl och basen var så tung att det kändes som om den kom inifrån våra kroppar. Det här var bara början. Kvällen, natten låg framför oss.

Bara tio minuter tidigare hade vi stått och trampat ute i kylan i alldeles för tunna kläder. Nylonstrumporna frös fast på benen, skinnpajen kändes som en köldmagnet. Nu gällde det: Skulle de fråga om leg i kväll – i så fall var det kört – eller skulle de låta oss komma in? Osäkerheten doldes bakom Right menthol-cigaretter och en ansträngd likgiltig uppsyn. ”Hej, personnummer på er?” Vi rabblade upp siffrorna. Inte för ivrigt, nej lätt nonchalant. Det var viktigt. Vakten vinkade in oss mot kassan. Vi hade lyckats! Men det var först när vi hade fått stämplar och gått ner för trappan till den mörka lokalen som vi vågade titta på varandra och le. Yeay!!! Trash bar, here we go again! Sen stegade vi resolut mot baren.

Det är januari 2020 och jag läser Klubben, boken om kulturprofilens övergrepp och om Svenska Akademiens tillkortakommanden. Vissa berättelser är vidriga, svåra att ta in och förstå. Men den blinda vördnaden fascinerar mig. Jag googlar på bilder men ser ingenting i kulturprofilens utseende som intresserar mig. Jag tänker på Kejsarens nya kläder. Mitt i läsningen slår det mig att många av berättelserna utspelar sig samtidigt som jag precis började gå ut i Stockholm. Vi var i samma tid, rösterna i boken och jag. Men i helt olika världar. Eller rättare sagt, klubbar. På deras var det klassiskt piano och medelålders män, på mina var det hårdrock och snygga Axl Rose-kopior.

”Tumba-rockaren är här”, vi stod och hoppade och knuffades på dansgolvet när vi nåddes av informationen. Våra huvuden vände sig mot hörnet där han stod: Svart långt hår. Vitsminkad och svart kajal runt ögonen. Tajta svarta kläder. Så jäkla hård! Så jäkla sexig! Men det var ingen idé, det visste jag. Några veckor tidigare hade jag gått fram till honom. Försökt ragga. Det blev totalt fiasko! Han var blyg och fåordig och jag var, även om jag inte var fullt medveten om det då, alldeles för töntig. På den tiden krävdes det hängivenhet för att få till den rätta stilen. Det fanns inga band-tishor på H&M och inte kunde man handla över nätet heller. Jag såg helt enkelt inte särskilt tuff ut. Men kaxighet saknades inte, varken hos mig eller mina vänner. Vi valde. Vi tog plats. Vi hördes. Vi var så störiga som man bara kan vara när man är ung. Som man bara kan vara när man har hårdrocken i ryggen.

Jag var även pretentiös. Gick på teater, läste Sartre och Beauvoir. Ibland köpte jag dyra gauloise. Då fick jag en glimt av den där andra världen. På baren efter föreställningen. En man bredvid höll monolog om det vi precis hade sett och ville inte ge sig, likgiltig inför mitt artiga men kanske inte heller så tydliga avvisande. Han hukade sig närmare, viskade: ”Jag tycker att du ska följa med mig hem och lyssna på Brel.” Vi tog på oss jackorna, jag och min kompis, sen vände jag mig rakt mot honom: ”Eller så kan du gå hem och runka!” Hårdrocken igen. Den störiga, den vulgära. Så barnsligt av mig. Men rimligt nu när jag ser tillbaka. Han var dubbelt så gammal som jag. Minst. Och jag sket i både
honom och hans jäkla Brel.

Samma tid, samma stad, ändå så olika. Hade jag hamnat på deras ”Klubben” om hårdrocken inte funnits där och gett mig andra ideal? Ja, det finns onekligen äckelmän och sunkig kvinnosyn även i hårdrocksvärlden men den backade upp mig med en överdos av kaxighet.

Hade jag med en annan bakgrund varit den svala, bräckliga, den inlyssnande, ja helt enkelt kulturmannens kvinnoideal i stället för den där tjejen i push-up, svart kajal och svår attityd? Kanske. Det är möjligt.

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen.

Tänk på det ni som ha döttrar. Uppfostra dem till hårdrockare. Sätt din 7-åring i growlkurs redan nu.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min ovanligaste vana …
… men också min vanligaste ovana är att jag pratar högt för mig själv.

2. Jag skäms över …
… allt möjligt, men mest när någon hör att jag gör det ovan.

3. Jag skulle vägra äta …
… bajs och mat som innehåller gluten.

4. Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… känna mig väldigt obekväm. Hur hamnade jag här?

Veckans krönikör
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Sambo.
Bor: Söder om Södermalm i Stockholm.
Yrke: Journalist.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB