Arkiv för December 2015

- Sida 1 av 1

Följ med oss på kryssning!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag står på löpmaskinen på gymmet – två kilometer känns redan som fyra – när jag får ett sms: ”Såg precis Terry komma ut från toan”. Och så en smiley.

Min kompis Anna och hennes kille är i Bålsta och snart ska de kliva in i Fridegårdsskolans aula där det kommer att hållas storseans. Kön ringlar sig lång, så Anna passar på att gå på toa – man vill ju verkligen inte bli kissnödig mitt i en seans. Och det är då hon upptäcker honom: Terry Evans går ut från herrtoan. Vilken entré!

– Jag trodde inte att jag skulle få se honom före seansen, men Terry måste väl gå på toa som alla andra, konstaterar hon, lite på allvar, mest på kul, när vi drygt en vecka senare ses på en restaurang i Stockholm.

Anna har pratat om Terry Evans långt innan jag visste vem han var och långt innan han blev Söndags medium. För henne är han Terry. Efternamn är överflödigt.

Vi är olika där, Anna och jag. Medan hon ”lekte” anden
i glaset och såg glaset gå härs och tvärs mellan bokstäverna, bilda ord och balansera på bordskanten fuskade jag mig uttråkad fram med samma ”spel” (ja, efter en timme utan en rörelse puttade jag fram glaset till ”AIK är skit” för att snygga killen bredvid var AIK:are och helt ointresserad av mig. Själv hejar jag inte på lag).

Jag är en fullfjädrad skeptiker. En sån där fyrkantig ­jäkel som kommer med halvdana förklaringar. Men nu när vi sitter här och äter efter jobbet, bestämmer jag mig för att bara lyssna. Dessutom är jag nyfiken.

– Det tog en halvtimme, sen kom Terry bort till vår sida. Han hade fått kontakt med en pojke, berättar hon.

Sedan får jag höra en historia jag inte kan berätta. Den är sorglig. Den är personlig.

– Både jag och min kille fick gåshud, Terry prickade in flera detaljer, det var kusligt.

Jag lyssnar och inom mig letar jag efter logiska förklaringar. Jag kommer alltid att vara en skeptiker, men efter i kväll vet jag att allt inte är så lätt att förklara.

– Förresten, när är den där kryssningen?

– Den är i vår. Den 12 maj, svarar jag.

Så bästa Anna, och alla ni andra som gillar Terry Evans, Caroline af Ugglas och att ha kul – häng med oss på kryssning (se nedan för info)! Det kommer att bli roligt, mysigt och mystiskt. Och vem vet – kanske får ni se en helt vanlig Terry komma ut från toan.

Kryssningsannons_Lagupplost

En helg väldigt långt från Lars Keplers

av Söndagsredaktionen

Carina_BergfeldtSöndag kväll. Slösurfar.

Kommer in på Svenska Dagbladets bespottade ”Min helg” och hamnar hos makarna Ahndoril (a.k.a Lars Kepler) som beskriver hur de byter om till vitt och dricker bubbel på landet varje fredag.

Jag älskar Keplerböckerna. Har läst varenda en. Funderar på vad som händer härnäst för Joona medan jag tittar på bordet framför mig, där en uppäten burk kvarg med lingon- och hallonsmak står. Då går jag över till att fundera på min egen helg. Vi backar bandet.

Medan succéförfattarna köpte räkor på Melanders fisk på fredagseftermiddagen mötte jag en journalistkollega vid t-banan. Vi gick till ICA Maxi, köpte fem paket bacon. Efter en passionerad diskussion på Facebook har vi bestämt oss för att laga en middag där alla rätter har just
bacon. Vi åt och pratade till 03.

På lördagen drack makarna Ahndoril kaffe
i sängen medan deras dotter fixade omelett, smoothies och cupcakes med rosa frosting. För egen del vaknade jag åtta, men gårdagsnattens drinkar – med knaperstekt bacon som drinkpinnar – gjorde att jag orkade fixa havregrynsgröt först klockan elva.

Vid fyratiden hade jag avancerat till soffan och började bli hungrig. Plockade fram resterna av gårdagens kyckling- och bacontårta, lyckligt omedveten om att familjen Ahndoril i en annan del av Sverige då svängde ihop egengjord baba ganoush.

Klockan sex bytte jag om från pyjamas. En kompis ville att jag ska komma till Bitter Pills, en söderklubb med lesbisk country som kvällens tema. Gick vidare till ett närmast folktomt Bishop’s Arms på Hornsgatan där jag beställde en päroncider – samtidigt som the Keplers öppnade ett bättre vin.

Vid midnatt skickade två vänner sms om Golden Hits, typ en finlandsfärja på torra land.

”Magisk stämning”, messade den ene.

”Hur mycket schlager som helst”, skrev den andre.

Tre timmar senare hade jag dansat till Vanilla Ice, Linda Bengtzing och Lena Ph innan ”Diggiloo Diggiley” blev min svanesång.

Söndagsmorgonen beskrev makarna Kepler som ”ett slags ackumulerat helglugn”. Själv vaknade jag åtta och tryckte ånyo i mig havregrynsgröt innan jag gav mig av på en promenad och stötte på en person jag varit förälskad i. Han började gråta. Jag började gråta. Vi satte oss vid vattnet och pratade i en timme om det som var och det som aldrig kommer att bli, sedan fanns inte så mycket mer att säga.

Ungefär samtidigt som författarna packade ihop barn i bilen, utvilade efter en helg tillsammans, bytte jag till pyjamasbyxor och funderade på om jag någonsin kommer att träffa rätt person. På SVT Play visades Downton Abbey och i en scen sa Mary att hon hellre ville vara själv än med fel man, och jag började gråta för andra gången. När tårarna hade slutat rinna hämtade jag en kvarg i kylen och åt den samtidigt som jag började slösurfa.

Det är då jag hittar ”Min helg” och inser att Keplerförfattarna exakt just nu äter
indisk mat.

Jag tittar på min tomma burk med kvarg med lingon- och hallonsmak och tänker att min helg knappast var lika glamorös som makarna Keplers. Men det kanske kan vara bra att påminna andra om det. Du som sitter i pyjamas med en burk kvarg och läser detta, du
är inte ensam.

Veckans krönikör: Namn: Carina Bergfeldt. Ålder: 35. Bor: Kungsholmen. Familj: Mamma, styvpappa, deras respektive, fem bröder med familjer. Yrke: Journalist och författare.

2xtankar i mitt huvud:
1 Jag längtar alltid …
… till solen. Den här tiden på året alltså, jag får ångest bara jag tänker på det. Kroppen skriker av extrem D-vitaminbrist.

2 Kärlek för mig är …
… bacon. En svensk
hotellkedja slutade nyss servera det på sina hotell och jag försöker att inte visa exakt hur upprörd jag är över detta eftersom jag VET att det är minst sagt ett lyxproblem. Men jag älskar bacon.

Vilka blir vi när hotet om våld lever i våra kroppar?

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineHåret virvlar upp och lägger sig opraktiskt framför mina ögon när jag sliter upp dörren till restaurangen där vi har bokat bord. Vinden är isande kall men än har det inte börjat snöa.
– Jag vet att ni helst ville sitta här uppe men det är tyvärr fullt, säger den unge mannen som samtidigt bedyrar att det är minst lika mysigt en trappa ner.

Röda sammetssoffor och levande ljus möter oss där nere. Och det är onekligen mysigt. Men det är onekligen också en källare. En källare utan fönster. Jag sätter mig närmast trappan och medan jag smuttar på bubblet, som någon har varit exemplarisk snabb med att beställa in, studerar jag lokalen. Till höger: Trappan som leder upp. Till vänster: En lugnande nödutgång. Tur, det finns en flyktväg, konstaterar jag och först nu förstår jag att mina vänner redan är klara med menyn.
– Har du inte bestämt vad du ska ha än?

För nära en månad sedan var jag i Nice i Frankrike och höll precis på att packa inför hemfärden när nyheterna om terrordåden i Paris nådde mig. På fransk tv såg jag bilder av blodiga människor. På flyende människor. På människor i chock. Jag tänker på det nu. Och jag tänker på de som överlevde. Går de på restaurang? Och om de gör det, letar de efter utgångar? Går de på konsert? Och om de gör det, står de närmast scenutgången? Och jag tänker på hur vi lever som vanligt men ändå inte. Som omedvetna betingade reflexer lever hoten vidare i våra kroppar.

Jag tänker på han som blixtsnabbt duckade så fort någon bredvid höjde armen.
– Du är strykrädd, sa vi som bara skulle dra handen genom håret.
Men han som duckade var inte rädd för stryk. Nej, visst hade han blivit rejält örfilad som barn men det var länge sedan – han var vuxen nu.
– Jag har gått vidare men det är som att min kropp minns, sa han då.
Sedan läser jag om Sam Ho på sidan 12. Sam Ho som var kriminell och som nu ber sina våldsoffer om ursäkt. Och jag tänker att det är bra. Men jag tänker också på vilka vi blir när hotet om våld lever i våra kroppar.

Kategorier Krönikor
Taggar Frankrike, Nice, Paris

Hej, nu är det jag som roddar Söndag!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag kastar ett snabbt öga på mammas ­köplista, ­knölar ner den i fickan och ska precis dra igen ­ytterdörren när hon ropar:

– Glöm inte bilagan!

Det är 1989 och jag, mamma och min bror har precis flyttat från Grind till nybyggda lägenheter på Lundmansgatan i Norrtälje. Därifrån tar det bara några minuter att gå ner till den lilla Konsumbutiken som då fortfarande ligger kvar på Götgatan. Det finns bara en kassa men det är ändå nästan aldrig kö och att köpa Gula blend är inga problem – kassörskan vet ju att de är till mamma (som ännu inte har upptäckt mitt smygrökande).

När jag kommer hem står kasslergrytan och puttrar på spisen, mamma tänder en cigarett och bläddrar snabbt fram till nyhetssidorna och de så kallade porrmorden som under den här tiden skakade Stockholm – själv tar jag bilagan. Sedan byter vi. Det är söndag, jag är 17 år och har ingen aning om vad jag vill bli eller göra med mitt liv.

Om någon den här grå decembersöndagen ­hade sagt till mig att jag en dag skulle arbeta på den tidning jag håller i min hand hade jag nog avfärdat det hela med ett modstulet ­tonårs-fnys. Men nu är jag här. Eller nu och nu, jag har ju faktiskt ­arbetat här på Söndag
i åtta år. Vi kan nästan säga att Söndag är mitt andra hem vilket gör mina kollegor och er, ­kära läsare, till min andra familj.

Men innan vi går så långt kanske jag ska presentera mig: Hej! Jag ­heter Veronica Larsson och jag ­gillar katter, hundar och mysterier. Jag tycker att träd är vackra men är lite rädd för skogen. Jag tror inte på spöken men kisar när jag måste gå på toaletten mitt i natten. Jag tycker om att diskutera lite för högt men vågar inte hålla tal på min bästa väns bröllop.

Och jag är Söndags nya redaktör.

Kategorier Krönikor
Taggar gula blend

Att vara eller icke vara golfare – det är frågan

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonBefinner mig plötsligt mitt i en slags lyxlivskris.

Uppvuxen i ett arbetarhem, ruckar man inte gärna på principer, även om man kanske har gjort någon slags klassresa.

Alltid vara misstänksam mot överklassfasoner. Aldrig rösta på Moderaterna. Alltid hålla koll på fotbollsresultaten. Aldrig ägna ens en tanke åt golf.

Så står man där plötsligt en småkylig höstförmiddag och peggar upp på en golfbana strax norr om Stockholm.

En halv miljon svenska golfspelare, mina golfmissbrukande kompisar, tv-kommentatorn Göran Zachrisson, Jesper Parnevik och alla and­ra golfpredikanter får säga vad de vill.

Golf var det när jag kring 20-strecket prövade på det några gånger i Linköping och är det fortfarande, om än inte i fullt lika hög utsträckning: En överklassport.

Medlemsskap i en golfklubb, ett set golfklubbor och övrig utrustning, där går det både att komma förvånansvärt billigt undan eller att hosta upp pengar i storleksordningen en jorden-runt-resa.

Men det är inte så mycket kostnaderna, som attributen och attityderna som stör mig.

Fåniga kepsar. Handskar, fast bara på en av händerna. Storrutiga byxor. Skor med dubbar, fast man aldrig spelar i snö och halka.

Golfspråket, med ord som fore och duff.

Diverse oskrivna regler, som traditionen att den som gör det makalöst svåra – slår en hole-in-one – inte är den som blir bjuden, utan den som själv ska bjuda alla i närheten på champagne.

Högst märkligt, egentligen, att något så närmast socialistiskt som handicapsystemet har omfamnats av golfvärlden.

Vad har jag att göra i den världen?

Men vad kan inte kärleken göra med en, för plötsligt står jag alltså där och peggar upp.

På golfbanan visar dock flickvännen plötsligt upp lite nya sidor av sig själv. Trots att hon har 15 års erfarenhet och jag är nybörjare, tvingar hon mig att slå från männens tee 25–70 meter bakom kvinnornas. Stundtals kommer jag ju inte ens förbi hennes utslagspunkt med mitt första slag.

Väldigt ofta gör jag en Thåström och vrålar Fan fan fan. Tyst för mig själv muttrar jag, som ett mantra, vad Lasse Åberg sa i samband med att han gjorde roliga filmsatiren ”Den ofrivillige golfaren” (1991): Golfsvingen är sportvärldens mest onaturliga rörelse.

Slag i luften och snedslag ut i skogen, i bunkern och i diken. Lovar mig själv att aldrig mer föraktfullt kalla golf för sällskapsspel. Flickvännen har ibland svårt att hålla sig för skratt.

Fast det blir roligare och det går bättre för varje runda. Förr eller senare kommer jag ändå fram till green. Och där är jag inte så pjåkig. När jag sensationellt sänker en tolvmetersputt och högst oväntat vinner ett par 3-hål, är min partners min plötsligt mer sammanbiten. Hon skyndar snabbt vidare till nästa hål.

Är det kanske där och då jag bestämmer mig för att eventuellt börja spela golf?

Nu har vi pratat om en golf­resa till Florida.

Börjar i och för sig tveka lite grann, vid tanken på mig själv på Arlanda med en golfbag över axeln. Tänk om någon identifierar mig, om så bara i tanken, som en golfspelare. Det är ju liksom inte jag.

Blir å andra sidan alldeles salig, inte så mycket vid tanken på att få pegga upp på en bana i säg Fort Myers Beach, utan mer på att mellan snedslagen och på väg till nästa hål, få trycka gasen i botten på en golfbil och leka Bill Murray-på-krogrunda-i-Stockholm.

Som sagt var, lyxlivskris var ordet…

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 60.
Familj: Olle, 16, och Greta, 15, flickvännen Nicole
Mahnaz Nia.
Gör: Krönikör, recensent och reporter
på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm
i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag var Kenneth Branagh. Några kvinnor i en bar i  New York pratade först om mig, och sedan med mig, som om jag var honom. De hade just sett honom spela nöjesjournalist i Woody Allen-filmen ”Kändisliv”.

2 Jag längtar alltid till  …
… Antiparos för att där finns lugnet, solen, havet och världens bästa lammracks.

3  Det mest korkade jag gjort …
… är att jag som 19-åring aldrig fullföljde planerna på att köpa H&M-aktier för mina 10 000 kronor i sparpengar.

I år gick vi från ord till handling

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonVår, sommar och så ännu en höst; så fort det går. Skolstart, lövfällning, höstlov och nu advent, precis som vanligt.

Men hösten 2015 har ändå inte varit riktigt som andra. Jag menar inte bara de vidriga terror­dåden i Paris och Beirut – man har även märkt det på svenska tågstationer.

Om man förra hösten gick in på en större ­station så såg man som alltid stressade dagpendlare – sannolikt på grund av tågförseningar – de lite mer loja långresenärerna ute i god tid, och så människor som satt direkt på golvet med pappmuggar framför sig. Tiggarna fanns där då, vi hade redan vant oss vid dem.

Om man går in på en större tågstation den här hösten så har en ny grupp tillkommit: människor i röda eller kanske neongula västar. Det är ­volontärer och personer från Migrationsverket som står där, för att ta emot de tusentals människor som lämnat allt bakom sig, riskerat allt, många gånger även livhanken, för att ta sig till Sverige. Hittills i år har 112 264 personer sökt asyl här.

Att en del av världen står i brand är inget nytt, så är det väl dessvärre alltid. Men den här hösten har brandröken nått hit. Genom alla de människor som kommit har vi blivit akut medvetna om att ja, det är en storbrand i en del av världen och människor kan inte leva där längre. Det går inte.

Vad ska vi göra? Frågan är oerhört svår och att åsikterna går isär på ett sätt som är ovanligt skarpt för att vara Sverige. Den skapar oro och rädsla, det är inte konstigt. Dels den fula rädslan, den som skapar aggressivitet och i värsta fall våld. Bränder. Dels också en mer naturlig rädsla: hur ska vi klara det här? Kan vi klara det här?

Men den här hösten har väldigt många människor trotsat oron och i stället för att känna efter har de agerat. Om ni inte själva har gjort det
– jag tror chansen är rätt stor – så har ni läst om det; klädinsamlingar, idrottsklubbar som öppnar upp och bjuder in, pensionärer som håller egna svenskkurser, kvinnor som bjuder in till gemensam matlagning.

I min egen bekantskapskrets har jag Helena, som cyklar en tidig morgon i veckan till en ­kyrka som funkar som härbärge för nyanlända och hjälper till i frukostrusningen där. Lisa går en kurs för att kunna bli god man åt ett ensamkommande barn. Sofia och hennes familj är kontaktfamilj åt en pojke från Afghanistan. ­Anders stod inte ut med bilderna från Medelhavet, de fasansfulla bilderna på döda barn, utan tog ledigt från jobbet och åkte ner till Lesbos för att hjälpa till på plats.

Vad fick så många att gå från ord till handling den här hösten? Det får väl bli en fråga för forskningen men jag tror starkt på en bieffekt. Med engagemanget kommer personliga relationer och med personliga relationer krymper rädslan – och tilliten till andra
växer.

När världen står i brand är det naivt att tro att vi inte ska beröras av det. Men det behöver inte bara vara av
ondo. Jag tror att många av oss för lång tid framöver ­kommer att minnas den ovanliga hösten 2015.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 45. Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Ingen egen.

Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…artigt ta i hand, för så är jag uppfostrad.

2 Det äckligaste jag vet är…
…att rensa avloppet i duschen.

Världen vore bra mycket vackrare om…
…duschens avlopp var självrensande.

Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…fan. Det är fult att svära men det känns ju så bra!

Jag rodnar när …
…aldrig, faktiskt! Har skam i kroppen men inte förmågan att rodna.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB