Arkiv för September 2018

- Sida 1 av 1

Det tog mig tusen år att våga bli svag

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”Veronica, vet du vad min mamma sa. Hon sa att du alltid kommer att klara dig, för att du är så stark.”
Vi var tolv år och gick i samma klass. Hon bodde till skillnad från mig i villa. Hennes familj hade sommarstuga och brukade åka utomlands på loven. Rätt ofta hade hennes mamma migrän, då skulle det vara tyst i huset. Det var ingen hemlighet. Vi fick alltid gå på tå där hemma. Ändå beundrade jag det hon hade.

Jag fick höra det då och då. Att jag var duktig och stark. De två adjektiven hörde ihop. En gång hörde jag ett samtal som min mamma hade med sin väninna. De satt i köket och drack vin: ”Men Veronica, henne behöver du verkligen inte oroa dig för, hon är så tuff och självständig.”

Vilka komplimanger. De gjorde mig stolt. Det var mycket jag inte var bra på. Det var mycket jag inte hade. Men jag var bra på att vara stark. Jag ägde det ordet. Det var nästan som ett mantra, jag blev drillad in i det redan vid barnsben. Du ska vara stark. Punkt.

Jag trodde länge på allt det där. Jobba hårt. Klara sig själv. Inte klaga. Gå och städa på
extrajobbet på hotellet fastän kroppen värker. Vara glad. Inte avslöja något som kan ses som en svaghet. För vem skulle jag vara då? Det var ju min roll att vara den stabila, den bekymmerslösa. Jag var rädd för att vara något annat, visste inga alternativ.
Ryggskott? Ja, men då finns det värktabletter och jag har aldrig haft några svårigheter med att få mediciner utskrivna. Ångest, depression? Nej, inte jag! Olycklig kärlek? Nej, det var minsann jag som dumpade honom!
Jag har varit stenhård. Jag har tyckt att folk som har sjukskrivit sig för nackspärr och onda axlar har varit veklingar. Vadå, det är väl bara att ta några tabletter och härda ut. Det gjorde ju jag. Även när min kropp har talat sitt tydliga språk; efter operationer för endometreos, när jag har fått diagnosen artros, har jag gått på som om inget har hänt. Jag har inte velat identifiera mig med mina sjukdomar. Att vara sjuk är att vara svag. Ingen älskar en för det. Ingen älskar en person som gråter. Ingen älskar en person som inte är rolig. Det var i alla fall det jag trodde.

Men så brast det. Rent bokstavligt. Min hälsena gick av och jag var gipsad mitt i smällheta sommaren. Jag fick dessutom en blodpropp och till råga på allt skulle min kille flytta till ett annat land, långt borta. Ett sånt elände! Han sa: ”Är det någon som klarar det här så är det du, för du är så stark.”
Helt plötsligt hatade jag ordet och all dess pådyvlade innerbörd. Det kändes som ett blytungt ok och känslan kom över mig som ett avgrundsdjupt death metal-growl. Jag skrek: ”Jag är inte alls stark!” Jag grät. Jag svettades. Jag var larvig och ynklig: ”Jag vill inte vara stark längre, jag orkar inte.” Det blev tyst. Sedan inträffade något högst märkligt: Han gick inte. Han slutade inte att älska mig. I stället pratade vi om saker som vi inte hade närmat oss tidigare.
Nu har det gått över en månad sen dess och det har blivit lättare. Jag har vågat be om hjälp. Jag svarar inte alltid att allt är bra när någon undrar hur jag mår. Och hädanefter ska ingen få kalla mig stark i betydelsen att jag bara ska uthärda, som att jag inte får lov att vara ledsen. Som att vara stark vore något som förenklar. Nej, det enda som på riktigt gör livet enklare är vänner, omtanke, humor och kärlek. Och kanske lite vin. Eller dans.

 

5x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
… gå förbi obemärkt.

2 Det äckligaste jag vet är…
… fascism.

3 Världen vore bra mycket vackrare om…
… den vore rättvis.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är…
… va?

5 Jag rodnar när…
… någon möter min blick i mer än två sekunder.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 46.
Bor: Stockholm.
Familj: Knasig och väldigt gullig.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Mammas hund Selma hälsade på och fick dagen att skina.Svante Lindén: ”Det svarta molnet har kommit närmare”

Monumentet över ondskan suddar bort våra olikheter

av Söndagsredaktionen

MattiasklingmednamnSamtidigt som Christopher kliar sig nervöst i skägget och försöker väcka sina rödgråtna ögon susar den stillsamma fredagstrafiken hovsamt förbi på den tvåfiliga väg som skiljer ett vardagligt propert bostadsområde från lägret.

Det är lätt att inbilla sig saker på ett sånt här ställe. Som att den svaga bris som blott emellanåt skänker lindring från den tryckande augustihettan faktiskt bär med sig en viskning med namn som för alltid skulle ha varit glömda. Att bänkarna vi sitter på, något slitna men tämligen bekväma, skulle kunna befinna sig i en park lite varsomhelst. Inte i det som gränsar till återstoden av Förintelsens monument.

Det är ju liksom lite för vackert. Lite för stillsamt, nu när de flesta turistgrupperna har lämnat platsen och invånarna på andra sidan vägen som bäst börjar ägna sig åt sina helgbestyr. Lite för grönt och prunkande, med ett par strategiskt placerade kiosker som säljer förfriskningar och snabbmat inom behändigt avstånd.
Beläget bara en rask promenad från tågstationen i Oświęcim är huvudlägret i Auschwitz, som var det tyska namnet på staden, bokstavligen insprängt i stadens runt 40 000 invånares liv. I samma närområde som de skrattar, gråter, tvättar, arbetar, lagar mat och går i skolan finns lämningarna av det som troligtvis är det närmaste mänskligheten någonsin har kommit ett matematiskt uträknat helvete på jorden.

Det var hit Christophers gammelfarfar fördes i en av de första transporterna från väst till koncentrationslägret i sydvästra Polen sensommaren 1942, då utländska judar överlämnades till den tyska ockupationsmakten för att skickas till utrotningsanläggningarna på andra sidan Europa.
Christopher, som fortfarande är praktiserade jude och lite generat förklarar att han inte kan tatuera sig av religiösa skäl, har rest hit med sin vän från Paris för att försöka förstå. Han skrattar till när han säger att han grät vid tre tillfällen inne i lägret (”det beror säkert lika mycket på allergi”) men faktum är att på andra sidan den fasansfulla ”Arbeit macht frei”-bågen som reser sig över lägergrinden så har alla våra tårar blandats. Tyskarna, de som har rest hit med en klump av skuld i magen, snyftar tyst sida vid sida med avlägset
anhöriga till offer eller vanliga upplevelseturister och för varje trappsteg vi tar inne i de till synes ändlösa rader av baracker så är det som att vi alla bär alltmer av samma tyngd på våra axlar.

Även de kaxiga grabbgängen som först tar smilande selfies vid själva ingången bryts slutligen ner av den outhärdliga sorg som sipprar ut från de slitna väggarna.
Det är som att detta monument över ondskan suddar bort våra olikheter. I byggnad efter byggnad finns oändliga rader montrar med föremål som SS-vakterna beslagtagit av dem som förts hit. Glasögon, resväskor, leksaker – där bryter jag ihop för första gången – ben- och armproteser, kläder, skor. Att i en snyftande grupp gå förbi dessa uppvisningar i mänsklig grymhet är egentligen emotionellt omöjligt. Att ändå göra det är absolut nödvändigt.
Hur många som egentligen dog här i Auschwitz I och i förintelselägret Birkenau, beläget bara några kilometer längre bort, är osäkert men den officiella siffran är 1,1 miljoner – av dessa var 90 procent judar.

”Det får aldrig hända igen”, är ett slitet uttryck som ofta följer på historier och vittnesmål över nazisternas brott. Det där vi aldrig ska glömma. Grymheterna som utgjorde det svarta hål som civilisationen sedan mödosamt har lyckats kravla sig ur.
Christopher stryker sig ännu en gång genom de rödsprängda ögonen när jag nämner detta och tittar trött på mig. Samtidigt kommer ännu en svag vindpust som tycks tala till oss, viska ännu några namn, innan han säger:
– Det händer igen. Hos oss i Frankrike, hos er i Sverige, i Ungern, här i Polen, i England, i USA … Vi har verkligen inte lärt oss något av det som inträffade i Auschwitz.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag skulle kunna begå brott om …
…  jag sätter mig bakom ratten på en bil. Jag är ledsen, men jag tycks fortfarande behandla fartbegränsningar som rena rekommendationer.

2 Jag trivs särskilt bra när …
… jag har några timmar över och kan gå loss bland grytor och kastruller i köket. Nästa projekt blir att trixa fram den ultimata seitanburgaren. Och det burgar ju ta sig, så att säga.

3 Om jag är ledsen vill jag …
… helst bara vara ensam. Det räcker bra så.

4 Det vackraste ord jag vet är …
…”frid” för det känns som att det är något som är närmast unikt i vår uppskruvade samtid. Att känna det totala lugnet är något jag ofta försöker göra – och misslyckas minst lika ofta med.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 45.
Yrke: Bildredaktör och skribent. Familj: Två katter, en rad chiliplantor och ett antal individer utspridda här och där. Bor: Lägenhet i Stockholm.
Helvetets port.Veronica Larsson: ”Det tog mig tusen år att våga bli svag”

”Inte-mamman” kan göra precis det hon vill

av Söndagsredaktionen

Då: Jag ligger raklång på mage i badrummet. Dotterns plasthund är
inkilad under badkaret, längst in, nära väggen. Försöker få loss den med sopborsten. Nope, funkar inte. Kanske spola fram den med vattenslangen?
Nix, blir bara väldigt blöt själv.
Då kommer 13-åringen in i badrummet med läxboken:
– Mamma, vilka existentiella problem finns inom hinduismen?
– Vänta lite, jag ska bara …
11-åringen kommer in:
– Vad gör du, mamma?
Nu ska vi se. Ja, vad är det egentligen jag gör?
Hunden. Hinduismen och duschslangen.
Jag reser mig, slår huvudet i handfatet och halkar samtidigt på sopborsten.
11-åringen:
– Men mamma, allvarligt. Vad håller du på med?
5-åringen:
– Min hund, mamma.

Reser mig. Bula i huvudet från handfatet, ont
i svanskotan av fallet på sopborsten och blöt från duschslangen.
Tre par ögon stirrar in i mina.
– Äsch ungar, vet ni vad. Er mamma får inte ut hunden, hon kan ingenting om hinduism och har absolut ingen aning om vad hon håller på med.
Tre ögonpar fortsätter att stirra under tystnad.
Jag tar ett djupt andetag och säger:
– Vet ni, just nu behöver er mamma vara en ”inte-mamma” i fem minuter. Sen blir allt som vanligt igen.
Svanskotan värker. Jeansen är dyngsura. Barnen tittar på mig och säger:
– Mamma, vi fattar ingenting.

Nu: Läser igenom den nio år gamla krönikan en sen eftermiddag på jobbet. Klockan är snart fem. Behöver inte skynda mig. Ingen är hemma. Två av döttrarna är vuxna och har flyttat. Den tredje, numera 14 år, klarar det mesta själv.
Den blöta, bul-huvade mamman som ålade omkring på badrumsgolvet och samtidigt drömde om att få vara en ”inte-mamma” i ynka fem minuter har blivit just det.
En ”inte-mamma.”
Dygnet runt.
”Inte-mamman” går omkring i sin alldeles förstora lägenhet, vattnar sina blommor och tänker att det kanske är bra att bo kvar. Även om flera sovrum står tomma.
Man vet ju aldrig. De kanske flyttar hem en vacker dag. Kanske behöver hjälp med något? Man vet som sagt aldrig.

”Inte-mamman” har fått ett liv fullt av
minutrar, timmar, dagar, månader och år
– som kan fyllas med det hon helst av allt vill göra.
Drömresor, chokladbollar, sovmornar och annat, som aldrig riktigt hanns med när hon satt fast i galonbyx-träsket.
”Inte-mamman” kan äta chips till middag, gå på skönhetsbehandlingar och ostört mima till Dancing queen framför spegeln.
Hon kan göra precis det hon vill. Men för det mesta blir det inte så.
För det mesta går ”Inte-mamman” runt i lägenheten och vattnar sina blommor.
Ibland undrar hon var den där plasthunden under badkaret egentligen tog vägen?
Den bara försvann. Lika snabbt som allt det andra.
”Inte-mamman” nyper av ett gulnat blad från hyacinten, och går vidare till nästa växt.
Och i morgon börjar ännu en dag som hon kan ägna åt precis vad hon vill.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… någon jag tycker om gör det där lilla extra för att jag ska bli glad.

2 I högstadiet var jag …
… en drömmande figur med tuperat hår och taikanojacka.

3 Jag mår som bäst …
… när jag har en ledig och oplanerad dag framför mig.

4 Jag är trött på att prata om …
… politiska utspel. Tar heller ett djupare samtal om ideologi.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 46.
Bor: Stockholm.
Familj: Särbo, tre döttrar och en katt.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB