Arkiv för November 2020

- Sida 1 av 1

Kommer museet vilja ha min gamla kontorsstol?

av Söndagsredaktionen

När barnen var små ägnade jag ett antal kvällar åt att skanna in en massa gamla släktbilder. Nu visas de slumpvis i min läsplatta. Varje dag möts jag av en ny.

Häromdagen dök ett fotografi på min morfars far Fredrik upp. Det är taget för ungefär hundra år sedan när han var i 60-årsåldern. Han poserar i sin söndagskostym på en av broarna i Gysinge, myndigt men onaturligt. Han var en av de sista vallonsmederna i Gysinge och det är efter honom som jag har mitt namn.

Vallonerna var reformerta stålarbetare från Frankrike och Belgien som hade kommit till Sverige under stormaktstiden för att bygga upp den svenska stålindustrin. De lockades med bra löner och svensk religionsfrihet. Kontrakten löpte på ett år i taget men många slog rot och blev kvar för gott. De hette sånt som Francois, Poncet och Guilloume men fick vid ankomsten lätt försvenska namn som Fransvie, Pousette och Gilljam. När bilden togs hade släkten bott och arbetat på bruket sedan 1600-talet.

Gammelmorfar var den nionde generationen där.

I slutet av 1800-talet kom nya tillverkningsmetoder. Den gamla stålindustrin krisade och hundratals anställda fick lämna Gysinge. På 1890-talet stängdes den gamla vallonsmedjan och några år senare lades hela bruket ner. Fredrik fattade att en epok gick i graven och när han gick ut från bruket sista gången skickade han in sina arbetskläder och redskap till Tekniska museet i Stockholm.

Han dog långt innan jag föddes men hans grejer fanns länge utställda på museet. När jag var åtta år tog morsan med mig dit för att titta på klenoderna. De stod uppställda i en monter i en mörk vrå och jag fattade aldrig vitsen med det där gamla förklädet, hatten och de rostiga tängerna. Jag ville hellre ha glass.

I dag huserar Pensionärernas riksorganisation i den pampiga herrgården i Gysinge. Senaste gången jag var där stod de gamla bostadslängorna öde och nedgångna efter att under en tid ha använts som flyktingförläggning.

Numera förstår jag alltför väl poängen med grejerna i montern. Som journalist är jag ju själv på väg dit i en oroväckande snabb takt. Inte bara jag, förresten. Vartannat jobb förutspås försvinna de närmaste 20 åren. Fotomodeller, bokförings- och redovisningsassistenter, maskinoperatörer, trävaruindustripersonal, biblioteksassistenter och kassapersonal lär vara riktigt illa ute. Men vi journalister ligger nästan lika illa till. Det har redan börjat märkas. De senaste 20 åren har läsarna i snabb takt övergett tryckta tidningar som denna till förmån för digitala plattformar. Tidningsredaktioner runt om i världen tvingats hårdbanta för att klara ekonomin. Efter 25 år på internet har ingen ännu lyckats komma på hur man på allvar ska kunna tjäna pengar på nyheter online. De annonsintäkter som trots allt finns på nätet försvinner i allt högre grad till de globala teknikjättarna Facebook och Google.

Och nu kommer maskinerna. Redan i dag har robotar tagit över en del av nyhetsrapporteringen. De mest avancerade programmen kan till och med skriva krönikor som den här. Vilket för oss tillbaka till den siste vallonsmeden i Gysinge. När jag loggar ut från redaktionen för gott om ett antal år får jag väl göra som han och donera min arbetsutrustning.

Tror ni Tekniska museet är intresserat av en bucklig laptop, en mobiltelefon med spräckt skärm och en nött kontorsstol?

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 54.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Rivet i halsen har fått en ny innebörd

av Söndagsredaktionen

Kön ringlar sig lång fram till kassan, extra lång eftersom alla håller två meters avstånd. En man harklar sig, så som män i en viss ålder ofta gör, men får en isande blick av pensionären bakom. Han tystnar genast, sänker blicken i golvet och skjuter kundkorgen framför sig med tåspetsen.

Då känner jag det. Kittlingen i näsan. Rivet i halsen.

Jag tittar mig snabbt omkring. Kan jag släppa mjölken här och nu och springa ut? Eller kommer jag att börja hosta i höjd med kassan?

Som i en film spelas scenen upp: Pensionären som febrilt letar efter munskyddet, kassörskan som snabbt desinficerar sig själv och allt i sin närhet med handsprit.

Hostan. Skammen. Men framför allt de psykosomatiska besvären.

Psyke och soma är grekiska ord för själ och kropp och förklaringen ligger i ordet: Kroppsliga symptom som helt eller till viss del grundar sig i psykiska mekanismer.

Trots att man inte är sjuk kan ens sinne framkalla sjukdomskänsla.

Hos mig händer det hela tiden. Covid-19 har byggt bo i min hjärnas oroscenter.

En vän berättar om hur hon plötsligt börjar hosta på jobbet. Blickarna från kollegor gör att hon kastar sig in i en taxi med halsduken virad om ansiktet.

Väl i hemmets lugna vrå mår hon prima och hostningarna är som bortblåsta. Jag känner igen mig precis – eftersom jag också känner efter lite för mycket.

En annan vän skildrar ett yogapass. I ett hörn brinner ett ljus och en tunn doft av rökelse ligger över lokalen. Alla sitter med säkert avstånd i lotusställningen och mässar mantran.

Förutom en man i mitten. Han hostar, harklar sig och ser dessutom helt eländig ut. Min vän går från att mässa sat nam till att försöka övertyga sig själv om att mannen tagit ett antikroppstest.

Yogaläraren tvingas efter en stund avbryta passet och säger med mild röst att man kan hosta och nysa av helt naturliga anledningar, att här ska vi inte döma varandra.

Mannen i mitten ser totalt oberörd ut av piken och min vän fylls av vrede snarare än lugn.

– Jag har aldrig varit på ett stelare yogapass, alla satt på helspänn och tänkte på död och sjukdom. Efter passet var jag helt slut.

Covid-19 har gjort oss misstänksamma mot varandra – och uppmärksamma på varje sjukdomstecken. Vi håller avstånd och förhåller oss dessutom skeptiska till varandra.

Rivet i halsen har fått en ny innebörd och varje hostning från en medmänniska är ett hot.

Jag återvänder till de gamla grekerna, som redan på sin tid menade att kroppen och psyket hänger ihop.

Jag tänker att rivet i halsen bara är inbillning. Min oro sitter bara i huvudet, jag är inte sjuk.

Än.

Veckans krönikör:
Namn:Karin Herou.
Ålder: 37.
Bor: Stockholm.
Familj:Tre barn, en man och två katter.
Gör:Reporter på Söndag.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning, Elin Wieslander och Stefan Sköld
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB