Startsida / Inlägg

Kommer museet vilja ha min gamla kontorsstol?

av Söndagsredaktionen

När barnen var små ägnade jag ett antal kvällar åt att skanna in en massa gamla släktbilder. Nu visas de slumpvis i min läsplatta. Varje dag möts jag av en ny.

Häromdagen dök ett fotografi på min morfars far Fredrik upp. Det är taget för ungefär hundra år sedan när han var i 60-årsåldern. Han poserar i sin söndagskostym på en av broarna i Gysinge, myndigt men onaturligt. Han var en av de sista vallonsmederna i Gysinge och det är efter honom som jag har mitt namn.

Vallonerna var reformerta stålarbetare från Frankrike och Belgien som hade kommit till Sverige under stormaktstiden för att bygga upp den svenska stålindustrin. De lockades med bra löner och svensk religionsfrihet. Kontrakten löpte på ett år i taget men många slog rot och blev kvar för gott. De hette sånt som Francois, Poncet och Guilloume men fick vid ankomsten lätt försvenska namn som Fransvie, Pousette och Gilljam. När bilden togs hade släkten bott och arbetat på bruket sedan 1600-talet.

Gammelmorfar var den nionde generationen där.

I slutet av 1800-talet kom nya tillverkningsmetoder. Den gamla stålindustrin krisade och hundratals anställda fick lämna Gysinge. På 1890-talet stängdes den gamla vallonsmedjan och några år senare lades hela bruket ner. Fredrik fattade att en epok gick i graven och när han gick ut från bruket sista gången skickade han in sina arbetskläder och redskap till Tekniska museet i Stockholm.

Han dog långt innan jag föddes men hans grejer fanns länge utställda på museet. När jag var åtta år tog morsan med mig dit för att titta på klenoderna. De stod uppställda i en monter i en mörk vrå och jag fattade aldrig vitsen med det där gamla förklädet, hatten och de rostiga tängerna. Jag ville hellre ha glass.

I dag huserar Pensionärernas riksorganisation i den pampiga herrgården i Gysinge. Senaste gången jag var där stod de gamla bostadslängorna öde och nedgångna efter att under en tid ha använts som flyktingförläggning.

Numera förstår jag alltför väl poängen med grejerna i montern. Som journalist är jag ju själv på väg dit i en oroväckande snabb takt. Inte bara jag, förresten. Vartannat jobb förutspås försvinna de närmaste 20 åren. Fotomodeller, bokförings- och redovisningsassistenter, maskinoperatörer, trävaruindustripersonal, biblioteksassistenter och kassapersonal lär vara riktigt illa ute. Men vi journalister ligger nästan lika illa till. Det har redan börjat märkas. De senaste 20 åren har läsarna i snabb takt övergett tryckta tidningar som denna till förmån för digitala plattformar. Tidningsredaktioner runt om i världen tvingats hårdbanta för att klara ekonomin. Efter 25 år på internet har ingen ännu lyckats komma på hur man på allvar ska kunna tjäna pengar på nyheter online. De annonsintäkter som trots allt finns på nätet försvinner i allt högre grad till de globala teknikjättarna Facebook och Google.

Och nu kommer maskinerna. Redan i dag har robotar tagit över en del av nyhetsrapporteringen. De mest avancerade programmen kan till och med skriva krönikor som den här. Vilket för oss tillbaka till den siste vallonsmeden i Gysinge. När jag loggar ut från redaktionen för gott om ett antal år får jag väl göra som han och donera min arbetsutrustning.

Tror ni Tekniska museet är intresserat av en bucklig laptop, en mobiltelefon med spräckt skärm och en nött kontorsstol?

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 54.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktör: Sandra Christensen, Paula Westerberg, Frida Westergård, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB