Startsida / Inlägg

Eddies hårfäste fick det att spritta i mig

av Söndagsredaktionen

I en kartong på vinden hittar jag min gamla dagbok. Den lilla boken pryds av rosa blommor mot grå bakgrund och rymmer hela min värld som åttaåring.

Låset, i vad jag länge trodde var äkta guld, är borttappat. Nyckeln likaså. Pärmen är stel av ålder och ger ifrån sig ett knirrade ljud när jag öppnar. Dagboken har legat orörd i 30 år.

Inskriptionen är i versaler: ”Till Karin, julen 1989. Kram lilla gumman från faster Eva.”

Jag har en åttaårings självsäkra, smått lutande handstil och jag har tryckt så hårt med blyerts- pennan att det nästan gått igenom pappret. Redan på första sidan svallar känslorna: ”Jag älskar Eddie.” Meningen följs av ett hjärta – och orden träffar mig rakt i hjärtat. Jag kastas tre decennier tillbaka i tiden.

Eddie går i min klass. Han har ljust hår, bruna ögon som alltid skrattar och hans främsta egenskap är att han kan vifta på hårfästet. Han gör en rad grimaser och hårfästet åker upp och ner. Det är succé och vi flockas kring honom varje lunchrast. Det är klart att jag faller för Eddie. Mitt universum kretsar kring honom. Jag är kär, för första gången i livet.

I dagboken har jag numrerat sidorna och redan på sida nummer två skriver jag om den hisnande känslan av att vara nära honom: ”Ni skulle bara veta hur skönt det var att krama Eddie.” Jag minns det i detalj, en varm kort kram som gjorde mig knäsvag.

Men på sidan tre i dagboken kommer nederlaget: ”Eddie ska flytta! Till Huddinge!” Själv bor jag i Hagsätra och för mig är Huddinge världens ände, även om det bara är en annan förort några busstationer bort.

Han flyttar dagen innan min födelsedag. I dagboken står det ”Dumt va? Det blir en sorglig födelsedag. Den dagen han flyttar kommer jag att gråta.” Jag är övertygad om att jag grät den dagen.

Jag googlar Eddie, får veta att han spelat hockey på rätt hög nivå. Han är gift och bor kvar  i Stockholm. Det står inget om hans talang att vicka på hårfästet, men jag hoppas att han  vårdar den ömt. Om han nu har håret kvar.

Häromdagen kom min sjuåriga dotter hem. Redan i hallen mötte hon mig med ett lurigt leende. Hela kvällen skrev hon ett namn på ett papper. Hon skrev med skrivstil och provade olika färger. Hon började le när hon sa namnet högt.

Jag tog fram min gamla dagbok och hon ljudade sig igenom mina sneda bokstäver och läste mina tankar som åttaåring. Hon verkade förundrad över att jag, hennes mamma, faktiskt hade varit kär i någon annan än hennes pappa. Sedan sa hon att jag stavat fel på väkligen: ”Det heter faktiskt verkligen.”

Min dotter har en egen dagbok, i blänkande silver, med låset kvar och nyckeln på en hemlig plats. Om trettio år hoppas jag att hon hittar sin dagbok i en flyttlåda och minns känslan av sockerdricka i blodet. Och hur ett namn kunde sätta hela världen i gungning.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Gör: Reporter på Söndag.

  • Tjänstgörande redaktörer: Lina Thorén, Sebastian Laneby och Emanuel Silva
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB