Arkiv för kategori Krönikor

- Sida 1 av 1

Äldre får inte biljett till samma tåg som vi andra

av Söndagsredaktionen

I somras drogs det fiber till min 77-åriga mammas hus – den tidigare tv- och internetleverantören skulle lägga ner och den nya krävde fiberkabel.

De trevliga killarna som gjorde jobbet ringde på när de var klara, torkade noga av skorna och tog med sig det gamla modemet när de åkte, eftersom det inte längre behövdes. Tack och hej.

Tack och hej internet också, eftersom de inte hade visat mamma hur hon skulle få liv i det nya modemet.

Lyckligtvis var jag hos mamma när detta hände. Eller, så stor var inte lyckan eftersom jag brås på min mor när det gäller intresse för och kunskap om det digitala. Men medan min mamma gick i pension några år efter internets genombrott så kom jag ut i arbetslivet just då, och har därför lärt mig tillräckligt mycket för att i alla fall kunna ställa rätt frågor och med instruktioner kunna sätta in rätt kablar på rätt ställen. Tack vare telefonsupport från min tålmodige svåger så fick jag i gång nätet hemma hos mamma. Visserligen fick vi göra en kanalsökning på tv:n fyra kvällar i rad men sen fanns de där, och dessutom kunde mamma fortsätta sitt bridgespel online; hennes partner är oftast en trevlig atomfysiker i Indien.

När det här hände kom jag att tänka på en bekant, som berättade om sin pappa i 80-årsåldern som brukade ta bilen för att hälsa på en kompis som bodde på ett servicehem. Det slutade han med efter att han fått en p-bot – man kunde nämligen bara betala parkeringsavgiften via en app, och den kunde han inte ladda ner eftersom han inte hade en smartphone.

Nu har de löst det så att han ringer sin dotter och berättar var han parkerat och så betalar hon avgiften via sin telefon.

De senaste decenniernas tekniska utveckling är verkligen svindlande och även om det finns baksidor – en ny arena för kriminalitet, bråk om mobiler i skolan och vad gör egentligen all skärmtid med våra hjärnor på sikt? – så är det i huvudsak fantastiskt på ett helt vardagligt plan. Vår möjlighet till fler och långväga kontakter, ny musik, att kunna swisha över en hundring för lunchen, det är sånt som gör livet enklare och roligare för alla.

Därför är det ju så förtvivlat när de äldre, vars ensamhet oroar, inte får biljett till samma tåg som vi andra sitter på. Är det för mycket begärt att en leverantör ser till att nätet fungerar innan de går? Jag tycker inte det. Däremot tycker jag absolut att det är för mycket begärt att man måste ha en smartphone för att få (!) betala parkeringsavgiften, kanske särskilt vid ett hus där det bor seniorer.

Jag ska också vara ärlig med att jag talar i egen sak här. Jag har aldrig tillhört dem som kastar mig över ny teknik, bara motvilligt har jag tagit den till mig och även om jag precis som mamma mycket uppskattar möjligheterna den medför så är min inlärningskurva bara lätt sluttande uppåt. Jag kan se mig själv på ålderns höst sittande i mörker, utan rörliga bilder eller musik efter att bara ha givit upp efter ännu ett tekniksprång.

Hoppas jag kan ringa någon som trycker på en app då.

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu…
… är vem som helst som regelbundet tar sig ut och springer.

2 Folk stör sig på att jag…
… kommer med oombedda råd.

3 Jag stör mig på att…
… folk inte har vett att be om råd.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när mamma i juni 1974 åkte in på BB för att föda min lillasyster. Jag satt på farmors arm och vinkade till mamma.

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson.
Ålder: 49.
Familj: Nej, ingen egen.
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.
Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag är trött på att ses som en galen fanatiker

av Söndagsredaktionen

Jag brukar akta mig för offentliga debatter. När det bränner till i en fråga som jag känner mig engagerad i så hoppas jag oftast att någon annan ska rycka in och tycka det som jag tycker. Så att jag själv slipper. För tonen i samhällsdebatten är så hård, och ingen
orkar lyssna på vad någon annan har att säga.

Så när diskussionen om veganmat till barn fick ny näring i våras höll jag tyst. Men nu när den värsta stormen lagt sig vill jag faktiskt testa om det går att ge en liten annan bild av hur det är att vara veganförälder. För jag är så trött på nidbilden av oss som galna fanatiker eller verklighetsfrånvända lallare.

Innan Alexis föddes hade jag inte tänkt så mycket på det här med barn och mat. Och de första månaderna var det väldigt lätt, eftersom amningen gick bra. Men när det skulle börjas ätas på riktigt var vi tvungna att ta ställning. Vad skulle hon äta egentligen?

Jag har varit vegan i över 15 år, så på ett sätt kändes det självklart att hon skulle äta som vi. Men på ett annat sätt var det inte alls självklart. Jag är ingen kostexpert, och som förstagångsförälder kände jag mig väldigt osäker.

På BVC var det ingen som ifrågasatte att ge Alexis veganmat, men vi bad ändå om att få träffa en dietist för att få stöd och råd. Vi hade läst Livsmedelsverkets rekommendationer om att det går alldeles utmärkt med vegankost, bara man har koll. Och det ville vi få. Men dietisten vi kom till verkade inte ha uppdaterat sina kunskaper, eller så lät hon sina egna värderingar skina igenom, för det enda hon gav oss var dåligt samvete. Jag grät när jag gick därifrån. Det kändes som att hon anklagade mig för att medvetet vilja skada mitt barn.

Vi bad om att få träffa en ny dietist. Hon var inte alls dömande, men däremot helt ointresserad. Hon gav oss ett uppkopierat papper med kostråd, hämtade ur en bok som hon själv inte hade läst. Som jag däremot hade läst varenda sida i. Vi insåg att vi vid det laget hade lärt oss mer om veganmat till barn än vad hon hade. Och efter lite efterforskning, plöjande av näringslära och letande bland forskningsrön, och lite räknande i milligram och mikrogram gällande järn, omega 3 och B12, kände vi oss till slut lugna nog att ta beslutet. Och det visade sig inte alls vara så svårt i praktiken, bara man hade lite koll.

Alla föräldrar gör ett val när de ger sina barn mat. Att det inte är schysst mot Alexis att ge henne veganmat för att hon ”inte får välja själv”, som vissa slänger ur sig, är ett idiotiskt argument. Inga barn får välja själva. De är nämligen barn.

Men få saker verkar provocera folk så mycket som föräldrar som väljer bort kött. Jag vill gärna tro gott om folk och tänka att det är av omtanke om barnen, och inte på grund av misstänksamhet och ilska mot det som är annorlunda och utmanar normen, i det här fallet köttnormen. Så till er som i så fall är oroliga kan jag ge ett lugnande besked – det går bra och Alexis mår alldeles utmärkt.

En annan sak jag tror upprör är idén om att veganföräldrar sätter sin egen ideologi framför barnens välmående. Men det finns faktiskt ingen motsättning där, man kan vara både välmående och vegan, och hade det funnits en så tror jag att väldigt få skulle göra den prioriteringen.

Jag slutade äta kött av etiska skäl, för att jag inte vill att djur ska lida i onödan. I dag handlar det även om kroppen och klimatet. Jag skulle kunna rada upp en massa argument för varför jag anser att det är bra att vara vegan, både för individen och planeten. Men jag skulle aldrig låta något gå före min bebis hälsa. Om Alexis liv hängde på det så skulle jag personligen kunna strypa en sälunge för att ge henne mat. Men som tur är behöver jag inte det. Det finns nämligen utmärkta växtbaserade alternativ.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… ingenting, jag lyssnar på podd.

2 För att imponera på mig …
… räcker det att kunna gå. I alla fall om man är en bebis.

3 Jag är besatt av …
… Hemnet, finns det nåt roligare?

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när jag läste Vårdguidens beskrivning av mjölkstockning. Jag hade tydligen varenda symptom på checklistan.

Veckans krönikör
Namn: Anna Flytström.
Ålder: 37.
Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 1 år.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist.

Hösten är en förälder som ryter ”skärp dig”

av Söndagsredaktionen

Ridå. Efter tre månader av sol och värme, skymningar på ännu solvarma klippor och praktiskt taget märken från bag in box-handtaget i handen.

Den som gick till bio och såg Midsommar, den amerikansk-svenska skräckisen där svenska traditioner skruvats upp till (än mer) galenskap kan säkert hålla med om att sommaren kan gå för långt. Flera av mina insektsrädda vänner håller definitivt med. Trots mystiska krypbett både här och där vägrar jag själv säga ett ont ord om sommaren. Det är då jag lever. Doften av grill, solbränna och nyklippt gräs. Bilturer på landet med rutorna nervevade och vinden i håret. Jag kommer antagligen bli en prinsessan Birgitta-lookalike på spanska solkusten, om den finns kvar, när jag är redo för pension.

Ändå är det bra att inte alltid få som man vill.

I en tid när vi kan köpa mat nästan dygnet runt (om man inte heter Kajsa Dovstad), se vilka filmer och tv-serier hur och när man vill, där skjutningar går bananas och vuxna män skriver vidriga saker till andra på nätet är det uppfriskande med nån som sätter gränser. Inte så mycket som regering och riksdag gjorde med det nya rökförbudet dock. Även om jag inte är rökare: görs det med rökning görs det snart med andra saker.

Det mesta är bäst i lagom doser och sommaren är drogen jag skulle överdosera om inte naturen kom in och satte stopp. När hösten kommer är den föräldern som stormar in i rummet och säger: ”Skärp dig!” Efter månader av nästan inga kläder på kroppen, konstant rosésörplande och tidsuppfattning som en klubbad amöba är det dags att nyktra till, klä på sig och redigt ge sig i väg till jobbet. Nu har det ju gått en tid sedan dess, men jag talar delvis i egen sak. Jag själv är nämligen en av dem som, håll i dig, lurat systemet och tagit semester efter sommaren. Det började med svårigheter att ta sig ur rutinen som sommarvikarie där man täcker upp hela juli–augusti då de fast anställda är så långt borta från skrivborden som möjligt. Men jag började gilla de folktomma arbetsdagarna, att man ändå fick ut så mycket av de ljumma sommarkvällarna. Och att förlänga sommaren genom att resa bort på hösten.

Nu är det snart oktober och jag njuter av de sista lediga dagarna. Medan vurmen för våren är mig obegriplig (våren är utspädd sommar, med för mycket vinter i sig) är hösten som sommarens ljumma lillasyster. Visst smällde det till rejält med regn och rusk ganska exakt efter att industrisemestern var över men sedan kom de fina dagarna åter. Brittsommarkvällarna är bland det bästa med hösten. Medan välbeställda storfräsare slänger ut sitt kök var fjärde år får naturen genom hösten varje år en makeover så vacker att man dånar. Höstlöven, färgerna. Snyggt höstmode med rockar och kappor, kanske en halsduk. Höstvinden som river i kroppen och visar att man finns till. Ren lyx: regnet som smattrar mot rutan när man kommer hem och tänder ljus och kokar te. Eller dyker in på krogar, restauranger och kaféer. Mustiga grytor, Netflix-maraton utan dåligt samvete över fint väder att utnyttja.

Jag tycker såklart att vi alla förtjänar sommar året om. Min vän Hampus, som inte är soldyrkare som jag, påpekar hur Sverige stannar upp på sommaren: ”Hade vi latat oss så året om hade Sverige gått under.”

Ja, det är ju sant.

Det är en jävla skit att vägen till sommaren ska behöva gå via slask och förkylningar, men nu kan man i alla fall gömma livsnjutarmagen under gosiga kläder.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag drömmer om att jobba som …
… allt möjligt! Konstnär på nån ö? Kaféägare på nån ö? Serietecknare!

2. Mitt första husdjur hette …
… Tussi och var en katt exakt lik kattmatsmaskoten Pussi. Vad var det för namn?

3. Jag gnäller oftast på …
… mig själv och grannar som dumpar sopor på fel ställe och stänker illaluktande slem i trapphuset.

4. Det mest korkade jag gjort …
… har jag förträngt illa kvickt efter envetet ältande. Var i alla fall för ung för Telia-aktierna 2000.

Veckans krönikör
Namn: Andreas Hansson.
Ålder: 33.
Familj: Föräldrar, syskon, syskonbarn, katter och hundar. Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Yrke: Tf nöjeschef på Aftonbladet.

Att ”vara i nuet” är inte min grej

av Söndagsredaktionen

Si tuviera dinero, compraría una casa.

Den frasen är för evigt fastlimmad i mitt medvetande. Inte för att den har någon djup betydelse utan för att den blev inpräntad i hjärnan när vi övade pluskvamperfekt på spanskan i gymnasiet.

Om jag hade pengar skulle jag köpa ett hus, betyder det. Jag drömde inte om att köpa ett hus, det var bara den enklaste meningen.

Men i dag står jag, likt många vuxna, inför en annan pluskvamperfekt-fråga: Si tuviera tiempo … Om jag hade tid.

Och jag ber om ursäkt för det otroligt medelklassiga i att utgå från att det är tid snarare än pengar som hindrar en från sina drömmar. Jag hade inte råd med ett hus då och har det inte nu heller. Inte ens med en etta längs nån pendeltågslinje.

Men för första gången har jag tid.

Det låter lyxigt. Och det är det. I några månader, sen blir det stressigt och fattigt. Mitt bemanningsföretag har lagt ner och alla anställda sägs upp. Arbetsmarknaden för journalister är som bekant inte trygg.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig, eller vad nu en trött livscoach skulle säga. Kanske är det här sista (och första) gången jag får vara ledig innan pensionen. Jag är inte intresserad av att skaffa barn men jag har varit lite avis på det här med att få en paus från arbetslivet. Dock har flera föräldrar gjort mig uppmärksam på att efterledet ”ledig” i föräldraledig är lite av ett ljug.

Så vad ska jag göra? Nu när jag har tid. Frågan har gått från pluskvamperfekt till futurum. Ska man ta tag i en ordentlig dröm? Hyra ett rum ovanpå en pub i en lummig by i England och börja skriva på en generationsroman? Dra till Asien och ”hitta mig själv”? Nja. Vem ska då ta hand om katten? Och vad ska jag egentligen säga om min generation? Sen gillar jag inte värme och vet mycket väl vem jag är.

Ska jag ta tag i livets mest prokrastineringsvänliga projekt: Rensa källarförrådet, börja pensionsspara och organisera om alla pärmar med papper som jag egentligen inte vet varför jag sparar på?

Kanske. Men ska vi vara helt ärliga så är det projekt som borde ta max två veckor.

Jag tror att det är fler än jag som går i liknande tankar inför hösten, den tid som är vårt egentliga nyår (ingen orkar starta ett nytt liv i januari).

Sommar och semester brukar innebära paus, förhoppningsvis återhämtning och kanske till och med reflektion.

Kanske har en del också suttit på en veranda och vågat drömma lite. Tänk om man skulle säga upp sig och starta ett litet B&B? Flytta till Toscana och börja producera vin? Jobba som surfinstruktör i något land där solen alltid skiner?

Eller kanske drömmer man bara om att få sova ut och hinna läsa tidningen? Hinna göra absolut ingenting?

Efter att jag själv funderat på allt ovan, mentalt bokat in resor och övervägt diverse kurser och självklart skrivit listor på allt, så sa en kompis att det nog är bra med en paus för mig. Hon påpekade att jag alltid kört på i 100 kilometer i timmen och liknade mig vid en båge som fortsätter spännas. Och snart bryts i två.

Hon har en poäng.

Jag har alltid pluggat och jobbat och stressat på utan paus. Visst tar man semester, men oftast är man tröttare än innan när den är över. Att stanna upp och ”vara i nuet” är bara inte min grej.

Jag misstänker att det är så här de flesta av oss lever. Man kör på liksom. Det är bara att bryta ihop ibland när det blir för mycket och sen gå vidare.

Men nu behöver jag faktiskt inte köra på. Jag ska nog ta hennes råd och stanna upp.

Tengo tiempo, y no voy a hacer nada.

Slå upp det.

4x tankar i mitt huvud:

1 Jag drömmer om att jobba som …
… detektiv.

2 Mina första husdjur hette …
… Sallis och Mander och var… salamandrar. Barns fantasi är otrolig.

3 Jag gnäller oftast på …
… tidsoptimister. Det tar inte fem minuter att göra sig
i ordning och du transporteras inte magiskt från dörr till buss.

4 Det mest korkade jag gjort …
… har jag nog förträngt. Men förra vintern kastade jag handskarna i sopnedkastet och behöll skräpet.

Veckans krönikör
Namn: Tove Björnlundh.
Ålder: 32.
Familj: Katten Flora. RIP Baron Bosse.
Bor: Hornstull Stockholm.
Yrke: Journalist.

Han kunde ha stoppat Adolf Hitler – men lät bli

av Söndagsredaktionen

Jag kommer att tänka på den brittiske soldaten Henry Tandey när jag står nedanför det oceanografiska museet i Monte Carlo.

Jodå, det finns en koppling.

Museet är inhyst i den jättelika vita sekelskiftesbyggnad som balanserar på klippkanten bakom gamla stan. Byggnaden är visserligen pampig och imponerande. Men den skugglösa och stekheta terassen på baksidan är definitivt inte en plats som jag frivilligt skulle söka mig till på en av sommarens varmaste dagar på Rivieran.

Men som tonårsförälder får man ju offra sig lite. Där nere finns nämligen Monacos enda skatepark. Så medan tonårssonen nöter på sina trick låter jag mina tankar vandra. Henry Tandey är en av de få personer som bokstavligt talat hade kunnat ändra historiens gång – om han bara agerat annorlunda.

På samma sätt hade Medelhavet sett helt annorlunda ut om museipersonalen tagit lite klokare beslut för ungefär 40 år sedan.

Museet styrdes i mer än 30 år av dykarpionjären Jaques Cousteau. Det är känt för sina enorma akvarier med levande djur och växter från hela världen. Där inne finns tropiska havsmiljöer med koraller, hajar, fiskar, sköldpaddor – rubbet.

1984 upptäcktes en tidigare okänd alg i havet precis nedanför museet. Algen visade sig vara Caulerpa taxifolia, en art som egentligen hör hemma just i tropiska vatten – och som fanns i museets samlingar.

Hade man agerat snabbt hade dess spridning kunnat stoppas och skadorna begränsas. I stället ägnade museiledningen och marinbiologer åratal åt att käbbla om hur det kunde komma sig att den främmande arten dykt upp just där och då.

Under tiden spred den sig, snabbt.

Senare analyser har visat att det rör sig om en muterad variant från museets akvarier, mer köldtålig och bättre rustad för Medelhavsmiljön än den variant som finns naturligt  tropikerna. Den stortrivdes i den nya miljön och spred sig blixtsnabbt utmed Frankrikes och Italiens kuster. Numera kallas den sedan länge ”mördaralgen” och finns i hela Medelhavet. Där den har etablerat sig har den trängt undan andra arter och skadat både fiske och turism.

Exakt hur det gick till när utsläppet från museet skedde är okänt. Men om vi utgår från att det gjordes medvetet så kan man lugnt säga att det var ett dåligt beslut.

Vilket för oss tillbaka till krigshjälten Henry Tandey. Han var en av Englands mest dekorerade soldater under första världskriget. Men numera är han mest känd som killen som inte sköt Adolf Hitler. De möttes på slagfältet utanför den franska staden i Marcoing i slutet av september 1918. Hitler var skadad och förvirrad och höjde inte ens sitt vapen när han upptäckte Tandey. På Wikipedia läser jag att de nickade åt varandra lite kort när engelsmannen valde att sänka sitt vapen och skona den mustaschprydde tyskens liv.

När jag har kommit dit i mina tankar har sonen till slut fått nog av hettan på asfalten och vi kan äntligen bege oss in i den 35-gradiga skuggan igen.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… något ointressant. Annars somnar jag ju inte.

2 För att imponera på mig …
… krävs det numera en hel del.

3 Jag är besatt av …
… kom igen, jag är 52 år. Jag är inte besatt av någonting.

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när min äldste son lärde mig åka skateboard.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Livet behöver inte extra överraskning

av Söndagsredaktionen

Surprise!!
Visst är det kul med överraskningar? Som att kidnappas av vännerna för möhippa eller svensexa och inte alls veta vad som väntar? Eller att gå på bio med sin partner och i stället för komedi och popcorn blir det flashmob och frieri? Nog för att det är den bilden som film och tv matat oss med, men för den som har trygghets- och kontrollbehov kan överraskningar i stället bli något skrämmande och obehagligt.

För några år sedan skulle jag och en kompis överraska en gemensam vän i sommarhuset i Östergötlands skärgård. Det var hennes pojkväns förslag. Han, en så kallat glad gamäng som tar dagen lite som den kommer, tyckte att det var en kul och bra idé. Det var det inte. Visserligen blev hon överraskad när vi klev ur båten och in i hennes sommarparadis. Men framförallt blev hon arg. Arg, förvirrad och irriterad. Inte riktigt de känslor som en överraskningsvisit har för avsikt att framkalla. Men med vetskapen att min vän ätit samma sak till frukost i de 15 år jag känt henne borde jag ha kunnat räkna ut med röven att hon inte skulle uppskatta att bli tagen på sängen så där. När hon hade lugnat ner sig något förklarade hon att hon mest var arg för att hon hade gått miste om att se fram emot vårt besök.

Och jag förstår vad hon menar. När jag fyllde 30 visste jag att min dåvarande pojkvän skulle ta med mig på en resa, men inte vart. Han hade kollat med några av mina vänner om de ville följa med, och eftersom resan var inplanerad till dagen efter min födelsedag fick jag dagen före ett grattis-sms som löd: ”Är du i Polen nu? Ha det så kul!” Jag brukar hänvisa till detta som att min sms:ande vän förstörde överraskningen, men då det visserligen stämmer i sak gjorde hon egentligen resan bättre; plötsligt hade jag ett dygn på mig att läsa på om Polen och förbereda mig mentalt för resan. Och även om jag skulle bli jätteglad om min bästis från Skottland plötsligt skulle ringa på min dörr (efter att jag samlat mig från den oerhört obehagliga överraskningen som  en dörringning innebär) skulle jag bli ännu gladare om jag vetat om – och kunnat glädja mig åt – besöket långt i förväg.

För i många fall är överraskningar mer till för den som planerar dem än den som utsätts för dem. ”Titta här vilken jättekul möhippa jag satt ihop, var tacksam!” ”Men se inte så sur ut nu när jag samlat ihop 100 av dina Facebook-vänner på din 40-årsdag trots att du sa att du bara ville träffa de allra närmaste.” Livet är fullt av överraskningar ändå. Som dödsfall, sjukdomar, och oavsiktliga resultat hos frisören. Så tänk efter nästa gång du planerar en överraskning, särskilt om den är tänkt för en planerande, trygghetsknarkande typ med kontrollbehov som inte gillar att stå i centrum.

3x tankar i mitt huvud:
1. Folk stör sig på att jag …
… är en besserwisser, det hävdar jag bestämt.
2. Jag stör mig på …
… allt och alla eller inget och ingen, beroende på humör.
3. Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när jag och min lillebror gråtande bar kattungar över stock och sten hem till grannen som avlivade dem på huggkubben. En aning traumatiskt.

Veckans krönikör
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 44.
Bor: I Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Förlåt mig för vad jag skrev – jag tar tillbaka allt

av Söndagsredaktionen

Är det händelsevis någon som minns min Söndagskolumn från juli 2016? Den om Storbritanniens folkomröstning om EU?
Jaså inte? (Dave, du räknas inte, ta ner handen).
Bra!
För jag vill härmed ta tillbaka allt.
Erase and rewind.
För den som inte vet vad jag syftar på, så skrev jag – sådär kaxigt och lite smålustigt som man förväntas göra i kolumner – att allas oro för Brexit var starkt överdriven. Att livet skulle fortsätta som vanligt, oavsett valresultat. Att no deal var no big deal.
Låt mig säga så här: Jag kunde inte ha haft mer fel. Tre år senare har jag tvingats genomleva två kriser direkt kopplade till detta förbannade valresultat.

Vi kan kalla den första ”Brexitdeppen”.
Som vissa av er vet delar jag liv med Dave, en engelsk medborgare. Han gifte sig med mig för att han trodde att jag var släkt med Benny Andersson (vi hade samma efternamn på den tiden). Det var jag inte. Men Dave hamnade ändå här och fick ett jobb. Han hade aldrig några ambitioner om att skaffa svenskt pass. Han var britt i själ och hjärta, ett lejon, och så var det med det.

Men vårvintern 2019 hände något.
Brexit smög sig närmare.
Den brittiska regeringens försök att få igenom ett EU-avtal i parlamentet gick in i något slags moonwalk. Absolut inga framsteg gjordes åt något håll. Och plötsligt, efter att ha levt två år i total förnekelse, insåg vi konsekvenserna.
Som att Dave förmodligen inte skulle kunna köra bil med engelskt körkort. Eller få samma rättigheter till sjukvård. Eller ens få bo och arbeta kvar.
Paniken slog ner som en blixt.
Hur kunde detta hända? Vad gör vi nu?
Fruktlösa samtal till Migrationsverkets växel (”du har plats 200 001 i kön till svenskt medborgarskap”). Lusläsande av dokument och lagtexter. Ändlösa diskussioner på nätet med landsmän i samma situation.

Veckorna gick.
Dave började se allt mer håglös ut.
För är det något som kan bryta ner en människa är det att tvingas vänta på ett byråkratiskt beslut, ett beslut som du aldrig kan påverka.
Du kan bara avvakta. Och hoppas. Och försöka hantera ångesten. Försöka att inte tänka tanken OM (även om du gör det i smyg minst 10 gånger per minut).
Brexitdeppen varade i ungefär två månader.
Sedan kom nästa fas – Brexitpreppen.

Det började med att Dave läste någonstans att personer med maltesiskt ursprung kan söka medborgarskap i Malta. Och med avlägsna rötter i landet tändes ett hopp. Ett ivrigt släktforskande inleddes. Och minsann fanns det inte en forntida Milstead som var just från Malta! En dag dök mycket riktigt en födelseattest upp i brevlådan.

Livet vände. Det fanns hopp, utifall att Sverige av någon anledning skulle vägra Dave medborgarskap. Brexitpreppen varade fram till maj.
Det var då Migrationsverket kom med sitt beslut: medborgarskapet var beviljat.
Myndighetspapperet fick mina ögon att tåras. Inte av lättnad, utan av högtidligheten. Stoltheten. Att detta simpla papper, som jag tidigare aldrig ens funderat över, skulle betyda så mycket. Att det är den finaste gåvan någon kan få. Och hur lyckligt lottade vi var som fick hålla i just detta papper.
Den insikten har gjort mig mer ödmjuk. Ja, jag har till och med vevat en svensk flagga under nationaldagen för första gången.

Med detta vill jag bara understryka: Förlåt mig för vad jag skrev 2016.
No deal är big deal.
Den som påstår något annat är en Boris Johnson (lögnare).

3x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… vad jag skrivit i tidningen under kvällen. Och hoppas att jag inte gjort för många slarvfel.
2 För att imponera på mig…
… behöver du vara bättre på matte än vad jag är. Det är inte svårt, jag lovar.
3 Jag är besatt av…
… väder. Efter fjolårets torka knarkar jag numera väderleksrapporter.

Veckans krönikör
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 42.
Familj: Dave, 48, Ambjörn, 5, Arvid, 8, Bob och Bella (katter), Cazcada (häst).
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Pride är viktigare än någonsin

av Söndagsredaktionen

Jag och min man dansade längst bak på lastbilsflaket, klädda i regnbågens alla färger. Tillsammans med andra bögar, flator, drag queens, lite kändisar och våra två ryska vänner Carl och Denniz rullade vi genom Stockholms packade gator. Carl och Denniz bor i Moskva och hade aldrig varit med om en liknande Pride-parad. När högtalarna pumpade ut Lady Gaga och Robyn och tusentals dansade bakom vårt ekipage visste den ryska lyckan inga gränser. ”Vi har hamnat i paradiset”, sa de med tårar i ögonen. Och vi snyftade med. Liknande Pride-parader var, och är, helt otänkbart hemma i Moskva.

RYSSLAND JUNI 2019: Kärleksscenerna i den nya fantastiska filmen Rocketman om Elton Johns liv, där hans homosexualitet är en naturlig del av handlingen, har censurerats. Trots att Elton är superpopulär även i Ryssland får han inte vara sig själv på film eftersom det sedan 2013 finns en lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

I dag, söndag 30 juni, genomförs årets största Pride-parad på New Yorks gator. Det är exakt 50 år sedan upploppet på Stonewall då bögar, flator och transor satte klackarna i marken och gjorde motstånd när polisen än en gång trakasserade den klassiska gaybaren på Manhattan. Det fick vara nog, så man tog vad man hade av flaskor, gatustenar och handväskor och gick till motattack. Och den moderna gayrörelsen var född. Stonewall räknas som alla Pride-firandens urmoder.

USA JUNI 2019: President Donald Trump förbjuder regnbågsflaggor på landets ambassader, något som tidigare inte varit något problem. I Boston har Trump-anhängare bildat en grupp som jobbar för att heterosexuella ska få ha sin egen parad. De känner sig förtryckta. När detta kablades ut kom det perfekta svaret på sociala medier: ”Att straighta ska ha en egen Pride-parad är lika nödvändigt som ett ordna soppkök för miljonärer.”

Jag och min man har deltagit i allt från Madrids ”monster-Pride” med en miljon i paraden till Reykjaviks betydligt intimare firande – där jag språkade med självaste presidenten på invigningen och hjälpte världsstjärnan Björk med en flaska vatten på paraddagen, utan att först se att det var hon. Under inget av alla de Pride-firanden vi har deltagit i, och det har blivit en del, har vi varit med om något bråk bland Pride-deltagarna. Om en vecka besöker vi London Pride.

LONDON JUNI 2019: Två lesbiska sitter lugnt på en tunnelbana i London och blir plötsligt trakasserade av ett gäng unga killar. När tjejerna vägrar kyssa varandra på gängets uppmaning blir de svårt misshandlade och rånade. På senare år har hatbrotten mot hbtq-personer ökat dramatiskt i England.

I slutet av juli är det återigen dags för Stockholm Pride då vår svenska ”jättefamilj” samlas för att fira och vara stolta. Innan 1998 hette Pride frigörelse-veckan och var en ganska blygsam historia, men när Europride genomfördes för första gången tog firandet fart på riktigt. Jag minns hur vi då, 1998, gick i paraden och var med och bar en flera hundra meter lång regnbågsflagga. Jag var lite nervös eftersom det kändes som att komma ut ur garderoben en andra gång. Nu skulle vi öppet visa upp oss, för allt och alla. Men nervositeten försvann snabbt av det fantastiska mottagandet från alla som hejade på längs vägen.

SVERIGE JUNI 2019: Utanför Tranemo hängs en docka med en snara om halsen och en Pride-flagga i handen. Svalövs nya kommunordförande Teddy Nilsson, SD, vill förbjuda Pride-flaggan som han kallar ”exkluderingsflaggan”. RFSL drar sig ur Almedalen som en markering mot nazist-hoten.

Pride är viktigare än någonsin. Ändå får man ofta frågan: Varför ska det vara nödvändigt med dessa parader? Ni har väl uppnått allt nu, och det är så tröttsamt med allt naket… Det självklara svaret är: Vi firar Pride för att vi KAN.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när…
… Pride-tåget börjar röra sig.
2. I högstadiet var jag …
… lite utfryst, tills jag började spela ishockey.
3. Jag mår som bäst när jag …
… kommer ut på fredagkvällen till stugan och sätter mig med ett glas vin på altanen.
4. Jag är trött på att prata om …
… sociala medier.

Veckans krönikör
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 61.
Familj: Maken Pär och den stora Pride-familjen.
Bor: Under sommaren i stugan i Sörmland.
Gör: Redaktör för Aftonbladets papperstidning.

Klimatskryta i sociala medier funkar faktiskt

av Söndagsredaktionen

Du vet de där självgoda typerna i sociala medier som berättar att de minsann slutat flyga eller belagt sig själva med ett köpfritt år – för klimatets skull? Du måste nog stå ut med dem framöver. Inte bara har de rätt ur klimathänseende, de gör dessutom rätt som skryter om det. I alla fall om man ska tro experterna.

När det gäller klimatfrågan är nog jag som de flesta andra. Länge försökte man skjuta den i från sig men efterhand har man köpt att när en så överväldigande majoritet av forskarsamhället säger att det förhåller sig på ett visst sätt – klimatet håller på att förändras och det är människan som åstadkommer det – så är det nog så.

Sen har verkligheten ätit sig in; de där bränderna i somras, grundvattennivåerna som aldrig tycks återhämta sig, glaciärer som försvinner inför våra ögon. Greta Thunbergs uppfordrande blick. Och samtidigt: känslan av maktlöshet. Vad kan jag göra? Hur kan någonting en enda person gör påverka något så komplext som jordens klimat?

Det offentliga samtalet om frågan har liknat en dans – när någon säger att vi måste sluta
flyga, svarar genast en annan att det är fult att flygskamma. När en säger att vi måste äta mindre kött så blir svaret att vi ska tänka på köttbönderna. Två steg fram och två tillbaka så står vi och stampar på samma ställe.

Så när jag för några veckor sen fick chansen att lyssna på ett samtal mellan en psykolog och en retoriker om hur man ska nå fram till folk i denna extremt brännande fråga, och få dem (oss) att göra nödvändiga förändringar så tog jag den. Funkar det att skamma folk? Får man moralisera? Eller ska man bara i tysthet lägga om sitt liv, och hoppas att andra hakar på?

Det var psykologen Jonas Mosskin och Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, som diskuterade, hos den grönliberala tankesmedjan Fores. De har på varsitt håll under flera år följt och studerat debatten och det var de som slog fast: jo, att klimatskryta i sociala medier fungerar faktiskt. Några måste gå före och påminna oss andra, sådana som mig och säkert många av er som läser, om vad som är det rätta att göra.

För ju oftare vi påminns om det, desto svårare blir det i längden för oss att göra det vi vet är fel – hyckleri är något vi har svårt för, även när det ligger hos oss själva. Att några (ju fler desto bättre förstås) går före är dessutom ett sätt i längden få med sig de större systemen.

De tog dessutom upp en vanlig tankefigur i klimatdebatten, som åtminstone jag kände igen mig i, och det är den med klimatet som en slags budget. Du vet, om jag inte äter kött, bara åker kollektivt och återvinner all plast och metall – då kan jag faktiskt unna mig en flygresa till Thailand. Som om man kunde spara ihop till lite miljöförstöring.

Så funkar det förstås inte – klimatet blir ju inte bättre för att du inte äter kött, det blir bara inte sämre. Men om du flyger så bidrar du aktivt till att det blir sämre.
Jag vet, man blir aldrig på gott humör av att prata om

klimatfrågan. Men det verkar som om det är just det vi måste göra. Prata om det, låt andra veta vad just du gör. Det finns inga andra som kan lösa problemet.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… florist. Så vackert att titta och lukta på!

2 Mitt första husdjur hette …
… Bamse och var en strävhårig tax.

3 Jag gnäller oftast på…
… kyla. Eller sena bussar.

4 Det mest korkade jag gjort är att…
… inte lära mig franska ordentligt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Nej, ingen egen. Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag klev ut från BB – rakt in i en skitstorm

av Söndagsredaktionen

Det blossade nyligen upp en diskussion om hur krävande det kan vara att vara föräldraledig. Efter cirka åtta månader som sådan kan jag hålla med om att det här med ”ledighet” är väldigt missvisande – om man inte tycker att sömnbrist och ständig oro är en härlig semestertillvaro.

Men det som tröstar mig när min dotter Alexis vaknar för tionde gången samma natt är att tänka på mamman vars bebis snittade på 25. Hon klarade det ändå. Det ger lite perspektiv. Så tack alla ni vars föräldraledighet har varit ett kaos. Som en gentjänst tänkte jag bjuda på min egen skitstorm, som slog mig i ansiktet så fort jag steg ut från BB.

Det började med problem i de nedre regionerna. Redan när jag låg med bebisen på bröstet fick jag höra det skräckinjagande ordet sfinkterruptur. Det sades i meningen: ”Det är en grop här, undrar om det blivit en sfinkterruptur.” Det bedömdes att så inte var fallet, men något hade uppenbarligen gått sönder för jag fick stora problem med att hålla tätt.

Och de kroppsliga åkommorna fortsatte komma. Det var som att hela min kropp bara kollapsade efter påfrestningen. Jag skadade min handled och den blev bara sämre och sämre. Så pass att jag inte kunde lyfta min bebis. Och är det något man gör med bebisar så är det att lyfta dem.

Nästa kroppsdel som gav upp var ögonen. En dag när min sambo burit in bebisen till mig i soffan började det blixtra, som om någon fotade i rummet. Efter många timmar på ögonakuten visade det sig vara glaskroppsavlossning, vilket kan leda till näthinneavlossning, vilket i sin tur kan göra att man förlorar synen om det inte behandlas i tid.

Samtidigt valde mitt immunförsvar att packa och dra. Så fort jag gick utanför dörren drog jag på mig en ny infektion, som jag sedan delade med mig av till min bebis. Och som en bieffekt – ständiga herpesutbrott. Stora, röda blåsor på
näsan som varade och rann.

Så när det var som värst kunde jag varken bära, pussa eller ens se min bebis klart.
Efter ett halvår började kroppen äntligen återhämta sig. Immunförsvaret fungerade, handleden läkte, ögonen slutade blixtra och mina ihärdiga knipövningar började ge resultat, samtidigt som jag fick bekräftat genom röntgen att ringmuskeln faktiskt var hel.

Då började jag höra surrande ljud i lägenheten. Wrrrrrrrrr. Jag trodde till en början att grannen fått renoveringsmani. Men innan jag hann tvinga min sambo att skälla ut honom (själv är jag alldeles för konflikträdd) så kom vi på att det kunde vara Slussenbygget. Det visade sig stämma. Borrmaskinen, som lät som att den satt i grannens vägg, befann sig i själva verket flera hundra meter bort i berget under huset.

Arbetet pågick varje måndag till fredag från klockan sju på morgonen till tio på kvällen. Det kanske går att leva med om man jobbar hela
dagarna, men att sitta med ständiga wrrrrrrrrr, wrrRRRRRRrrr, WRRRRRRRRR, som föräldraledig är ren tortyr.

Först erbjöds vi hörlurar. ”Ska jag sätta lurar på min bebis också?”, undrade jag. Sedan fick vi ett tillfälligt boende. Jag undrade hur länge jag skulle tvingas bort ur mitt hem, som vi så omsorgsfullt bebisanpassat. Några veckor? Månader? Nej, upp till TVÅ ÅR.

Och som en grande finale så fick jag för några veckor sedan reda på att man planerar att lägga ner företaget där jag är anställd. Så när ”ledigheten” är över riskerar jag att åka rakt ut i arbetslösheten.

Nästa gång önskar jag mig sömnlösa nätter och ständig oro. Bara.

4x tankar i mitt huvud:
1 Jag är oerhört svag för…
… vita fluffiga pomeranianvalpar.
2 Jag vill bli bättre på …
… chins.
3 Nästa resa går till …
… min hemstad Göteborg.
4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …
… framtiden för då har man löst problemet med åldrande och jag kan fortsätta leva för evigt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36. Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 8 månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist och driver galleriet Skomakeriet.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Oscar Schau
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB