Arkiv för kategori Krönikor

- Sida 1 av 1

Han kunde ha stoppat Adolf Hitler – men lät bli

av Söndagsredaktionen

Jag kommer att tänka på den brittiske soldaten Henry Tandey när jag står nedanför det oceanografiska museet i Monte Carlo.

Jodå, det finns en koppling.

Museet är inhyst i den jättelika vita sekelskiftesbyggnad som balanserar på klippkanten bakom gamla stan. Byggnaden är visserligen pampig och imponerande. Men den skugglösa och stekheta terassen på baksidan är definitivt inte en plats som jag frivilligt skulle söka mig till på en av sommarens varmaste dagar på Rivieran.

Men som tonårsförälder får man ju offra sig lite. Där nere finns nämligen Monacos enda skatepark. Så medan tonårssonen nöter på sina trick låter jag mina tankar vandra. Henry Tandey är en av de få personer som bokstavligt talat hade kunnat ändra historiens gång – om han bara agerat annorlunda.

På samma sätt hade Medelhavet sett helt annorlunda ut om museipersonalen tagit lite klokare beslut för ungefär 40 år sedan.

Museet styrdes i mer än 30 år av dykarpionjären Jaques Cousteau. Det är känt för sina enorma akvarier med levande djur och växter från hela världen. Där inne finns tropiska havsmiljöer med koraller, hajar, fiskar, sköldpaddor – rubbet.

1984 upptäcktes en tidigare okänd alg i havet precis nedanför museet. Algen visade sig vara Caulerpa taxifolia, en art som egentligen hör hemma just i tropiska vatten – och som fanns i museets samlingar.

Hade man agerat snabbt hade dess spridning kunnat stoppas och skadorna begränsas. I stället ägnade museiledningen och marinbiologer åratal åt att käbbla om hur det kunde komma sig att den främmande arten dykt upp just där och då.

Under tiden spred den sig, snabbt.

Senare analyser har visat att det rör sig om en muterad variant från museets akvarier, mer köldtålig och bättre rustad för Medelhavsmiljön än den variant som finns naturligt  tropikerna. Den stortrivdes i den nya miljön och spred sig blixtsnabbt utmed Frankrikes och Italiens kuster. Numera kallas den sedan länge ”mördaralgen” och finns i hela Medelhavet. Där den har etablerat sig har den trängt undan andra arter och skadat både fiske och turism.

Exakt hur det gick till när utsläppet från museet skedde är okänt. Men om vi utgår från att det gjordes medvetet så kan man lugnt säga att det var ett dåligt beslut.

Vilket för oss tillbaka till krigshjälten Henry Tandey. Han var en av Englands mest dekorerade soldater under första världskriget. Men numera är han mest känd som killen som inte sköt Adolf Hitler. De möttes på slagfältet utanför den franska staden i Marcoing i slutet av september 1918. Hitler var skadad och förvirrad och höjde inte ens sitt vapen när han upptäckte Tandey. På Wikipedia läser jag att de nickade åt varandra lite kort när engelsmannen valde att sänka sitt vapen och skona den mustaschprydde tyskens liv.

När jag har kommit dit i mina tankar har sonen till slut fått nog av hettan på asfalten och vi kan äntligen bege oss in i den 35-gradiga skuggan igen.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… något ointressant. Annars somnar jag ju inte.

2 För att imponera på mig …
… krävs det numera en hel del.

3 Jag är besatt av …
… kom igen, jag är 52 år. Jag är inte besatt av någonting.

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när min äldste son lärde mig åka skateboard.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Livet behöver inte extra överraskning

av Söndagsredaktionen

Surprise!!
Visst är det kul med överraskningar? Som att kidnappas av vännerna för möhippa eller svensexa och inte alls veta vad som väntar? Eller att gå på bio med sin partner och i stället för komedi och popcorn blir det flashmob och frieri? Nog för att det är den bilden som film och tv matat oss med, men för den som har trygghets- och kontrollbehov kan överraskningar i stället bli något skrämmande och obehagligt.

För några år sedan skulle jag och en kompis överraska en gemensam vän i sommarhuset i Östergötlands skärgård. Det var hennes pojkväns förslag. Han, en så kallat glad gamäng som tar dagen lite som den kommer, tyckte att det var en kul och bra idé. Det var det inte. Visserligen blev hon överraskad när vi klev ur båten och in i hennes sommarparadis. Men framförallt blev hon arg. Arg, förvirrad och irriterad. Inte riktigt de känslor som en överraskningsvisit har för avsikt att framkalla. Men med vetskapen att min vän ätit samma sak till frukost i de 15 år jag känt henne borde jag ha kunnat räkna ut med röven att hon inte skulle uppskatta att bli tagen på sängen så där. När hon hade lugnat ner sig något förklarade hon att hon mest var arg för att hon hade gått miste om att se fram emot vårt besök.

Och jag förstår vad hon menar. När jag fyllde 30 visste jag att min dåvarande pojkvän skulle ta med mig på en resa, men inte vart. Han hade kollat med några av mina vänner om de ville följa med, och eftersom resan var inplanerad till dagen efter min födelsedag fick jag dagen före ett grattis-sms som löd: ”Är du i Polen nu? Ha det så kul!” Jag brukar hänvisa till detta som att min sms:ande vän förstörde överraskningen, men då det visserligen stämmer i sak gjorde hon egentligen resan bättre; plötsligt hade jag ett dygn på mig att läsa på om Polen och förbereda mig mentalt för resan. Och även om jag skulle bli jätteglad om min bästis från Skottland plötsligt skulle ringa på min dörr (efter att jag samlat mig från den oerhört obehagliga överraskningen som  en dörringning innebär) skulle jag bli ännu gladare om jag vetat om – och kunnat glädja mig åt – besöket långt i förväg.

För i många fall är överraskningar mer till för den som planerar dem än den som utsätts för dem. ”Titta här vilken jättekul möhippa jag satt ihop, var tacksam!” ”Men se inte så sur ut nu när jag samlat ihop 100 av dina Facebook-vänner på din 40-årsdag trots att du sa att du bara ville träffa de allra närmaste.” Livet är fullt av överraskningar ändå. Som dödsfall, sjukdomar, och oavsiktliga resultat hos frisören. Så tänk efter nästa gång du planerar en överraskning, särskilt om den är tänkt för en planerande, trygghetsknarkande typ med kontrollbehov som inte gillar att stå i centrum.

3x tankar i mitt huvud:
1. Folk stör sig på att jag …
… är en besserwisser, det hävdar jag bestämt.
2. Jag stör mig på …
… allt och alla eller inget och ingen, beroende på humör.
3. Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när jag och min lillebror gråtande bar kattungar över stock och sten hem till grannen som avlivade dem på huggkubben. En aning traumatiskt.

Veckans krönikör
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 44.
Bor: I Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Förlåt mig för vad jag skrev – jag tar tillbaka allt

av Söndagsredaktionen

Är det händelsevis någon som minns min Söndagskolumn från juli 2016? Den om Storbritanniens folkomröstning om EU?
Jaså inte? (Dave, du räknas inte, ta ner handen).
Bra!
För jag vill härmed ta tillbaka allt.
Erase and rewind.
För den som inte vet vad jag syftar på, så skrev jag – sådär kaxigt och lite smålustigt som man förväntas göra i kolumner – att allas oro för Brexit var starkt överdriven. Att livet skulle fortsätta som vanligt, oavsett valresultat. Att no deal var no big deal.
Låt mig säga så här: Jag kunde inte ha haft mer fel. Tre år senare har jag tvingats genomleva två kriser direkt kopplade till detta förbannade valresultat.

Vi kan kalla den första ”Brexitdeppen”.
Som vissa av er vet delar jag liv med Dave, en engelsk medborgare. Han gifte sig med mig för att han trodde att jag var släkt med Benny Andersson (vi hade samma efternamn på den tiden). Det var jag inte. Men Dave hamnade ändå här och fick ett jobb. Han hade aldrig några ambitioner om att skaffa svenskt pass. Han var britt i själ och hjärta, ett lejon, och så var det med det.

Men vårvintern 2019 hände något.
Brexit smög sig närmare.
Den brittiska regeringens försök att få igenom ett EU-avtal i parlamentet gick in i något slags moonwalk. Absolut inga framsteg gjordes åt något håll. Och plötsligt, efter att ha levt två år i total förnekelse, insåg vi konsekvenserna.
Som att Dave förmodligen inte skulle kunna köra bil med engelskt körkort. Eller få samma rättigheter till sjukvård. Eller ens få bo och arbeta kvar.
Paniken slog ner som en blixt.
Hur kunde detta hända? Vad gör vi nu?
Fruktlösa samtal till Migrationsverkets växel (”du har plats 200 001 i kön till svenskt medborgarskap”). Lusläsande av dokument och lagtexter. Ändlösa diskussioner på nätet med landsmän i samma situation.

Veckorna gick.
Dave började se allt mer håglös ut.
För är det något som kan bryta ner en människa är det att tvingas vänta på ett byråkratiskt beslut, ett beslut som du aldrig kan påverka.
Du kan bara avvakta. Och hoppas. Och försöka hantera ångesten. Försöka att inte tänka tanken OM (även om du gör det i smyg minst 10 gånger per minut).
Brexitdeppen varade i ungefär två månader.
Sedan kom nästa fas – Brexitpreppen.

Det började med att Dave läste någonstans att personer med maltesiskt ursprung kan söka medborgarskap i Malta. Och med avlägsna rötter i landet tändes ett hopp. Ett ivrigt släktforskande inleddes. Och minsann fanns det inte en forntida Milstead som var just från Malta! En dag dök mycket riktigt en födelseattest upp i brevlådan.

Livet vände. Det fanns hopp, utifall att Sverige av någon anledning skulle vägra Dave medborgarskap. Brexitpreppen varade fram till maj.
Det var då Migrationsverket kom med sitt beslut: medborgarskapet var beviljat.
Myndighetspapperet fick mina ögon att tåras. Inte av lättnad, utan av högtidligheten. Stoltheten. Att detta simpla papper, som jag tidigare aldrig ens funderat över, skulle betyda så mycket. Att det är den finaste gåvan någon kan få. Och hur lyckligt lottade vi var som fick hålla i just detta papper.
Den insikten har gjort mig mer ödmjuk. Ja, jag har till och med vevat en svensk flagga under nationaldagen för första gången.

Med detta vill jag bara understryka: Förlåt mig för vad jag skrev 2016.
No deal är big deal.
Den som påstår något annat är en Boris Johnson (lögnare).

3x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… vad jag skrivit i tidningen under kvällen. Och hoppas att jag inte gjort för många slarvfel.
2 För att imponera på mig…
… behöver du vara bättre på matte än vad jag är. Det är inte svårt, jag lovar.
3 Jag är besatt av…
… väder. Efter fjolårets torka knarkar jag numera väderleksrapporter.

Veckans krönikör
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 42.
Familj: Dave, 48, Ambjörn, 5, Arvid, 8, Bob och Bella (katter), Cazcada (häst).
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Pride är viktigare än någonsin

av Söndagsredaktionen

Jag och min man dansade längst bak på lastbilsflaket, klädda i regnbågens alla färger. Tillsammans med andra bögar, flator, drag queens, lite kändisar och våra två ryska vänner Carl och Denniz rullade vi genom Stockholms packade gator. Carl och Denniz bor i Moskva och hade aldrig varit med om en liknande Pride-parad. När högtalarna pumpade ut Lady Gaga och Robyn och tusentals dansade bakom vårt ekipage visste den ryska lyckan inga gränser. ”Vi har hamnat i paradiset”, sa de med tårar i ögonen. Och vi snyftade med. Liknande Pride-parader var, och är, helt otänkbart hemma i Moskva.

RYSSLAND JUNI 2019: Kärleksscenerna i den nya fantastiska filmen Rocketman om Elton Johns liv, där hans homosexualitet är en naturlig del av handlingen, har censurerats. Trots att Elton är superpopulär även i Ryssland får han inte vara sig själv på film eftersom det sedan 2013 finns en lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

I dag, söndag 30 juni, genomförs årets största Pride-parad på New Yorks gator. Det är exakt 50 år sedan upploppet på Stonewall då bögar, flator och transor satte klackarna i marken och gjorde motstånd när polisen än en gång trakasserade den klassiska gaybaren på Manhattan. Det fick vara nog, så man tog vad man hade av flaskor, gatustenar och handväskor och gick till motattack. Och den moderna gayrörelsen var född. Stonewall räknas som alla Pride-firandens urmoder.

USA JUNI 2019: President Donald Trump förbjuder regnbågsflaggor på landets ambassader, något som tidigare inte varit något problem. I Boston har Trump-anhängare bildat en grupp som jobbar för att heterosexuella ska få ha sin egen parad. De känner sig förtryckta. När detta kablades ut kom det perfekta svaret på sociala medier: ”Att straighta ska ha en egen Pride-parad är lika nödvändigt som ett ordna soppkök för miljonärer.”

Jag och min man har deltagit i allt från Madrids ”monster-Pride” med en miljon i paraden till Reykjaviks betydligt intimare firande – där jag språkade med självaste presidenten på invigningen och hjälpte världsstjärnan Björk med en flaska vatten på paraddagen, utan att först se att det var hon. Under inget av alla de Pride-firanden vi har deltagit i, och det har blivit en del, har vi varit med om något bråk bland Pride-deltagarna. Om en vecka besöker vi London Pride.

LONDON JUNI 2019: Två lesbiska sitter lugnt på en tunnelbana i London och blir plötsligt trakasserade av ett gäng unga killar. När tjejerna vägrar kyssa varandra på gängets uppmaning blir de svårt misshandlade och rånade. På senare år har hatbrotten mot hbtq-personer ökat dramatiskt i England.

I slutet av juli är det återigen dags för Stockholm Pride då vår svenska ”jättefamilj” samlas för att fira och vara stolta. Innan 1998 hette Pride frigörelse-veckan och var en ganska blygsam historia, men när Europride genomfördes för första gången tog firandet fart på riktigt. Jag minns hur vi då, 1998, gick i paraden och var med och bar en flera hundra meter lång regnbågsflagga. Jag var lite nervös eftersom det kändes som att komma ut ur garderoben en andra gång. Nu skulle vi öppet visa upp oss, för allt och alla. Men nervositeten försvann snabbt av det fantastiska mottagandet från alla som hejade på längs vägen.

SVERIGE JUNI 2019: Utanför Tranemo hängs en docka med en snara om halsen och en Pride-flagga i handen. Svalövs nya kommunordförande Teddy Nilsson, SD, vill förbjuda Pride-flaggan som han kallar ”exkluderingsflaggan”. RFSL drar sig ur Almedalen som en markering mot nazist-hoten.

Pride är viktigare än någonsin. Ändå får man ofta frågan: Varför ska det vara nödvändigt med dessa parader? Ni har väl uppnått allt nu, och det är så tröttsamt med allt naket… Det självklara svaret är: Vi firar Pride för att vi KAN.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när…
… Pride-tåget börjar röra sig.
2. I högstadiet var jag …
… lite utfryst, tills jag började spela ishockey.
3. Jag mår som bäst när jag …
… kommer ut på fredagkvällen till stugan och sätter mig med ett glas vin på altanen.
4. Jag är trött på att prata om …
… sociala medier.

Veckans krönikör
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 61.
Familj: Maken Pär och den stora Pride-familjen.
Bor: Under sommaren i stugan i Sörmland.
Gör: Redaktör för Aftonbladets papperstidning.

Klimatskryta i sociala medier funkar faktiskt

av Söndagsredaktionen

Du vet de där självgoda typerna i sociala medier som berättar att de minsann slutat flyga eller belagt sig själva med ett köpfritt år – för klimatets skull? Du måste nog stå ut med dem framöver. Inte bara har de rätt ur klimathänseende, de gör dessutom rätt som skryter om det. I alla fall om man ska tro experterna.

När det gäller klimatfrågan är nog jag som de flesta andra. Länge försökte man skjuta den i från sig men efterhand har man köpt att när en så överväldigande majoritet av forskarsamhället säger att det förhåller sig på ett visst sätt – klimatet håller på att förändras och det är människan som åstadkommer det – så är det nog så.

Sen har verkligheten ätit sig in; de där bränderna i somras, grundvattennivåerna som aldrig tycks återhämta sig, glaciärer som försvinner inför våra ögon. Greta Thunbergs uppfordrande blick. Och samtidigt: känslan av maktlöshet. Vad kan jag göra? Hur kan någonting en enda person gör påverka något så komplext som jordens klimat?

Det offentliga samtalet om frågan har liknat en dans – när någon säger att vi måste sluta
flyga, svarar genast en annan att det är fult att flygskamma. När en säger att vi måste äta mindre kött så blir svaret att vi ska tänka på köttbönderna. Två steg fram och två tillbaka så står vi och stampar på samma ställe.

Så när jag för några veckor sen fick chansen att lyssna på ett samtal mellan en psykolog och en retoriker om hur man ska nå fram till folk i denna extremt brännande fråga, och få dem (oss) att göra nödvändiga förändringar så tog jag den. Funkar det att skamma folk? Får man moralisera? Eller ska man bara i tysthet lägga om sitt liv, och hoppas att andra hakar på?

Det var psykologen Jonas Mosskin och Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, som diskuterade, hos den grönliberala tankesmedjan Fores. De har på varsitt håll under flera år följt och studerat debatten och det var de som slog fast: jo, att klimatskryta i sociala medier fungerar faktiskt. Några måste gå före och påminna oss andra, sådana som mig och säkert många av er som läser, om vad som är det rätta att göra.

För ju oftare vi påminns om det, desto svårare blir det i längden för oss att göra det vi vet är fel – hyckleri är något vi har svårt för, även när det ligger hos oss själva. Att några (ju fler desto bättre förstås) går före är dessutom ett sätt i längden få med sig de större systemen.

De tog dessutom upp en vanlig tankefigur i klimatdebatten, som åtminstone jag kände igen mig i, och det är den med klimatet som en slags budget. Du vet, om jag inte äter kött, bara åker kollektivt och återvinner all plast och metall – då kan jag faktiskt unna mig en flygresa till Thailand. Som om man kunde spara ihop till lite miljöförstöring.

Så funkar det förstås inte – klimatet blir ju inte bättre för att du inte äter kött, det blir bara inte sämre. Men om du flyger så bidrar du aktivt till att det blir sämre.
Jag vet, man blir aldrig på gott humör av att prata om

klimatfrågan. Men det verkar som om det är just det vi måste göra. Prata om det, låt andra veta vad just du gör. Det finns inga andra som kan lösa problemet.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… florist. Så vackert att titta och lukta på!

2 Mitt första husdjur hette …
… Bamse och var en strävhårig tax.

3 Jag gnäller oftast på…
… kyla. Eller sena bussar.

4 Det mest korkade jag gjort är att…
… inte lära mig franska ordentligt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Nej, ingen egen. Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag klev ut från BB – rakt in i en skitstorm

av Söndagsredaktionen

Det blossade nyligen upp en diskussion om hur krävande det kan vara att vara föräldraledig. Efter cirka åtta månader som sådan kan jag hålla med om att det här med ”ledighet” är väldigt missvisande – om man inte tycker att sömnbrist och ständig oro är en härlig semestertillvaro.

Men det som tröstar mig när min dotter Alexis vaknar för tionde gången samma natt är att tänka på mamman vars bebis snittade på 25. Hon klarade det ändå. Det ger lite perspektiv. Så tack alla ni vars föräldraledighet har varit ett kaos. Som en gentjänst tänkte jag bjuda på min egen skitstorm, som slog mig i ansiktet så fort jag steg ut från BB.

Det började med problem i de nedre regionerna. Redan när jag låg med bebisen på bröstet fick jag höra det skräckinjagande ordet sfinkterruptur. Det sades i meningen: ”Det är en grop här, undrar om det blivit en sfinkterruptur.” Det bedömdes att så inte var fallet, men något hade uppenbarligen gått sönder för jag fick stora problem med att hålla tätt.

Och de kroppsliga åkommorna fortsatte komma. Det var som att hela min kropp bara kollapsade efter påfrestningen. Jag skadade min handled och den blev bara sämre och sämre. Så pass att jag inte kunde lyfta min bebis. Och är det något man gör med bebisar så är det att lyfta dem.

Nästa kroppsdel som gav upp var ögonen. En dag när min sambo burit in bebisen till mig i soffan började det blixtra, som om någon fotade i rummet. Efter många timmar på ögonakuten visade det sig vara glaskroppsavlossning, vilket kan leda till näthinneavlossning, vilket i sin tur kan göra att man förlorar synen om det inte behandlas i tid.

Samtidigt valde mitt immunförsvar att packa och dra. Så fort jag gick utanför dörren drog jag på mig en ny infektion, som jag sedan delade med mig av till min bebis. Och som en bieffekt – ständiga herpesutbrott. Stora, röda blåsor på
näsan som varade och rann.

Så när det var som värst kunde jag varken bära, pussa eller ens se min bebis klart.
Efter ett halvår började kroppen äntligen återhämta sig. Immunförsvaret fungerade, handleden läkte, ögonen slutade blixtra och mina ihärdiga knipövningar började ge resultat, samtidigt som jag fick bekräftat genom röntgen att ringmuskeln faktiskt var hel.

Då började jag höra surrande ljud i lägenheten. Wrrrrrrrrr. Jag trodde till en början att grannen fått renoveringsmani. Men innan jag hann tvinga min sambo att skälla ut honom (själv är jag alldeles för konflikträdd) så kom vi på att det kunde vara Slussenbygget. Det visade sig stämma. Borrmaskinen, som lät som att den satt i grannens vägg, befann sig i själva verket flera hundra meter bort i berget under huset.

Arbetet pågick varje måndag till fredag från klockan sju på morgonen till tio på kvällen. Det kanske går att leva med om man jobbar hela
dagarna, men att sitta med ständiga wrrrrrrrrr, wrrRRRRRRrrr, WRRRRRRRRR, som föräldraledig är ren tortyr.

Först erbjöds vi hörlurar. ”Ska jag sätta lurar på min bebis också?”, undrade jag. Sedan fick vi ett tillfälligt boende. Jag undrade hur länge jag skulle tvingas bort ur mitt hem, som vi så omsorgsfullt bebisanpassat. Några veckor? Månader? Nej, upp till TVÅ ÅR.

Och som en grande finale så fick jag för några veckor sedan reda på att man planerar att lägga ner företaget där jag är anställd. Så när ”ledigheten” är över riskerar jag att åka rakt ut i arbetslösheten.

Nästa gång önskar jag mig sömnlösa nätter och ständig oro. Bara.

4x tankar i mitt huvud:
1 Jag är oerhört svag för…
… vita fluffiga pomeranianvalpar.
2 Jag vill bli bättre på …
… chins.
3 Nästa resa går till …
… min hemstad Göteborg.
4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …
… framtiden för då har man löst problemet med åldrande och jag kan fortsätta leva för evigt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36. Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 8 månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist och driver galleriet Skomakeriet.

 

Gränsen mellan himmel och helvete är hårfin

av Söndagsredaktionen

Först hade passet ryckts ur hennes hand. Nu brände den thailändska whiskyn i strupen. Runtomkring surrade myggen och bredvid grät hennes vän.

Tillsammans med tre australiensare och en engelsman befann de sig någonstans i gränslandet Burma, Thailand och Laos.

Äventyret hade kommit av sig sedan två beväpnade män dykt upp från ingenstans.

Den ene mannen knäppte nu av sin polisradio och sa: ”Polisen är på väg”.

Hans kollega kontrollerade återigen att engelsmannen som blivit ertappad med marijuana i sin magväska, höll blicken fäst mot marken.
Så som han blivit tillsagd.

På knagglig engelska frågade han om någon ville ha påfyllning. ”Mer Mekong?”

Kvinnan som blivit av med sitt pass hade precis fyllt 22. Hon hade ingenting med marijuanan att göra, inte hennes vän heller.

Men det spelade mindre roll nu.

Hon ville ha mer Mekong.

För om en timme eller så skulle de bli hämtade av polisen i Chang rai.

Minst två års fängelse skulle det bli, hade männen sagt.

På dagen tjugofyra år senare, sitter jag och min väninna på en restaurang i Stockholm.

Vi har fortfarande svårt att prata om det som hände oss den där gången för länge sedan.

Jag gör ett försök:

– Var tror du att de tog oss?

– Kanske Burma? Kanske Laos? svarar min väninna.

Sedan tystnad. I tankar kring då, fast i vad som hade kunnat hända.

Vi hade klarat oss efter en intensiv förhandling om pengar.

Alla har inte samma tur.

I skrivande stund sitter 200 svenskar fängslade i länder utanför Norden, 67 av dem är dömda för narkotikabrott. Många är unga.

Och jag kan på något vis relatera till delar av deras skräck.

Det där ögonblicket innan. Då fortsättningen ligger i beväpnade mäns händer.

Jag minns hur vi lastades in i en mörk skåpbil, gömdes under filtar och kördes djupare in i djungeln.

Jag minns hur skåpbilen krängde fram, hur mannen vid ratten då och då vevade ner rutan och skrek. Jag minns ficklampor som for runt i mörkret. Och hur vi till slut fick kliva ur bilen och gömma oss i en lada. Och blev kvar tills den andra mannen och våra australiensiska vänner hämtat pengar på en bank.

Alla har inte samma tur.

Alla har inte pengar.

Vi hade inte vetat att det fanns marijuana i jeepen.

Inte frågat, vi var knappt 22.

Ibland handlar livet om tur. Jag tänker ofta på det. På hur hårfin gränsen kan
vara mellan att hamna i ett thailändskt fängelse, bli kvar i en djungel – eller att kunna sätta sig på ett flygplan mot Sverige.

Varje gång jag läser om ungdomar som frihetsberövas eller försvinner utomlands kastas jag tillbaka till min egen erfarenhet.

Jag och min vän var oskyldiga.

Det är inte alla. Absolut inte. Men det finns kanske andra som vi.

Som inte fått komma hem igen.

Det är det enda jag tänker på när vi lämnar restaurangen den här kvällen, på dagen 24 år efter att livet hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra …

… när radion spelar Do you really want to hurt me med Culture club.

2 I högstadiet var jag …

… ständigt klädd i en ljusrosa Bagheera-overall.

3 Jag mår som bäst …

… när jag har tränat.

4 Jag är trött på …

… att prata om vädret.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar och en extremt kelsjuk katt.

Bor: I en lite för stor funkislägenhet.

 

 

Det krävs mycket för att skapa en egen oas

av Söndagsredaktionen

För några år sedan jobbade jag på vår systertidning Härligt hemma. Där fick jag åka runt i Sverige någon vecka varje sommar och titta på andra människors trädgårdar. Och vilka trädgårdar det var! På dammande vägar färdades jag och fotografen långt bort från motorstråken, parkerade på en uppfart vid en vanlig kåk, gick runt ett hus och steg in i en fullständigt ljuvlig lustgård. En renässansträdgård med terrasser i Halland, ett fält av dagliljor invid vajande skånska sädesfält, ringlande gångar och rofyllda skulpturer, vattenfall, hysteriskt prunkande grönsaksland omgärdade av gärdsgårdar byggda med vidjor från skogen.

Jag njöt och tittade. Antecknade latinska namn och odlingstips. Skrev om ”bauersk känsla” och humlor som ”skapar en brummande musik i lavendelrabatten”. Och fattade ingenting.

Visst berättade entusiasterna i mina reportage om pannlampor, som de köpt för att kunna jobba sent under majkvällarna. Visst redogjorde de för sökandet efter kulturarvssorter och penselpollineringen av persikoträdet. Jag fattade ändå inte.

Sedan blev jag med trädgård. En skogstomt, med lerjord och gropig gräsmatta. Det fanns ett grönsaksland, en blomrabatt och en odlingslåda och jag med all min kunskap skulle raskt förvandla den till den grannaste täppan i hela Mälardalen. Jag grävde, sådde och planterade och skröt om alla exotiska sorter jag skulle odla.

I september var jag desillusionerad. Det mesta kom inte upp. Annat dog. Broccolin var frodig, men gav ingen som helst skörd. Jag lärde mig den hårda vägen varför det heter ”trädgårdsarbete”. Det är inte så enkelt att skapa en oas. Det kräver kraft (alltså ren kraft, armmuskler), fingertoppskänsla, kunskap och framförallt tid. Tid att vattna, rensa, gallra och döda mördarsniglar. På sidan 82 kan du läsa om de vanligaste felen i trädgården och hur du undviker dem.

Jag önskar nu att jag hade en käck slutkläm, där jag berättar hur fantastisk min trädgård blivit nu, fem år senare. Tyvärr ser den exakt likadan ut. Skillnaden är att jag älskar den – som den är. Jag odlar numera nästan bara olika sorters lök, jordärt-skocka och potatis, för det trivs i min jord. Jag hovrar oroligt runt min enda vallmo som riskerar att utsättas för gräsklippare och barnfötter. Jag drar i gång små projekt som jag sällan hinner avsluta. Men mest går jag omkring i träskorna och glor på
växterna. Och trivs.

Kärleken till den galna cirkusen förenar oss

av Söndagsredaktionen

Tiden efter Melodifestivalen är märklig. För en nöjesreporter i Sverige finns det inte riktigt något som de där sex galna veckorna som får halva befolkningen att skaka på huvudet.

Det är då vi kommer ut från skrivborden och hänger med artister och SVT-personal från morgon till kväll.

Intervju efter intervju. Har inte Mariette bytt kläder? Svajade inte Méndez dans betänkligt? Och manuset. När pressen tillsammans med testpublik ser genrepet på fredag kväll synas showen in i minsta detalj. Åh nej, ingen skrattade åt skämtet, arenan ekade tom under konstpausen. Eller, alla jublade sig hesa när programledaren kastade skjortan. Allt det där må var ovidkommande för många, men för alla som älskar cirkusen Melodifestivalen är detaljerna viktiga. Då är justeringar i Jessica Anderssons framträdande en följetång, kräksjuka dansare eller en förkylning som pajar rösten del av hela grejen.

Och visst kan det uppstå lite groll när cirkusen börjar lida mot sitt slut, när så många frågor ställts om halsont och om pojkvännen kommer finnas på plats.

Plötsligt på välkomstfesten till Andra chansen i Kristianstad kontrar Sigrid Bernson med att plocka fram mobiltelefonen och filma när hon ställer intima kärleksfrågor till oss reportrar från Aftonbladet och Expressen. Under en intervju börjar plötsligt polska stjärnan Margaret (Cabana, om du minns) ställa frågor om min hälsa. Genom åren har också SVT kastat gliringar mot veckans kvällstidningsrubriker i sändningen. Och är det roligt gjort så skrattar vi reportrar mest av alla. Alla inblandade parter vet i bästa fall att vi alla är viktiga delar av ekosystemet, och att varje fråga kan mynna ut i en större historia om något helt annat.

Men visst kan en överförfriskad låtskrivare gå lite väl hårt loss på någon oskyldig stackare under någon blöt barafton. Och visst har SVT blivit så sura över tittarreaktioner att man knappt kunnat genomföra intervjuer. För i cirkusen och kärleken till tävlingen vill vi alla Melodifestivalen så gott. Kärleken till den galna cirkusen är det som förenar oss och får oss att åka ut år efter år, att räkna de blänkande stenarna i Christer Lindarws klänning och ballongerna i Edward Bloms dansande vindruvor.

Men sedan är energin slut. När finalens efterfest slutar 04.45 vacklar jag nykter ur Friends arena, efter en arbetsdag som absolut inte hade varit fackligt godkänd om den skedde regelbundet. Jag ställer mig vimmelkantig i taxikön bland representanter från bolaget som gör arenalösningarna runtom i landet. De vill dansa och sjunga allsång. Samtidigt som några Mellopoddare slinker med ett par av tävlingens dansare på efter-efterfest i ett höghus i närheten får jag en taxi, åker hem genom ett öde Solna.

Sover i tre dagar, önskar att jag bokat en resa till min lediga uppvilningsvecka men inser att jag inte har energi till att prassla med biljetter på Arlanda, till fler hotellnätter. Inte just nu.

Tre dagar senare lyckas jag ta mig till gymmet, en vecka efter finalen är jag redo att återförenas på en vanlig hemmafest med vännerna. Äntligen en vanlig helg.

Men tusan att det är ett helt långt år till nästa Melodifestival.

Korvens unika dragningskraft

av Söndagsredaktionen

En period i min ungdom arbetade jag i korvkiosk. Först på Gröna Lund där det mest bestående minnet består av en stor mås, som en dag flög in genom det öppna fönstret och flaxade över stekbord och klämsenap. Jag, som har lätt fågelfobi, kastade mig på golvet och skrek: ”Utrym kiosken!” Som tur var behöll min kollega Gabriel sin sinnesnärvaro. Han tog ett vänligt men bestämt grepp om måsen, som just då pausat på läskmaskinen, och släppte ut den.

På darrande ben gick jag fram till luckan, där kön ringlade sig lång ner mot Flygande mattan, skrattade lite åt spektaklet och påpekade att kiosken kanske måste stängas och saneras en stund efter måsens framfart.

Kunden tittade tillbaka med tomma ögon och sa:
– En bratwurst med bröd och stark senap.
Där ser man korvens unika dragningskraft.

Efter sommaren fick jag, i kraft av min stora korverfarenhet, jobb i kiosken på Östra station. Jag jobba de företrädesevis kvällar och helger, då både pendlarna och studenterna från Tekniska högskolan i närheten lös med sin frånvaro. Jag fyllde på förråden med Pucko, tvättade listerna i kylskåpet och rörde förstrött runt bland kokkorven, kryddad med lagerblad och pepparkorn. Jag tittade ut på höstlöv och söndagslediga par på Valhallavägen. Någon gång kom ett gäng fulla fotbollssupportrar förbi på väg till eller från en allsvensk match. Om de använde ett fult språk fick de spruckna korvar. Kanten kunde man gömma i brödet, de märkte ändå ingenting.

Nu kanske ni tror att denna tid i stekos har givit mig en livslång avsmak för korv. Men ack så fel ni har. Jag blev en korv-finsmakare, en självutnämnd expert, som med ett enda sniff kunde bedöma om det var värt att satsa på korven från det aktuella stekbordet. En fin korv, på bra kött, tillagad med varsam hand och rätt kryddning, tycker jag fortfarande är något av det godaste man kan äta. På sidan 64 i veckans tidning bjuder vi på goda recept från riktiga experter, nämligen medlemmarna i Korvakademin.

Stekos förresten – det sätter sig i håret, men om man bortser från stanken (eller rättare sagt andras rynkade näsor, själv känner man den inte efter en dag på jobbet) funkar det bättre än läggningsvätska. Frisyren sitter som berget.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB