Det finns få saker som gör oss på Söndag mer besvikna än en inställd kaffe med dopp-stund. Ja, tisdagsfikat är så heligt att den medarbetare som VÅGAR vara sjuk då hen är fikaansvarig, får räkna med anklagelser om illojalitet och hypokondri.

Socker är en mäktig drog.

Själv tillhör jag dem som är förskonad från det där riktigt svårstyrda begäret. Jag väljer alltid förrätt framför dessert och kan inte minnas att jag i vuxen ålder gått till affären enbart för att stävja en godishunger.

Men ställ en skål smågodis framför mig och jag smaskar mer än gärna i mig hela klabbet. Lika självklart tar jag om både två och tre gånger av det hembakta när vi tisdagsfikar på redaktionen. Serveras sötsaker, så äter jag. Mer än gärna.

Utom förra veckan. Jag blev inte det minsta lockad av Gunillas nougatchokladtårta. Anledningen stavas ”cleanse”-kur. Under tre dagar förtärde jag enbart flytande föda i form av frukt- och grönsaksjuicer. Varför? Jo, för att personer i min närhet (inklusive min make) har gjort det och vittnat om att de blivit så pigga efteråt.

Så jag testade, trots att jag befarade att det skulle bli rätt trist. Det tyckte jag nämligen då jag var 17 år och fastade för första och trodde jag sista gången. Jag kroknade efter ett enda dygn.

Men nu gick det otippat lätt. Jag var varken hungrig, irriterad eller sötsugen. När kollegerna försökte förföra mig med nougatdrömmen, höjde jag sonika mitt glas med flytande grönsaker och sa ”skål”.

Det var inte det minsta svårt att avstå. Om det berodde på juicerna eller på att jag bara var mentalt inställd på att inte falla för frestelsen, det vet jag inte.

Skit samma – det funkade.

Vill du kicka sockret? Då tycker jag att du ska ta del av näringsfysiologen Kristina Anderssons bästa strategier för att bli av med begäret.

Eller så juicar du i några dygn. Skit samma vilket, så länge det funkar. Lycka till!

Jag har varit med i tv en enda gång i mitt liv. Det var i en debatt som handlade om socker på barnkalas. Eftersom jag var en av få människor som fortfarande hade något positivt att säga om sötsaker till barn kallades jag in till ett direktsänt program i SVT.

Socker ställer till med många bekymmer, jag vet. Jag är inte heller den som förordar läsk i nappflaskor till bebisar. Fast ärligt talat – skäller inte alarmisterna mot fel träd?

Ett problem som alltid nämns i de här sammanhangen är ”sockerchock”.

Termen existerar inte inom medicinen, men borde kunna översättas till ”överdrivet glada barn på kalas”. Det vill man inte ha, inte ens en gång om året. Särskilt inte om man är modern storstadsmänniska som bor i en 2:a med Stockholmsvita väggar och dyr soffa. Så lösningen blir att trixa med foderstaten i stället.

Jag har provat både sockerfri kaka och sockerfritt julbord och ja – det fungerar! Man kommer till bjudningen med drömmar om glass med sirlig chokladsås och möts av en chokladboll förrädiskt lik en riktig. Bara att den här smakar kakao och spån. Man blir så där alldeles passande, lagom glad. Eller ”lugn”, som det heter när det gäller barn.

Men det finns andra metoder för att uppnå detta ideal.

När jag var ung bodde vi i ett hus mitt ute i skogen. Mina föräldrar var ständigt ute och grejade på gården. Häst ut, hund ut, bära vatten, mocka skit, häst in. Vi barn ägnade oss åt det som stod till buds: Att klättra i träd, rulla nerför slänter, bygga kojor. När vi blev hungriga och klagade på att det inte fanns någon mat blev
svaret alltid att hela kylen var full. Där fanns ju både cornflakes och lättmjölk. Ni vet, sådan mat som sockerbeivrare helst skulle förbjuda för att man blir så hemskt beroende av den.

Eller inte. Om man inte åt flingorna inom två minuter blev de till en sladdrig, tjock gröt på botten. Jag och brorsan ställde ifrån oss tallrikarna med avsmak och klättrade tillbaka upp i tallen. När dagen var slut var vi varken sockerchockade eller övergödda.

Men det var då det. Barn klättrar inte i träd numera. Moderna barn går nämligen knappt ut över huvud taget.

”Mamma, jag fryser! Det är kallt, får jag gå in nu?”

Följt av: ”Får jag leka med Ipaden? Snääälla mamma?”

Läste en krönika skriven av en adhd-expert som konstaterade att unga i dag rör sig så lite
att deras bålmuskulatur och balans aldrig utvecklas fullt ut. För att träna upp sig behöver barnen klättra, rulla, hoppa, krypa och gå. Inte i 20 minuter, utan två till tre timmar om dagen! Samtidigt har antalet elever med adhd ökat radikalt. Barn har svårt att sitta stilla i skolan och lägger sig till med diverse ticks. Problem som sockerhatarna nog helst skulle förklara med – tada – socker.Det kan finnas skäl att se över kosten till våra barn. Men framför allt är det dags att jaga upp småttingarna i träden. Låt dem klättra upp och ner för närmsta tall i några timmar och kolla sedan hur många barn som är ”sockerchockade” när de kommer ner.

Veckans krönikör:

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 37.

Familj: Maken David och sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 5 månader.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

… börja ta mina epilepsitabletter igen.

2 Det äckligaste  jag vet är…

 … parfymdoft.

3 Jag skrattar högt när…

… jag försöker få bebisen att le.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är… 

… pank.

5 Jag rodnar när …

… jag ser min egen bildbyline.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på husläkarsystemet vi har här i Stockholm.

När det infördes fick jag en broschyr i brevlådan med bilder på olika läkare. Sedan var det bara att välja. Ska jag ta han som ser lite barsk ut, eller den unge vältränade? Med eller utan skägg, vad känns bäst? Eller kanske en kvinnlig läkare?

Ett besynnerligt system. Jag minns inte vem jag valde och jag vet inte om jag någonsin har träffat min husläkare då jag har tvingats besöka vårdcentralen.

Men det finns en läkare man lita på  – och det är Gunilla Hasselgren. Varje måndag öppnar hon sin mottagning i SVT:s Fråga doktorn.

I tolv år har hon svarat på tittarnas frågor och den här veckan guidar hon Söndags läsare till ett sundare liv.

– Många tror att det krävs en jätteförändring för att vinna hälsopoäng. Då blir tröskeln för hög. Men jag lovar, det är små förändringar i rutinerna som gör att man ändrar livsstil, säger Gunilla.

Tillsammans med pt:n Sofia Åhman har Gunilla Hasselgren satt samman ett program som får dig i form på bara åtta minuter om dagen!

Missa inte heller vår långa intervju med årets stora skräll-deltagare i Let’s dance: Ingemar Stenmark!

I butik hela veckan från och med söndag, som vanligt.

Ni som har läst Söndag genom åren kommer säkert ihåg vår nöjeskrönikör Mats Strandberg. Varje vecka fram till 2013 spanade han in trender i kändisvärlden  – men samtidigt hade han ett annat projekt på gång som tog allt mer tid: Engelsforstriogin.

Böckerna, som Mats skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren blev så klart en succé. Och nu har den första delen blivit hyllade filmen ”Cirkeln”. Ny succé, den här gången med hjälp av Benny Andersson och hans son Ludvig som har producerat.

I veckans Söndag berättar Ludvig Andersson om resan in i filmbranschen, om uppväxten i skuggan av Abba – och om hur han hamnade i missbruk som 22-åring.

Förra veckan klankade vi till det här på Söndag vilket inte har gått obemärkt förbi hos er läsare. Vi missade att lägga in Fråga Terry-sidorna i tidningen. För att kompensera för detta får ni den här veckan hela fyra sidor med svar från Terry Evans.

Ha en bra vecka!

När hon träffade Jan Guillou i tv blev det storbråk. Pernilla Wahlgren har utsett henne till ”den vidrigaste människan i dokusåpans historia”.

Gunilla Persson själv förstår inte vad hon har gjort för fel.

”Jag har tagit hand om min allvarligt sjuka mamma i fyra år. Hur många gör det egentligen”, berättar hon i veckans ”Samtalet” i Söndag.

Hollywoodfrun alla har en åsikt om är tillbaka i TV3:s ”realitystjärnorna på godset”. Innan hon flög tillbaka till Los Angeles satte hon sig ned med vår reporter Anna Flemmert och berättade om sin bakgrund, om jakten på en ny man, om hatet mot henne och bråken kring nya realitysåpan.

Annat du inte ska missa i veckans Söndag: Vårens trendiga jeansguide, Glutenfritt – smarriga recept för matsäcken, Supervulkanerna – underjordens tickande bomber, Vinn en makeover hos trendfrisören … och mycket, mycket mer!

Har du en niondekladdare hemma? Då har även din postlåda fyllts till bredden av glassiga broschyrer från gymnasier som vill att just din unge ska välja just deras skola för sina kommande studier.

Några kommer med frestelser som att varje elev får en splitterny Macbook air och att de ”slipper” skolmatsalen och får kuponger för att äta lunch på krogen. Andra trycker på mjukare värden och erbjuder ”mental träning för bättre studieresultat”, och ”läxhjälp på din nivå varje vecka”.

Vi var själva mitt i det där härket för två år sedan med Joel. Freja, som går i åttan, har ett år kvar att fundera, men är redan smått panikfylld, eftersom hon ”inte har en aning”. För henne verkar valet vara livsavgörande, något som nog majoriteten av Sveriges 16-åringar känner.

Men för en klick är det inget svårt beslut. Sång- och dansbarnen. De som bär musikrytmerna inombords och nynnar sig igenom dagarna. Den här kategorin ungdomar söker in på Sveriges, numera rätt många, musikgymnasier, och slår till förvånansvärt hög grad igenom.

Den populära rubriken ”Det svenska musikundret” handlar om musikindustrins upphovsrättsliga intäkter per capita och där finns det inget land som matchar Sverige, läser jag i ett klipp från SvD Näringsliv. Inte Storbritannien, inte USA.

Vi har alltså ovanligt många skickliga musiker, både vad gäller att framföra, skriva och producera musik.

– Ibland är den amerikanska Billboardlistan helt dominerad av svenska låtskrivare, säger Mattias Franzen på Stim till SvD.

Musikaliska talanger som Linda Pira (tog nyligen storslam i P3 Guld), Sarah Dawn Finer, Petter, Petra ”September” Marklund, Andreas Kleerup, Zara Larsson, Peter Jöback och Tove Lo har en svensk musikskola i ryggen.

Så har du ett sång- och dansbarn hemma – tveka inte. Pusha hen mot ett gymnasiebeslut som, på riktigt, kan vara livsavgörande.

Att variera vardagsmaten är inte det lättaste. Hemma hos oss tröttnade vi på pasta tre dagar i rad och gjorde upp ett schema. På måndagar körde vi på färs, på tisdagar fisk, på onsdagar soppa, på torsdag något vegetariskt och på fredagar kyckling.

Smart tyckte vi – men ganska snart började protester höras från en den ena, en den andra. ”Måste vi äta den där laxen med fetaost igen?” och ”Jag är inte sugen på currykyckling, det åt vi ju alldeles nyss”.

Vi hade helt enkelt för få rätter att gå runt på.

Det här försöker vi råda bot på i veckans Söndag. Vår matreporter Johan Gunnarsson har ställt sig vid grytorna och tagit fram 12 nya, enkla och lyxiga vardagsrecept. Fyra kyckling, fyra färs och fyra lax.

Missa inte heller vår långa intervju med programledaren Pernilla Månsson Colt som just nu syns i SVT:s serie ”Husdrömmar”. Själv har Pernilla en egen dröm som hon avslöjar i tidningen.

I butik från Söndag som vanligt. Missa inte!

Om den kulturmarxistiska safarin på ­söder vill jag berätta.
Affärsidén kom till mig en efter­middag i oktober då jag satt och tyckte synd om mig själv över en öl för 29 spänn på någon­ av alla dessa bedagade kvarterskrogar på söder­malm i Stockholm. En stadsdel som delar av den svenska befolkningen har fixerat sig vid.
Alla som skriver i tidning och någon gång råkat antyda att det kanske inte är helt okej att bränna ner moskéer eller begått misstaget att förespråka en mer liberal kriminalpolitik än att invandrare ska dömas till döden eller utvisas för minsta snatteri vet hur det ser ut i mejlkorgen i dagar efteråt:
Svavelosande utläggningar om skribentens ­intellektuella kapacitet, sexuella läggning och hjärntvättade ideologiska tillhörighet. Avslutas med en obligatorisk harang om att ”Ni på Söder inte vet ett dugg om hur verklighetens folk har det i det mångkulturella experiment som det moderna ­Sverige utgör”.
I föreställningen ingår att stadsdelens population till övervägande del består av vänsterextremister, lesbianer och annat löst folk som troligen jobbar inom­ gammelmedia och som under alla omständigheter inte drar sig för att hävda att även vargar, samer och folk från Afrika har ett existensberättigande.
En myt som får sin näring på de kloaksajter där en liten grupp insiktsfulla skribenter driver teser om att Sverige såsom vi känner landet hotas att förgöras av ­feminister och muslimer som har ingått en ohelig allians. Allt för att kunna  ta makten och tvinga på pursvenska lastbilschaufförer genuskurser och halal-slaktade köttbullar.

I denna världsbild finns det inte utrymme för sanningar i stil med att Södermalm politiskt är en förhållandevis borgerlig del av Sverige där moderaterna i det senaste valet blev största parti med drygt 20 procent av rösterna.
Ölen betalades, jag satte på mig rocken och gick hem och författade en annons som publicerades på Blocket.
”Kulturmarxistisk safari på Södermalm! Journalist med bildbyline i Aftonbladet tar er med på tur till adresserna där lögnhalsarna i fulmedia breder ut sig i skattesubventionerade bostadsrätter! Endast 100 kronor!”.
Jag trodde inte att någon skulle lystra till mitt ­erbjudande. Ingen föreställning kunde vara mer ­felaktig. Nästkommande söndag hade en ansenlig mängd människor samlats på Nytorget, kulturmarxismens själva centrum, platsen där Jimmie Åkesson blev tårtad för något år sedan.

27 män och tre kvinnor, vilket i varje fall enligt min mejlkorg är en representativ fördelning mellan könen i den kategori av befolkningen som är besatt av dessa kvarter.
Första anhalten var Folkungatan 32. Här bor en bildredaktör på TV4, en latmask till poet som fick ett stipendium 1982 och en 22-årig kvinna som driver en illasinnad ­feministisk blogg.
Ett sus av besvikelse hördes då jag berättade att hon jobbar extra inom vården för att klara hyran och endast deklarerade för 97 000 i inkomst förra året.
– Och här på Katarina Bangata 24 bodde en gång Slas. I en etta på tredje våningen huserar i dag i andra hand en ung man som ibland skriver i ­Politism. Ni kanske aldrig hört talas om sajten, men det är en mycket ­farlig publikation långt ute på vänsterkanten. Det finns skäl att se upp.
Så där fortsatte jag en timme. ­Gata upp och gata ner. Publiken nickade intresserat och hummade då och då. När allt var över inkasserade jag 3 000 kronor.
Nästa söndag dök 103 personer upp, så snart är jag lika rik som Kamprad.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Yrke: Journalist.
Ålder: 50.
Bor: Södermalm.
Familj: Sonen Henry.

6 tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… springa och gömma mig.

2 Det äckligaste jag vet är …
… lappskojs.

3 Jag skrattar högt när …
… jag ser någon av Woody Allens bättre filmer.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… mänskligheten upphörde att existera.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… således.

6 Jag rodnar när …
… jag fyller år och får för mycket uppmärksamhet.

Vi sitter i en nästan folktom personalmatsal, jag och min kollega Johan Gunnarsson. Han har varit gullig nog att vänta in mitt träningspass, så klockan har tickat en bit över ett när vi kastar oss över våra medhavda lunchlådor.

Eftersom det är fredag frågar jag Johan vilka planerna är för helgen och han utbrister med en tillfredsställd suck:

– Vi ska knappt göra något alls! Det ska bli så jäkla härligt.

Lyckan lyser ur ögonen på honom när han berättar att han ska ta en ”fredagsstänkare”, innan han sätter i gång att laga helgmyset. På lördagen ska han hasa runt i shorts, spika lite på huset (Johan har ingen renoveringspanik), softa i soffan och fixa gomiddag till familjen. Det enda inbokade under hela helgen är sonens match på söndagen.

När han berättar slår det mig att han precis definierat begreppet ”lycka”, minst lika bra som lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky, professor i psykologi vid University of California och författare till bästsäljaren Lyckans verktyg (Natur & kultur).

Hon har forskat i ämnet under 20 år och konstaterar att jo, visst kan vi bli lyckliga av att gå ner i vikt, träffa vårt livs kärlek, eller vinna en massa pengar, men att känslan är kortvarig. Nyckeln till livslång lycka är att leva lex Johan: Ta vara på ögonblicken av njutning (fredagsstänkaren), att visa lite vänlighet mot andra (väntade in mig på lunchen), och att uppskatta det vi har (husfixet får ta den tid det tar).

Det finns ju de som i stället längtar efter något annat: Fetare banksaldo, flådigare jobb, snyggare kök, eller – för all del – äkta hälft.

Andra får totalnog och växlar ner. Gör en så kallad ”control, alt, delete”, en fundamental omstart, på en strand någonstans i världen. Modigt? Jajamen. Inspirerande? Visst. Och superstressande. För kanske borde jag och min familj också starta om under en palm? Tänk om det är då vi blir JÄTTELYCKLIGA?

Nej, stopp och belägg: Nöjd. Är. Nyckeln. Vilket jag ju är. Mer än nöjd, dessutom. Med man, barn, jobb.

Och riktigt, riktigt lycklig är jag över att ha lunchsällskap som väntar in mina träningspass.