Arkiv för January 2020

- Sida 1 av 1

Va? Har Daniel Craig passerat 50?!

av Söndagsredaktionen

Det är så här års tidningarna fylls med återblickar. Året som gick. Decenniet som gick. De tio största nyhetshändelserna. De bästa filmerna. De bästa låtarna. Värsta skandalerna.

Själv har jag nu nått den tid i livet då åren verkar passera med samma hastighet som lyktstolparna utmed E4:an. Och efter ett halvt yrkesliv på nyhetsredaktioner där man varje dag berättar om stora och små händelser börjar det mesta flyta samman till en grå smet. Jag blir ständigt överraskad över hur lång tid det gått sedan något hände.

Ni vet hur det kan vara.

Åfan, åtta år sedan Tranströmer fick Nobelpriset?

Va? Snart 30 år sedan Terminator 2 hade premiär?

På samma sätt blir jag ständigt förvånad över vissa kändisars ålder.

Va? Har Kylie Minogue fyllt 51? Daniel Craig också?

När man sätter alla de här siffrorna i relation till historiska händelser blir perspektiven i det närmaste hisnande.

Så här: Jag föddes 21 år efter andra världskriget. Det har alltid känts som en halv evighet. Tills jag insåg att det nu har gått lika många år sedan jag satt och garvade åt den sista säsongen av Seinfeld. Och det var ju inte särskilt länge sedan.

Eller ännu värre: Det har nu gått ungefär lika lång tid sedan min födelse som det då hade gått sedan skotten i Sarajevo, de politiska morden som utlöste första världskriget.

Från min barndom minns jag med skärpa de dramatiska tv-bilderna från Vietnamkrigets slutskede. Jag vet såklart att det var ett bra tag sedan. Men insikten om att det nu har gått lika lång tid sedan dess som det då hade gått sedan finanskraschen 1929 känns nästan overkligt. Det sena 1920-talet och den svarta torsdagen känns ju som en helt annan värld. Och det var det såklart också, men ändå inte.

Om man vänder på resonemanget blir det minst lika hisnande. Det har nu gått 30 år sedan Berlinmuren föll. Det politiska landskapet förändras i snabb takt i Europa. Det blåser starka nationalistiska vindar i många länder. Så hur ser världen ut om 30 år från i dag? Finns överhuvudtaget EU fortfarande? Hur ser Sverige ut då? Åt vilket håll har den politiska pendeln svängt 2050?

Läsare av denna tidning minns säkert när USA:s dåvarande president George W. Bush stod på en golfbana och fördömde terrorismen. Han avslutade sitt anförande med de klassiska orden: ”Kolla nu på det här slaget.” Sedan vände han sig om och drämde till bollen inför de häpna journalisterna.

Det var 18 år sedan, men det där tv-klippet har fått evigt liv på Youtube. I dag har USA en president som får Bush den yngre att framstå som ett under av sans och omdöme. Man törs knappt spekulera i vilka spår Donald Trump sätter i USA:s politiska värld. Vilka presidenter kommer att följa i hans spår? Vem styr världens mäktigaste nation om ytterligare 18 år?

Ett sista exempel: Nästa år börjar 5G-nätet att byggas. Det är det nya supersnabba mobila bredbandet som ska göra det möjligt att koppla upp miljarder smarta apparater mot internet. Det är då 28 år sedan det långsamma GSM-nätet togs i bruk. Det är ungefär lika lång tid som det gick mellan bröderna Wrights första flygning till de första passagerarflygen över Atlanten. Hur ser IT-tekniken ut om ytterligare 28 år? Vid det laget bedöms datorerna ha blivit smartare än oss människor. Vad händer med
jobben i en sådan värld? Och integriteten?

Med tanke på den skrämmande och snabba utvecklingen när det gäller teknik, geopolitik, effekter av klimatförändringar och allmän miljöförstöring ser jag framtiden an med viss tillförsikt. För även om det mesta i efterhand smälter ihop till en grå smet så kommer det sannerligen inte att saknas saker att skriva om.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min största förebild just nu…
…nä, jag har nog passerat åldern då man har förebilder.

2. Jag stör mig på …
… väldigt mycket, men mest vår gemensamma oförmåga att hantera de riktigt stora problemen mänskligheten står inför.

3. Folk stör sig på att jag…
… stör mig på så mycket.

4. Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… sommarloven på landet. Senare har det visat sig att idyllen var förgiftad av dioxiner och andra miljögifter från ett gammalt sågverk i närheten. Men det visste vi ju inte då.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 53.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

När det gäller liv och död hjälper inga sms

av Söndagsredaktionen

En person ligger skjuten på gatan.

Allt är tyst, tillståndet slumrande. En rännil av blod bubblar i snön. Fortfarande varmt och mörkt rött.

Samtidigt håller en annan på att drunkna. På en helt annan plats. Även det, liksom fridfullt. Möjligen halvt fint.

På Västerbron i blek skymning lutar sig en tredje över räcket. Händerna fryser vid järnet.

För ingen utväg finns.

I snön. Vid havet, eller broräcket.

I det ögonblicket prövas vännen.

Finns du eller inte?

I vår syn på oss själva vill vi gärna tro att vi skulle bli den som räddade.

Vi vill ha det berättat om oss. Att vi är en sån som räddar. Men sanningen är mer komplex än så.

När livet skiter sig står vi nästan alltid ensamma i en bedarrande storm. Ingen kommer. Knogarna runt järnet vitnar. Svettdroppen i pannan kanske blir den sista. Varför är det så?

Det handlar delvis om en mobil.

Den som står på bron hör brummandet från fickan, välmenta sms som strömmar in. I bästa fall prydda av hjärtan. Nån bryr sig. Tanken är god.

Men när kniven är framme och kvinnan trycks mot väggen av sin misshandlande man hjälper inga sms. Inte heller är den som sakta sjunker mot havets botten förtjänt av ett: ”Hallå, hur går det?”

Vi människor behöver lära oss att skilja på icke akut fara och akut fara.

Nyligen befann jag mig i akut fara. Egentligen en eskalerande sådan som jag försökt berätta om. Och fått förståelse för, via sms med hjärtan.

Men när det jag fasat för inträffade fanns ingen där.

Det hade kunnat kosta ett människoliv.

Visst, det kanske är mitt fel. Jag borde varit tydligare.

Men hade det hjälpt?

Det är jag inte så säker på.

Jag tänker på alla de gånger jag själv vilat i självbelåtenhet och bedrägeri. Jag har själv varit den som lagt undan telefonen med en känsla av att jag funnits där. För jag sms:ade ju ett hjärta.

Frågan kvarstår: bryr sig människan på bron?

Svaret är så jävla nej.

För när det gäller liv och död hjälper inga sms. Inte tusentals. Eller alla i världen.

Bara en sak fungerar: Att finnas där.

Lyft sakta bort två frusna händer från järnet.

Bara finns.

Jag vet inte om det är sociala medier som gör oss blinda och handlingsförlamade. Men jag ser hur flöden fylls med smärre problem som målas upp som så stora att vi missar den som håller på att förblöda.

Den kollektiva kollapsen inför livets allvar skrämmer mig.

Man vill inte lägga sig i, inte vara i vägen. Man skickar ett sms och köper sig fri.
Vi har alla ett ansvar att tänka om. Och faktiskt bli de goda människor vi så djupt tror att vi är.

Mellan en förskolehämtning och en middag som behöver fixas drar vi av oss vanten och skickar ett hjärta till vännen i nöd.

Så. Jag har brytt mig. Gjort nåt.

Sen går vi hem nöjda med oss själva.

Vi fortsätter med livet, omedvetna om att hjärtat som precis skickades kanske blir det sista mottagaren ser innan tillståndet slumrar i en snöhög.

Det hade inte behövt vara så.

Men för att kunna ändra något på riktigt måste vi sluta förenkla våra hjälpinsatser.

En riktigt hjälte ifrågasätter inte. En riktig hjälte skickar inte bara ett sms.

Hen lyssnar på allvaret och gör det som behöver göras.

Min uppmaning till dig: bli en hjälte.

Gå inte förbi. Skicka inte ett sms.

Sätt dig i bilen och kör.

Finns där.

Det räddar liv.

4x tankar i mitt huvud:
1. Om jag satt i riksdagen…
… skulle jag förmodligen somna. Långa, kontraproduktiva dialoger gubbar emellan kan göra vem som helst trött.

2. Jag skäms över…
… att jag inte är lika julig som för tio år sen. Större delen av krimskramset dammar nu i källaren. Inte för att less i more, utan för att jag helt enkelt tappat den överenergiska jul-ådran.

3. Min ovanligaste vana…
… är att jag köper asmycket mat från Mathem. Häromdagen frågade min dotter varför jag har 14 paket pasta i skåpet. Den frågan har inget logiskt svar.

4. Jag skulle vägra äta…
… insekter även om det nu påstås vara framtidens mat. Dessutom aldrig ett kokt ägg, där går gränsen för vad man kan begära av en människa.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 47.
Familj: Tre döttrar och katten Svea.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Om jag dör vill jag bli en härlig chatbot

av Söndagsredaktionen

Det kan finnas ett liv efter detta. Men, det är inte för mig.

Vi tar det från början. Föreställ er detta: Det är en kall, grå höstmorgon. Enstaka förvirrade löv virvlar runt på cykelbanan. Tum­vantarna håller hårt om styret och meteorologen pratade om risk för halka på radion i morse.

En sekund för sent ser jag den. En lastbil kommer farande från en tvärgata. Den har en spraymålad örn längs sidan. Örnen har ut­bredda vingar och bär ett byte i den brandgula näbben. Cykeldäcken slirar, meteorologen hade rätt och lastbilen kommer allt närmare.

Livet borde kanske passera revy.

Jag borde tänka på mina barn, på hur mycket jag älskar min mamma eller på när jag gifte mig.

Men jag tänker på en dokumentär på SVT play. Den handlar om det tekniska geniet Eugenia Kuyda, vars bästa vän Roman plötsligt dog i en olycka. De hann aldrig säga hejdå till varandra och sorgen var enorm. Hon kunde helt enkelt inte tänka sig ett liv utan Roman.

De allra flesta av oss får lära sig att leva med saknaden när den vi älskar går bort. Men Eugenia vägrade och beslöt att återuppliva honom i digital form.

Hon kokade ihop alla deras tio tusentals sms och lärde ett neuronnät att kommunicera som Roman. Hon lät algoritmerna skapa en digital vän, en så kallad chatbot, som via mobilen ­pratade precis som Roman.

– Jag kan sms:a honom när som helst och han svarar med samma jargong som när han levde, säger hon.

Jag tänker på det här precis när jag är på väg att krascha in i lastbilsdörren. Jag är nämligen gift med ett tekniskt geni och risken är stor att han skulle göra precis samma sak med mig om jag dog här och nu.

Men, och här vill jag verkligen lägga in mitt veto, jag tror inte att det är en bra idé. Jag scrollar snabbt igenom de senaste sms:en i minnet.

Tyvärr är det inga direkta kärleksförklaringar jag sänder till min man.

”Köp mjölk!”, ”Var la du Alvedonmåttet, eller vad det heter?”, ”Barnen har väl galonisar i dag?”.

Det är korta kärnfulla uppmaningar skrivna helt utan inlevelse eller känslor. Det är så långt ifrån ett kärleksbrev man kan komma.

Jag låter minst sagt som en digital diktator. En chatbot baserade på mina sms till min man skulle bli en mardröm.

Barnen skulle växa upp med ett mobilbaserat mammamonster och min man skulle till slut ­bara minnas mig som en despot som var ­besatt av att någon – vem som helst – köpte mjölk.

Jag bromsar, däcken slirar men får fäste och stannar en ­decimeter från lastbilen. Jag stirrar rakt in 
i den målade ­örnens öga och noterar att den bär en
liten mus i näbben.

Jag skickar ett sms till min man. Det är över­svallande gulligt med mängder av kärleks­förklaringar.

Jag bestämmer 
mig för att jag kan förändras.

Ska jag dö så vill jag i alla fall bli en härlig och gullig chatbot.

Sekunden efter brummar mobilen till.

”Köp 
mjölk! Har 
du sett min
laddare?”

3x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar tänker jag…
… äntligen! Jag älskar att sova och förstår mig inte alls på dem som sover så lite som möjligt för att vara effektiva. Det är livsviktigt att sova, det säger alla forskare. Jag lyssnar mer än gärna på dem.

2. För att imponera på mig…
… kan du spela ett instrument. Vilket som helst faktiskt.

3. När jag blir pensionär ska jag…
… läsa böcker och äta sju sorters kakor varje dag.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

Ingen är unik – varken du, jag eller kändisarna

av Söndagsredaktionen

Jag bryr mig inte om människor.

Åtminstone inte på samma sätt som alla andra tv-tittare, bokläsare, radiolyssnare och sociala medier-användare i det här 
 landet verkar bry sig om människor.

Jag tycker att Sommar i P1 är den sämsta skit som någonsin förpestat radiovågorna.

Jag skulle aldrig frivilligt få för mig att titta på Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö, Berg flyttar in, Så mycket bättre eller något annat intellektuellt svart hål där kända och halvkända människor tvingas sitta och dramatisera fram något högst alldagligt mörker i sitt förflutna som ska skänka dem åtminstone ett litet skimmer av djup och mänsklighet.

Jag har aldrig läst en biografi jag tyckt om, inte ens om folk jag uppskattar och respekterar.

Kanske är det att kända människor – några andra möter man aldrig i biografiska radioprogram, böcker eller tv-format – faktiskt sällan upplevt något verkligt intressant.

Kanske är det att alla deras historier om då 
filtreras genom ett framgångsrikt nu, att kriser och motgångar alltid är dramaturgiskt eleganta snubbelstenar på den utstakade vägen mot framgång och lycka. Att vi nästan aldrig får höra dem som hade en motgång – och som det fortsatte gå dåligt för. Dem för vilka det aldrig blev bra.

Kanske för att det är en så olidligt icke-unik sak att vara människa.

Jag vet att det här är en impopulär uppfattning 
i dessa dagar, men vi människor är oss faktiskt ganska lika. Överallt på jorden, över alla tider. Ingens bakgrund är speciell. Nästan ingens liv 
utmärker sig över huvud taget.

Faktum är att de flesta av oss under hela våra liv inte upplever en enda sak som inte med minimal variation delas av hundratusentals eller miljontals andra människor.

Varje historia om en persons bakgrund kommer definitionsmässigt att vara en så andefattig uppräkning av i stort sett alldagliga händelser att de enstaka enskildheter som skulle kunna vara intressanta drunknar i flodvågen av själv-
klarheter.

Vi har vänner och antagonister, vi retas och 
blir retade, vi växer upp, vi går i skolan, älskar och får våra hjärtan krossade. Vi väljer väg i livet eller får den vald åt oss, bildar familjer, arbetar, försöker hitta balans i kropp och själ, försöker 
leva och överleva.

Vi har våra drömmar, vi har våra sorger, våra kors att bära.

Det behöver vi inte förklara för varandra.

Det är underförstått när vi möts.

Hej, jag heter Niclas och har blod i ådrorna. 
Jag andas luft. Jag sover på nätterna.

Behöver jag aldrig säga.

Vi vet. Vi är samma.

Kanske är det ännu enklare.

Förmodligen.

Förmodligen är det bara så att cv-samhällets 
biografiska fascination missar hela poängen.

En människa är inte summan av sina 
erfarenheter.

Hon är inte vad som hänt henne, utan vad hon gör.

Inte hur hon behandlats, utan hur hon 
behandlar andra.

Inte var hon varit, utan vart hon ska.

Våra namn och historier smulas sönder av tiden, snabbare än vi egentligen vill kännas vid. Liv flammar upp som små plötsliga bloss i en evig natt och är lika plötsligt borta.

Men den värld vi varit med 
att skapa består.

Så hur ska vi leva med 
varandra?

Hade några stjärnor pratat om det på ett slott hade till och med jag tittat.

 

3x tankar i mitt huvud…
1 Jag drömmer om att jobba som …
… den som hittar på nya Lego-konstruktioner, i en… Lego-fabrik? Jag är osäker på detaljerna.

2 Jag gnäller oftast på …
… att jag aldrig får vara ifred.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… vid något enstaka tillfälle faktiskt dricka sprit som om det var vatten.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB