Arkiv för October 2019

- Sida 1 av 1

Mitt andningshål är inte direkt ett spa

av Söndagsredaktionen

Ord som slempropp, barnbeck eller pysventil hade aldrig korsat min väg innan jag blev mamma.
Och ordet egentid existerade inte alls. Tiden bara fanns där, den tickade på, långsamt ibland och snabbt ibland.
På helgerna låg tiden framför mig som en ocean av möjligheter. Tiden var en tjock morgontidning, en kanna varmt te och inga planer framåt.
I dag, åtta år och tre barn senare, blir jag provocerad av tjocka morgontidningar. Nu dricker jag kallt te, skannar rubriker samtidigt som jag försöker mata tvååringen.
Men han vill inte äta, han vill kasta mackor på sina storasyskon. Dessutom måste han av obegriplig anledning just nu ha cykelhjälmen på medan han äter.
– Lälmen! På! hojtar han och pekar på sitt huvud med en kladdig liten hand. Det blir smör i håret, på bordet, på hjälmen.
En enkel frukost efterlämnar ett slagfält av halvdruckna mjölkglas och mackbitar.
Men frukosten får stå kvar eftersom tvååringen plötsligt ska gå ut, naken sånär som på gummistövlar och en smörig hjälm.
Han tar tag i min kjol och drar mig mot ytterdörren.
– Gå ut! Leka parken!

Men jag har funnit en oväntad oas mitt i kaoset.
Det är en grön oas, kan man säga. Kärlen är ju i alla fall målade i en grön nyans.
Här råder ett lugn. Det är ordning och reda. Eller, tja, det ligger en del skräp på marken men det behöver man inte titta på.
Hit kommer människor för att jobba metodiskt och i tysthet. Med lite god vilja kan man kanske säga att en känsla av mindfulness fyller platsen.
Men okej, det är inte ett spa direkt. Mina gränser för lyx har minst sagt förflyttats sedan jag blev mamma. Nu nöjer jag mig alltså med en stund på återvinningsstationen. Jag njuter av att sortera kartonger och plast. Jag njuter av att tänka klart en tanke och av att inte behöva tänka alls.

Men så slår det mig när jag står där med filmjölk droppande längs underarmen. Snart kommer jag återigen att äga all min tid. Barnen växer, de blir stora, det går fort.
Snart kommer ingen vilja ha min hjälp för att trä på galonisar eller för att få alla fingrar att sitta rätt i vanten.
Ingen kommer behöva mig för att bre mackor eller läsa läxor. Ingen kommer krypa upp i mitt knä för en kram.
Vår säng kommer kännas stor och ödslig när inte tre barn sover där.
Jag kommer att kunna läsa morgontidningar i oändlighet och dricka te som är så varmt att jag bränner mig. Jag kommer att kunna tänka klart otaliga tankar och jag kommer ha så mycket tid att jag inte vet vad jag ska göra av den.
Men jag kommer inte att uppskatta det.

Jag kommer i stället att sakna en liten kladdig hand som sträcker sig efter mig – och den lilla personen som blir fullkomligt nöjd när jag tar den.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… förvånas över att jag odlar brännässlor i en pallkrage på tomten.

2 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… hojta. Alltså, jag skäms varje gång. Det måste vara åldern.

3 Det vackraste ord jag vet är…
… klapperstensstrand. Det är roligt att säga och dessutom väldigt fint.

 

Veckans krönikör

Namn: Karin Herou.

Ålder: 36.

Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.

Bor: Bagarmossen i Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Vänta inte – det kanske inte finns något senare

av Söndagsredaktionen

Finns det verkligen rätt ögonblick att ta farväl? Existerar verkligen den skåra i tillvaron då ett slutgiltigt avsked är det enda rimliga, likt ett konserverat vakuum dit känslorna aldrig lyckas nå?

Det brukar påstås att var sak har sin tid och plats, men det skulle ju inte vara här och nu. Om jag ens hade föreställt mig den här stunden så hade jag instinktivt placerat den mycket längre fram i tiden. Det är inte ens säkert att jag skulle vara närvarande, tidens tand gnager ju ner oss alla, men min inre bild bestod ändå av ett mer lågintensivt vemod. Grå tinningar, trasiga höfter och diskussioner om tjänstepensionen. Inte av trasiga jeansknän, sotarmössor, en ryggkutande skara som snarare befinner sig i livets sensommar än dess mörkaste höst eller att Erik Hassle och Anders Wendin skulle sjunga dig till ro
i den eviga vilan.
Från det svartvita fotografiet ler du, sådär som du brukade göra. Lite trotsigt, men fyllt
av nyfikenhet och värme, där du står omgiven av prudentligt knutna kransar, vänligt skrivna hälsningar och blomsterarrangemang. En ögonblicksbild från någonstans i världen där du ser alldeles tillfreds ut. Som att du hade fångat stunden innanför tröjan och värmde den nära bröstet. Bevarat den tills sämre stunder uppenbarade sig, för de gör ju alltid det.

Det finns en bitterhet och sorg i att det här blir det sista jag ser av dig. Att mitt farväl sker i en kyrka omgiven av mestadels främlingar, men ändå några vänner. För även om vi under senare år gled ifrån varandra, du hade din karriär och ditt liv och jag hade mitt, så fanns det alltid ett senare. En tanke om att vårt dobranoc, som vi brukade säga, bara var en lyckönskning i periferin tills vi sågs nästa gång. Inte en ändpunkt från vilken det inte finns någon återvändo.
När jag nåddes av nyheten att du lämnat livet bakom dig skrev jag via mina sociala mediekanaler att det finns så mycket jag vill berätta, men att det fick bli vid en senare tidpunkt. När tillfället kändes rätt och då den klusterbomb som briserat inom mig hade avtagit i styrka.

Då skulle jag förklara för världen hur mycket du har betytt för den människa som är jag. Hur vi under de viktiga tonåren var närmast oskiljaktiga, hur vi växte upp och utvecklades tillsammans, hur begåvad du var och hur du fortsatte att bygga på begåvningen tills också världen visste om det. Om hur vi satt i ditt vardagsrum och lyssnade på Bon Jovi, Queensrÿche, Europe, Thin Lizzy eller Faith no more i högtalare som var större än min säng – så här i efterhand är jag ledsen för att din mamma tvingades utstå decibel-
nivåer som svensk lagstiftning i dag förbjuder – alla våra hyss, upptåg, Rättvisans män på SVT på söndagkvällar, cowboykäk och hur du envist försökte uppmuntra mig till att bli bättre på bas så att vi kunde spela ihop på allvar.
Om just här och nu är rätt tillfälle för detta vet jag inte. Men lika lite som att stunden då jag stod vid ditt porträtt med sorgen och frustrationen bubblande i magen var den objektivt korrekta så har din hastiga bortgång lärt mig att vi måste ta tag i ögonblicket när det uppenbarar sig. Att inte vänta, för senare kanske aldrig kommer.

Dobranoc, min kära vän. Kanske ses vi nån gång när tiden har krökt sig och dimensionerna mött varandra igen.
Då ska jag ta farväl på riktigt. För du är inte värd något mindre än det.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Motivering? Behöver du ens fråga så har du inte fattat någonting.

2 Folk stör sig
på att jag …
… har en tendens att stänga in mig och vara otillgänglig. Introversionen är ett rött skynke mot tillvaron jag troligtvis kommer bära med mig hela livet.

3 Jag stör mig på att …
… defekter likt elsparkcyklar erbjuds helt öppet till människor som inte kan hantera den upplevda frihet dessa mackapärer innebär. Förinta genast. Eller reglera fanskapen i alla fall.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till …
… är de stunder jag fick besöka ovanvåningen på farmors hus i Läckeby. Det finns stoff för en hel krönika där. Vi får se om jag får skriva den också.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46.
Familj: För närvarande under utökning.
Bor: I lägenhet i Vasastan i Stockholm.
Yrke: Bildredaktör och skribent på
Aftonbladet.

Den egna sanningen är inte alltid den enda

av Söndagsredaktionen

It must be a bloody small sticker”, säger sjuåriga kusin Mia från Australien samtidigt som hon inspekterar min dotters finger.
Mia ser inget klistermärke. Inte ens ett litet. Men hon tittar länge och noga, vrider och vänder på fingret.
Till slut konstaterar hon: Nej, det finns inget klistermärke. Du ljuger!
Min dotter, som är 4, insisterar:
– Yes, I have a sticka!
Förnärmad och besviken promenerar hon sedan raskt ut ur rummet och in i köket där vi vuxna sitter.
– Mamma, Mia säger att jag inte har en sticka i fingret, fast jag har det.
Hon hoppar upp i mitt knä. Tårarna rinner längs kinderna.
Kusin Mia kommer efter:
– Jag har kollat och hon har inget klistermärke på fingret. I promise, she is lying.

Jag, barnens australiensiska pappa och hans släktingar, har precis avslutat en högljudd
diskussion om skillnader och likheter mellan Sverige och Australien. Om vad som är bättre och sämre i de olika länderna och i ländernas olika samhällssystem.
Det är en evighetsdiskussion under den här perioden i mitt liv, tjafset om vilket land som är bäst pågår för jämnan.
Och precis när ännu ett samtal är i gång kommer barnen som är ett resultat av våra olika
världar in i rummet. Och känner sig förrådda av varandra. De förstår varandra lika lite som vi vuxna förstår varandra.
Båda barnen har varit ärliga. Bägge har tolkat situationen rätt utifrån sitt perspektiv. Ändå blir det fel.
Samma situation råder vid vuxenbordet. Jag har rätt. Och det har australienarna också.
Men det blir fel. Perspektiven är för olika.
Barn med olika språk och olika kulturer integrerar på samma sätt som vuxna. De utgår ifrån sin verklighet, sin sanning. Sin värld.
Och den är ju sann, ju.
Men det betyder inte att den andres behöver vara fel. Men det blir fel.
Mia hade rätt, klistermärke heter sticker på engelska. Och i Australien uttalas sticker med
a på slutet, alltså ”sticka”.
Min dotter hade rätt. Hon vet inte att det svenska ordet sticka heter ”splint” på engelska, så hon använder det näst bästa alternativet, det vill säga: det svenska ordet ”sticka”.
Resultatet blir en kulturkrock, där fokus flyttas från stickan i fingret till att: ”Du ljuger”, ”Du har fel.”

Jag tänker ofta på den här händelsen, som nu ligger många år bakåt tiden. Den är bra, för den gör världen begriplig. Den har lärt mig att förstå varför människor med olika erfarenheter och från olika delar av världen, kan ha en annan sanning än den jag uppfattar som självklar.
En annan uppfattning, som utgår från andra erfarenheter, behöver inte vara fel bara för att den inte passar in i den världsbild som är sann för mig.
Det slitna uttrycket: Två sidor av varje mynt, försöker förklara samma sak fast på ett annat sätt.
Många uppfattar världen som orolig just nu. I ett sådant läge kan det vara värdefullt att reflektera över att den egna sanningen inte alltid är den enda sanna versionen av verkligheten.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… hur skönt det ska få bli att sova.

2 För att imponera på mig…
… behöver man vara ärlig och ha en moralisk kompass.

3 Jag är besatt av…
… ingenting just nu.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 47.

Familj: Tre döttrar, varav två vuxna,
och en katt.

Bor: Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

När vår dröm var inom räckhåll fegade jag ur

av Söndagsredaktionen

Det var ett så kallat wow-ögonblick. Vi gjorde alla ögon stora som tefat. Leenden från öra till öra. En känsla av nu eller aldrig.
Vem som helst hade sagt ja till den bådårande valpen. För det var den. Bedårande.
Lagom lurvig, precis som en italiensk tryffelhund ska vara. Vit päls med två brunsvarta fläckar på ryggen och runt båda ögonen. Därav namnet: Zorro.
Vi hade planerat och väntat länge. Det var precis en lagotto romagnolo vi ville ha, en ras som hade en ”självständig karaktär” men var familjekär,
balanserad och lättlärd. Dessutom var just Zorro uppfödd på en stjärnkennel vid Medelhavet. Idel prisvinnare i släkten utifall det skulle planeras valpar.
Och nu hade vi fått ett mejl om ett erbjudande. Zorro kunde bli vår och det redan om tre veckor.
– Ja, men…
Och det är just här som berättelsen tar en annan vändning än den som tidigare varit så självklar för två i familjen.
Det sägs att de som kommit en bit in i medelåldern kan njuta av livet på ett sätt som andra inte kan. De flesta har utflugna barn, ekonomin spirar och de kan ta beslut som de tidigare aldrig vågat. Unna sig dyrare viner, gå kurser och agera mer tveklöst.

Det finns andra också. De som väldigt ofta börjar meningar med en tveksamhet. Ett ”ja, men” i stället för ett ”visst!”. Oklart om det är åldersrelaterat eller könsbaserat men ändå … jag är där. Jag har blivit gubbe.
När just jag – som tillsammans med dottern varit den som mest tjatat om att utöka familjen med en hund – plötsligt inser att drömmen skulle kunna bli verklighet, då fegar jag så klart ur.
”Jamen, jag ska ju kanske operera knät nu i höst…”, ”Jamen… är det inte bättre strax före sommaren…”, ”Jamen, ska vi verkligen ha den stackars hunden på dagis?”
Och så: ”Står det att han redan är elva veckor och 14 när vi får honom? Vill man inte ha en åttaveckors? Är inte 14 veckor … gammalt?”
Dottern börjar då också inse att hundens bebistid kan bli i kortaste laget. Och efter en urladdning från hustrun som försvinner ut och powerwalkar med grannen sjunker jag, min vana trogen, ner i tv-soffan. Ja, jag sitter där ganska ofta och länge. När den var ny sa jag att det var för att den måste sittas in, det är sju år sen.
Skräckslagen sitter jag nu där och tänker på hunden som jag propagerat för i flera år. Och som vi skulle kunna ha hemma om tre veckor. Om det inte var för ett enda problem.
Jag har blivit en gubbe. En sån som sätter sig på tvären. En nej-sägare som tycker att spontana fester och resor, om än bara till andra sidan stan, väl ändå är väl förhastade. En sådan som i unga år hoppade fallskärm för att det såg kul ut, men som nu ser all spontanitet som ett hot.
Det är ju inte klokt.

Frun kommer hem efter snabbpromenaden och en stund senare är det släckt i båda sovrummen. För ett ögonblick blir det skönt tyst i lägenheten, men jag kan ändå inte njuta av stunden där i min insuttna del av tv-soffan. Något stör mig och till slut inser jag att det är jag själv som skaver.
När blev jag en surgubbe?
Jag försöker intala mig att det är en styrka att kunna stå emot, och är lite förvånad att inte hustrun också inser att tiden inte är den allra bästa.
Men när är den det? Jag känner mig som en svikare. Hur ska jag kunna se min familj i ögonen om det inte blir någon hund alls till sist?
På vägen till sovrummet tycker jag mig se dotterns blå valpkoppel i en korg i hallen.
Nånting säger mig att det här är långt ifrån klart.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu …
… Tilde, sju månader. Målet är att göra andra glada med samma självklarhet som hon.

2 Folk stör sig på …
… att jag tuggar tuggummi på hög volym.

3 Jag stör mig på …
… Trump, min gymdisciplin och brf-grannar som inte tar bort ludd från torktumlaren. I den ordningen.

4 Ett barndomsminne
jag återkommer till …
… när jag, överlycklig, fick min första gädda. Den var bara snäppet större än en Parkerpenna, men hamnade ändå i stekpannan.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 58.

Familj: Gift, tre barn,
tre barnbarn.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Carl Sköldbäck
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB