Arkiv för June 2019

- Sida 1 av 1

Jag gör uppror mot er fjäskiga franska

av Söndagsredaktionen

Jag säger fel. Som så många gånger förr. Har inte läst franska på gymnasiet. Men det är inget jag får skylla på. Nej, bortförklaringar godtas ej. Det har jag minsann fått lära mig. När det gäller det franska språket ska alla uttala alla ord korrekt. Som vore vi uppvuxna på croissanter. Hur säger man förresten croissanter på rätt sätt, utan att låta alltför angelägen? Jag vill ju ha den där oberörda lätt dästa tonen i uttalet. Vila lagom länge på vokalerna.
– Det heter faktiskt chattånöff dy papp!

Ja, det heter tydligen så. Ett dyrt franskt rödtjut kan inte uttalas på något annat sätt. Det går ju bara inte. Jag blir rättad av en vän med belåten min, men säger fel nästa gång ändå. Yves Rocher är ett skönhetsmärke och jag går bet på en gång.
– Du menar ivv råché, säger vännen.
Det är en annan vän den här gången men minen är lika belåten.

Min nästan tvångsmässiga oförmåga att lära mig det franska uttalet får mig att känna mig som en förrädare. En motståndsman. Vive la révolution!
Och faktiskt, är jag inte lite mer fransk i mitt sätt att vara när jag uttalar franska viner med omisskännlig svensk brytning? En nonchig, självförhärligande fransman. Det är jag!

På semestern i Nice får jag beröm för min klänning. Servitören tycker den är très stylée och frågar vad jag heter. Veronica, svarar jag. Ah, Verånick! utropar servitören. Jag kommer mig aldrig för att rätta honom. Jag säger aldrig: ”Nej, jag heter ’Veråånica’.” I Frankrike bekymrar man sig inte över uttal. I Frankrike blir allt franska. Min kompis Johanna får heta Joanne. Sen är det inget mer med det.

Så hör upp: Jag är bara som fransmännen när jag uttalar allt på svenska. En svensk fransman. ”Tjenare Daniel” ska jag säga nästa gång jag träffar en fransman med det namnet. Inget fjäskigt danjell här inte.

Men det gnager i mig ändå. Gillar inte att bli rättad. Förstår inte heller reglerna. Om vi måste uttala franska ord på renklingande franska – borde inte det gälla andra språk också? Borde vi säga Twitter, som ju är en produkt från USA, med anglosaxiskt uttal och borde vi inte säga ouber när vi beställer en uber?

Magnus Uggla berättar i sin självbiografi ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scen” om sin pappa som arbetade med varumärken och kanske just därför var petnoga med hur saker och ting skulle uttalas. Hemma hos familjen Uggla skulle man säga Michlään om däckföretaget Michelin men även Pållarojd om Polaroidkameran. I en rolig scen skriver Magnus om när han stolt ska berätta för klasskompisarna att han har läst Tintin. Han älskar Tintin. Genast blir han utskrattad: Täntän! Han kallar Tintin för Täntän! Ja, men varför inte? Jag kan uppriktigt respektera Magnus Ugglas pappa för hans principfasthet som gällde ALLA uttal, det är ett förhållningssätt jag i alla fall kan förstå.

En solig dag i maj blir det min tur. Vi träffas på en uteservering, det är en av de där första riktigt varma vårdagarna och stället är knökfullt med kaffedrickare. Min vän har varit och shoppat nya kläder och smink. Hon tar upp ett puder och visar, jag ser att det är från Lumene, ett finskt märke.
– Jag gillar verkligen Lymänn, de är inte så dyra heller, säger hon och det franska uttalet är så påtagligt som det bara kan bli.
– Du menar Looumänne, säger jag med överdriven finsk brytning.
Och med mycket belåten min.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1. Innan jag somnar tänker jag på…
… jobbet.

2. För att imponera på mig …
… ska man helst inte försöka imponera alls.

3.  Jag är besatt av…
… fryst mango.

4.  Senast jag lärde mig något nytt…
… var för två timmar sedan. Innan dess visste jag inte att när celler delar sig och blir till människor så är det anus som skapas först!

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Liten och gullig.
Bor: Utanför tullarna i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Jag har förvandlats till en grinig gubbe

av Söndagsredaktionen

Det började inte, som det heter i den gamla Mikael Wiehe-visan, som en skakning på nedre däck utan snarare som en smygande krusning längs med ryggraden. Obemärkt och diffus till en början, men sen desto mer gripbar och tydlig.
Hur ska en annars beskriva en försiktig förskjutning av en individs attityd till omvärlden och dess invånare? Du vaknar liksom inte upp en morgon, till pukor, stråkar och fanfarer, och inser att om inte det skal som omger vardagen har förändrats, så har i alla fall din egen inställning till den gjort det. Ett lager har skalats bort, ett annat har byggts på. Ännu en bock i kanten på det ständiga renoveringsprojekt som är ett mänskligt liv.

För det är väl så med förändringar, speciellt de som får anses vara mindre planerade och högst omedvetna. De kryper sig på. Likt de där vattendropparna som till slut får kruset att rinna över; var för sig är de betydelselösa men i massan finns en kraft som kan vända allt upp och ner.

Så här mitt i medelåldern (jag fyllde trots allt 46 år så sent som i fredags, tack så mycket) har jag tvingats förlika mig med det uppenbara:
Jag är på väg att förvandlas till en grinig gubbe av trumpnaste slag. En knarrig man-som-heter Ove-typ, en vän av ordning-figur som egentligen bara är en halv förargelsegrad ifrån att börja skriva ändlösa insändartirader till lokaltid-ningen och kräva bot och bättring av mina aningslösa medmänniskor. Helst omedelbart, men nyss går bra det också.
För det är faktiskt så. Rattsurfare, bredd-gängare, elscootermarodörer, helgrenoverare, fimpkastare och trottoarcyklister – ni stör mig. Den stora massans benägenhet att behandla det offentliga rummet som om det var skapat för dem och just dem allena ger mig stressutslag på örsnibbarna. Och nu tänker jag inte ta det med en knuten näve i fickan och buttra lågfrekvensgrymtningar längre. Vreden är lössläppt. Och Gud nåde den som väcker denna bubblande vulkan.
Allt detta bottnar naturligtvis i just den förändring hos mig själv jag beskrev här ovan. Jag är knappast så naiv och aningslös att jag ämnar sälla mig till ”allt var bättre förr”-skaran och se samhällets evolution som järtecken på civilisationens kollaps, lika lite som jag tror att jag plötsligt ska vakna till tonerna av sju änglars basunstötar samtidigt som apokalypsens fyra ryttare ystert skrittar fram över junihimlen. Det är inom mig regressionen har skett, snarare än i omgivningen.

Härförleden diskuterade jag just det med en klok vän. Positiv och peppande som hon är tyckte hon att jag skulle sluta störa mig så otroligt mycket på andra människor och
i alla fall överväga att prova att carpa dagen och dess utmaningar med större tålamod. ”Det kommer inte döda dig”, sa hon. ”Vem vet, innan du vet ordet av kanske du till och med klarar av att gå till affären utan att få en ministroke?”
Jo, det förvisso. Men sådant skulle kräva en större dos mindfulness än jag är villig att uppoffra. Jag är helt enkelt inte beredd att bryta nedstigningen
i gubbgrinighetens gruvhål riktigt än. En dag kanske jag är det, men till dess nöjer jag mig med att citera den store filantropen Charles Bukowski:
”Jag hatar inte människor, jag mår bara bättre när jag inte är omgiven av dem.”

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… frilansande livsnjutare. Efter mer än 22 år på samma arbetsplats skulle jag nog må bra av lite lösare tyglar i vardagen. Nån som vill värva mig?

2  Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulat av det tamaste slag. Tyvärr försvann Putte tämligen snabbt och byttes därför ut mot en individ av samma art – som också hette Putte. ”Tvåan” blev däremot den sista.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… få för mig att förvara en omfattande samling vinylskivor och demo-kassetter i ett källar-förråd. Naturligtvis blev det inbrott där och alla de dyrgripar jag samlat på mig under tonåren och senare försvann.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46 år.
Familj: Utspridd och ofta väldigt saknad. Bor: I hyreslägenhet i Vasastan, Stockholm. Yrke: Bildredaktör och skribent på Aftonbladet.

Vem rapporterar om coola kvinnor?

av Söndagsredaktionen

Just nu: skjutning.
Därefter: Donald Trump. Sport. En våldtäkt.
Ännu en skjutning, ännu ett mord. Och så vidare.
Där någonstans försvann kvinnorna, igen.
Sveriges befolkning består till hälften av kvinnor (jo, det är faktiskt sant), men journalistik som engagerar kvinnor har aldrig haft så liten plats i våra nyhetsflöden som nu. År: 2019.
När kvinnorna är med? Ja, då är de: våldtagna, mördade, någons fru, någons mamma. Och så vidare. Bestämmande gubbar och unga, muskulösa killar som gör ”måååål”, i ännu en fotbollsmatch, finns det dock gott om. Gubbar i kostymer, gängskjutningar och killar på fotbollsplaner anses vara viktiga nyheter.
Speglar detta vår verklighet? Naturligtvis inte.
Enligt BRÅ mördades fler personer på 1990-talet än i dag. Mer än 30 procent av alla som spelar fotboll i Sverige är kvinnor. Gubbar som bestämmer, ja där ligger världen fortfarande beklämmande långt efter. Men över lag, vill jag hävda att medias rapportering speglar en verklighet få kvinnor kan känna igen sig i.
Det finns bara en sanning som speglas i flödet – och den sanningen  handlar om en enda sak: Sverige är långt ifrån jämställt.
Fortfarande.

Min 15-åriga dotter älskar fotboll. Hon tränar minst fyra gånger i veckan och hon är en riktigt bra fotbollsspelare. Men var finns hennes förebilder? Inte i media i alla fall. Nej, hon vill inte bli Zlatan. Hon kan aldrig bli Zlatan. För hon är tjej. Däremot matas hon ständigt med nyheter av vad kvinnor kan bli, enligt media. Det vill säga: mördade, våldtagna, någons fru.
Sverige är ett fantastiskt land. Många bra saker, initierade av coola, starka kvinnor sker varje dag. Men var kan min 15-åriga dotter läsa om dem?
Greta, i all ära. Hon är ett mirakulöst undantag. Som diverse manliga politiker för övrigt ägnat sig åt att bespotta. Men jag menar nyanseringen. Det vardagliga. Viktningen av rapporteringen. Och det faktiska förhållandet. Förutom att få kvinnor får ta plats på nyhetssidorna, i egenskap av att de gjort bra saker, är även journalistik av den typ som många kvinnor vill ha, skrämmande underprioriterad i flödet. Många av oss vill kanske läsa om dagissmittor, hur en mamma med adhd får ihop sin vardag, hur det är att vara ensamstående med fem barn. Och så vidare.
Den typen av artiklar är oftast förpassad till bilagor och magasin – som detta – som allt färre köper, eftersom våra nyhetsvanor förändrats.

I nyhetsflödet, på nätet, finns inga artiklar om den ensamma mamman – trots att tiotusentals fler berörs av en sådan artikel jämfört med en artikel av slaget: Misstänkt skjutning i natt. Självklart ska vi skriva om skjutningen.
Men var finns nyansen, den berörande och igenkännande journalistiken, som angår så många? Antalet tjejer och unga kvinnor som läser nyheter sjunker. Det är en farlig utveckling, men inte svår att förstå. Det finns inte mycket för dem att läsa.
Framför allt inget de känner igen sig i.
Jag vill återgå till min dotter. Hon vill inte läsa om killar som gör ”måååååål”.
Hon vill läsa om tjejer.
För tjejer gör också mål.

 
4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu …
… är inte bara nu, utan alltid: alla de tusentals, underbetalda sjuksköterskor som varje dag kämpar  för att upprätthålla en värdig vård.

2  Folk stör sig på …
… att jag är ärlig och rättfram.

3 Jag stör mig på …
… att åsikter i dag ofta jämställs med fakta. ”Jag tycker.” ”Okej, men fakta visar att….”

4 Ett barndomsminne jag återkommer till ….
… är huset i Lindesberg som min farmor och farfar bodde i. Jag har inte varit där på över 40 år, men minns fortfarande doften, hur möblerna var placerade, ljuset som spelade i gardinen.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi. Ålder: 47. Familj: Tre döttrar, en katt.
Bor: Bostadsrätt i södra Stockholm. Yrke: Journalist.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB