Arkiv för August 2018

- Sida 1 av 1

Ryktet som badkruka har stått sig i alla år

av Söndagsredaktionen

Någon sa att barn inte känner kyla på samma sätt som vuxna.
Eller så är det att de små gynnarna inte hunnit bli för bekväma och bortskämda med livets bekvämligheter, när de plaskar runt i 15-gradigt vatten på simskolan.
Själv har jag inte varit så bekväm av mig men ändå kanske för brådmogen för att kasta mig från bryggan på badplatsen på samma sätt som mina syskon. Jag stod alltid kvar och vände och vred på hjärnan innan jag till slut tog ett andetag och kastade mig ut.

Mitt rykte som badkruka har stått sig i alla år. Från den lilla badplatsen Gårvik i bohuslänska Munkedal dit vi åkte varje sommardag, med Cornelis, Roger Whittaker eller Simon & Garfunkel på kassettband ur de skraltiga högtalarna i Volvokombin, brusandes fram på lika smala som gropiga vägar mellan vajande fält och sådda åkrar. Gifflar och saft i kylbagen, mammas kokosdoftande solskyddsfaktor på solvarm hud. Hur vi sprang upp på det närliggande berget och hoppade mellan klippavsatserna, lekte djungel i buskagen vid bäcken. Och så det där jädra badandet då.
Där stod jag säkert i minst tio minuter, möjligen 20, medan syskonen tumlade runt som delfiner och skrek att jag skulle hoppa i.

Det har fortsatt med vänners påhejande genom pluggtiden i Norrköping och Göteborg, och varit lika principfast sedan jag började arbeta i Stockholm. Vare sig jag bott en bit från vattnet eller nära bryggorna på Lilla Essingen i huvudstaden har jag antingen vägrat hoppa i vattnet eller stått och tvekat en bra stund innan jag eventuellt tagit steget.

Och nu börjar jag känna att det där med ”badkruka” är ett jädra orättvist ord. Jag älskar ju att bada. Insikten har väl kommit när jag blivit vuxen och åkt utomlands, alla husdjur gjorde det svårt för familjen att åka bort för länge, men det har jag kunnat göra som vuxen. Och där badar jag gärna. Där är det ju skönt! Jag har jublat när en av alla mina andrahandslägenheter till och med hade badkar, och låg där stup i ett, badskrynklig hud var mer regel än undantag.
Förnumstiga svenskar hoppar gärna i sjöar och hav och skriker ”kom med, det är så SKÖÖNT”. Skönt, bah, humbug! Det är så folk säger när de insett att det inte alls var skönt men att de vill lura med sig någon mer ner i fördärvet för att legitimera sin egen dumhet och i alla fall inte lida ensam.

Numera står jag över. Fram tills långt in i rekordsommaren 2018. En dallrande söndag i slutet av juli åkte jag och en kompis som är hundägare till en badplats utanför Stockholm. Vattnet var 25 grader och jag doppade mig. Jag plumsade runt som en delfin. Jag jobbar vanligtvis somrar och fick förra året semester i september. Några dagar tillbringade jag i Helsingfors, en vecka i London och en i Berlin. Men höjdpunkten var Barcelona. Stränderna. Vattnet. Ni vet nog precis vad jag menar: lekfulla vågor som plöjer in mot fina sandstränder, som fick mig att flyga som en vante i det salta vattnet och till och med börja fnittra. Som ett barn igen.

Ordet ”kruka” i betydelsen fegis, ynkrygg, mes kan månne i nedsättande ordalag komma från kärlsläktingen ”potta”, att vara rädd eller till och med nedrig och småaktig. Men allt är oklart enligt språkexpertisen på området.
– Det här är ett problem man funderat över, det är inte så lätt faktiskt. En kruka som står i skafferiet visar inga tecken på rädsla, möjligen stelhet, har språkprofessor Jan Strid sagt till P4 Östergötland.
Lerkrukan är bräcklig och den står bara där, precis som jag vid bryggkanten vid svenska vatten.
Men badkruka. Jag? Nej. Däremot en riktig jävla köldkruka.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen…
… skulle jag ta krafttag för transpersoners livskvalitet och bättre integration.

2 Jag skäms över…
… privilegierade svenskar som tar sig rätten att säga sårande och nedsättande ord som n-ordet och legitimerar det med ”yttrandefrihet”.

3 Min ovanligaste vana är…
… att beställa muminmuggar på fyllan.

4 Jag skulle vägra äta…
… för mycket köttig mat. Haggis. Kohjärna. Eller flintastek stor som en barnpulka.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nyhetschef Aftonbladet nöje.

Vi lever i en tid då 
vi har moralisk tur

av Söndagsredaktionen

”Trump valde att gå till angrepp mot EU på twitter.” ”Fotbollsspelaren valde att festa i stället för att spela match.” ”Prinsessan Madeleine valde att bära italienskt lyxmode.”
På kvällstidningsspråk skriver vi ofta att någon ”väljer” saker, lite för lättvindigt om ni frågar språkpolisen (mig).
Det verkar som att alla går runt och tar tydliga och övervägda beslut i stort och smått.
Men om man inte väljer? Om man bara gör?

Jag har i sommar läst Hans Fallada. Författaren, som i verkligheten hette Rudolf Ditzen, lämnade aldrig Tyskland under nazitiden. 1947 dog han, några månader efter att han i frenesi skrivit sin sista roman på bara fyra veckor.
Tre av hans verk kan läsas som ett tidsdokument, där man får följa den vanliga människan – från inflationen under 1920-talet i Varg bland vargar, via arbetslöshet och vanmakt under Weimarrepublikens sista tid i Hur ska det gå för Pinnebergs? till ändstationen, den banala ondskan 1940 i Ensam i Berlin.
De senaste åren har Falladas författarskap fått ett rejält uppsving i popularitet och det är välförtjänt. Romanerna drabbar mig med full kraft, får mig att tänka: Hur skulle jag agera?
Det är det vardagliga, osentimentala. Enkla, odramatiska svek. Någon vänder bort blicken i stället för att sträcka ut en hjälpande hand. Någon följer byråkratin till punkt och pricka:
”Jag är ledsen, sådana är reglerna.” ”Men mitt barn svälter.” 
”Ja, jag är verkligen ledsen.”
Någon kan visst utföra en vänlig handling, ett utslag av 
humanism, till och med hjältemod, men det räcker inte.
Inte när samhället i grunden bygger på avståndstagande, intolerans, ökande brutalitet i ord och handling.

Filosofiprofessorn Åsa Wikforss pratade i sitt sommarprat om turen att leva i en tid då ens moraliska ryggrad aldrig behöver testas: ”Tänk på en nazistisk lägervakt, ett moraliskt monster, och ställ frågan: Hur skulle hans liv bedömts om nazisterna aldrig tagit över och han hade levt sitt liv som en fredlig bonde på den tyska landsbygden?”
Få se nu, hur skulle det låta på kvällstidningsspråk?
”Han valde att rösta på nationalsocialisterna.” ”Han valde att gå med i partiet.” ”Han valde att döda.”
Jag tycker att de tyska titlarna på Falladas böcker för-
medlar deras innehåll betydligt bättre än de svenska. Hur ska det gå för Pinnebergs? heter på tyska Kleiner mann, was nun?, ungefär Lille man, vad nu? Och Ensam 
i Berlin har titeln Jeder stirbt für sich allein, ungefär Var och en dör för sig själv.
Frågan är om de valt det.

PS. På sidan 80 publicerar vi ett reportage om Aftonbladets intervju med Hitler från 1933 och intervjun i sin helhet.

Jag vill räta ut länkarna i kedjan

av Söndagsredaktionen

Anna Andersson m namnlågupplöstJag satt på ett tåg i somras och lyssnade i kapp på Sommar-program jag missat. Ett av dem var av författaren Elin Olofsson, som pratade om sina anmödrar, kvinnorna som gått före henne i släkten. Hon berättade om sin farmor som hade dött bara 53 år gammal, när Elin Olofsson själv var liten flicka. Hon sa att det hände ungefär samtidigt som Olof Palme mördades – och då gick som vanligt räkneverket i gång i mitt huvud.
Hm få se, hennes farmor dog alltså 1986, hon var 53… alltså var hon född 1933. -33! Då var hon ju bara åtta år äldre än min pappa, och arton år yngre än min farmor.
Jag märker att jag gör det där allt oftare, räknar efter och placerar i tid. Det ligger förstås ingen värdering i det utan jag tror att jag liksom vill räta ut länkarna i kedjan, se var i tiden vi befinner oss. Självklart har det att göra med min egen stigande ålder, säkert också med att min pappa just har dött – då blir man akut medveten om vilka dörrar som stängts, vilka frågor som inte länge kan få några svar.
Men det handlar också om vilka perspektiv som finns kvar i bredare mening. För genom
våra familjeberättelser löper ju också vår gemensamma historia.

Jag tänker på mina farföräldrar som var födda 1913 respektive -15, i ett land som fortfarande var fattigt och lortigt, men som sakta blev allt bättre. En tid fjärran mig och oss i dag – men som jag ändå via mina farföräldrar har fläckvis kontakt med, genom sakerna de ofta lite i förbigående berättade. Vissa saker fastnade. Som att farmor, som inte vuxit upp särskilt fattigt, började jobba när hon var 14, för så funkade det. Eller farfars berättelser om fylleriet bland en del av de chaufförer som körde ut bröd från bageriet vår släkt hade – en del tog en sup på varje stopp och blev så berusade att någon annan fick öppna dörren när de kom tillbaka och de föll ur bilen.
Sen pappa, född -41, med ett typiskt svenskt 40-talistliv. Den första som läste vidare, som flyttade bort från stan där han växt upp, som uppfostrade mig och min syster likadant som mina två bröder – jag minns fortfarande min totala oförståelse när farfar föreslog att jag skulle stryka mina bröders kläder.

Själv föddes jag 1970, rakt in i ett Välfärds-Sverige på topp, världens modernaste land. Kalla kriget, med ett barns tankar på den där bomben som en man kunde släppa när som helst. I dag tänker jag ofta på att när jag föddes hade det bara gått 25 år sedan andra världskriget tog slut – herregud, 25 år är ju ingenting. Låt räkneverket snurra bakåt från nu och du kommer till 1993. 1993 var ju nyss!
Vilka berättelser som blir kvar efter oss kan vi inte veta. Och jag kan inte säga att jag ångrar att jag inte frågade mer medan de som kunde svara levde, för det är ungdomens privilegium att bara titta framåt. Men jag tror vi ska berätta ändå, lite i förbigående eller varför inte i ett Sommar-program. En del fastnar och lever på så sätt vidare ett tag till – och skapar perspektiv.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag hör ett plötsligt ljud i mörkret.

2 I högstadiet var jag …
… allvarsam och duktig.

3 Jag mår som bäst när…
… jag är mätt, varm och med vänner.

4 Jag är trött på att prata om…
… svenska värderingar. Jag vet, jag kommer inte att gilla valrörelsen.

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48.
Bor: På Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör på Aftonbladet: 
Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

En kronisk sjukdom var inget som ingick i min livsplan

av Söndagsredaktionen

AnnaLundkvist_bloggEgentligen fanns alla tecken där, om man nu hade vetat vad man skulle kolla efter. Och visst hade jag väl hört talas om sköldkörteln och att man kunde få problem med den, men inte lagt någon större tankeverksamhet på det utan gått vidare med livet och tänkt att det där det gäller nog inte mig.
Det där med att jag ständigt frös och hade kalla händer och fötter, det fanns det ju förklaringar till. Var det inte väldigt kallt på jobbet? Och drog det inte lite från fönstren där hemma? Jo, så var det nog.
Och den där ständiga ångesten som hade hjärtat i ett stenhårt grepp och som vägrade att släppa taget, den behandlade man väl bäst hos en psykolog? Så jag började i terapi, och visst det var inte bortkastat för det fanns saker att reda ut, men just det här rådde det inte bot på. Där fick jag lära mig tekniker för hur jag skulle hantera min ständige följeslagare. Man skulle tänka sig en buss där man generöst bjöd in ångesten att åka med men vänligt men bestämt förklarade att den fick sätta sig längst bak i bussen och sedan stiga av vid ändhållplatsen. Problemet var bara att den här ångesten inte ville sätta sig längst bak i någon buss, den ville ta tag i ratten och styra rakt in i en bergvägg, och kliva av vid någon ändhållplats var den inte intresserad av.

Men så gick det några år och ångesten avtog och terapin avslutades. Och livet flöt på, ganska bra till och med, tills den stora nedstämdheten gjorde entré tillsammans med sin sidekick tröttheten. Men visst klagade väl alla på att de var trötta? Jag hade aldrig känt av vintermörkret tidigare men det kanske var så här en vinterdepression kändes? Jo, så måste det vara.
Så jag ökade timmarna på gymmet, för motion är ju minst lika bra som antidepressiva, har man läst. Och att isolera sig hemma är ju inte att tänka på om man är deprimerad utan man ska ju sysselsätta sig. Så jag släpade mig iväg på alla aw:ar, middagar och fester som jag blev bjuden på. Men jag hann knappt sätta foten innanför dörren innan jag började tänka på när man fick åka hem. Jag som alltid varit den som haft mest energi av alla, som aldrig ville åka hem när det hände något roligt. Vad hade hänt?
Men så av en slump tyckte en läkare, som jag träffade av en helt annan anledning, att vi nog skulle ta ett blodprov och kolla sköldkörteln också. Resultatet kom och det visade sig att det visst var problem. Blodproven visade på hypotyreos. Jag googlade som besatt symtom och insåg att jag kunde bocka av samtliga. Men hade fortfarande svårt att smälta det. En kronisk sjukdom var verkligen inget som ingick i min livsplan. Jag ville ju fortsätta att kryssa i alla nej-rutor i hälsodeklarationer, vilket jag hulkande förklarade för läkaren. Men ibland vill livet annorlunda. I stället fick jag ett recept på levaxin i handen.

Nu ett drygt halvår och åtskilliga blodprov och medicinjusteringar senare känns det som om jag faktiskt har fått livet tillbaka. Tröttheten är som bortblåst och livsglädjen är tillbaka. Dessutom har jag lärt mig den hårda vägen att det är bättre att gå till läkaren en gång i onödan än att ställa egna amatördiagnoser. Man vill ju inte vara till besvär. Men att vara besvärlig hade nog gett mig tio år, ge och ta några år, då jag faktiskt hade kunnat må bra och njuta av livet i stället.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag …
… krypa ner under täcket och vara oklädsamt ynklig.

2 Jag dansar om …
… det spelas musik.

3 Jag önskar att jag hade skrivit  …
… Harry Potter för då skulle jag vara oerhört rik nu.

4 Som sista måltid i livet skulle jag välja …
… sushi!

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Lundkvist.
Ålder: 40.
Bor: Aspudden.
Jobbar: På Aftonbladet.

Mallorca är inget annat än en gåta

av Söndagsredaktionen

Måsarna i Magaluf skrattar inte längre.
Men mallorquinerna skränar sig däremot hesare än på länge.
Katalanerna på en av världens mest populära semesteröar har nu mer än självständigheten att tänka på. De har fått nog av turisterna, för de får inte plats längre.
”Staden tillhör invånarna, inte besökarna!” Så har det låtit när organisationen Ciutat per a qui l’habita dragit fram. Det har klagats på nedskräpning, fylla, bråk och om att de stackars invånarna i huvudorten Palma inte längre orkar ta sig fram i trängseln på veckans marknad.
Jag skulle alltså kunnat tro att jag hamnat på ett resmål på gränsen till kollaps, när jag
efter en sedvanlig tortyrväntan vid biluthyrningen rattade ut från flygplatsen i Palma i går vid lunchtid.
Men så är det förstås inte. Tvärtom är jag lika förvånad som alltid över hur välskött och
genuint fin ön är. Mallorca är inget annat än en gåta som, efter att det vällt in svenskar, norrmän, engelsmän, tyskar och andra nyfikna i ett halvt sekel, fortfarande är en favorit för så många.
Är Mallorca helt enkelt FÖR bra?
Där har ni en fråga man absolut kan ställa sig.
Vandrare, cyklister, foodies, barnfamiljer, soldyrkare… många är grupperna som älskar ön. Det är också anledningen till att varken mallorquinerna eller vi andra Mallisvänner behöver vara oroliga.

Den mallorquinska turismledningen gör bara som den alltid gjort – och lyckats med – när öns krona hamnat lite på sned. Den skriver nya lagar. Massor av nya lagar.
Och de som drabbas hårdast av dem är budgetturisterna, ungdomarna, fylleresenärerna.
Inför högsäsongen 2018 har turistskatten höjts vilket för ett par som väljer att bo en vecka på ett fyr- eller femstjärnigt hotell betyder 500 kronor mindre i reskassa. Vilken lyxresenär
bryr sig ens om det?
Dessutom har ett batteri av förbud riktats just mot fylleturismen. Organiserade pubrundor och partybåtar kan ni härmed glömma på Mallorca – och det gäller även offentligt sex och flashande av bara bröst.
Även förbud mot balconing – dykande i pool från hotellbalkong – hittar vi bland de nya lagarna. Det låter som en ovanlig akt, men har faktiskt i många år uppmärksammats på Mallorca och Ibiza. Bara i år har tre personer dött när de försökt hoppa eller klättra mellan balkonger – nu väntar böter på uppemot 3 000 euro (31 000 kronor) för den som upptäcks.
Som av en händelse blev det balkongfritt för familjen den här gången. I stället bungalow på hotell österut i Ses Salines, en bra bit från gnället i Palma. Hotellet håller dessutom ett antal restauranger och barer levande i grannkvarteren. Det känns extra bra.

Ciutat per a qui l’habita kämpar vidare i Palma och har nu också fått staden att
besluta om uthyrningsförbud av privata bostäder – av skäl som vi känner igen: nedskräpning, stök, fylla och bråk.
Jag har tidigare mest sett Airbnb och andra privata hyresinitiativ som något fint, som ger boende en chans till en extra inkomst eller, som i fallet New York, tvingar överprisade hotell att sänka priserna. Och på köpet får turisterna en chans att komma nära lokalbefolkningen.
Men vem vill tvingas lyssna på sommarens hitlåtar på högsta
volym natt efter natt – och vada i sopor och tomglas i trapphuset när partysugna gäng flyttat in i grannlägenheten?
Uthyrningen har bromsats ner något efter beslutet men kan knappast stoppas helt.
Mallorca är helt enkelt för bra för det.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är …
… att vänta till sista stund med att göra måsten, som om det är en sport. Det är tyvärr inget man blir rik på. Det kan ett par handläggare på Skatteverket intyga.

2. Jag får en sötchock när …
… jag ser en hundvalp.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …
… Jag blir bättre och bättre på att sopsortera, engagerar mig starkt när djur far illa och så försöker jag få folk att skratta så ofta jag kan. Det där sista funkar inte alltid.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …
… Sorry seems to be the hardest word med Elton John. Jag minns en hemsk vinter…

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57.
Bor: Stockholm. Yrke: Redaktör på
Aftonbladet Plus (ansvarig för rese-guider och tester). Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Det var enklare att somna med Sven Wollter

av Söndagsredaktionen

Under några veckor har jag var och varannan kväll gått till sängs med Therese Bohman.
Det var mycket enklare att somna med Sven Wollter.
Hans nya roman Britas resa, skådespelarens andra, är en riktig bladvändare. Ett spännande, engagerande och starkt kvinnoporträtt, som sträcker sig från 1930-talet och framåt. Blev snabbt en favorit lite på samma sätt som Henning Mankells Daisy sisters blev när jag läste den tidigt 1980-tal, innan han blev det svenska deckarundret personifierad. Liknande intrig och
tematik som i Wollters bok, om hur tufft det var (och är?) för kvinnor ur arbetarklassen att bli fria och självständiga människor.
När jag lagt ifrån mig Wollters bok på kudden bredvid, har jag somnat omedelbart. Har inte behövt grubbla över hans relation till Brita.
Historien är ju så uppenbart påhittad, även om Wollter givetvis bottnar i skildringen av samhället Brita lever i, då han medvetet gjort henne till generationskamrat till sig själv, bara lite äldre.
Inte så med Therese Bohman.
Hennes böcker hade funnits i det undermedvetna några år, jag hade läst om dem, men jag hade aldrig kommit till skott. Det är alltid så mycket man ska läsa i jobbet. Men nu hade jag masat mig upp en tidig morgon till årets bokrea och var på väg att besviket lämna bokhandeln, när den bara låg där med sitt snygga omslag och sa ”köp mig!”. Therese Bohmans tredje roman Aftonland. Bara 65 kronor.
En mycket engagerande historia om en kvinnlig professor i konstvetenskap. Kärlek, sex, konst och ganska mycket ensamhet. Också en blad-vändare. Men inte lika lätt att lägga ifrån sig på kudden bredvid. Dels för att den, irriterande nog, inte är indelad i kapitel. Var/när ska man sätta stopp? Dels för att jag började tycka att huvudpersonen hade vissa likheter med kulturskribenten Therese Bohman som jag alltid läst med stort intresse i Expressen. Och då började tankar att snurra i skallen och det blev svårt att somna.
För jag är väl knappast ensam om att bli smått besatt av att vilja veta ännu mer om författare som mer eller mindre öppet skriver om sig själva?
Manliga författare lockar inte på det sättet. Är inte alls sugen på Karl Ove Knausgårds
150 000 sidor om sig själv. Jag vet redan hur män tänker.
När kvinnliga författare som Erica Jong, Marilyn French, Kerstin Thorvall med flera slog igenom och deras böcker ibland lite nedlåtande kallades för bekännelselitteratur, såg jag uttrycket snarare som en kvalitetsstämpel. Ju mer man lär sig om det motsatta könet,
desto bättre.
Intervjuade en gång Erica Jong i hennes dåvarande lägenhet på Upper East Side
i New York. Hennes unga älskare serverade oss massor av vitt vin. Annars hade jag säkert rodnat när hon detaljerat, och off-the-record, började berätta om hur intima scener i hennes romaner förhöll sig till verkligheten.
Therese Bohmans andra roman Den andra kvinnan (2014) orsakade inte
samma sömnsvårigheter. Känns inte alls så självbiografisk, men är en väldigt stark berättelse, om att ”bara” vara älskarinnan i ett förhållande. Nu fortsätter jag bakåt
i min omvända Therese Bohman-utforskning. Debutromanen Den drunknade (2010) blir mitt sällskap när flygplanet mot New York lyfter.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… nog betraktas som en politisk vilde, då det inte riktigt längre finns något parti som jag helhjärtat kan stödja.

2 Jag skäms över…
… att jag alldeles för ofta skjuter upp saker. Senast att få lite ordning i den överfyllda bokhyllan.

3 Min ovanligaste vana är…
… att ta ett glas vitt vin och ett femtontal Mariekex med smör som kvällsmellanmål. Mycket gott!

4 Jag skulle vägra äta…
… palsternacka, plommon, pumpa och päron. Det är något som är fel med bokstaven p.

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, och Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB