Arkiv för February 2021

- Sida 1 av 1

Detta måste vara kärlek, tänkte vi

av Söndagsredaktionen

Vad var det för tant du gick och höll handen med på stan?”

Frågeställaren är systerson till svararen, Josef, som är tantens första pojkvän, och tanten, det är jag.

Det här hände sig på den tiden när man träffades I Det Verkliga Livet och inte i appar, och tanten (jag) satt och grät över nån dum kille under ett träd utanför folkparken i småstaden. Jag var nyss fyllda 18, han ett år yngre, den rödlätta älva som försiktigt närmade sig mig för att trösta och ge komplimanger för mina fräcka Dr Martens-kängor och hemgjorda halsband.

I gymnasieskolans korridor måndagen efter gav jag honom ett hemgjort armband och sen var vi oskiljaktiga. I några veckor.

Vi skrattade åt samma saker, vi delade med oss av oss våra rädslor, vi hade samma värderingar (även om det ordet inte ingick i vårt vokabulär på den tiden). Och tillsammans kände vi oss starkare, bättre och roligare än en och en. Men viktigast av allt: tillsammans kunde vi också vara hur tråkiga och tysta som helst men ändå trygga i förvissningen om att vi accepterades fullt ut av varandra. Självklart måste detta vara kärlek, tänkte vi. För vi var så fullständigt marinerade i berättelser om heterosexuella romanser att vi inte kunde tolka våra starka känslor på något annat sätt.

Det fanns bara ett problem: trots ett trivsamt folkölsdrivet hångel på en parkbänk och svettigt handhållande infann sig aldrig de rätta, ähum, underlivskänslorna.

Det gjorde mig stressad och förvirrad vilket jag hanterade synnerligen omoget och osnyggt: genom att hångla med en annan. Dock fick jag mitt straff med detsamma då hångelakten skedde i ett buskage fullt med brännässlor. Josef i sin tur svarade med att kasta sig ut genom ett fönster på en fest. Dock bara från första våningen. Efter att vi båda slickat våra bränn- och skrubbsår kom vi fram till en fullkomligt revolutionär lösning: att ”bara” vara vänner. Vilket verkligen inte är så bara.

Nu är Josef sedan länge lyckligt gift med sin Barry i Skottland, och jag är – mestadels – lyckligt ogift. Vi lärde oss en viktig läxa tillsammans: att man kan känna en storslagen samhörighet med en annan människa utan att det nödvändigtvis behöver leda till parkbänkshångel eller mer därtill.

Josef är fortfarande den människa i mitt liv jag känner mig som alla roligast med. Och samtidigt den jag kan vara så tråkig att klockorna stannar med, utan minsta oro för att han ska döma mig för det.

Vi sågs senast i somras i småstaden hemma hos systersonen, som inte längre undrar vem den där tanten (som sannerligen blir ännu mer tant för varje år som går) är.

Veckans krönikör:

Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 45.
Gör: Journalist på Aftonbladet.
Bor: Hägersten, Stockholm.

En brädlapp kan vara räddningen

av Söndagsredaktionen

Pulkabacken är glashal. Barnskratt och ilande skrik far genom den smällkalla februarikvällen.

Från höger kommer plötsligt en kvinna i sextioårsåldern krypande på alla fyra. Runt huvudet har hon virat en halsduk och hon håller något i handen.

– Jag stod och tittade på barnen en stund. Det såg så härligt ut att jag ville prova. Då hittade jag den här.

Hon håller upp en brädlapp, sätter sig och inväntar fartvinden.

Jag och ungarna ser på. Men inget händer och hon tittar så besviket på brädlappen att vi ger henne vår pulka. Hon susar ner för backen, halsduken fladdrar och jag tycker mig höra ett ”tjoho” från kvinnan. Väl nere vinkar hon glatt mot oss.

Några dagar senare tar jag en promenad i skogen. Den är lite som Drottninggatan just nu, fullt av folk som irrar omkring utan riktning. Men där i skogen ser jag det igen. I en glänta har någon klätt en julgran. I vanliga fall, när världen är full av upplevelser, skulle julgranen på sin höjd framkalla ett leende. Men nu blir den klädda granen mitt i skogen en symbol för något annorlunda, något roligt, något som händer och bryter tristessen.

Ett kompisgäng har samlats runt granen, de ska ta ett foto och någon kommer på den  briljanta idén att alla ska hoppa på bilden. De hoppar – och skrattar lite för högt och lite för länge.

Jag tänker att händelserna är tecken på samma sak. Vi har hållit i och hållit ut så länge nu. Dem vi håller av, håller vi på avstånd.

Och därför har vi dammat av det slitna uttrycket carpe diem och griper små halmstrån för att sätta all guldkant vi kan på tillvaron. Vi vill uppleva det lilla som finns till fullo, för just nu finns inget annat.

Jag gör det också. Jag skrikskrattar i pulkabacken lite för högt och lite för länge och skulle, kanske, hoppa på en bild om någon bad mig. Eller nä, bara om det var ett barn som tog bilden.

Det sägs att Astrid Lindgren och hennes syster började alla samtal med ”döden, döden, döden” för att ha det överstökat. Nu tycks hela Sverige ha kopierat konceptet, men när vi avhandlat covid tycker jag mig se att allt fler vill prata om att glaset ändå är halvfullt. Någons mamma klarade sig med bara syrgas, en annan blir snart vaccinerad genom jobbet i vården.

Vi verkar vilja lämna mörkret bakom oss, blicka framåt. Och under tiden vill vi fånga dagen så mycket det bara går.

En brädlapp eller ett fnissigt foto kan vara räddningen.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder:38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj:Man och tre barn.

Sverige tronar inte på några fornstora dar

av Söndagsredaktionen

England har världens sämsta nationalsång. Eller förlåt. Faktum är ju att England inte har någon nationalsång över huvud taget. England har varit så upptaget med att vara ett imperium att landet aldrig behövt utveckla en egen nationell karaktär.

Så när England behöver en nationalsång använder det Storbritanniens nationalsång, alltså Englands, Skottlands, Wales och Nordirlands gemensamma nationalsång, God save the queen.

England har därmed en unik möjlighet: Att faktiskt välja en nationalsång med någon som helst rimlighet.

Alla något så när vettiga människor är förstås överens om att det självklara valet är Jerusalem, sir Hubert Parrys tonsättning av William Blakes dikt från början av 1800-talet.

Förutom att vara vacker har den fördelen av att både vara rättvis mot Englands moderna historia (”dark satanic mills”), men också uttrycka ett eftersträvansvärt ideal: att Jerusalem, det världsliga paradiset, är allas ansvar att bygga tillsammans.

De flesta alternativ skulle dock vara bättre än God save the queen, som tyvärr är en av våra allra, allra sämsta nationalsånger (och alla som sett ett OS vet att bottenstriden är ganska hård).

Den säger ingenting om landet, hur det är eller borde vara, utan handlar enbart om hur nobel, lycklig och ärorik monarken är.

Löjligt. Pinsamt. Meningslöst.

Vi svenskar har det inte lika illa som de stackars engelsmännen.

Du gamla, du fria är en helt okej visa. Men inte fångar den oss på pricken direkt. Och jag tycker nog att en nationalsång borde säga något om landet den besjunger.

Låt vara att hela idén med nationalkaraktärer är befängd. Det finns alltid mer som förenar oss över nationsgränserna än vad som skiljer oss åt, att hävda något annat är vansinne. Och de få egenheter som ändå kan skilja människor i ett land från jordens folkflertal uppträder aldrig i enbart en stat.

Med det sagt: I den mån det finns något alls som särskiljer Sverige från andra länder, så inte är det sol, himmel eller ängder gröna.

Det brukar sägas att midsommarafton är vår inofficiella nationaldag, och det stämmer säkert, men det är ju inte för att den speglar vår nationalkaraktär, utan för att den är dess antites.

Sverige är inte ljus, glädje, ymnighet och gästabud. Sverige är pissregn, kyla, blicken i backen och skuldrorna uppdragna över öronen.

Sverige tronar inte på några fornstora dar, utan på hundratals år av lort, svält och strävsamt arbete. På tandvärk, utsugning och för tidig död. På långa avstånd, låg utveckling, tröghet och inskränkthet.

Sverige har definitivt inte förblivit vad det var. Och tur är väl det.

Men finns det något som format det här landet, och fortsätter forma oss som bor i det här, så är det mörker. Månad efter månad av mörker så kompakt att det till och med svärtar de ljusa dagarnas kanter.

Därför finns det bara ett val av nationalsång som har någon som helst logik: Ted Ströms En vintersaga.

Att höra det stora vemodet rulla in när OS-medaljerna ska delas ut hade för mig perfekt illustrerat den själsliga grundklang som jag vill inbilla mig att de flesta svenskar delar: Känslan att den sol aldrig funnits som inte snart ska täckas av ett moln.

Det är inte en sång för pessimister, utan för realister.

Vintern kommer.

Dags att täta samhällets torvtak.

Veckans krönikör: 
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo och två barn.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB