Arkiv för July 2016

- Sida 1 av 1

Torpardrömmen var bäst som dröm

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistTrots brexit-hysteri och finansiell oro och en allmänt skakig börs så är det full rulle på den svenska bostadsmarknaden. Så här års är det fritidshusen som står i fokus. Den genuint svenska torpardrömmen frodas som aldrig förr och spekulanterna står i kö.

Det ska gärna vara ett gammalt hus, en timrad kåk från 1800-talet, något som byggnadsminnesfolket i Gysinge skulle göra vågen för.

Helst ska det vara en sjötomt, såklart, med egen strand och egen brygga för båten och allt det där.

Just nu kan hugade spekulanter exempelvis bjuda på en strandtomt i Segmon för futtiga 195 000 spänn. Det låter onekligen som ett drömställe till en rimlig peng.

Tomten ligger vid Borgvikssjön i en del av Värmland som jag råkar känna mycket väl.

Borgvik är en av alla dessa små bruksorter som ­lidit sotdöden sedan att industrin lagt ner och flyttat någon annan stans. Den är mest känd som författaren Göran Tunströms födelseort. Göran Tunström är mest känd som killen som skrev Juloratoriet.

I dag har orten återuppfunnit sig själv, med ­caféer och hantverksverksamhet och konferens­anläggning i de gamla bruksbyggnaderna.


Tanken på en egen sjötomt
i närheten av den fantastiskt pittoreska bruksorten vid vattnet är onekligen lite lockande.

Egen båt i sjön. En fisketur med sönerna en tidig morgon. Långa luncher under susande björkar. En kall pilsner på verandan på kvällen med en kompis på besök.

Låter ju hur fint som helst, eller hur?

Men. Jag råkar veta att verkligheten ser annorlunda ut. Jag föll nämligen till föga för liknande torpardröm.

Stället hade allt: Ett nyrenoverat 1800-talshus i skogen, helt ostört men ändå med grannar alldeles intill. Äppelträd som blommar i maj, höga hängbjörkar och en fantastisk utsikt.

Men när jag för femte semestern i rad stod med motorsågen i högsta hugg och fällde träd drabbades jag plötsligt av en insikt.

Nämligen att det finns två sorters människor:

De som mår bra av torparlivet.

Och de som inte gör det.

Insikten drabbade mig sedan jag återigen ägnat­ i stort sett all ledig tid på semestern åt att fälla sly, rensa hängrännor, laga trappor, olja och slipa utemöbler, måla hus, jaga ogräs i rabatterna, beskära äppelträd, hugga och trava ved, jaga kärs eller kirs­kål eller vad den där förbannade växten nu kallas.

För att inte tala om alla timmar på åkgräsklipparen (jo, faktiskt, med en gräsmatta stor som ett antal fotbollsplaner är det mer eller mindre nödvändigt).

Det slog mig att jag hade kunnat ha haft lika kul på ledigheten om jag tagit sommarjobb på parkförvaltningen.

Då hade jag dessutom fått betalt för slitet.


Med facit i hand slet jag
som ett djur
hela somrarna och hade egentligen aldrig tid med några fisketurer med sönerna eller långa luncherna under
susande björkar eller besök av kompisar. Eftersom jag hela tiden jobbade.

På ett ögonblick blev jag fullständigt fri från alla torpardrömmar.

Jag insåg att jag absolut inte var gjord av det rätta torparvirket.

Botad. Förhoppningsvis för gott.

Så jag la ner sågen och samlade sönerna och hustrun till ett snabbt familjeråd.

Och de behövde ingen särskild övertalning. I stundens allvar medgav hustrun att hon drabbats av lappsjuka redan efter första sommaren i torpet men hållit god min för familjens skull.

Äldste sonen brukade sedan något år tillbaka börja tjata om att få åka hem till stan igen redan innan vi ens kommit ut till stugan, så honom visste jag att jag inte behövde övertala.

Och lillkillen visade sig vara genuint trött på brunt insjövatten och en badstrand täckt med äcklig avföring från horder av kanadagäss. Han längtade efter att få bada i blått vatten. Så det visade sig vara ett enkelt beslut.

Några månader senare var huset sålt. I morgon åker vi till Sardinien.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist

Ålder: 49 år

Bor: Lägenhet i Stockholm

Familj: Fru och två barn

Yrke: Journalist på Aftonbladet

4 x tankar i mitt huvud

Jag är oerhört svag för… en bra historia.

Jag vill bli bättre på… att gå och lägga mig i tid.

Nästa resa går till… det vet man aldrig i det här jobbet.

Som tidsresenär skulle jag… förflytta mig till onsdagen 22 juni 2016 för att försöka hinna flytta mitt sparkapital innan Brexitkraschen.

Låt oss fira modet!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineDet är den 12 februari 2008 och i staden Oxnard i Kalifornien har några av eleverna på EO Green junior high school samlats i datasalen för att skriva uppsats om Anne Frank. Temat är tolerans. Då  plötsligt hörs en hög knall. Läraren tror först att någon har haft sönder en dator.

– Det lät som om en ballong smällde, säger en av eleverna.

Men det var varken en dator eller en ­ballong som lät. 14-åriga Brandon McInerney står upp mitt i rummet, i handen håller han en pistol. En till knall hörs och sen faller 15-åriga Lawrence ”Larry” King ihop.

Larry har blivit skjuten två gånger i bakhuvudet. Brandon springer därifrån men grips senare. En död 15-åring. En 14-årig mördare. Varför hände det här? Just det försöker dokumentärfilmaren Marta Cunningham ta reda på. Under fem år byggde hon upp ett förtroende bland vuxna och ungdomar i det lilla samhället. Resultatet Valentine road ­berättar en historia om homofobi, rädslor, rasism, utanförskap och om vuxna som sviker gång på gång på gång.

Larry King hade hela livet fått kämpa, men nu när hen placerats i ett hem för misshandlade barn kunde hen äntligen börja bli den hen ville vara. Larry sminkar sig och går i högklackade stövlar. Larry har vänner men blir också ofta mobbad. Några lärare tycker att Larry borde hålla ”det där hen håller på med” inom sig.

Alla hjärtans dag närmar sig och till den här tiden hör en lek: Man säger namnet på någon man gillar eller tycker är söt, sedan måste man gå fram till den personen och fråga chans. Larry säger Brandon.

– Brandon tyckte att det var jättepinsamt när Larry kom fram och frågade chans inför alla kompisar, säger en av eleverna.

En barnslig lek med förödande konsekvenser. Någon dag efter avlossar Brandon de två dödande skotten.

Att en 14-åring tycker det är så hemskt att man måste döda för att någon av samma kön blir kär i en, säger inte så mycket om gärnings­mannen som det ­säger om samhället. Om de vuxna som ­lever där.

Det svindlar när jag ser Valentine road.  Det svindlar när en lärare säger att hon har full förståelse för att Brandon sköt Larry.

De är lärare, jurister och jurymedlemmar och de upprepar: Om Larry inte hade sminkat sig, inte hade klätt sig som hen gjorde, inte hade visat sin läggning öppet hade det här aldrig hänt. Kontentan: Det är Larrys fel att Larry blir mördad.

Det finns ljusglimtar i den här filmen. Några av ungdomarna visar en värme, omtänksamhet och en klokskap som vida överträffar de vuxnas. De visar stort mod i ett samhälle som bygger på rädsla. Det är det modet som firas nu när Pride Stockholm drar i gång. Det och rätten att få vara sig själv och älska vem man vill.

Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) utsattes 25 000 personer för homofobiska hatbrott 2013. I Sverige.

Därför är Pridefestivalen årets viktigaste festival!

OBS! I filmen Valentine road säger Larry, enligt en lärare, att hen vill bli kallad för Letitia precis före mordet. En lärare kallar Larry för transsexuell, en annan säger gay men i amerikansk press använder de begreppet ickebinär identitet när de skriver om Larry och fallet. Jag använder det könsneutrala pronomet hen eftersom Larrys könstillhörighet är och förblir okänd. Valentine road finns att se på HBO Nordic.

Sommartid är även minnenas tid

av Söndagsredaktionen

MOlivia Svenson, Olivia Svenssonitten av juli, mitten av sommaren betyder ofelbart en promenad längs minnesallén. Särskilt ­sedan jag själv fick barn trillar ögonblicksbilderna från förr över mig så här års.

Hur var min barndoms somrar? Doften av tallskog efter regn, kylan från havsvågor mot magen, hur ont det gjorde att simma in i en brännmanet, hur nykokt färskpotatis smakade.

Mest av allt minns jag alla varma tågresor.

Mina föräldrar hade alltid en begränsad ­budget och fick därför vända extra på slantarna när det var dags för semester. Men utomlands skulle vi, helst till Italien som de älskade så högt. Flyg var för dyrt, så i stället skumpade vi genom halva Europa i slitna gamla sovkupéer där det luktade övermogen banan och dammiga texti­lier.

Min syster och jag fick alltid mittenslafarna, de var perfekta om man ville ha överblick. På den tiden gick alla fönster att öppna och där låg vi på mage och insöp världen utanför till tonerna av dunkande metall mot rälsen.

Hon är tre år äldre, min syster, och besatt ­därför all kunskap och erfarenhet man behövde. På en resa lärde hon mig till exempel använd­bara engelska fraser. Förgäves försökte hon få mig att förstå att det heter ”What time is it?” och inte ”What’s the clock?” men jag glömde allt som oftast och råkade därför avslöja oss som svenskar redan innan vi hunnit bygga upp en någorlunda trovärdig internationell fasad. Halva poängen var nämligen leken. ”Vi leker att vi är från England”, bestämde min syster och sen gick allting jättebra tills jag frågade henne ”What’s the clock?” och hennes ögon rullade inåt­ av skam.


Ibland var tågen fulla
av trevliga människor, andra gånger hade vi inte lika tur med resesällskapen. Jag minns en man som skrålade och ­förde liv i kupén bredvid, innan han slutligen blev utkastad av personalen mitt i natten på en ­perrong någonstans söder om Köln.

Det var också ombord på ett tåg som jag ­överraskade mina föräldrar genom att från ­ingenstans prata flytande danska. Jag tillbringade en hel resa från Lund till Milano genom att svänga mig med en alldeles perfekt nord­jylländsk dialekt, den hade liksom bara grott där inne och väntat på ett tillfälle att få luftas.


När kvällarna kom balanserade
man i väg till den minimala toa­letten längst ner i korridoren för att borsta tänderna. Att sedan få somna i en smal slaf på väg mot nya äventyr, med flimrande ljus från städerna utanför, var närmast magiskt.

Sovtåg är inte mitt förstaval numera. Jag vill komma fram fort, jag vill resa bekvämt. Jag har inte tid att slamra fram i ett dygn när flyget tar tre timmar.

Men så här i mitten av juli, när tallskogen doftar av regn, havs­vågorna smeker magen och min son äter övermogen banan, ­saknar jag min barndoms färd­medel. Min och min ­systers lek, de där vingliga promenaderna mellan vagnarna med tand­borsten och nattlinnet i famnen.

En svunnen tid, en sommar som aldrig kommer åter.

Veckans krönikör:

Namn: Olivia Svenson, 38.

Yrke: Journalist på Aftonbladet sedan 11 år tillbaka.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag är oerhört svag för …

… att spionera på random folk via Facebook och Instagram.

2  Jag vill bli bättre på …

… att hitta tid, lust och motivation för att träna. Världens tristaste svar, men inte desto mindre sant.

Nästa resa går till …

… Barcelona. Första gången för mig, trots att jag bodde två timmar därifrån i ett halvår.

Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… VM-brons-sommaren 1994. Den är fortfarande väldigt svår att toppa.

Formeln som ­skapar en lyckofaktor

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenBönder och körsångare är lyckligare”. Det är min chef Erika Scott som yttrar orden när hon går förbi vår redaktion. Som alla andra torsdagar är hon på väg till sin kör. Och nu har hon skaffat ett lantställe i Järvsö också. Nära kor, tänker jag. Nära grisar. Lyckofaktorn måste vara så hög som den bara kan vara om man endast är journalist och inte bonde.

– Det är sant, det var någon forskning jag läste någonstans, bedyrar hon när hon av gammal vana tolkar mitt ­leende som skeptiskt.

Jag är skeptisk mot nästan allt, det ligger i min natur. Men just här behövs ingen övertalning. Ingen googling efter bevis. Jag minns nämligen när jag tillsammans med några av er läsare stod och sjöng Ebba Gröns 800 grader på en färja från Åbo. Det var i maj, det var Söndags ­läsarkryssning och Caroline af Ugglas var vår körledare. Jag minns även att jag var hemskt trött, hade bara sovit några timmar den natten och att jag i ett svagt ögonblick undrade om jag skulle orka vara med. Kanske skönare att stå vid sidan om och se på? Jag fick inte välja. Det gick helt enkelt inte att värja sig. Caroline af ­Ugglas driv och entusiasm, ­hennes skicklighet och humor fick oss ­alla att ta i mer än vi någonsin vågat. Vi kände oss bra! Vi lät bra! Vi var snyggast! Och jag har aldrig sett så många leenden, fniss och avslappnade kroppar på en och ­samma plats. Jag som hade varit så såsig ­tidigare var helt plötsligt oförskämt pigg. Vilket lyckorus!

Och forskningen visar faktiskt exakt detta: Den som sjunger i kör mår bättre och blir piggare. Körsången är även avstressande. Men inte nog med det, körsång verkar boosta immunförsvaret.

I den här tidningen pratar vår reporter Tove Björnlundh med artisten, körledaren och konstnären Caroline af Ugglas om normer och självkännedom. Självklart fick hon även med sig några sångtips – läs dem på ­sidan 44.

Men hur var det nu med ­bönderna? De skulle ju också vara ­lyckligare, enligt Erikas ­utsago. Vår ­redigerare Marlene ringer upp sin pappa Sven Olov, bördig från Tärnsjö. Han är, enligt Marlene, aldrig sjuk eller stressad. Men så är är han också både ­bonde OCH körsångare.

– Jajamensan, det stämmer! Att vara bonde är visserligen arbetsamt, men trivsamt, och när man sjunger blir man full av glädje, hälsar han från ladugårdsbacken.

Varför ser jag inte dina kakbilder?

av Söndagsredaktionen

VirtanenNä, något känns snett.

Jag vet inte hur det är med dig men jag får ofta känslan av att Facebook döljer saker för mig. Vissa vänner ser jag aldrig, andra ser jag ständigt.

På samma vis undrar jag varför vissa kompisar struntar i mig. Varför är mina jättegulliga barnbilder eller mysiga middagar i motljus så totalt ointressanta? När vi sågs förra veckan ville ni ju se på bilder i min telefon!

Nå, detta är inte enbart en känsla. Vad som dyker upp i våra flöden beror på komplicerade algoritmer som baserar sig på våra tidigare intressen, titt och gilla-markeringar.

Men min upplevelse är ändå att Facebook gör ett felaktligt urval. Att jag inte haft tid att titta på Marias FB-sida på ett tag innebär inte att jag slutat intressera mig för Maria. Men plötsligt är Maria närmast osynlig och jag måste aktivt leta reda på vad Maria pysslat med på sistone.

Min känsla är att Facebook gjort en felbedömning – men som sagt, det är bara en känsla och känslor är vanligtvis fel. Känslor får folk att tro att jorden är platt. Kanske är jag inte intresserad av Marias grönsaksland längre. Kanske vet Facebook mer om mig än jag själv, trots att de aldrig lyckas ge mig en annons för en ny diskmaskin förrän jag redan just köpt en ny diskmaskin.

Men jag tror att min känsla stämmer. Facebook har placerat mig i en filterbubbla som inte representerar vad jag verkligen är intresserad av. FB har begränsat mig, förminskat mig. Och jag förstår dem, hur skulle de kunna tjäna pengar om de inte gav mig vad de tror att jag är intresserad av? De gör sitt bästa för att maximera min upplevelse och för att lyckas med det måste verkligheten manipuleras.

Det är viktigt med källkritik. Det borde införas i skolundervisning. Källkritik och etik kring vad man skriver på sociala medier.

Att det kan sitta en tekniker i San Francisco och peta i en algoritm och därmed ändra vilka vänners bakningsbilder jag ser är nu inte det stora problemet med Facebooks inflytande över min digitala verklighet.

Facebook är också världens överlägset största nyhetsförmedlare.

En SD-anhängares flöden är totalt annorlunda mot en Vänsterpartists. Det ena lägret matas med nyheter om invandrare som påstås begå brott, det andra ser bara nyheter om mordbränder mot planerade flyktingboenden – för att spetsa till det.

Det är klart att ingen förstår varandra i den här världen när alla lever i sina
egna filterbubblor med enbart sina likasinnade.

Det verkligt läskiga är att väldigt få människor vet om att det är såhär det går till. Allt som finns är den där vaga känslan av att någonting inte står riktigt rätt till.

Den känslan är en algoritm som ger dig mer och mer av vad du velat ha förr och som inte tar hänsyn till vad du vill bli eller vad du vill upptäcka. Det är reklam för en diskmaskin du redan köpt.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 44. Familj: Fru och tre barn. Yrke: Krönikör och programledare. Aktuell: Med pjäsen Vapenvila på Teatern under bron, Hornstull, Stockholm, premiär 19 augusti.

4 tankar:
Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…undra om han skojar eller om han är allvarlig.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag somnat i en hängmatta men då kan man ge sig fanken på att det kommer ett barn och försöker välta den.

Om jag är ledsen vill jag …
… flytta någonstans. Det är verkligen så. Men vart är alltid högst oklart. Så jag blir kvar och tillfreds igen.

Det vackraste ord jag vet är…
… palsternacka för att det har en perfekt kombination av vokaler och konsonanter.

Kategorier Krönikor

Tjuvlyssna är bättre än wi-fi

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenVi kommer till hotellet mitt i natten. Det är mörkt. Vi är trötta och hungriga och svettiga. Men det är okej, vi låter oss inte nedslås, nu ska vi äntligen ha semester. Det är då jag ser skylten i receptionen: NO WI-FI! Herregud hur ska jag klara mig, är min första tanke. Jag måste ha kontakt med världen!

Jag känner mig febrig och börjar hetsigt planera för morgondagen: Det måste finnas uppkoppling på något fik i närheten! Det måste! Den natten somnar jag helt ­utan koll på vad som hänt omvärlden de senaste sju timmarna. Jag drömmer om krig.

När jag vaknar på morgonen skiner solen och
balkongdörren står vidöppen. Jag hör havet slå mot klipporna och häpnar över naturens ständiga överlägsenhet och det dramatiska landskapet som möter mig när jag ställer mig vid räcket. Vi, jag och mina vänner, åker till stranden. Vi badar och läser. Jag har längtat ­efter det här så länge och borde bara njuta. Men min kroniska rastlöshet smyger sig på. Tänk om jag har en massa jätte­viktiga mejl i inkorgen?

Jag går upp och sätter mig på restaurangen före de andra, grä­ver fram mobilen – men nej, ingen wi-fi här heller. Jag skickar­ några sms som inte går fram. Vad ska man göra när man sitter själv och inte har en mobil att nicka över? Den har ju ­varit min sköld så länge. Jag kapitulerar. Slutligen. Jag beställer in caprese, ett glas vitt och tänder min första semestercigg. Och det är först nu jag på riktigt inser att jag är ledig och att jag är på Sicilien. Jag är långt bort från jobb, stress och ett hem som alltid måste städas. Omvärlden ­behöver inte mig och jag behöver inte den.

Jag börjar tjuvlyssna på grannarna vid borden bredvid. Inte för att jag förstår mer än några ord italienska men ­deras språk och gester blir till små fantastiska historier i mitt huvud. Det är bättre än Wi-fi!

Vi kan alla ha svårt att varva ner när semestern börjar. För mig fungerade det med att åka bort och vara nästan skärmfri i en vecka (okej då, lyckades kolla min mejl några gånger). Men för er som inte kan ta flyget till ett annat land: På sidan 28 skriver vi om hur du kan yoga dig avslappnad när kroppen fortfarande är spänd och full med adrenalin. Det är enkla övningar som du blir lugn av.

Ha en skön semester!

Jag som Göran Greider var ingen hit

av Söndagsredaktionen

Sylvia_balacÄr du snygg har du lättare att få jobb, få en partner, få en lägenhet, få vänner, få betjäning i baren, ja i stort sett allting blir lättare med ett fördelaktigt utseende.

Folk tillskriver snygga människor så många positiva egenskaper att det kan gå flera år innan deras vänner eller partners inser att de egentligen är supertrista och enkelspåriga eller rent av psykopater. Om de någonsin inser det. Jo, så ­säger faktiskt forskning om utseendets betydelse för vilket bemötande man får.

Jag har gissat mig till att mitt utseende faller i någon typ av mellanskikt. Jag verkar inte se så grotesk ut att jag ständigt får sämre service än andra – men jag är heller inte så het att jag har skäl att tro att folk skrattar åt mina skämt av någon annan anledning än att de tycker att de är roliga. Jag har vandrat genom livet med mitt medelutseende och har också fått ett medelbemötande.

Tills jag en dag blev plågsamt uppmärksammad på utseendets grymma betydelse.

Jag var bjuden på fest dit vi enligt klädkoden skulle komma som valfri person ­eller karaktär av ­motsatt kön. Jag insåg direkt att jag var tvungen att satsa på en mansfigur med viss rondör, då min ladugårdsvägg till bakdel aldrig skulle tas för, exempelvis, Mick Jaggers.

Valet föll på debattören, journalisten och krukväxtexperten Göran Greider. Och låt mig bara inflika att jag tycker att Göran Greider är en ­ganska så stilig karl.

Jag SOM Göran Greider är en annan femma. Iklädd en mjukare byxa, t-shirt, skjorta, grå ­peruk och dito ögonbryn med en kudde under plaggen som en sista touch traskade jag glad i hågen in på festen. Där ingen, utöver dem jag kände väl, ville prata med mig. Några nollställda ansikten mötte mitt (eller ”Görans”) men framförallt var det som om jag (eller ”Göran”) var helt osynlig. En kille vände mig till och med irriterat ryggen när jag försökte inleda en konversation.

Jag hade en ganska kul kväll tillsammans med mina vänner trots dissen av ”Göran”, men jag blev väldigt medveten om hur olika man kan bli bemött på grund av utseendet.

Något år senare träffade jag den ryggvändande killen på en fest dit jag gick som ”mig själv” utklädd bara i klänning och smink. Den här gången ville han gärna prata med mig. Visade lite intresse, rent av.

Som jag avvisade med orden ”du ville inte prata med mig när jag var Göran Greider så därför vill jag inte prata med dig nu”.

Som protest mot den ­bisarra utseendehierarkin betraktad var den både tandlös och missriktad, men det kändes bra att säga det.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

Jag vill bli bättre på …
… att komma i tid. Är patologiskt tidig till allting.

Jag är svag för …
… ledsna, bruna ögon.

  Nästa resa går till …
… Sarajevo och filmfestivalen där i augusti, om jag inte klämmer in någon annan tur dessförinnan.

Om jag kunde tidsresa …
… skulle jag åka till just Sarajevo under vinter-OS 1984 för att uppleva det svenska skidlandslagets framgångar och köpa jätte­många exemplar av maskoten Vucko.

Om Malin kan, då kan jag!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Hur kan man vara så där bra?”, undrar flera av oss här på redaktionen när vi läser om Malena Ernman på sidan 44. ”Hon är fantastisk på alla sätt – så cool, har snygga överarmar, stor röst och svinbra värderingar, lägger redigerar-Hanna till.

Malena Ernman borde, enligt yrkets ryktbara tradition, ­vara en sann operadiva med yviga manér och kostsamma pretentioner – en oåtkomlig och världsfrånvänd primadonna. Men hon är precis tvärtom. Med sitt tydliga engagemang för flyktingar, barn och mot rasism slår hon hål på den gamla seglivade opera-myten. Och det med råge. Hon ger inte upp, trots mordhot. Hon slutar aldrig ta ställning. När en läser intervjun kan en inte låta bli att undra hur hon orkar. ”Hur kan man vara så där bra”, frågar jag än en gång och tittar på min kollega Monika som sitter mittemot.

– Ja, jag vet inte, jag tror att det svåra är att börja. När man väl har hittat en aktivitet eller något ideellt som funkar, så tror jag att det är lättare, säger Monika som i mån av tid även arbetar som volontär i Svenska kyrkan.

Några dagar senare slår jag sällskap med vår vikarie Malin på väg till tåget. Det är fredag och vi pratar om vad vi ska göra i helgen. Hon ska ordna barnkalas för en av sina söner. Jag säger att jag ska läsa och sova. Malin bär på två, till bredden fyllda, Ikea-kassar. ”Vad ska du göra med ­alla kläder”, undrar jag nyfiket.
  Det är Fragas och hennes vänners. Jag brukar ta med deras kläder hem och tvätta då och då, berättar hon.
De är romer som tigger utanför vårt jobb. Jag blir rörd. Det här är min kollega, som jobbar och sliter och har två barn där hemma och ändå gör hon ­något för några hon inte känner. Hon ger sin tid. Söndags egna Malena Ernman!

Om Malena kan. Om Malin kan. Då kan jag också. Men det var ju det där med var man ska börja. Att komma i gång. Vart vänder man sig? Här är en liten lista med länkar som kanske kan hjälpa på vägen, för jag vet att vi är flera som vill hjälpa, men vi vet inte hur:

  1. www.volontarbyran.org (hjälper människor och ideella organisationer att hitta varandra).
  2. www.aldrekontakt.se (ordnar bland annat fikaträffar för äldre).
  3. www.redcross.se (ordnar volontär­arbete för både privatpersoner och företag).
  4. www.berattarministeriet.se (driver skrivarverkstäder för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden).
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB