Arkiv för May 2021

- Sida 1 av 1

En promenad i pandemins tid

av Söndagsredaktionen

Hundar och åter hundar. På promenaden i vår stad möter vi jättemånga. Stora och små. Några kommer fram och nosar nyfiket. Alla skaffar hund nu. Solen skiner och jag tänker att jag också vill ha en hund. Jättemycket. Sen kommer joggarna. De är svettiga och ser starka och hälsosamma ut och jag tänker att jag också borde ut och jogga. Börja träna igen. Det borde jag verkligen.

Det är fortfarande kallt ute fast när vi går i solen känns det lite varmare. Himlen är blå och de nybyggda höghusen med vidsträckt utsikt är snart inflyttningsklara. Jag pekar upp mot en stor balkong. ”Titta, tänk om man fick bo så där flott.” Det skulle jag gärna vilja. Ja, jättemycket faktiskt. Min sambo släpper min hand och pekar han också: ”Vilken skulle du helst vilja ha, den högst upp eller den där med balkongen i vinkel?” Vi drömmer ihop, kommer överens om den med både väst- och sydläge. Kvällssol vill man ju ha, men inte bara. Om man fick välja alltså.

”Nä, men hej!” Vi möter några gamla kollegor till min sambo, står på avstånd och småsnackar artigt. ”Jasså ni är också ute och promenerar, är allt bra?” ”Jaha så du har haft corona, var du mycket sjuk?” ”Nä, lite feber och så, inte värre. Och nu har svärföräldrarna fått första sprutan så vi åker väl ner till Skåne snart.” ”Vad bra.” ”Jaha, ni jobbar också hemifrån, ja vi får väl se hur det blir framöver.” ”Jaja, det var kul att träffas. Ha det bra!” Sen går vi. Vi går och går. Och jag tänker på Skåne. På Österlen. Dit kanske vi kan åka i sommar. Det skulle jag vilja.

När vi kommer till kolonilottsområdet pekar vi igen. ”Det huset, nej förresten, det!” Vi väljer det röda huset med vita knutar som ligger lite undanskymt. Sedan går vi vidare. Vi och alla andra som inte har något annat för sig än att promenera en solig dag i maj. Vi är jättemånga. Det är trångt på stigarna och vi ler urskuldande mot varandra när vi tar ett steg åt sidan för att inte komma för nära. Precis som förra helgen. Och helgen dessförinnan. En mil är ingenting längre. Vi går och går, jag har aldrig tidigare gått så mycket som nu. Det senaste året har gjort mig till en flanör av rang. Det är härligt, men även lite otillfredsställande. Jag säger att jag vill åka till Paris och Rom. Jag har aldrig varit där. ”Tror du att vi någonsin kommer kunna åka dit”, frågar jag. Min sambo säger ingenting. Jag vill så gärna åka bort. Till städerna jag bara har sett på bild och film. Men även till Medelhavet. Jag vill bada i salt vatten igen och se solen gå ner från en taverna med utsikt över havet. Jag vill till Grekland. Jag vill till Berlin och till New York.

Jag vill jag vill jag vill. Men vi bara går.

När vi svänger av runt hörnet kommer ett par emot oss. Det är något med deras ansikten som inte stämmer. Inget solsken i blick, inga leenden. ”Hörrni”, säger tjejen lite högre än vad som behövs: ”Det är en man som precis har hoppat här.” Och då ser vi honom. Den mjuka kroppen mot den hårda asfalten. Alldeles livlös. Och allt jag vill. Allt jag önskar. Allt jag har gått och drömt om, bleknar.

Veckans krönikör:
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 49.
Familj: Ja, liten och gullig.
Bor: Utanför tullarna i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Jag vill mer än attbara få vila i frid!

av Söndagsredaktionen

Nästa år fyller jag fyrtio och mitt i livet har jag fått en ny besatthet. Jag kan inte längre bläddra förbi dem, i stället ägnar jag helgmorgnarna åt att, ja, begrava mig i dem.

Dödsannonserna lämnar mig ingen ro.

De är som små romaner och varje annons är ett stycke människoliv som får mina tankar att sväva i väg.

Jag blir ofta tårögd av dikterna, trots att de påfallande ofta innehåller samma strofer av Nils Ferlin, Karin Boye eller Pär Lagerkvist. Och raderna, om att ”riktigt leva och riktigt dö”, som Boye manar till, ger mig alltid rysningar.

Den tafatta uppmaningen ”Vila i frid”, gör mig däremot alldeles modfälld. Så vanlig, så intetsägande. För vad finns annars efter döden, än just den evighetslånga vilan?

Symbolerna är ett kapitel för sig. Det finns så många sätt att illustrera en människas liv och en snabb koll med Sveriges Begravningsbyråers förbund visar att det finns över 40 000 symboler att välja bland. Många ordinära, andra mer ovanliga – eller vad sägs om att låta en flisbil sammanfatta ditt liv?

De första dödsannonserna kom i början på 1800-talet och var små korta meddelanden där man kunde läsa vilket yrke den döde haft och vilket klockslag döden hade inträffat.

Först på 1890-talet kom symbolerna in i bilden och dödsannonserna pryddes då alltid med ett kors.

På nyårsafton 1977 publicerades en blomma som den första ickereligiösa symbolen i en begravningsannons. I dag blandas gamla förgänglighetssymboler som timglas, med partisymboler eller fotbollslag.

Jag tänker ofta på vilken symbol som skulle kunna sammanfatta mitt liv, men har ännu inte träffat rätt. Kanske var det lättare förr att ringa in en människas intressen? Britt-Marie som älskade blommor fick en krans och Bengt som gick i kyrkan fick ett kors. Vad ska min generation illustreras med, en smartphone? En träningsapp?

Jag kan också både förvånas och förundras över hur vi människor vill roa – ända in i döden. Jag läste nyligen en dödsannons som illustrerades av en fåtölj och uppmaningen ”Ät mer surströmming”. Så enkelt och genialt, ett livsråd så gott som något.

Eller som när Stig Kernell gick bort 2014 och valde att själv signera sin dödsannons med orden: ”Jag är död”. Sonen berättade senare i Expressen att Stig Kernell inte ville göra så stor affär av sin bortgång: ”Han var en speciell man med glimten i ögat och menade att en dödsannons inte behövde mer information.”

Kanske hade han rätt.

Men själv siktar jag redan nu på nio ord i min begravningsannons: ”Har efter ett långt och rikt liv lämnat oss.”

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Gör: Reporter på Söndag.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB