Arkiv för December 2018

- Sida 1 av 1

Guide till dig som inte blir bjuden på festen

av Söndagsredaktionen

Nu är det inte meningen att ni ska tycka synd om mig. Jag har vänner. Jag blir bjuden på
födelsedagsfiranden och inflyttningsfester.
Men jag har inte varit på en nyårsfest sedan 2005. Då dansade vi, badade badtunna och den enda
bebisen i sällskapet hade stora orange hörlurar.
Nästa år råkade alla vännerna samtidigt fira nyår på
annat håll, i andra sammanhang.
Det var ingens fel. Men vi blev liksom över.
Klart att vi några år träffat andra och ätit middag. Men de flesta nyårsaftnar har vi varit själva. Först jag och min man, så småningom ett, två, tre barn.

Här följer den ultimata nedräkningen för dig som firar nyår i sällskap av endast familj, eller helt ensam.
10 Byt tidigt på kvällen om till en nytvättad, gärna struken, pyjamas. För mig är detta inget ovanligt, mina barn brukar räkna ner tiden det tar för mig att krypa
i nattsärken direkt när jag kommit från jobbet. Men just att den är ren är ett extra plus.
9 Öppna en lagom dyr flaska bubbel, som du noga valt ut (ta hjälp av Tommy på sid 78). Drick till maten och ett glas efter, sedan räcker det.
8 Ät något verkligt smaskigt, som dock inte behöver vara det minsta tjusigt. Till exempel varma mackor eller ostpaj.
7 Till efterrätt – stick tomtebloss i ett paket glasstårta från frysdisken.
6 Stanna upp en stund och gotta dig åt hur billigt du kommer undan. Vad ska du göra med pengarna som du sparar in på att slippa köpa festkläder, present, taxiresor och alkohol?
5 Lägg pussel. Öva på djupandning när barnen går förbi och råkar riva med sig hörnet du just lyckats lägga.
4 Ibland funkar pusslandet hela kvällen, andra gånger börjar barnen slåss om bitarna. Då gäller det att ha ett ess i rockärmen – familjefilmen. Men observera att det MÅSTE vara en film som du själv vill se. Annars har du offrat dig på nyårsafton. Exempel på sevärda
familjefilmer: Harry Potter, Harry Potter och Harry
Potter.
3 Bli vidskeplig. Övertala alla i familjen att äta 12 vindruvor vid tolvslaget (enligt spansk tradition).
2 Gå ännu längre! En äppelbit som första livsmedel på det nya året ger hälsa. Väck barnet som somnat på soffan och tvinga i det äpple.
1 Tomtebloss (igen). Mycket billigare och mindre läskigt än fyrverkerier och barnen tycker att det är (nästan) lika kul.

Sådär. Varför skulle man någonsin vilja gå på en nyårsfest efter denna pangkväll?

PS. Fast alltså, om någon skulle vilja bjuda in mig, så är det okej.

”Ge mig vad som helst, bara det lever!”

av Söndagsredaktionen

Livet har sina kapitel. En del av dem är som kopior av tidigare generationers.
För egen del har jag upptäckt att min relation till prinsesstårtor tenderar att närma sig min fars. Jag minns inte när jag senast nöjde mig med en bit. Han gjorde det aldrig. Jag ropar också fel namn till barnen och barnbarnen, precis som han. Och skrattar i falsett.

Den rosa filt som sedan en tid lagt sig över vår familj är också högst igenkännande från förr.
Vi har blivit med hund… drömmar.
Hemma i soffan sitter vi föräldrar och lyssnar på dottern som utlovar fem hundpromenader om dagen, även före frukost och självklart nattetid om behov finns.

Då och då slås jag av mina minnen från en annan soffa. Skillnaden var att vi då var två barn som önskade och lovade, tjatade och bönade.
Det slutade på en labradorkennel i Lillpite och sedan var det min far som fick ta hundpromenaderna, även före frukost och självklart nattetid om behov fanns.
Nu närmar sig kanske vår familjs investering i detta nya liv. En del logistik återstår, men sånt förstår inte alltid en elvaåring. Så med stor fantasi har vi gjort vad vi kan för att hålla liv i hennes hunddröm. För alla er som inte kommit lika långt kommer här några tips som kanske underlättar.

1 Köp en hundbok. Ett enkelt första steg. Det är en fördel om boken innehåller många hundraser och bilder, då kan den läsas åtskilliga gånger. Nackdelen: när boken är läst åtskilliga gånger vill barnet ha något annat. Helst en hund.
2 Köp ett koppel. Det låter kanske fånigt, men det fanns en tid då familjen med framgång tränade hundkoppelpromenad på kvällarna. Det fungerade utmärkt, tills barnet en kväll tyckte att det inte bara lät fånigt.
3 Köp en labrador – i tyg. Hundar är dyra, syntetvarianter i skala 1:1 är inte lika dyra. Nackdel: den svarta saken under skrivbordet påminner varje dag barnet om en riktig hund.
4 Besök en kennel. Det gör inget om den ligger högt upp i de kroatiska bergen. Det blir en fin berättelse och ett minne som gör att barnet orkar vänta lite till.
5 Gå på valpkurs. Man behöver faktiskt inte ha en valp med sig. Fast det har alla andra.
6 Mys med hundar varje kväll – på tv. Veterinärerna, Djursjukhuset och inte minst Bagges hemlösa hundar är prima terapi för drömmande barn. Avsnitten kan ses flera gånger, fast det blir lite ledsamt när tv-veterinären med bister min än en gång berättar att dvärgschnauzern Jim ska få ”somna in”.

Men så, när det i månader ältats ras, kön och hundnamn och till sist inte finns fler tricks att ta till börjar två föräldrars fantasi ta slut.
Det gäller även dotterns tålamod. Den här julen har ”hund” petats från önskelistan till förmån för ”vita jeans” och ”papperskorg i metall”.
Ännu ett tecken kom häromkvällen när ett uppgivet stön hördes från flickrummet.
– Jag orkar inte längre! Ge mig en hamster, eller vad som helst. Bara det lever!
Jag tänker tillbaka på våra 13 år med Paloma. Hur hon och min far fick en unik relation. Jag är säker på att han inte ångrade en sekund av det beslut som utmynnade i den där bilresan från Luleå till Lillpite.
Nästan ett halvsekel senare sitter jag här och surfar efter hundgaller till bilen.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… vara livrädd för att trycka på fel knapp när det var dags. Rött eller grönt kan vara hopplöst som färgblind.
2 Jag skäms över …
… mänskligheten allt oftare.
3 Jag skulle vägra äta…
… den sista måltiden om jag vore dödsdömd. Det måste ju finnas vettigare saker att göra sista timmarna i livet.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57. Familj: Gift, tre barn, varav två från ett tidigare förhållande, två barnbarn. Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Jäklar vad hon orsakar krockar

av Söndagsredaktionen

Förr pratade man om GUBBE MED HATT. Nu är det UNG KVINNA MED MOBIL.
Morfar var en GUBBE MED HATT. Det fattade jag aldrig då. Tyckte bara det var ett stort äventyr varje gång han tog med mig som barn på en färd i sin svarta Ford Popular. Till  exempel de knappt två milen in till Linköping för att handla något.
Om morfar var på gott humör, kunde jag få honom att tuta när vi körde om en cyklist på
gamla E4:an. Någon bil körde vi aldrig om.
Hastighetsmätaren hade man ju också järnkoll på som barn. Morfar låg konstant 5–10 kilometer under hastighetsbegränsningarna. En GUBBE MED HATT personifierad. Även om jag bara såg honom i hatt i samband med någon begravning.
Tiderna förändras.
GUBBE MED HATT var sällan någon trafikfara. Snarare irritationsmoment för andra bilförare. Hade GUBBE MED HATT gjort som UNG KVINNA MED MOBIL gör nu för tiden, hade det blivit trafikkaos. Masskrockar. Utryckning med polis- och brandbilar och ambulanser. Troligen dödsfall.
UNG KVINNA MED MOBIL utgör väl ingen trafikfara, på riktigt, när hon far fram på allt från trottoarer till varuhusgångar.
Men jäklar vad hon orsakar krockar. För min del tre gånger bara den senaste månaden.

1 Rusningstid på morgonen. Snyggt klädd kvinna i 30-årsåldern, typ pr-konsult, om man får vara lite fördomsfull, har befunnit sig några meter framför mig ända från t-baneperrongen, via rulltrappan, till gången mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm. Vi håller samma ganska raska hastighet. Under en sekund fastnar min blick i något budskap på de där affischtavlorna med rörliga bilder – och jag går rakt in i kvinnan som plötsligt bara stannat framför mig för att läsa sms. UNG KVINNA MED MOBIL! Hinner inte säga något ursäktande innan hon ilsket fräser:
– Se dig för!
– Det var ju du som plötsligt tvärstannade…, försöker jag, innan hon åter fräser:
– Idiot!

2 Tidig kväll. Klädavdelningen på det stora varuhuset. UNG KVINNA MED MOBIL
– typ Östermalmstant i 35-årsåldern, om man får vara lite fördomsfull, tvärstannar precis där rulltrappan tar slut. Dubbelfel! Ungefär samma diskussion som i ovanstående fall, bara lite andra hätska uttryck.

3 Sen eftermiddag. ICA-affären. På hyllor bakom gigantiska genomskinliga dörrar ligger en hel bondgård uppstyckad. Fläskkotletter, pepparstek eller kyckling till middag? Ska precis öppna en av dörrarna, när jag får en knuff i ryggen. Tappar väskan med min (nja, Schibsteds…) svindyra dator.
– Ursäkta, jag fick precis ett viktigt meddelande säger UNG KVINNA MED MOBIL. 25-årsåldern. Typ miljöpartist, om man får vara lite fördomsfull.
– Om ditt meddelande var så jävla viktigt, varför kan du inte stå still och läsa det?
Ville jag surt säga, men hann inte, för hon bad faktiskt åter om ursäkt.

Det bör påpekas, för att inte detta ska genustolkas, att jag naturligtvis tror det är
en ren slump att jag har krockat med just UNG KVINNA MED MOBIL.
Har även sett UNG GRABB MED MOBIL (ibland MED BASEBOLLKEPS) och MEDELÅLDERS MAN MED MOBIL bete sig lika korkat.
De drabbades dock bara själva av otyget att gå eller stå i vägen när de läste sina sms. En krockade med en papperskorg, den andra gick in i en lyktstolpe.
Tiderna förändras.
Morfar var lantbrevbärare till yrket. Mycket bilkörning, alltså. Men under hela sitt liv blev han varken påkörd eller körde på någon annan, hur mycket GUBBE I HATT han än var…

4x
tankar i mitt huvud:

1 Jag drömmer om …
… att jobba som reseledare/guide till New Yorks bästa margaritabarer.

2     Mitt första (och enda) husdjur …
… var en sköldpadda för åtta kronor som jag fick när jag var sju år. Var så tråkig att jag gav bort den. Hann aldrig få något namn, ens.

3 Jag gnäller oftast på …
… hur dagens journalistik tyvärr mer handlar om antal klick på nätet än innehållet.

4 Det mest korkade jag gjort …
… är att jag inte, som jag först tänkte, köpte H&M-aktier för de 10 000 kronor jag hade sparat ihop som 18-åring.

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Bor: 4:a på Söder i Stockholm. Yrke: Reporter, krönikör, recensent.

Varför är din tid viktigare än min?

av Söndagsredaktionen

Ibland tänker jag på tiden. Eller ganska ofta egentligen.
Inte på ett supersmart sätt, som att fundera över krökningar i tid- och rumsdimensioner, eller på ett girigt sätt som att tid är pengar. Utan snarare över tidens inneboende relativitet.
Ett sommarlov var en oändlighet när man var liten. Man hann bada, åka till landet, komma hem och till och med ha tråkigt ibland, så att man nästan, fast bara nästan, längtade efter att börja skolan igen. I vuxen ålder är sommaren en picknick, ett iskallt bad och om man har tur en stressig solresa där man ska hinna njuta. Sen tar man ett andetag och så var det över.
Tre timmar försvinner lätt en söndagsmorgon tills Netflix hånar en med frågan ”Tittar du
fortfarande?”. Tre timmar i telefonkö till Skatteverket däremot är en eon av tid.
De fem minuterna till när man vill snooza en kall höstmorgon är inte alls lika långa som fem SL-minuter eller reklamen på Kanal 5.
Sekunder tänker man sällan på, såvida man inte sysslar med någon slags sport där varje hundradel räknas. Men har du nån gång försökt att koka mjölk och sen tittat bort en millisekund vet du att de där små, små sekunderna är avgörande.

Vad som dock alltid fascinerat mig (läs retat mig) med tiden är hur den verkar vara relativ
för olika personer. Även om man tror att man strävar mot samma fasta punkt. Trots att man bestämmer en tid för att mötas, för att arbets-dagen ska börja eller för att sätta sig ner till en middagsbjudning. Alla får samma tid, ändå finns det vissa som bara inte kan dyka upp i tid.
Jag är inte en av dem. Det här är ingen bekännelsekrönika, en sån där ”förlåt men min härliga bohemiska livsstil gör att jag inte vill vara en slav under klockan”, en krönika där jag berättar om x antal forskningsstudier som visar att människor som är sena lever längre. Det kanske stämmer, men i så fall tar ni den tiden av oss, för man blir tokig av att vänta på de som alltid är sena.
För vi har samma förutsättningar. Vi kan klockan och vi har ett hum om överslagsräkning: Om det tar cirka 30 minuter att åka från a till b borde jag gå hemifrån 30 minuter före utsatt tid (förutsatt att du räknat in promenadtiden till bussen etcetera). Och nej, det tar inte fem minuter att klä på sig, borsta tänderna och sminka sig. Ändå är vissa ständigt sena.

Jag kan förstå att man är morgontrött, snoozar och därför kommer sent. Men om du varit sen tre dagar i rad borde du se över dina rutiner. Och bara så ni vet så är det inte så att vi andra studsar ur sängen med ett leende på läpparna varje grå tisdag. Vi går upp i tid för att vi börjar en viss tid.
Självklart kan något oförutsett hända, en trafikolycka eller något som måste lösas akut på jobbet. Att man missar tunnelbanan. En tunnelbana. Inte sju.
Och att komma sent för att man värderade att slappa i soffan i stället för att dyka upp i tid är bara oförskämt. Varför är din tid viktigare än min? Varför ska jag frysa i ett gathörn, stå med kallnande mat, eller vänta med mötet, bara för att du inte pallar kolla på klockan?
Magdalena Ribbing (RIP) skrev i en krönika i DN att ingen gillar att ständigt behöva vänta på en vän: ”Tvärtom innebär det att den som kommer försent har stulit den tiden från den väntande som hindras från annat under vänte-tiden.”
Tiden må vara relativ – men en tidpunkt är inte det.

4x
tankar i mitt huvud:
1 Min sämsta vana är…
… att knäcka i alla kroppens leder.

2 Jag får en sötchock när jag…
… ser katter. Alla katter. Fast mest mina katter.

3 Det gör jag för att göra världen bättre…
… planerar att krossa både patriarkatet och kapitalismen inom kort.

4 Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren…
… Dansa fastän av Säkert!

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32.
Familj: Katterna Bosse och Flora.
Bor: Hornstull, Stockholm.
Yrke: Reporter, redaktör och Game of thrones-expert på Aftonbladet.

Hur spenderar du dina weekends?

av Söndagsredaktionen

Ett ålderstecken fullt i klass med de första läsglasögonen och sakta grånande tinningar är en stigande irritation över språkfel.
Att som journalist ondgöra sig över andras texter är visserligen att sticka ut hakan. Men när jag läser svenska tidningar 2018 kan jag inte annat än undra vad som hänt med den allmänna språkkänslan bland mina kollegor.

Jag kan ha viss förståelse för en del språkfel. Klassiska tabbar som att blanda ihop ”innan” och ”före”, ”var” och ”vart” eller ”de” och ”dem”. Jag kan också stå ut med konstiga avstavningar eller versaler där det borde vara gemener.
Vissa dagar kan jag till och med acceptera fåniga modeord som ”narrativ” eller töntiga anglicismer som ”gå bananas”.
Men vissa formuleringar är så fula och felaktiga att jag förundras över att de på fullt allvar formulerats av avlönade vuxna.

Just denna dag rasar jag över superlativen.
Eller snarare bristen på dem. Ord som störst, bäst och vackrast. Den där tredje gradens adjektiv som proffsboxaren Muhammad Ali gillade så till den grad att han använde dem om sig själv i var och varannan mening.
Jag ser nämligen med stigande förvåning att de har börjat ersättas med nya hårresande formuleringar. Låt mig ge några exempel.
I en stor rikstäckande dagstidning läser jag att ett undersökningsföretag utsett ”de mest sexiga dialekterna”.
I en annan ser jag att en villa med sjöutsikt är ”mest populär”.
I en tredje beskrivs en viss stad i Qatar som ”en av de mest rika platserna”.
En fjärde skriver om ”de mest heta träningstrenderna”.
När jag läser detta högt för min mellanstadieson rättar han mig direkt:
– Hallå! Det heter ju ”sexigaste”, ”populärast”, ”rikaste” och ”hetaste”. Ju!
Det finns naturligtvis betydligt viktigare grejer att oroa sig över än lite banal språkmisshandel. Som den senaste skräckrapporten från den internationella klimatpanelen IPCC. Eller det underfinansierade svenska pensionssystemet som lämnar en kvarts miljon pensionärer under fattigdomsgränsen. Eller den tilltagande gängkriminaliteten. För att inte tala om cirkusen i Vita huset i Washington.

Men jag kan ändå inte låta bli att förundras över fenomenet. En kvalificerad gissning är att superlativens tynande tillvaro åtminstone delvis hänger samman med engelskans ökade inflytande. En annan förklaring kan vara stressade redaktörers vilja att till varje pris skapa jämna rubriker på strängt mallade tidningssidor.
Jag fruktar att våra superlativ i en inte alltför avlägsen framtid har gått samma öde till mötes som ”tillbringa”, ”solskyddskräm” och en massa andra mossiga ord. För att inte tala om krångliga grammatiska regler om genitiv och plural.
För när tillräckligt många anammat felaktigheterna kommer språkvetarna garanterat skyndande och upphöjer stolligheterna till norm – och därmed blir det som tidigare var fel plötsligt rätt.

Då kan man utan att skämmas berätta hur man spenderar sina weekends. Och påminna hustrun att ta med solfaktor och flipflops när man ska resa till Sardinien’s mest vita stränder. Eller skryta om att man gjort den mest dyra renoveringen i kvarteret även fast den bara var en snabb och smutsig ommålning.
Men vid det laget har jag förhoppningsvis förlorat både hörsel och syn så jag slipper reta mig på eländet.

 

4x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… skämmas över partiledningarna som ännu inte kunnat enas om en ny regering.

2     Jag skäms över…
… att vara cyklist i Stockholm. Det är en grupp trafikanter för vilka absolut inga regler verkar gälla.

3 Min ovanligaste vana är…
… att jag numera stannar för rött när jag cyklar. Som en cykelbanans Rosa Parks ägnar jag mig åt civil lydnad i ren protest.

4 Jag skulle vägra äta…
… om det enda som serverades var prinsesstårta. Jag har matats med gröna tårtor på jobbet i decennier. Ärligt talat: Vad är grejen?

 

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB