Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 133

Vi lever i de fossila bränslenas paradox

av Söndagsredaktionen

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.”

Malena Ernman och Svante Thunberg beskriver i boken Scener ur hjärtat hur den abstrakta process som gör att världen långsamt dör får kropp och form framför deras dotter Gretas ögon.

Och jag kan relatera, för jag ser något liknande.

Jag ser förnuttelse. Överallt, hela tiden, förnuttelse och nedbrytning.

En ojämn kamp mot kaos som vi är dömda att till slut förlora.

Det har inte alltid varit så här, och jag vet egentligen inte varför det har börjat.

Kanske för att jag blir äldre.

För unga människor är just förruttnelsen långt borta. Kroppen utvecklas fortfarande. Den blir bättre, starkare, lär sig mer saker. Allting ligger framför en. På klättringen uppför livets träd har man ännu inte lämnat stammen, inte tagit sig ut på de ständigt smalare och mindre grenar som val för val för en längre bort från de riktningar livet aldrig tog.

Men det är inte bara att de flesta val ligger bakom mig. Att förruttnelse är det enda som väntar för oss alla i slutet av allt är en självklar, närmast banal iakttagelse.

Vad jag inte kan sluta se är nedbrytningen som finns mitt ibland oss, hela tiden.

Hela vår tillvaro är en ojämn kamp mot alltings ständigt pågående sönderfall. Alla våra stolta byggnadsverk, vår konst, våra maskiner – de är inte byggda förrän de redan börjat förfalla.

Tittar man noga rasar allting framför våra ögon, i små, små delar, hela tiden.

Så sett är det inget annat än skrämmande att det vi måste rädda från förfallet ständigt blir mer och mer.

För ju mer vi bygger, desto mer kostar det vi har att upprätthålla.

I flera hundra år har vi staplat lager på lager av upplevda nödvändigheter på vårt samhälleliga korthus, varje nytt lager med en högre grad av komplexitet än det föregående. Att hålla huset från att rasa, att upprätthålla allting vi numera tar för givet, är inte bara ett arbete utan slut.

Det är också ett arbete som kräver ständiga tillskott av ny energi.

Det verkar vara lätt att tänka att det bara är vår utveckling som slukar resurser. Tillväxt. Som om bara den som sprang behövde äta, inte den som sitter still.

Men det som främst dränerar oss är inte tillväxten, utan upprätthållandet av status quo.

Och det är här mina och Gretas syner sammanfaller.

För nästan allt vi byggt som inte fanns på 300- eller 400-talet är byggt av fossila bränslen.

Utan dem skulle vi fortfarande stå och banka hjälplöst mot muskelkraftens glastak, som romarna gjorde innan deras civilisation kollapsade, eller som västeuropéerna gjorde igen på 1700-talet.

Bara att deras civilisation inte kollapsade.

Av en unik slump sprängde kolet och oljan glastaket för gott.

Sedan dess lever vi i de fossila bränslenas paradox: det som gör vårt liv möjligt är samma sak som kommer att göra det omöjligt.

Ska korthuset inte rämna måste eldarna under det moderna samhället ständigt underhållas, lågan alltid flamma mot skyn – samtidigt som den bränner ner jorden vi lever av.

Det går inte att stänga av.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag ska få hämta mina barn på förskolan.

2. I högstadiet var jag …
… tydligen ansedd som en bra kompis (jag fick ett “stipendium” om hela 175 kronor av min skola av den anledningen).

3. Jag mår som bäst när …
… jag har gjort något bra.

4. Jag är trött på att prata om …
… vilka tv-serier folk tittar på.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo, son, dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Poolpappa – nu är jag på din sida

av Söndagsredaktionen

Innan jag själv blev mamma hände det titt som tätt att föräldrar framstod som en grupp totala galningar.

Låt mig ge två exempel.

Exempel 1: Jag är på skidsemester med ett par kompisar. Det blåser hårt på Åreskutans topp och vinden slipar pisten till en kana av is. Det är en mardröm att ta sig ner, snön viner in under kragen och fingrarna är stela av köld. Nedanför mig åker två knattar med hjälm. De åker i stora svängar efter sin mamma.

Då händer det. En isfläck får mina skidor att glida i väg. Som ett bowlingklot med skidor slirar jag rakt mot käglorna, alltså knattarna.

Barnen faller, men backen är rätt plan och de klarar sig bra.

Men mamman! Hon löper formligen amok. Hon glider ner till mig och börjar slå på mig med sin stav. Hon svär och skriker samtidigt som hon måttar slag efter slag. Barnen tittar storögt på. Det hela är som en fars.

Jag tar mig upp, mumlar förlåt och åker ner till ett fnissande kompisgäng. I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna mammor”.

Exempel två: Det är en ljummen sommarkväll och Martin har poolparty. Det känns nästan som i Melrose place. Vi kanske låter lite för mycket, vi kanske skrattar lite för högt. Vi kanske inte har sett skylten om att ”man ska respektera lugnet efter 22.00.”

Klockan 22.01 uppenbarar sig en pappa på en balkong. Han har randiga kalsonger och klassisk pappamage. Håret står på ända och han ser helt vild ut.

Med ett darrande finger pekar han på oss som om vi vore brottslingar.

– Jag hade just fått henne att somna! Hon vaknade! På grund av er!

Poolpartyt stannar upp och vi tittar frågande på varandra. Barnet har vaknat, so what? Hon somnar väl om? I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna pappor”.

Men nu vill jag säga förlåt. Föräldrar, jag är på er sida nu.

Du, mamma som slog mig med en stav i Åre för 20 år sedan, jag förstår dig.

Jag har också kämpat med att knäppa pjäxor på små fötter och släpat barn i liften. Jag har också mist tålamodet i en blåsig backe full av is. Än har jag inte slagit någon med en stav, men vem vet? Vaknätter och vab skapar desperation.

Du pappa vid poolen, jag håller med dig. Innan jag fick barn trodde jag att småttingarna sov när de blev trötta. Men att söva barn är en konst. Och när man väl lyckats så smyger man med ninjasteg ut ur rummet.

Poolpappa, jag skulle faktiskt säga att jag i dag nästan är på din nivå. För mig är det numera självklart att ge onda ögat till alla som pratar för högt nära min barnvagn. Jag skulle kunna skälla på dem, men det riskerar ju att väcka barnet. I stället nöjer jag mig med att stirra argt och eventuellt peka övertydligt på mitt slumrande barn.

Föräldraskapet förändrar, på många sätt.

Utan att tveka inrättar jag mig nu i ledet av totala galningar. Jag ansluter mig till en grupp som lider av ständig sömnbrist och sedan länge har mist förmågan att avsluta meningar. Så se upp i backen. Och vid poolen.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag är besatt av…
…italienska och det har hänt att jag förföljt turister för att få höra ytterligare ett ord av detta magiska språk.

2. Jag trivs särskilt bra när …
… jag för en gångs skull lyckas läsa böcker fast barnen är vakna. Jag ser det som en form av gerillaverksamhet. De måste ju se att vuxna läser.

3. Min mest oväntade talang är …
… att jag kan baka bröd av nästan vad som helst. Svart te är till exempel en oväntat användbar ingrediens.

4 Jag längtar som en tok efter …
… ljuset. Blå himmel. Långa kvällar.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Erik, tre barn. Två katter.

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen

av Söndagsredaktionen

Vi var så kolossalt nöjda där vi satt i baren och nickade i takt till musiken. Bartendern tappade upp två öl och basen var så tung att det kändes som om den kom inifrån våra kroppar. Det här var bara början. Kvällen, natten låg framför oss.

Bara tio minuter tidigare hade vi stått och trampat ute i kylan i alldeles för tunna kläder. Nylonstrumporna frös fast på benen, skinnpajen kändes som en köldmagnet. Nu gällde det: Skulle de fråga om leg i kväll – i så fall var det kört – eller skulle de låta oss komma in? Osäkerheten doldes bakom Right menthol-cigaretter och en ansträngd likgiltig uppsyn. ”Hej, personnummer på er?” Vi rabblade upp siffrorna. Inte för ivrigt, nej lätt nonchalant. Det var viktigt. Vakten vinkade in oss mot kassan. Vi hade lyckats! Men det var först när vi hade fått stämplar och gått ner för trappan till den mörka lokalen som vi vågade titta på varandra och le. Yeay!!! Trash bar, here we go again! Sen stegade vi resolut mot baren.

Det är januari 2020 och jag läser Klubben, boken om kulturprofilens övergrepp och om Svenska Akademiens tillkortakommanden. Vissa berättelser är vidriga, svåra att ta in och förstå. Men den blinda vördnaden fascinerar mig. Jag googlar på bilder men ser ingenting i kulturprofilens utseende som intresserar mig. Jag tänker på Kejsarens nya kläder. Mitt i läsningen slår det mig att många av berättelserna utspelar sig samtidigt som jag precis började gå ut i Stockholm. Vi var i samma tid, rösterna i boken och jag. Men i helt olika världar. Eller rättare sagt, klubbar. På deras var det klassiskt piano och medelålders män, på mina var det hårdrock och snygga Axl Rose-kopior.

”Tumba-rockaren är här”, vi stod och hoppade och knuffades på dansgolvet när vi nåddes av informationen. Våra huvuden vände sig mot hörnet där han stod: Svart långt hår. Vitsminkad och svart kajal runt ögonen. Tajta svarta kläder. Så jäkla hård! Så jäkla sexig! Men det var ingen idé, det visste jag. Några veckor tidigare hade jag gått fram till honom. Försökt ragga. Det blev totalt fiasko! Han var blyg och fåordig och jag var, även om jag inte var fullt medveten om det då, alldeles för töntig. På den tiden krävdes det hängivenhet för att få till den rätta stilen. Det fanns inga band-tishor på H&M och inte kunde man handla över nätet heller. Jag såg helt enkelt inte särskilt tuff ut. Men kaxighet saknades inte, varken hos mig eller mina vänner. Vi valde. Vi tog plats. Vi hördes. Vi var så störiga som man bara kan vara när man är ung. Som man bara kan vara när man har hårdrocken i ryggen.

Jag var även pretentiös. Gick på teater, läste Sartre och Beauvoir. Ibland köpte jag dyra gauloise. Då fick jag en glimt av den där andra världen. På baren efter föreställningen. En man bredvid höll monolog om det vi precis hade sett och ville inte ge sig, likgiltig inför mitt artiga men kanske inte heller så tydliga avvisande. Han hukade sig närmare, viskade: ”Jag tycker att du ska följa med mig hem och lyssna på Brel.” Vi tog på oss jackorna, jag och min kompis, sen vände jag mig rakt mot honom: ”Eller så kan du gå hem och runka!” Hårdrocken igen. Den störiga, den vulgära. Så barnsligt av mig. Men rimligt nu när jag ser tillbaka. Han var dubbelt så gammal som jag. Minst. Och jag sket i både
honom och hans jäkla Brel.

Samma tid, samma stad, ändå så olika. Hade jag hamnat på deras ”Klubben” om hårdrocken inte funnits där och gett mig andra ideal? Ja, det finns onekligen äckelmän och sunkig kvinnosyn även i hårdrocksvärlden men den backade upp mig med en överdos av kaxighet.

Hade jag med en annan bakgrund varit den svala, bräckliga, den inlyssnande, ja helt enkelt kulturmannens kvinnoideal i stället för den där tjejen i push-up, svart kajal och svår attityd? Kanske. Det är möjligt.

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen.

Tänk på det ni som ha döttrar. Uppfostra dem till hårdrockare. Sätt din 7-åring i growlkurs redan nu.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min ovanligaste vana …
… men också min vanligaste ovana är att jag pratar högt för mig själv.

2. Jag skäms över …
… allt möjligt, men mest när någon hör att jag gör det ovan.

3. Jag skulle vägra äta …
… bajs och mat som innehåller gluten.

4. Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… känna mig väldigt obekväm. Hur hamnade jag här?

Veckans krönikör
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Sambo.
Bor: Söder om Södermalm i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Insikten slår mig som en käftsmäll

av Söndagsredaktionen

Det händer att jag googlar mig själv. Denna smått narcissistiska, osmickrande vana föddes när min debutroman Vi ses i Disneyland släpptes på Norstedts under våren 2017 och göddes av att varje googling resulterade i nya träffar. Det blev som ett gift att leta rätt på vartenda litet tyck om boken. Oavsett om tycket var positivt eller häcklande ville jag veta.

Nu har jag sannolikt tagit del av de flesta läsarreaktioner som skvalpar omkring i cyberrymden och mitt feedback-behov har mattats av. Ändå skriver jag mitt namn i sökfältet då och då trots att jag vet att jag kommer att bli besviken över bristen på litterär uppmärksamhet.

Mitt fåfänga sökande har gjort mig observant på ett annat fenomen: de många sidor som specialiserar sig på värdelösa men samtidigt märkligt intressanta detaljer om din, min och alla andras existenser. Om vi inte googlar oss själva, googlar vi uppenbarligen grannar, kolleger, vänner och kändisar så pass ofta att det går att tjäna pengar på nyfikenheten.

Sajten merinfo.se berättar att jag är kvinna (sant), har fyllt 54 år (ja, ja), att jag bor med tre andra personer (yes!) och att mina namnsdagar infaller den 24 januari (Erika) och 9 december (Anna). Jag får också veta att det finns 23 443 personer i Sverige som heter Erika och att det är det 151:e vanligaste namnet. Kändisar som delar min födelsedag (18 september) är till exempel operasångerskan Siv Wennberg, artisten Tone Norum, skådisen Måns Nathanaelson och filmstjärnan Greta Garbo. Hade hon varit i livet skulle hon ha fyllt 115 i höst.

Sidan Mr Koll avslöjar att jag inte har åtalats för brott, ej förekommit i tvistemål eller stämning och att jag inte är särskilt populär: Erika är inte mer eftersökt än andra. Denna månad har vi hittills lämnat ut information om henne vid ett tillfälle (japp, till undertecknad, nyss).

Den mest ambitiösa tjänsten, Ratsit, konstaterar att min nästa födelsedag inträffar på en fredag (hurra!) och att jag föddes en lördag för knappt 20 000 dagar sedan i jungfruns tecken då Tage Erlander satt som statsminister och Malmö FF var svenska mästare i fotboll.

Jag får också veta att i mitt postnummerområde är Volkswagen det populäraste bilmärket, att det finns 37 287 inkomstmiljonärer och att andelen personer med betalningsanmärkningar är 3,1 procent. Medelinkomsten ligger på 436 726 kronor per år och kvinnors lön uppgår till 75,2 procent av männens. Snittet för landet är 74,2.

Den sista uppgiften får mig att studsa till. Självklart är jag medveten om att vi kvinnor tjänar sämre än män, men när faktumet dyker upp som en okommenterad realitet bland all övrig data är det som att få en käftsmäll.

Jag minns hur vår son Joel ifrågasatte detta när han bara var 11 (han har nu fyllt 22):
– Hur kommer det sig att kvinnor har lägre lön än män? För samma jobb? Jag menar, är det inte väldigt omodernt?
Jo, min älskade son, det är extremt mossigt.

Tack och lov är din generation mer modern än min. När du googlar dig själv i framtiden kommer infon vara med som en historisk kuriositet: När Joel Scott föddes på 1990-talet tjänade en kvinna bara tre fjärdedelar av en mans lön.

Tänka sig.

4x tankar i mitt huvud:
1. Innan jag somnar tänker jag …
… på hur skönt det ska bli att sova.

2. För att imponera på mig …
… lär du dig skillnaden mellan hur orden ”före” och ”innan” används.

3. Jag är besatt av …
… bra tv-serier. Just nu ser jag fram emot fjärde säsongen av Better things som kommer den 5 mars på HBO (gott om tid att kolla i kapp om du har missat denna pärla).

4. Senast jag lärde mig något nytt …
… var i går då jag läste att dvärgplaneten Pluto har en isglaciär som ser ut som ett hjärta. Vackert.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn Joel, 22 och Freja, 20 samt hunden Monty, 10.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Författare och redaktionell printchef på Aftonbladet.

Här är mitt liv i VERSALER

av Söndagsredaktionen

Rubriken satt där: ”NAKENCHOCK!” Det är jag som var nattchefen som gjorde förstasidan på Aftonbladet med ordet som skulle hamna i Svenska Akademiens ordlista – och få Lasse Berghagen att skämta om det i Allsång på Skansen.

Ibland landar den direkt, ibland krävs lång tid av lagarbete innan den sitter. Rubriken.

Det har blivit tusentals löpsedlar och förstasidor under mina snart 40 år som journalist och redaktör. Jag har jobbat med ett hantverk som får många att förfasa sig, som ibland triggar de stora känslorna eller lockar fram ett skratt. Men framför allt – och viktigast: det lockar till läsning.

När jag frågade kollegorna om en klassisk rubrik de minns kom svaret snabbt: ”SVART HJÄRTA LIKA RÖTT SOM VITT”. Den sattes av legendariske redaktören Sigge Ågren efter historiens första hjärttransplantation 1968, då en svart mans hjärta opererades in i en vit man.

Det är inte reportrar eller fotografer som sätter rubrikerna, det gör vi redigerare och redaktörer. ”HV OCH FASA” – Min karriär började på sporten där jag var redigerare och satte den här rubriken när ishockeylaget HV71 hade fått massor av utvisningar under en match. Jag fick fast jobb.

Just sportjournalistiken har en historia av fyndiga och vitsiga rubriker: ”STAKA OM SNAVFEL”. Rubriken sattes till en bild där svenske skidåkaren Teodor Pettersson i VM 2017 trasslade in sig i staven och föll. Eller ”STEEN OCH STANLEY”, den givna rubriken till en bild där ishockeyspelaren Alexander Steen höjer segerpokalen efter att ha vunnit Stanley Cup 2019.

Största delen i mitt ”rubrikliv” har jag jobbat med vanliga nyheter. Alla artiklar behöver vad vi kallar en vinkel, det vill säga det som är själva grejen med artikeln. Finns en tydlig vinkel är det lättare att sätta rubrik. Är den otydlig är det svårt att formulera något bra.

Rubrikernas vardag handlar mycket om brott, olyckor, politik. Då känns det ibland svårt att variera sig, men med små medel kan man ändå lyfta en enkel nyhetsartikel. Som när en massa kor hade rymt ut på en landsväg: ”JUST MU: KOR PÅ E22”.

”Åhfanismen” är en viktig del i vårt jobb. Vad betyder det? Jo, i all enkelhet så hoppas vi att läsaren ska utropa ”Åh fan” när hen ser tidningssidan. Som när denna rubrik sattes till en bild där Lady Gaga hade en ny, spektakulär frisyr: ”LADY OCH KALUFSEN”.

Att hitta på nya kärnfulla ord är kvällstidningens specialitet. Till väder: SNÖSMOCKA, RYSSKYLA. Mästerkockarna: SÅSPANIK, KRYDDKUPP. Melodifestivalen: RÖSTRASERI, MÅNSTERRYSARE.

Och såklart NAKENCHOCK. Året var 2002. Plötsligt låg bilden där i den gamla tjockdatorn. Afrodite skulle tävla i Eurovisionfinalen och vi hade en artikel där de visade upp sina nya scenkläder – hudfärgade kroppsstrumpor under tunna bastkjolar. När de snurrade i dansen såg det som om de var helt nakna under. Inför alla miljontals tv-tittare.

Tack vare mitt rubrikliv har jag inbjudits att diskutera löpsedlar i både TV4:s morgonsoffa och i olika radioprogram.

Och om jag är på en middag som är lite seg och tråkig, brukar jag säga att det är jag som gör rubrikerna på Aftonbladet. Efter det är det inte längre tyst runt bordet.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min största förebild just nu …
… är alla de som kämpar
i vården trots galna politiska beslut.

2. Folk stör sig på att jag …
… är så tekniskt okunnig.

3. Jag stör mig på att …
… all teknik är gjord av nördar som lägger in onödiga funktioner.

4. Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… när jag som sexåring åkte rälsbuss från Malmö till Skanör och hoppade av en station för tidigt och plötsligt stod helt ensam ute på ett fält medan tåget for iväg.

Veckans krönikör
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 62.
Familj: Maken Pär och min stora regnbågsfamilj. < strong>Bor: Stockholm.
Yrke: Printredaktör på Aftonbladet.

Kan mumintrollet lära mig dinera solo?

av Söndagsredaktionen

Det finns få saker som skrämmer mig lika mycket som ett litet bord med vit duk, en ensam tallrik, ett lätt middagssorl och en vältummad meny.

Jag får puls bara av att tänka på en servitör vars bländvita leende byts till en kvävd suck när han inser att ”det inte blir några fler i sällskapet.”

Att äta ensam är en klirrande ångest där stimmet av skratt bara förstärker tomheten.

Där sitter hon. Ensam.

I mitt jobb händer det allt som oftast att jag ändå hamnar där. Det räcker med en intervju långt hemifrån för att middagspaniken ska vara ett faktum.

Där och då hör jag en fiktiv självhjälpscoach viska i mitt öra att jag ska utmana min ångest. Väl till bords känner jag mig lika flämtande osäker som stearinljuset framför mig.

Men då brukar jag trösta mig med att jag i alla fall är trendig.

En renässans för ensamätande är nämligen i antågande.

I stora delar av Asien är det sedan länge accepterat att äta solo. I Sydkorea finns till och med redan ett ord för det: Honbap. Instagram svämmar över av ensamma honbaps som glatt visar upp sina singelmåltider. Det är nudlar och grönsaker och leenden. Det ser faktiskt inte så farligt ut och fungerar ungefär som KBT-terapi för mig. Varje bild får min ensamätar-rädsla att mattas en aning.

Fenomenet mukbang kanske kan bota min fobi? Ordagrant betyder det ätsändning och är rätt och slätt människor som äter framför kameran – fenomenet påstås kunna fylla tomrummet efter en bordsgranne.

Jag kollar igenom ett par klipp. Människor smaskar och smackar. Det är närbilder på jätteräkor och folk som får mat mellan tänderna.

För miljoner människor är det här prima middagssällskap. Det finns restauranger med mukbang-tema, där singelbord är en självklar del av inredningen.

Men nja. För mig fungerar det precis tvärtom, middagen blir en avgrund av ensamhet och det känns bara dystert att inte kunna tala om för personen mittemot att hen har spenat mellan tänderna.

Forskaren Joachim Sundqvist på Umeå universitet ser fenomenet från ett annat håll.

– För mig är mukbang kanske en av de mest sociala måltiderna som kan tänkas, nästan i paritet med Nobelbanketten. Du bjuder ju in, i princip, hela världen att delta i din måltid.

Och det är ju minst sagt sant. En av de absolut största mukbang-stjärnorna har 2,6 miljoner följare på Youtube.

Men det finns fler exempel. På Moomin café i Tokyo äter du helt ensam, förutom att ett stort vitt fluffigt mumintroll gör dig sällskap vid bordet.

Det är lite oklart vad mumintrollet har för funktion. En stor vit vän som ska ge trygghet och mys? Hm. Mumintrollet förstärker väl snarare känslan av utanförskap och skulle i alla fall få mig att mer identifiera mig med Sniff, Mumins räddhågsne och osäkre vän.

En trendrapport från PR-byrån Food and friends (sorgligt namn i sammanhanget) såg soloätande som den hetaste trenden i fjol. De menar att alla restauranger med självaktning i New York och London dukar bord för ensamätare.

En het trend. En ynklig stol och en ensam tallrik. Och en stenåldershjärna som ber mig att fly från det dukade, högst civiliserade bordet eftersom jag uppenbarligen har tappat bort min flock.

3x tankar i mitt huvud:
1. Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur mycket fossilt bränsle som ständigt förbränns. Och försvinner. För alltid.

2. Jag är otippat bra på …
… kristyr. På min gravsten ska det stå: ”Hon var i alla fall bra på kristyr.”

3. I mitt kylskåp finns det alltid …
… olika sorters sylt som mamma har kokat. Och ketchup. Barnen äter allt (nåja) om de får ketchup till.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

Va? Har Daniel Craig passerat 50?!

av Söndagsredaktionen

Det är så här års tidningarna fylls med återblickar. Året som gick. Decenniet som gick. De tio största nyhetshändelserna. De bästa filmerna. De bästa låtarna. Värsta skandalerna.

Själv har jag nu nått den tid i livet då åren verkar passera med samma hastighet som lyktstolparna utmed E4:an. Och efter ett halvt yrkesliv på nyhetsredaktioner där man varje dag berättar om stora och små händelser börjar det mesta flyta samman till en grå smet. Jag blir ständigt överraskad över hur lång tid det gått sedan något hände.

Ni vet hur det kan vara.

Åfan, åtta år sedan Tranströmer fick Nobelpriset?

Va? Snart 30 år sedan Terminator 2 hade premiär?

På samma sätt blir jag ständigt förvånad över vissa kändisars ålder.

Va? Har Kylie Minogue fyllt 51? Daniel Craig också?

När man sätter alla de här siffrorna i relation till historiska händelser blir perspektiven i det närmaste hisnande.

Så här: Jag föddes 21 år efter andra världskriget. Det har alltid känts som en halv evighet. Tills jag insåg att det nu har gått lika många år sedan jag satt och garvade åt den sista säsongen av Seinfeld. Och det var ju inte särskilt länge sedan.

Eller ännu värre: Det har nu gått ungefär lika lång tid sedan min födelse som det då hade gått sedan skotten i Sarajevo, de politiska morden som utlöste första världskriget.

Från min barndom minns jag med skärpa de dramatiska tv-bilderna från Vietnamkrigets slutskede. Jag vet såklart att det var ett bra tag sedan. Men insikten om att det nu har gått lika lång tid sedan dess som det då hade gått sedan finanskraschen 1929 känns nästan overkligt. Det sena 1920-talet och den svarta torsdagen känns ju som en helt annan värld. Och det var det såklart också, men ändå inte.

Om man vänder på resonemanget blir det minst lika hisnande. Det har nu gått 30 år sedan Berlinmuren föll. Det politiska landskapet förändras i snabb takt i Europa. Det blåser starka nationalistiska vindar i många länder. Så hur ser världen ut om 30 år från i dag? Finns överhuvudtaget EU fortfarande? Hur ser Sverige ut då? Åt vilket håll har den politiska pendeln svängt 2050?

Läsare av denna tidning minns säkert när USA:s dåvarande president George W. Bush stod på en golfbana och fördömde terrorismen. Han avslutade sitt anförande med de klassiska orden: ”Kolla nu på det här slaget.” Sedan vände han sig om och drämde till bollen inför de häpna journalisterna.

Det var 18 år sedan, men det där tv-klippet har fått evigt liv på Youtube. I dag har USA en president som får Bush den yngre att framstå som ett under av sans och omdöme. Man törs knappt spekulera i vilka spår Donald Trump sätter i USA:s politiska värld. Vilka presidenter kommer att följa i hans spår? Vem styr världens mäktigaste nation om ytterligare 18 år?

Ett sista exempel: Nästa år börjar 5G-nätet att byggas. Det är det nya supersnabba mobila bredbandet som ska göra det möjligt att koppla upp miljarder smarta apparater mot internet. Det är då 28 år sedan det långsamma GSM-nätet togs i bruk. Det är ungefär lika lång tid som det gick mellan bröderna Wrights första flygning till de första passagerarflygen över Atlanten. Hur ser IT-tekniken ut om ytterligare 28 år? Vid det laget bedöms datorerna ha blivit smartare än oss människor. Vad händer med
jobben i en sådan värld? Och integriteten?

Med tanke på den skrämmande och snabba utvecklingen när det gäller teknik, geopolitik, effekter av klimatförändringar och allmän miljöförstöring ser jag framtiden an med viss tillförsikt. För även om det mesta i efterhand smälter ihop till en grå smet så kommer det sannerligen inte att saknas saker att skriva om.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min största förebild just nu…
…nä, jag har nog passerat åldern då man har förebilder.

2. Jag stör mig på …
… väldigt mycket, men mest vår gemensamma oförmåga att hantera de riktigt stora problemen mänskligheten står inför.

3. Folk stör sig på att jag…
… stör mig på så mycket.

4. Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… sommarloven på landet. Senare har det visat sig att idyllen var förgiftad av dioxiner och andra miljögifter från ett gammalt sågverk i närheten. Men det visste vi ju inte då.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 53.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

När det gäller liv och död hjälper inga sms

av Söndagsredaktionen

En person ligger skjuten på gatan.

Allt är tyst, tillståndet slumrande. En rännil av blod bubblar i snön. Fortfarande varmt och mörkt rött.

Samtidigt håller en annan på att drunkna. På en helt annan plats. Även det, liksom fridfullt. Möjligen halvt fint.

På Västerbron i blek skymning lutar sig en tredje över räcket. Händerna fryser vid järnet.

För ingen utväg finns.

I snön. Vid havet, eller broräcket.

I det ögonblicket prövas vännen.

Finns du eller inte?

I vår syn på oss själva vill vi gärna tro att vi skulle bli den som räddade.

Vi vill ha det berättat om oss. Att vi är en sån som räddar. Men sanningen är mer komplex än så.

När livet skiter sig står vi nästan alltid ensamma i en bedarrande storm. Ingen kommer. Knogarna runt järnet vitnar. Svettdroppen i pannan kanske blir den sista. Varför är det så?

Det handlar delvis om en mobil.

Den som står på bron hör brummandet från fickan, välmenta sms som strömmar in. I bästa fall prydda av hjärtan. Nån bryr sig. Tanken är god.

Men när kniven är framme och kvinnan trycks mot väggen av sin misshandlande man hjälper inga sms. Inte heller är den som sakta sjunker mot havets botten förtjänt av ett: ”Hallå, hur går det?”

Vi människor behöver lära oss att skilja på icke akut fara och akut fara.

Nyligen befann jag mig i akut fara. Egentligen en eskalerande sådan som jag försökt berätta om. Och fått förståelse för, via sms med hjärtan.

Men när det jag fasat för inträffade fanns ingen där.

Det hade kunnat kosta ett människoliv.

Visst, det kanske är mitt fel. Jag borde varit tydligare.

Men hade det hjälpt?

Det är jag inte så säker på.

Jag tänker på alla de gånger jag själv vilat i självbelåtenhet och bedrägeri. Jag har själv varit den som lagt undan telefonen med en känsla av att jag funnits där. För jag sms:ade ju ett hjärta.

Frågan kvarstår: bryr sig människan på bron?

Svaret är så jävla nej.

För när det gäller liv och död hjälper inga sms. Inte tusentals. Eller alla i världen.

Bara en sak fungerar: Att finnas där.

Lyft sakta bort två frusna händer från järnet.

Bara finns.

Jag vet inte om det är sociala medier som gör oss blinda och handlingsförlamade. Men jag ser hur flöden fylls med smärre problem som målas upp som så stora att vi missar den som håller på att förblöda.

Den kollektiva kollapsen inför livets allvar skrämmer mig.

Man vill inte lägga sig i, inte vara i vägen. Man skickar ett sms och köper sig fri.
Vi har alla ett ansvar att tänka om. Och faktiskt bli de goda människor vi så djupt tror att vi är.

Mellan en förskolehämtning och en middag som behöver fixas drar vi av oss vanten och skickar ett hjärta till vännen i nöd.

Så. Jag har brytt mig. Gjort nåt.

Sen går vi hem nöjda med oss själva.

Vi fortsätter med livet, omedvetna om att hjärtat som precis skickades kanske blir det sista mottagaren ser innan tillståndet slumrar i en snöhög.

Det hade inte behövt vara så.

Men för att kunna ändra något på riktigt måste vi sluta förenkla våra hjälpinsatser.

En riktigt hjälte ifrågasätter inte. En riktig hjälte skickar inte bara ett sms.

Hen lyssnar på allvaret och gör det som behöver göras.

Min uppmaning till dig: bli en hjälte.

Gå inte förbi. Skicka inte ett sms.

Sätt dig i bilen och kör.

Finns där.

Det räddar liv.

4x tankar i mitt huvud:
1. Om jag satt i riksdagen…
… skulle jag förmodligen somna. Långa, kontraproduktiva dialoger gubbar emellan kan göra vem som helst trött.

2. Jag skäms över…
… att jag inte är lika julig som för tio år sen. Större delen av krimskramset dammar nu i källaren. Inte för att less i more, utan för att jag helt enkelt tappat den överenergiska jul-ådran.

3. Min ovanligaste vana…
… är att jag köper asmycket mat från Mathem. Häromdagen frågade min dotter varför jag har 14 paket pasta i skåpet. Den frågan har inget logiskt svar.

4. Jag skulle vägra äta…
… insekter även om det nu påstås vara framtidens mat. Dessutom aldrig ett kokt ägg, där går gränsen för vad man kan begära av en människa.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 47.
Familj: Tre döttrar och katten Svea.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Om jag dör vill jag bli en härlig chatbot

av Söndagsredaktionen

Det kan finnas ett liv efter detta. Men, det är inte för mig.

Vi tar det från början. Föreställ er detta: Det är en kall, grå höstmorgon. Enstaka förvirrade löv virvlar runt på cykelbanan. Tum­vantarna håller hårt om styret och meteorologen pratade om risk för halka på radion i morse.

En sekund för sent ser jag den. En lastbil kommer farande från en tvärgata. Den har en spraymålad örn längs sidan. Örnen har ut­bredda vingar och bär ett byte i den brandgula näbben. Cykeldäcken slirar, meteorologen hade rätt och lastbilen kommer allt närmare.

Livet borde kanske passera revy.

Jag borde tänka på mina barn, på hur mycket jag älskar min mamma eller på när jag gifte mig.

Men jag tänker på en dokumentär på SVT play. Den handlar om det tekniska geniet Eugenia Kuyda, vars bästa vän Roman plötsligt dog i en olycka. De hann aldrig säga hejdå till varandra och sorgen var enorm. Hon kunde helt enkelt inte tänka sig ett liv utan Roman.

De allra flesta av oss får lära sig att leva med saknaden när den vi älskar går bort. Men Eugenia vägrade och beslöt att återuppliva honom i digital form.

Hon kokade ihop alla deras tio tusentals sms och lärde ett neuronnät att kommunicera som Roman. Hon lät algoritmerna skapa en digital vän, en så kallad chatbot, som via mobilen ­pratade precis som Roman.

– Jag kan sms:a honom när som helst och han svarar med samma jargong som när han levde, säger hon.

Jag tänker på det här precis när jag är på väg att krascha in i lastbilsdörren. Jag är nämligen gift med ett tekniskt geni och risken är stor att han skulle göra precis samma sak med mig om jag dog här och nu.

Men, och här vill jag verkligen lägga in mitt veto, jag tror inte att det är en bra idé. Jag scrollar snabbt igenom de senaste sms:en i minnet.

Tyvärr är det inga direkta kärleksförklaringar jag sänder till min man.

”Köp mjölk!”, ”Var la du Alvedonmåttet, eller vad det heter?”, ”Barnen har väl galonisar i dag?”.

Det är korta kärnfulla uppmaningar skrivna helt utan inlevelse eller känslor. Det är så långt ifrån ett kärleksbrev man kan komma.

Jag låter minst sagt som en digital diktator. En chatbot baserade på mina sms till min man skulle bli en mardröm.

Barnen skulle växa upp med ett mobilbaserat mammamonster och min man skulle till slut ­bara minnas mig som en despot som var ­besatt av att någon – vem som helst – köpte mjölk.

Jag bromsar, däcken slirar men får fäste och stannar en ­decimeter från lastbilen. Jag stirrar rakt in 
i den målade ­örnens öga och noterar att den bär en
liten mus i näbben.

Jag skickar ett sms till min man. Det är över­svallande gulligt med mängder av kärleks­förklaringar.

Jag bestämmer 
mig för att jag kan förändras.

Ska jag dö så vill jag i alla fall bli en härlig och gullig chatbot.

Sekunden efter brummar mobilen till.

”Köp 
mjölk! Har 
du sett min
laddare?”

3x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar tänker jag…
… äntligen! Jag älskar att sova och förstår mig inte alls på dem som sover så lite som möjligt för att vara effektiva. Det är livsviktigt att sova, det säger alla forskare. Jag lyssnar mer än gärna på dem.

2. För att imponera på mig…
… kan du spela ett instrument. Vilket som helst faktiskt.

3. När jag blir pensionär ska jag…
… läsa böcker och äta sju sorters kakor varje dag.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

Ingen är unik – varken du, jag eller kändisarna

av Söndagsredaktionen

Jag bryr mig inte om människor.

Åtminstone inte på samma sätt som alla andra tv-tittare, bokläsare, radiolyssnare och sociala medier-användare i det här 
 landet verkar bry sig om människor.

Jag tycker att Sommar i P1 är den sämsta skit som någonsin förpestat radiovågorna.

Jag skulle aldrig frivilligt få för mig att titta på Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö, Berg flyttar in, Så mycket bättre eller något annat intellektuellt svart hål där kända och halvkända människor tvingas sitta och dramatisera fram något högst alldagligt mörker i sitt förflutna som ska skänka dem åtminstone ett litet skimmer av djup och mänsklighet.

Jag har aldrig läst en biografi jag tyckt om, inte ens om folk jag uppskattar och respekterar.

Kanske är det att kända människor – några andra möter man aldrig i biografiska radioprogram, böcker eller tv-format – faktiskt sällan upplevt något verkligt intressant.

Kanske är det att alla deras historier om då 
filtreras genom ett framgångsrikt nu, att kriser och motgångar alltid är dramaturgiskt eleganta snubbelstenar på den utstakade vägen mot framgång och lycka. Att vi nästan aldrig får höra dem som hade en motgång – och som det fortsatte gå dåligt för. Dem för vilka det aldrig blev bra.

Kanske för att det är en så olidligt icke-unik sak att vara människa.

Jag vet att det här är en impopulär uppfattning 
i dessa dagar, men vi människor är oss faktiskt ganska lika. Överallt på jorden, över alla tider. Ingens bakgrund är speciell. Nästan ingens liv 
utmärker sig över huvud taget.

Faktum är att de flesta av oss under hela våra liv inte upplever en enda sak som inte med minimal variation delas av hundratusentals eller miljontals andra människor.

Varje historia om en persons bakgrund kommer definitionsmässigt att vara en så andefattig uppräkning av i stort sett alldagliga händelser att de enstaka enskildheter som skulle kunna vara intressanta drunknar i flodvågen av själv-
klarheter.

Vi har vänner och antagonister, vi retas och 
blir retade, vi växer upp, vi går i skolan, älskar och får våra hjärtan krossade. Vi väljer väg i livet eller får den vald åt oss, bildar familjer, arbetar, försöker hitta balans i kropp och själ, försöker 
leva och överleva.

Vi har våra drömmar, vi har våra sorger, våra kors att bära.

Det behöver vi inte förklara för varandra.

Det är underförstått när vi möts.

Hej, jag heter Niclas och har blod i ådrorna. 
Jag andas luft. Jag sover på nätterna.

Behöver jag aldrig säga.

Vi vet. Vi är samma.

Kanske är det ännu enklare.

Förmodligen.

Förmodligen är det bara så att cv-samhällets 
biografiska fascination missar hela poängen.

En människa är inte summan av sina 
erfarenheter.

Hon är inte vad som hänt henne, utan vad hon gör.

Inte hur hon behandlats, utan hur hon 
behandlar andra.

Inte var hon varit, utan vart hon ska.

Våra namn och historier smulas sönder av tiden, snabbare än vi egentligen vill kännas vid. Liv flammar upp som små plötsliga bloss i en evig natt och är lika plötsligt borta.

Men den värld vi varit med 
att skapa består.

Så hur ska vi leva med 
varandra?

Hade några stjärnor pratat om det på ett slott hade till och med jag tittat.

 

3x tankar i mitt huvud…
1 Jag drömmer om att jobba som …
… den som hittar på nya Lego-konstruktioner, i en… Lego-fabrik? Jag är osäker på detaljerna.

2 Jag gnäller oftast på …
… att jag aldrig får vara ifred.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… vid något enstaka tillfälle faktiskt dricka sprit som om det var vatten.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Sida 1 av 133
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB