Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 1

Äldre får inte biljett till samma tåg som vi andra

av Söndagsredaktionen

I somras drogs det fiber till min 77-åriga mammas hus – den tidigare tv- och internetleverantören skulle lägga ner och den nya krävde fiberkabel.

De trevliga killarna som gjorde jobbet ringde på när de var klara, torkade noga av skorna och tog med sig det gamla modemet när de åkte, eftersom det inte längre behövdes. Tack och hej.

Tack och hej internet också, eftersom de inte hade visat mamma hur hon skulle få liv i det nya modemet.

Lyckligtvis var jag hos mamma när detta hände. Eller, så stor var inte lyckan eftersom jag brås på min mor när det gäller intresse för och kunskap om det digitala. Men medan min mamma gick i pension några år efter internets genombrott så kom jag ut i arbetslivet just då, och har därför lärt mig tillräckligt mycket för att i alla fall kunna ställa rätt frågor och med instruktioner kunna sätta in rätt kablar på rätt ställen. Tack vare telefonsupport från min tålmodige svåger så fick jag i gång nätet hemma hos mamma. Visserligen fick vi göra en kanalsökning på tv:n fyra kvällar i rad men sen fanns de där, och dessutom kunde mamma fortsätta sitt bridgespel online; hennes partner är oftast en trevlig atomfysiker i Indien.

När det här hände kom jag att tänka på en bekant, som berättade om sin pappa i 80-årsåldern som brukade ta bilen för att hälsa på en kompis som bodde på ett servicehem. Det slutade han med efter att han fått en p-bot – man kunde nämligen bara betala parkeringsavgiften via en app, och den kunde han inte ladda ner eftersom han inte hade en smartphone.

Nu har de löst det så att han ringer sin dotter och berättar var han parkerat och så betalar hon avgiften via sin telefon.

De senaste decenniernas tekniska utveckling är verkligen svindlande och även om det finns baksidor – en ny arena för kriminalitet, bråk om mobiler i skolan och vad gör egentligen all skärmtid med våra hjärnor på sikt? – så är det i huvudsak fantastiskt på ett helt vardagligt plan. Vår möjlighet till fler och långväga kontakter, ny musik, att kunna swisha över en hundring för lunchen, det är sånt som gör livet enklare och roligare för alla.

Därför är det ju så förtvivlat när de äldre, vars ensamhet oroar, inte får biljett till samma tåg som vi andra sitter på. Är det för mycket begärt att en leverantör ser till att nätet fungerar innan de går? Jag tycker inte det. Däremot tycker jag absolut att det är för mycket begärt att man måste ha en smartphone för att få (!) betala parkeringsavgiften, kanske särskilt vid ett hus där det bor seniorer.

Jag ska också vara ärlig med att jag talar i egen sak här. Jag har aldrig tillhört dem som kastar mig över ny teknik, bara motvilligt har jag tagit den till mig och även om jag precis som mamma mycket uppskattar möjligheterna den medför så är min inlärningskurva bara lätt sluttande uppåt. Jag kan se mig själv på ålderns höst sittande i mörker, utan rörliga bilder eller musik efter att bara ha givit upp efter ännu ett tekniksprång.

Hoppas jag kan ringa någon som trycker på en app då.

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu…
… är vem som helst som regelbundet tar sig ut och springer.

2 Folk stör sig på att jag…
… kommer med oombedda råd.

3 Jag stör mig på att…
… folk inte har vett att be om råd.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när mamma i juni 1974 åkte in på BB för att föda min lillasyster. Jag satt på farmors arm och vinkade till mamma.

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson.
Ålder: 49.
Familj: Nej, ingen egen.
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.
Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag är trött på att ses som en galen fanatiker

av Söndagsredaktionen

Jag brukar akta mig för offentliga debatter. När det bränner till i en fråga som jag känner mig engagerad i så hoppas jag oftast att någon annan ska rycka in och tycka det som jag tycker. Så att jag själv slipper. För tonen i samhällsdebatten är så hård, och ingen
orkar lyssna på vad någon annan har att säga.

Så när diskussionen om veganmat till barn fick ny näring i våras höll jag tyst. Men nu när den värsta stormen lagt sig vill jag faktiskt testa om det går att ge en liten annan bild av hur det är att vara veganförälder. För jag är så trött på nidbilden av oss som galna fanatiker eller verklighetsfrånvända lallare.

Innan Alexis föddes hade jag inte tänkt så mycket på det här med barn och mat. Och de första månaderna var det väldigt lätt, eftersom amningen gick bra. Men när det skulle börjas ätas på riktigt var vi tvungna att ta ställning. Vad skulle hon äta egentligen?

Jag har varit vegan i över 15 år, så på ett sätt kändes det självklart att hon skulle äta som vi. Men på ett annat sätt var det inte alls självklart. Jag är ingen kostexpert, och som förstagångsförälder kände jag mig väldigt osäker.

På BVC var det ingen som ifrågasatte att ge Alexis veganmat, men vi bad ändå om att få träffa en dietist för att få stöd och råd. Vi hade läst Livsmedelsverkets rekommendationer om att det går alldeles utmärkt med vegankost, bara man har koll. Och det ville vi få. Men dietisten vi kom till verkade inte ha uppdaterat sina kunskaper, eller så lät hon sina egna värderingar skina igenom, för det enda hon gav oss var dåligt samvete. Jag grät när jag gick därifrån. Det kändes som att hon anklagade mig för att medvetet vilja skada mitt barn.

Vi bad om att få träffa en ny dietist. Hon var inte alls dömande, men däremot helt ointresserad. Hon gav oss ett uppkopierat papper med kostråd, hämtade ur en bok som hon själv inte hade läst. Som jag däremot hade läst varenda sida i. Vi insåg att vi vid det laget hade lärt oss mer om veganmat till barn än vad hon hade. Och efter lite efterforskning, plöjande av näringslära och letande bland forskningsrön, och lite räknande i milligram och mikrogram gällande järn, omega 3 och B12, kände vi oss till slut lugna nog att ta beslutet. Och det visade sig inte alls vara så svårt i praktiken, bara man hade lite koll.

Alla föräldrar gör ett val när de ger sina barn mat. Att det inte är schysst mot Alexis att ge henne veganmat för att hon ”inte får välja själv”, som vissa slänger ur sig, är ett idiotiskt argument. Inga barn får välja själva. De är nämligen barn.

Men få saker verkar provocera folk så mycket som föräldrar som väljer bort kött. Jag vill gärna tro gott om folk och tänka att det är av omtanke om barnen, och inte på grund av misstänksamhet och ilska mot det som är annorlunda och utmanar normen, i det här fallet köttnormen. Så till er som i så fall är oroliga kan jag ge ett lugnande besked – det går bra och Alexis mår alldeles utmärkt.

En annan sak jag tror upprör är idén om att veganföräldrar sätter sin egen ideologi framför barnens välmående. Men det finns faktiskt ingen motsättning där, man kan vara både välmående och vegan, och hade det funnits en så tror jag att väldigt få skulle göra den prioriteringen.

Jag slutade äta kött av etiska skäl, för att jag inte vill att djur ska lida i onödan. I dag handlar det även om kroppen och klimatet. Jag skulle kunna rada upp en massa argument för varför jag anser att det är bra att vara vegan, både för individen och planeten. Men jag skulle aldrig låta något gå före min bebis hälsa. Om Alexis liv hängde på det så skulle jag personligen kunna strypa en sälunge för att ge henne mat. Men som tur är behöver jag inte det. Det finns nämligen utmärkta växtbaserade alternativ.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… ingenting, jag lyssnar på podd.

2 För att imponera på mig …
… räcker det att kunna gå. I alla fall om man är en bebis.

3 Jag är besatt av …
… Hemnet, finns det nåt roligare?

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när jag läste Vårdguidens beskrivning av mjölkstockning. Jag hade tydligen varenda symptom på checklistan.

Veckans krönikör
Namn: Anna Flytström.
Ålder: 37.
Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 1 år.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist.

Hösten är en förälder som ryter ”skärp dig”

av Söndagsredaktionen

Ridå. Efter tre månader av sol och värme, skymningar på ännu solvarma klippor och praktiskt taget märken från bag in box-handtaget i handen.

Den som gick till bio och såg Midsommar, den amerikansk-svenska skräckisen där svenska traditioner skruvats upp till (än mer) galenskap kan säkert hålla med om att sommaren kan gå för långt. Flera av mina insektsrädda vänner håller definitivt med. Trots mystiska krypbett både här och där vägrar jag själv säga ett ont ord om sommaren. Det är då jag lever. Doften av grill, solbränna och nyklippt gräs. Bilturer på landet med rutorna nervevade och vinden i håret. Jag kommer antagligen bli en prinsessan Birgitta-lookalike på spanska solkusten, om den finns kvar, när jag är redo för pension.

Ändå är det bra att inte alltid få som man vill.

I en tid när vi kan köpa mat nästan dygnet runt (om man inte heter Kajsa Dovstad), se vilka filmer och tv-serier hur och när man vill, där skjutningar går bananas och vuxna män skriver vidriga saker till andra på nätet är det uppfriskande med nån som sätter gränser. Inte så mycket som regering och riksdag gjorde med det nya rökförbudet dock. Även om jag inte är rökare: görs det med rökning görs det snart med andra saker.

Det mesta är bäst i lagom doser och sommaren är drogen jag skulle överdosera om inte naturen kom in och satte stopp. När hösten kommer är den föräldern som stormar in i rummet och säger: ”Skärp dig!” Efter månader av nästan inga kläder på kroppen, konstant rosésörplande och tidsuppfattning som en klubbad amöba är det dags att nyktra till, klä på sig och redigt ge sig i väg till jobbet. Nu har det ju gått en tid sedan dess, men jag talar delvis i egen sak. Jag själv är nämligen en av dem som, håll i dig, lurat systemet och tagit semester efter sommaren. Det började med svårigheter att ta sig ur rutinen som sommarvikarie där man täcker upp hela juli–augusti då de fast anställda är så långt borta från skrivborden som möjligt. Men jag började gilla de folktomma arbetsdagarna, att man ändå fick ut så mycket av de ljumma sommarkvällarna. Och att förlänga sommaren genom att resa bort på hösten.

Nu är det snart oktober och jag njuter av de sista lediga dagarna. Medan vurmen för våren är mig obegriplig (våren är utspädd sommar, med för mycket vinter i sig) är hösten som sommarens ljumma lillasyster. Visst smällde det till rejält med regn och rusk ganska exakt efter att industrisemestern var över men sedan kom de fina dagarna åter. Brittsommarkvällarna är bland det bästa med hösten. Medan välbeställda storfräsare slänger ut sitt kök var fjärde år får naturen genom hösten varje år en makeover så vacker att man dånar. Höstlöven, färgerna. Snyggt höstmode med rockar och kappor, kanske en halsduk. Höstvinden som river i kroppen och visar att man finns till. Ren lyx: regnet som smattrar mot rutan när man kommer hem och tänder ljus och kokar te. Eller dyker in på krogar, restauranger och kaféer. Mustiga grytor, Netflix-maraton utan dåligt samvete över fint väder att utnyttja.

Jag tycker såklart att vi alla förtjänar sommar året om. Min vän Hampus, som inte är soldyrkare som jag, påpekar hur Sverige stannar upp på sommaren: ”Hade vi latat oss så året om hade Sverige gått under.”

Ja, det är ju sant.

Det är en jävla skit att vägen till sommaren ska behöva gå via slask och förkylningar, men nu kan man i alla fall gömma livsnjutarmagen under gosiga kläder.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag drömmer om att jobba som …
… allt möjligt! Konstnär på nån ö? Kaféägare på nån ö? Serietecknare!

2. Mitt första husdjur hette …
… Tussi och var en katt exakt lik kattmatsmaskoten Pussi. Vad var det för namn?

3. Jag gnäller oftast på …
… mig själv och grannar som dumpar sopor på fel ställe och stänker illaluktande slem i trapphuset.

4. Det mest korkade jag gjort …
… har jag förträngt illa kvickt efter envetet ältande. Var i alla fall för ung för Telia-aktierna 2000.

Veckans krönikör
Namn: Andreas Hansson.
Ålder: 33.
Familj: Föräldrar, syskon, syskonbarn, katter och hundar. Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Yrke: Tf nöjeschef på Aftonbladet.

Jag har nu rakat mig i cirka 1 338 timmar!

av Söndagsredaktionen

Även om det alltid har känts som bortkastad tid, så är det ju inte det, då man faktiskt ser ett resultat.

Och trots att det inte är meningslöst, så har det ofta känts som att jag bara har slösat bort min tid. Försöker därför alltid göra något annat samtidigt. Läsa en tidning. Se en tv-serie. Sådant man kan göra, då man bara har en hand ledig.

Fick häromveckan för mig att göra en uträkning. Gör sådant ibland. Vid avslöjandet av vad jag har räknat ut, har jag viss förståelse för om somliga uppfattar mig som lite … knasig.

Har sedan 1980 tillbringat två veckor i Cannes på franska rivieran så gott som varje år. Världens största filmfestival har inneburit att jag har stressat omväxlande paradgatan Promenade de la Croisette eller shoppinggatan Rue d’Antibes fram och tillbaka åtskilliga gånger om dagen mellan hotellet eller (under senare år) den hyrda lägenheten och filmvisningar, intervjuer och diverse tillställningar. 8–9 kilometer om dagen. Räknade för ett tiotal år sedan ut att om jag hade promenerat samma sträcka rakt söderut från Stockholm, hade jag kommit till Aix-en-Provence, knappt 15 mil från franska rivieran.

Sedan dess har jag fortsatt att gå och gå på dessa båda gator och rent avståndsmässigt gott och väl både kommit fram till Cannes och hunnit med en avstickare till Monaco också.

Men häromveckan var det alltså dags för en annan uträkning.

Fem minuter om dagen sedan 19–20-årsåldern, ungefär. 44 år x 365 dagar x 5 minuter = 80 300 minuter. Det är cirka 1 338 timmar. Knappt 56 dygn. Nästan två månader.

Nästan två jäkla månader har jag alltså suttit och gnidit en rakapparat mot kinder och haka.

Att raka sig är det tråkigaste som finns.

Under en kort tid, för kort för att förändra statistiken, tyckte hon som blev min hustru att jag skulle klä i tredagars skäggstubb. Det finns dokumenterat på bröllopsfotot. Men inte ens klädd i färgstark linnekavaj uppstod det några Don Johnson-vibbar kring mig. Har för mig att hon som 13 år senare blev min exfru, knappt märkte när jag ganska snart åter började raka mig fem minuter om dagen.

Tog heller inte upp skäggaspekten under en intervju med Don Johnson, vis av misstaget jag långt tidigare hade gjort med Patrick Duffy när det gäller annan hårväxt.

Inledde den intervjun med lite så kallat småprat. För att liksom bryta isen. Berättade hur min frisyr i vuxen ålder alltid varit inspirerad av John Lennons från omslaget till Beatles for sale från 1964 – men att en vän snarare såg likheter med Bobby i Dallas. Bobby i Dallas själv, han såg ingen humor i det…

Har några gånger funderat över om det kanske går fortare med rakhyvel. Men de gånger jag försökt har det uppstått blodvite.

Alternativet att se ut som någon i ZZ Top eller Chris Kläfford finns inte heller. Inte min stil och så kliar det säkert för mycket.

Har också med ålderns rätt börjat fundera på att som ett experiment ta ut alla överstående semesterveckor och vara två månader i Florida. Bara läsa böcker, spela golf, äta och dricka gott – och lämna rakapparaten hemma.

Problemet när man kommer hem och då rakar av sig den förmodligen rätt spretiga skäggväxten, blir ju att man inte kommer att ha en vacker solbränna, utan bara vara lika likblek i plytet som vanligt.

Ingen kommer att tro att man har tillbringat ett helt livs skäggproblem på varma breddgrader …

4x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild  just nu …
… är Zac Brown, 41-årig fullkomligt lysande countryartist – trots att han har för mycket skägg.

2 Folk stör sig på att jag …
… är dålig på att uppvakta. Blomsterhandlarna har inte blivit rika på mig.

3 Jag stör mig på att …
… jag alltför ofta skjuter upp halvviktiga saker jag borde göra. Och viktiga saker till i allra sista stund.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… hur jag låtsades vara Ove Kindvall när jag spelade fotboll. Inte blev det någon skyttekung av mig för det. Fast jag fick göra radioprogram med Oves lillebror, lika stora legendaren Kaj.

Veckans krönikör
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 64.
Familj: Olle, 20, Greta, 19, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Bor: 4:a, bostadsrätt, på Södermalm i Stockholm. Yrke: Reporter, krönikör och recensent på Aftonbladet.

Att ”vara i nuet” är inte min grej

av Söndagsredaktionen

Si tuviera dinero, compraría una casa.

Den frasen är för evigt fastlimmad i mitt medvetande. Inte för att den har någon djup betydelse utan för att den blev inpräntad i hjärnan när vi övade pluskvamperfekt på spanskan i gymnasiet.

Om jag hade pengar skulle jag köpa ett hus, betyder det. Jag drömde inte om att köpa ett hus, det var bara den enklaste meningen.

Men i dag står jag, likt många vuxna, inför en annan pluskvamperfekt-fråga: Si tuviera tiempo … Om jag hade tid.

Och jag ber om ursäkt för det otroligt medelklassiga i att utgå från att det är tid snarare än pengar som hindrar en från sina drömmar. Jag hade inte råd med ett hus då och har det inte nu heller. Inte ens med en etta längs nån pendeltågslinje.

Men för första gången har jag tid.

Det låter lyxigt. Och det är det. I några månader, sen blir det stressigt och fattigt. Mitt bemanningsföretag har lagt ner och alla anställda sägs upp. Arbetsmarknaden för journalister är som bekant inte trygg.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig, eller vad nu en trött livscoach skulle säga. Kanske är det här sista (och första) gången jag får vara ledig innan pensionen. Jag är inte intresserad av att skaffa barn men jag har varit lite avis på det här med att få en paus från arbetslivet. Dock har flera föräldrar gjort mig uppmärksam på att efterledet ”ledig” i föräldraledig är lite av ett ljug.

Så vad ska jag göra? Nu när jag har tid. Frågan har gått från pluskvamperfekt till futurum. Ska man ta tag i en ordentlig dröm? Hyra ett rum ovanpå en pub i en lummig by i England och börja skriva på en generationsroman? Dra till Asien och ”hitta mig själv”? Nja. Vem ska då ta hand om katten? Och vad ska jag egentligen säga om min generation? Sen gillar jag inte värme och vet mycket väl vem jag är.

Ska jag ta tag i livets mest prokrastineringsvänliga projekt: Rensa källarförrådet, börja pensionsspara och organisera om alla pärmar med papper som jag egentligen inte vet varför jag sparar på?

Kanske. Men ska vi vara helt ärliga så är det projekt som borde ta max två veckor.

Jag tror att det är fler än jag som går i liknande tankar inför hösten, den tid som är vårt egentliga nyår (ingen orkar starta ett nytt liv i januari).

Sommar och semester brukar innebära paus, förhoppningsvis återhämtning och kanske till och med reflektion.

Kanske har en del också suttit på en veranda och vågat drömma lite. Tänk om man skulle säga upp sig och starta ett litet B&B? Flytta till Toscana och börja producera vin? Jobba som surfinstruktör i något land där solen alltid skiner?

Eller kanske drömmer man bara om att få sova ut och hinna läsa tidningen? Hinna göra absolut ingenting?

Efter att jag själv funderat på allt ovan, mentalt bokat in resor och övervägt diverse kurser och självklart skrivit listor på allt, så sa en kompis att det nog är bra med en paus för mig. Hon påpekade att jag alltid kört på i 100 kilometer i timmen och liknade mig vid en båge som fortsätter spännas. Och snart bryts i två.

Hon har en poäng.

Jag har alltid pluggat och jobbat och stressat på utan paus. Visst tar man semester, men oftast är man tröttare än innan när den är över. Att stanna upp och ”vara i nuet” är bara inte min grej.

Jag misstänker att det är så här de flesta av oss lever. Man kör på liksom. Det är bara att bryta ihop ibland när det blir för mycket och sen gå vidare.

Men nu behöver jag faktiskt inte köra på. Jag ska nog ta hennes råd och stanna upp.

Tengo tiempo, y no voy a hacer nada.

Slå upp det.

4x tankar i mitt huvud:

1 Jag drömmer om att jobba som …
… detektiv.

2 Mina första husdjur hette …
… Sallis och Mander och var… salamandrar. Barns fantasi är otrolig.

3 Jag gnäller oftast på …
… tidsoptimister. Det tar inte fem minuter att göra sig
i ordning och du transporteras inte magiskt från dörr till buss.

4 Det mest korkade jag gjort …
… har jag nog förträngt. Men förra vintern kastade jag handskarna i sopnedkastet och behöll skräpet.

Veckans krönikör
Namn: Tove Björnlundh.
Ålder: 32.
Familj: Katten Flora. RIP Baron Bosse.
Bor: Hornstull Stockholm.
Yrke: Journalist.

Han kunde ha stoppat Adolf Hitler – men lät bli

av Söndagsredaktionen

Jag kommer att tänka på den brittiske soldaten Henry Tandey när jag står nedanför det oceanografiska museet i Monte Carlo.

Jodå, det finns en koppling.

Museet är inhyst i den jättelika vita sekelskiftesbyggnad som balanserar på klippkanten bakom gamla stan. Byggnaden är visserligen pampig och imponerande. Men den skugglösa och stekheta terassen på baksidan är definitivt inte en plats som jag frivilligt skulle söka mig till på en av sommarens varmaste dagar på Rivieran.

Men som tonårsförälder får man ju offra sig lite. Där nere finns nämligen Monacos enda skatepark. Så medan tonårssonen nöter på sina trick låter jag mina tankar vandra. Henry Tandey är en av de få personer som bokstavligt talat hade kunnat ändra historiens gång – om han bara agerat annorlunda.

På samma sätt hade Medelhavet sett helt annorlunda ut om museipersonalen tagit lite klokare beslut för ungefär 40 år sedan.

Museet styrdes i mer än 30 år av dykarpionjären Jaques Cousteau. Det är känt för sina enorma akvarier med levande djur och växter från hela världen. Där inne finns tropiska havsmiljöer med koraller, hajar, fiskar, sköldpaddor – rubbet.

1984 upptäcktes en tidigare okänd alg i havet precis nedanför museet. Algen visade sig vara Caulerpa taxifolia, en art som egentligen hör hemma just i tropiska vatten – och som fanns i museets samlingar.

Hade man agerat snabbt hade dess spridning kunnat stoppas och skadorna begränsas. I stället ägnade museiledningen och marinbiologer åratal åt att käbbla om hur det kunde komma sig att den främmande arten dykt upp just där och då.

Under tiden spred den sig, snabbt.

Senare analyser har visat att det rör sig om en muterad variant från museets akvarier, mer köldtålig och bättre rustad för Medelhavsmiljön än den variant som finns naturligt  tropikerna. Den stortrivdes i den nya miljön och spred sig blixtsnabbt utmed Frankrikes och Italiens kuster. Numera kallas den sedan länge ”mördaralgen” och finns i hela Medelhavet. Där den har etablerat sig har den trängt undan andra arter och skadat både fiske och turism.

Exakt hur det gick till när utsläppet från museet skedde är okänt. Men om vi utgår från att det gjordes medvetet så kan man lugnt säga att det var ett dåligt beslut.

Vilket för oss tillbaka till krigshjälten Henry Tandey. Han var en av Englands mest dekorerade soldater under första världskriget. Men numera är han mest känd som killen som inte sköt Adolf Hitler. De möttes på slagfältet utanför den franska staden i Marcoing i slutet av september 1918. Hitler var skadad och förvirrad och höjde inte ens sitt vapen när han upptäckte Tandey. På Wikipedia läser jag att de nickade åt varandra lite kort när engelsmannen valde att sänka sitt vapen och skona den mustaschprydde tyskens liv.

När jag har kommit dit i mina tankar har sonen till slut fått nog av hettan på asfalten och vi kan äntligen bege oss in i den 35-gradiga skuggan igen.

4x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… något ointressant. Annars somnar jag ju inte.

2 För att imponera på mig …
… krävs det numera en hel del.

3 Jag är besatt av …
… kom igen, jag är 52 år. Jag är inte besatt av någonting.

4 Senast jag lärde mig något nytt …
… var när min äldste son lärde mig åka skateboard.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Drömmen försvann framför mina ögon

av Söndagsredaktionen

Mina flöden i sociala medier är fyllt av bilder från semestrande vänner och kolleger. Skärgårdar, flygplatser, flerfärgade drinkar blandas med fötter mot hav och spektakulära solnedgångar.
Själv sitter jag på jobbet och suktar.
För mitt bland de där bilderna finns det somrigaste av det somriga: Stugan med stort S.
Det är nu, under högsommaren, som längtan är som starkast.
Och det jag jagar är min barndomsdröm: Ett rött hus med vita knutar. Gräs, buskar, träd, blommor, stillhet … och rymd.
Jag har jagat norröver, västeröver, vid hav, vid sjöar – utan att falla i farstun en enda gång.
Hur svårt ska det vara att hitta rätt?
Det finns ändå 581 704 fritidshus att välja mellan i Sverige, enligt SCB:s statistik från förra året.

Vid min barndoms sommarhus fanns en jättelik lönn där fladdermössen hängde på rad när himlen började mörkna. Vi såg dem sällan, men hörde ju när det rasslade till vid start och landning. Det fanns också åkrar som sträckte sig mot horisonten, eller i alla fall till väg 80 som ledde till Storvik. Åt andra hållet låg smultronstället. Tidiga mornar gick vi dit och plockade, precis så pass mycket att det räckte till frukostmjölken.

Något rinnande vatten fanns inte i huset, men väl i brunnen sisådär 20 meter bort. Så fort vi barn visat att vi klarade av att inte skvimpa ut allt vatten i hinken innan slutdestinationen i köket blev vattenhämtningen vårt jobb. (Fast ärligt talat var vi bra på att smita undan.)
I köket stod också den stora svagt gula vedspisen som alltid tyckte ha en jättelik vattenkanna 
i emalj från Kockums på uppvärmning.
Utedass hade vi också, i den gamla ladan. Där fanns stjärterum för flera – om nöden krävde det.
Men det var då.
I dag är torrdasset på utdöende, det är inte lönsamt för kommunerna att köra runt och hämta upp tunnorna. Sommarstugeägarna tvingas ta hand om sin egen skit, så att säga.
Den som vill leva lite enklare än under resten av året, kanske inte på ovanstående nivå, behöver ha en allt tjockare plånbok. Medelpriset för en sommardröm låg det senaste året på 1 703 000 kronor.
För vi svenskar väljer bort utedass, att pumpa upp vattnet för hand och att elda i vedspisen. Enligt en undersökning från SBAB är det viktigaste med sommarhuset inte sjöutsikt. Det är varmvatten och avlopp, elektricitet, närhet till bad – först därefter kommer sjöutsikt. Och helst ska fritidshuset ligga på Gotland, därefter kommer Stockholms skärgård.
Jag är också bland dem som väljer bort sjöutsikt i första hand, plånboken är inte tillräckligt tjock.

Jag hittade drömhuset till slut. Visst var det rött med vita knutar, det låg en långpromenad från havet bland böljande kullar söderöver. 
Lite stött i kanterna, kanske – men det var ju uppfört i slutet av 1800-talet. På tomten, några meter från huset, fanns en brunn och 
i köket en vedspis. Jag såg mig själv sitta på farstutrappan med en kopp kaffe i morgonljuset.
Men precis när drömmen var på väg att slå in försvann den, mitt framför mina ögon. Nya penningstinna budgivare gjorde entré.
Jag jagar envist vidare, 
någon gång ska väl drömmen bli sann?

4 x tankar i mitt huvud…
1 Jag drömmer om …
… att jobba som konstnär – måste bara lära mig måla först.

2 Mitt första husdjur hette …
… Molly och var en svart akvariefisk – min mamma hatade alla former av husdjur med päls.

3 Jag gnäller oftast på …
… hänsynslösa elskoterförare och människor med mobilnacke på trottoarerna.

4 Det mest korkade 
jag gjort …
… är att flytta av helt fel skäl.

Veckans krönikör
Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Därför är svensk kultur inte hotad

av Söndagsredaktionen

Det är inte lätt att definiera vad som är svensk kultur.
Jag minns med något som liknar medlidsam värme Sverigedemokraternas starke man i Filipstad, som började mumla om fornminnen, jul och midsommar när han för några år sedan gav sig själv den något otacksamma uppgiften i en SVT-intervju.
Ändå verkar försvaret av svensk kultur och värderingar vara hetare än någonsin.
Förlåt om jag bara stövlar in och säger det uppenbara:
Men visst är det ingen slump att engagemanget för svensk kultur och värderingar når en kulmen just nu, exakt vid den tidpunkt i historien då en särpräglad svensk kultur i praktiken upphört att existera?

Jag menar så här: Ingen som har minsta intresse för svenska städer har missat att de allt mer börjat likna varandra. Handlare med en lokal historia slås ut, ersätter dem gör överallt samma klädkedjor, samma kaffekedjor, samma köplador i städernas utkanter med samma utbud av hemelektronik, möbler och byggmaterial.
Men på samma vis vet alla som varit i en 
europeisk storstad de senaste åren att de också numera ser nästan likadana ut.
Alla kaffekedjor kanske ännu inte heter Starbucks, alla klädbutiker kanske inte heter H&M, men de spelar oberoende av land samma roll, har i princip samma utbud och funktion, understödjer i princip samma livsstilar och samma typer av människor.
Förr kunde man köpa hem mat, skivor och kläder från resor, som inte gick att få tag på hemma.
I dag är den tanken bisarr. Allt finns ju redan hemma.
Influgna humrar, långväga ostar och exotiska frukter som bara är i säsong på andra sidan jorden – alla osande av överflödiga koldioxidutsläpp – bjuder alltid upp till en makaber dödsdans i delidisken på varje större Ica-butik med självaktning.
Det finns inte längre någonting som inte kan köpas, var som helst, när som helst.
Allt finns överallt.
Men det som finns blir samtidigt mindre och mindre.
Världens mångfald minskar, samtidigt som nationella eller regionala särarter suddas ut.
Djurarter dör ut i en alarmerande takt, hälften av jordens språk beräknas vara borta i slutet av århundradet och – spring efter luktsaltet – till och med Storbritanniens pubar stänger ner (var femte har försvunnit sedan 2010).
I de regionala kulturernas förtorkade ådror pumpar numera de globala storföretagens handelsflöden.

Vår konsumtion inlemmar oss i en allmän västerländsk kultur som i stort omfamnar samma normer och värderingar, samma definitioner av lycka, skönhet, framgång och livskvalitet.
Visst finns skillnader alltjämt, men de är smågrus mot bergen av likheter.
Vad spelar det för roll om en svensk oftare väljer ett ensamt säte på bussen – välj fördom om svenskhet själv – när hon lyssnar på samma musik, klär sig, livnär sig, tänker och drömmer som alla andra nationaliteter?
Tro fan att man får sträcka sig efter fornminnen när det ursvenska ska definieras.
Den goda nyheten är således att svensk kultur inte är hotad.
Den tråkiga är att den redan är död.
Och det var inga invandrare som gjorde det – den svenska kulturen tog vi kål på tillsammans, inköp för inköp, krona för krona.
Om det är något att beklaga får var en och en avgöra själv.
Under tiden kan vi som vill i lugn och ro fortsätta njuta av sill, nubbe och julafton.
Ingen har några planer på att stoppa oss.

4 x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar 
tänker jag på…
… allt jag inte kommer att åstadkomma i morgon.
2. För att imponera på mig…
… behöver du bottna i något.
3. Jag är besatt av…
… tanken på all koldioxid som bränns, hela tiden, överallt.
4. Senast jag lärde mig något nytt…
… var när jag bytte däck på bilen efter en punktering häromveckan.

Veckans krönikör:

Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

En länk av hjärtan i olika kroppar

av Söndagsredaktionen

Storasyster som kastade sig av hästen i farten för att jag hade kraschat och brutit armen i skogen. Och sedan sa till doktorn: ”Hon blir tyst när hon har ont, så hon har riktigt ont.”
Eller lillebror som med glittrande ögon slog ihop händerna av lycka över att ha rott sin första affär i land – som åttaåring.
Mina syskon.
Två personer som jag delar kedjor av dna och uppväxtminnen med. En förlängning av
våra föräldrar och därmed även av mig.
Men också betydelsefulla personer som jag liksom fick på köpet när jag föddes – på samma sätt som de fick mig. Det var ju aldrig något val vi gjorde. Inte var det som de kompisar vi valt och i vissa fall även valt bort.
Inte heller som de val vi gör i affären varje dag. Gröna eller röda druvor? Vitt eller återvunnet hushållspapper?
Vi fick varandra, helt enkelt.

Enligt ordboken betyder syskon en ”person med minst en förälder gemensam”. Men visst är det så mycket mer än så? Mer än kött, blod och delat släktträd.
För vissa är det här med syskonrelationer inte alls något självklart, jag vet det. Jag har sett  exemplen och hört berättelserna.
Men för många av oss står syskon för något fint, en slags kompass som gör det lättare att orientera sig fram genom livets olika faser. En länk av hjärtan i olika kroppar men med samma ursprung.
Forskning har visat att syskon betyder mycket mer än man tidigare trott för vilka vi blir och hur vi mår. Men också vår plats i syskonskaran sägs ha betydelse.
Vi har väl alla stött på beskrivningar av:
Det ambitiösa äldre syskonet.
Fredsmäklande mellanbarnet.
Och den risktagande minstingen.
Alldeles oavsett om det stämmer på mig, dig eller andra så tycker jag att det är dags att vi hyllar syskonrelationen. Hur den präglar oss. Vad den betyder under livet. Och den glädje den kan ge, trots att det ibland skiljer timslånga bilköer eller 100 mil mellan oss.

Ibland är barn de allra bästa på att sätta ord på sådana här saker. Som min syrras son när han var liten och satt i mitt knä:
– Tokmoster, det bästa med dig är att du är nästan som mamma.
Eller min egen äldsta son när han lycksalig såg sin lillebror för första gången:
– Precis en sån som jag ville ha.
Just mina syskon fyller 
år nu i svensk jordgubbstårtetid (det har jag alltid varit avundsjuk på dem för, sign. höstbarn). Stort grattis till båda två.
Men vid det här laget har ni nog fattat att det också är det omvända.
Grattis till mig – jag fick ju dem!

4 x tankar i mitt huvud…

Min största förebild just nu är …
… mina föräldrar. Just nu, alltid.

Folk stör sig på …
… att jag är så otålig.

Jag stör mig på …
… att jag ibland måste vänta (se ovan).

Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… när jag efter lång väntan äntligen fick hålla min alldeles egna hundvalp i famnen.

Veckans krönikör:
Namn:
Anette Holmqvist.
Ålder: 51.
Familj: Man, två söner.
Bor: Förort i södra Stockholm.
Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.

Jag lärde mig hur idiotiskt mycket talang det krävs

av Söndagsredaktionen

Har också spelat fotboll.
Tro det eller ej, men det är sant. Sluta skratta nu, det räcker.
Jag var back i Kiruna Bois mot slutet av 80-talet och höll ingen vidare nivå. Jag förstod med andra ord tidigt att jag aldrig skulle bli ett tecknat omslag i tidningen Buster.
När mitt högerfotade unga jag försökte lära mig att skjuta med min platta och pinsamma vänstertoffla skedde alltid en olycka som förbryllade både tränare och fysiklärare i Kiruna kommun:
Bollen stod kvar och jag flög som en vante. En mycket olycklig kullerbytta.
Lägg till att jag ett tag kombinerade träningar med att delta i en blockflöjtsensemble och ni förstår att jag inte var särskilt intresserad av att bli av med oskulden ens efter full tid, förlängning och straffar.
Min specialitet på flöjt var tysk barockmusik. Det var något i rytmen som jag förstod rent instinktivt. På fotbollsplanen däremot …
Jag gjorde väl ungefär lika bra ifrån mig som i lumpen där en barsk löjtnant med sjölejonmustasch synade mig och sa: ”Du är en samhällsfara, Larsson.”
Det var, med tanke på sammanhanget, tammefan bland det finaste jag hört just då.

Att träna fotboll i Kiruna var åtminstone karaktärsdanande. Vi körde på slitet och hårt konstgräs på Lombia. Kalla det gärna för det ljusgröna helvetet.
Om man ramlade var det som att göra magplask på betong. Och om man lade en glidtackling i shorts fick man stappla runt med brännsår av storleken pannkaka på lår och knän i några veckor efteråt. Fanns en anledning att laget snabbt lärde sig att träna i små söta knickers.
Bortamatcherna var inte lättare. De utspelade sig på diverse leråkrar i små byar som Gud glömde när djävulen flyttade in.
Värst var dock lagen från Gällivare och Malmberget. I de yngre tonåren hade de stora och elaka ryggbiffar till spelare. Och det enda som dessa spelare hatade mer än livet självt var Kirunabor.
Jag skakade varje gång vi skulle möta våra ärkefiender. Ryktet gick att hälften av dem bar kniv på fritiden, men det var bara början.
Eftersom jag var back och snabb fick jag alltid punktmarkera Gällivares eller Malmbergets kvickaste dobb-beväpnade marodörer.
Det gjorde ont.

Då som nu var framgångsrika fotbollskillar kungar. Vi andra ville mest ha något att göra mellan flöjtlektionerna.
Hierarkin var skarp och skoningslös i spelarbussen. De bästa spelarna satt längst fram och pratade med tjejer, vi andra hade en mental rökruta utan damer längst bak. I skolan blev fröknarna glada när en elev läste en bok, i bussen haglade glåporden när jag försökte sjunka in i Stephen Kings Död zon på väg till en turnering i Tromsö.
Mellan tinningarna ekade min pappas visdomsord sedan år noll: ”Ingen har sagt att det ska vara roligt hela tiden.”
Jag lärde mig dock hur idiotiskt mycket talang, envishet och träning det krävs för att ens kunna göra en snygg nedtagning. Jag följer fortfarande mästerskapen på tv och blir lika imponerad av nästan varenda förbannade passning eller nick eller lyckade frispark eller öppnande löpning, nu senast under damernas VM-slutspel i Frankrike. Det ser lätt ut men är i princip omöjligt.

Själv lade jag skorna uppe på garagets hylla när vi började behöva platsa i juniorlaget. Fick bara träsmak av avbytarbänken.
Då hade jag hört ett underbart ljud. Det kom ända från Los Angeles och hette Guns N’ Roses.
Jag sa farväl till idrotten, pensionerade blockflöjten ömt och omfamnade vackra narkomaner med gitarrer i stället. Jag har aldrig ångrat mig. Det kändes ju som att jag kunde flyga utan att bli omkulltacklad för första gången i livet.
Jag var övertygad om att det fanns ett roligare och mer spännande Paradise City någon annanstans.
Jag hade fel, men jag fortsätter att leta.


4 x tankar i mitt huvud
Innan jag somnar tänker jag på…
… varför man över huvud taget måste gå och lägga sig.
För att imponera på mig…
… är det bäst att inte ens försöka.
Jag är besatt av…
… alldeles för många onyttiga saker.
Senast jag lärde mig något nytt…
…var när jag bytte effektrören i min förstärkare hemma, från Tung-Sol KT-120 till Mullard EL-34, tillverkade av Philips på 60-talet.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Bor: Söder om Söder, Stockholm.
Yrke: Rockjournalist.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Oscar Schau
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB