Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 126

Fem barn på 60-talet – ändå fixade mamma karriären

av Söndagsredaktionen

Nicke_Franchell_med_namnMin mamma passade aldrig in. Hon skaffade fem barn och satsade på karriär samtidigt. I ett 1960-tal utan dagis och föräldraledighet, och utan socialdemokraternas ”pussla ihop livet-vecka”. Hur klarade hon detta, mamma Inga?
Hon var smart och effektiv; vi barn fick en annorlunda, men ändå kärleksfull uppväxt.
Ibland tyckte jag som barn att det var pinsamt och jobbigt: ”Varför är inte vi som alla andra?”
I dag är jag stolt över mamma, som mot alla odds lyckades få ihop sitt livspussel.

Min mamma, Inga Franchell, älskade att studera och hade stora planer. Tog studenten 1947 med idel stora A i betyg. Då var det inte så vanligt att tjejer gick gymnasiet över huvud taget, men mamma trivdes och ville mera. Hon hade bestämt sig för att studera vidare på Uppsala universitet med ett mål i sikte: att få jobb på UD.
Men morfar ville annorlunda – ”Varför hålla på att studera? Vilket slöseri med tid!” Han var också väldigt effektiv, en förmåga mamma ärvde och senare hade stor glädje av som mor till fem barn.
Lika mycket som mamma älskade familjen älskade hon karriären. När jag, som var barn nummer tre, precis fyllt fem flyttade hela familjen till Malmö. Mamma fick jobb som chefssekreterare hos verkställande direktören Nils Hugo Hallenborg som styrde över det då väldiga Kockums varv.
Fyra barn med två yrkesarbetande föräldrar, inget dagis och ett till barn på väg. Så var den, vår familj och vår uppväxt på 1960-talet. Så därför tvingades mamma vara effektiv. Hon var långt ifrån en bullmamma – eller curlingmamma som det heter nuförtiden. Vi fick klara oss själva.

Några exempel. Första dagen i första klass – vi står vid grinden till den nya fina monsterstora miljonprogramskolan, jag och mamma. Hon pekade på byggnaden jag skulle gå in i, önskade mig lycka till, gav mig en kram och gick. Ingen inskolning där inte.
Ett annat minne som etsat sig fast är en utflykt med klassen. De flesta kompisarna hade hemmamammor som ordnade matsäck med limpsmörgås och saft i praktiska tupperware-boxar. Under morgonstressen löste mamma matsäcksdetaljen blixtsnabbt genom att hälla vatten i en flaska med en skvätt överbliven Roses lime groggvirke, och lägga några överblivna pumpernickelsnittar med ädelost i en plastpåse. Det som dög åt gårdagens vuxna gäster dög minsann att använda till låg-stadieutflykten dagen efter.
Middagen bestod alltid av halvfabrikat, frysblock, pulver, mixer, tuber, konserver – och vips så var middagen klar. Det passade mamma som inte var särskilt bra på att laga mat, viktigast att det var enkelt!
Vi fick ta oss till skolan, fotbollsträningen och matcherna på Malmö stadion själva. Tror aldrig att jag blev skjutsad en endaste gång. Mina föräldrar hade inte tid, helt enkelt.

När så min yngsta bror föddes räckte dåvarande moderskapsförsäkringen bara i några månader och det var inte särskilt mycket pengar. Så mamma både ville och behövde jobba, och anställde därför en barnsköterska, syster Karin, på heltid. Detta kostade större delen av hennes skattade lön, men för mamma var jobbet så pass viktigt. Syster Karin var snäll, rökte 40 Pall mall utan filter om dagen, tog hand om småbrorsorna och lagade middag till oss barn så mamma slapp.
I stället fick vi barn följa med till mammas stolthet: jobbet. Särskilt kul var det att få stå på första parkett när stora fartyg döptes under festliga
former med champagne och fanfarer. Kockums dominerade Malmö och staden var stolt över att kunna leverera världens största oljetankers. Med mamma Inga på hedersläktaren bland alla direktörer och ingenjörer.

Det blev inget UD för mamma, men när min storasyster Eva fick jobb hos utrikesminister Anna Lindh var mamma mäkta stolt. Och långt innan dess tog hon en gång med sig yngsta brorsorna och åkte runt världen på pappas fraktfartyg. Så mamma fick sitt internationella äventyr till sist – utan att jobba på UD.

 

5 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag…
… bli ompysslad av min man men han säger bara att jag ska rycka upp mig.

2 Jag dansar om…
… de spelar gammal hederlig disco som Donna Summer.

3 Det skulle aldrig hända att jag…
… beställer in bläckfisk på restaurang.

4 Jag önskar att jag hade skrivit…
… På spaning efter den tid som flytt, så att jag klarat något som kräver tålamod.

5 Som min sista måltid i livet…
… skulle jag välja min mans köttbullar.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 61. Familj: Gift med Pär, dessutom fem syskon med familjer. Gör: Printredaktör på Aftonbladet.

Jag kan leva med att vara usel på affärer

av Söndagsredaktionen

Helena_utterSå här gick det till när mitt äldsta barn flyttade: Han tog en resväska som han packat kvällen innan, en ryggsäck och sin trombon, och så körde jag honom till tåget.
Det var några veckor sedan och nu när jag tänker på saken kan jag inte riktigt minnas avskedets stund.
Troligen sa vi adjö på Klarabergsviadukten. Troligen fick jag en sån där lång, hård kram som man får av min son, han är lång och bredaxlad och trygg och får mig att känna mig liten och vek. Troligen sa jag ”ring eller messa när du kommer fram.”
Sen körde jag hem igen medan jag lyssnade på P1 och funderade på annat.
När barnen är små är tanken att de ska växa upp och leva egna liv – eller ens befinna sig
utom synhåll – svindlande.
Sedan kommer dagen och den passerar såklart inte spårlöst förbi. Men glider förbi med något slags självklarhet. Som på en räls utan skarvar.
Och det är klart att det hann hända en hel del däremellan.
En hel uppväxt hann hända, faktiskt.

De stora händelserna i livet är inte alltid så dramatiska när de väl kommer.
Andra uppbrott blir oväntat smärtsamma.
Några veckor innan jag körde barnet till tåget, åkte jag och låste ett hus för sista gången.
Jag hade nog tänkt mig att det skulle vara
vemodigt att flytta.
Men jag var inte beredd på att det nästan skulle slita hjärtat ur bröstet på mig. Jag var inte beredd på att det skulle göra så mycket mer ont än att vinka av en 18-åring på väg ut i livet.
Men hela flytten blev en resa på en räls med väldigt många skarvar.
För att jag nästan inte fick huset sålt.
För att en mäklare, inte den jag anlitat, tog köparen framför ögonen på oss i sista sekund, och sa till mig: ”Du får skylla dig själv när du säljer ett så dyrt objekt i det området och inte vänder dig till mig.”
För att jag till slut kände mig så hotad av mäklarna som ansåg sig ha monopol på mitt område, att jag årets dittills varmaste fredagkväll satt med bästis N i Kungsan och var så rädd så jag skakade.

Trots allt och till slut: Huset blev sålt, kalkylen gick ihop, vi fick vår lägenhet.
Men när jag åkte och låste huset den där allra sista gången, då grät jag så snoret rann.
Jag borde såklart varit glad att vara av med skiten.
Och det var ju bara ett hus. Ett hus där jag råkade bo. Där två barn växte upp. Där
våra vänner kom och gick. Där kärlek kom och gick. Där jag flyttade in och ut och runt saker.
Det var ju bara ett hus. Allt det viktiga finns kvar. Minnena och människorna. Bara äppelträdet som jag och kompis H planterade saknar jag. Trots att det inte bar frukt förrän på nionde året.

Äldsta barnet finns också kvar. Han bor bara femtio mil bort ett tag. Jag har blivit min egen pappa och ringer mitt barn varje söndag. Jag skulle vilja veta allt vad han gör och upplever och känner, men vet egentligen inte så mycket mer än att han inte längtar hem. Och att han gör exakt det han vill göra just nu.
Och det får mig att känna att jag ändå är en människa jag kan stå ut med att vara:
En urusel affärskvinna – men en bra förälder.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… sakna att jobba på en redaktion.

2  Jag skäms över …
… att jag är morgontrött och dålig på att passa tider.

3 Min ovanligaste vana är…
… nog att jag inte har så många vanor. Bara ovanor.

4 Jag skulle vägra äta…
… råbiff.

 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. Ålder: 48. Familj: Två tonåringar. Bor: I lägenhet. Gör: Jobbar som featureredaktör på Aftonbladet Plus.

Det svarta molnet har kommit närmare

av Söndagsredaktionen

svante_lidenHimlen är kolsvart bara några kilometer bort. Det jättelika molnet breder ur sig och regnet vräker ner därborta. Men meteorologen på gamla F16 i Uppsala meddelar att det inte
kommer att nå oss. Molnet lyses upp av solen vilket gör effekten ännu mer dramatisk.
Och framför det, också upplysta av solen,
flyger sex svenska krigsflygplan på linje; Tunnan, Lansen, Draken, SK60, Viggen och längst fram Jas 39 Gripen.

Tunnan flög för första gången för bra precis
70 år sen. Då var molnen också mörka borta vid horisonten. Och så var det länge, länge.
Molnen var mörka och hotfulla. Vi fick hem broschyrer som hette Om kriget kommer, en förkortad variant fanns i alla telefonkataloger.
Det var på riktigt.
Och det fanns en anledning till att Sverige snabbt byggde upp världens fjärde största flygvapen. Våra krigsflygplan var – och är fortfarande – bland de bästa världen skådat.
Men det hade ett högt pris.
På flygvapnets minneshall i byggnaden Tre Vapen kan du se många, många namn på en vägg. Nästan 1 000. Det är namnen på dem som flugit ihjäl sig i tjänsten. Det finns plats för många till …
Av 661 tillverkade Tunnor havererade 242.
99 piloter omkom. 450 Lansen tillverkades, en tredjedel havererade och tog nära 100 piloter och navigatörer med sig i döden.
119 av över 600 tillverkade Draken havererade. 329 Viggen tillverkades. Den förste som dog var nära släkt med en av mina bästa vänner … Det bara fortsatte och fortsatte.
Men hittills har bara en pilot, en thailändsk uppvisningsflygare omkommit i Gripen. Det är närmast mirakulöst.

Minnet är kort. Men det är inte lång tid sedan det var blodigt allvar i luften. Långt ifrån den familjefest jag är på just nu när Försvarsmakten bjuder på flygdag ute på gamla F16 i Uppsala.
F16, som lades ner 2003 är numera mest känt som Ärna. Hur många som tagit sig hit är svårt att säga. Men mellan 120–130 000 verkar det vara enligt dem som försökt räkna. Mycket folk.
– En sån här dag visar vilket stort och grundmurat intresse det finns för försvaret, säger försvarsminister Peter Hultqvist till mig.
– Det är bra att vi kan visa upp svensk teknik
i världsklass och att skattebetalarna får se vad pengarna går till.
Och nu är det bortåt 130 000 som får se de hisnande övningarna på nära håll. Det är bra
precis 5,7 gånger fler än vad som är anställda i försvaret.
– Intresset för värnplikten ökar, säger Hultqvist.
2010 avskaffades värnplikten. Men den återinfördes. Sedan 1 juli förra året har 3 000 värnpliktiga inkallats. Ungefär lika många som ryckte in i Sollefteå varje år när regementena fortfarande fanns kvar.

Ryssland har, såvitt känt, 2 234 stridsflygplan. Sverige har 97.
Vi har 129 stridsvagnar.
Ryssarna har över 20 000.
Vi har 24 artilleripjäser. Finland har 681, drygt 28 gånger fler. Ryssland har, återigen så vitt känt, 10 436. Så där kan man hålla på.
Den kinesiske kommunistledaren uttalade sig om det mesta. Det är inte mycket jag håller med om. Men en sak som bitit sig fast är hans gamla uttalande om att varje nation har en armé, ”sin egen eller någon annans.”
Men än så länge är allt frid och fröjd. Folkligt, festligt och fullsatt medan döds-maskinerna gör sina piruetter i skyn.
Det svarta molnet har kommit närmare.
Men det kommer inte hit. Det har meteorologen lovat.
Hoppas vid Gud hon har rätt.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när…
… jag lyssnar på vilken som helst av Haydns stråk-kvartetter.

2  I högstadiet var jag…
… inte hälften så cool och häftig som jag tyckte och felaktigt trodde att jag var.

3  Jag mår som bäst när…
… jag drar ut på havet med kajaken och får vara ensam med augustimånen.

4 Jag är trött på att prata om …
Mat! Och vin! Och köksrenoveringar!

 

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 66.
Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet i Uppsala.

Det tog mig tusen år att våga bli svag

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”Veronica, vet du vad min mamma sa. Hon sa att du alltid kommer att klara dig, för att du är så stark.”
Vi var tolv år och gick i samma klass. Hon bodde till skillnad från mig i villa. Hennes familj hade sommarstuga och brukade åka utomlands på loven. Rätt ofta hade hennes mamma migrän, då skulle det vara tyst i huset. Det var ingen hemlighet. Vi fick alltid gå på tå där hemma. Ändå beundrade jag det hon hade.

Jag fick höra det då och då. Att jag var duktig och stark. De två adjektiven hörde ihop. En gång hörde jag ett samtal som min mamma hade med sin väninna. De satt i köket och drack vin: ”Men Veronica, henne behöver du verkligen inte oroa dig för, hon är så tuff och självständig.”

Vilka komplimanger. De gjorde mig stolt. Det var mycket jag inte var bra på. Det var mycket jag inte hade. Men jag var bra på att vara stark. Jag ägde det ordet. Det var nästan som ett mantra, jag blev drillad in i det redan vid barnsben. Du ska vara stark. Punkt.

Jag trodde länge på allt det där. Jobba hårt. Klara sig själv. Inte klaga. Gå och städa på
extrajobbet på hotellet fastän kroppen värker. Vara glad. Inte avslöja något som kan ses som en svaghet. För vem skulle jag vara då? Det var ju min roll att vara den stabila, den bekymmerslösa. Jag var rädd för att vara något annat, visste inga alternativ.
Ryggskott? Ja, men då finns det värktabletter och jag har aldrig haft några svårigheter med att få mediciner utskrivna. Ångest, depression? Nej, inte jag! Olycklig kärlek? Nej, det var minsann jag som dumpade honom!
Jag har varit stenhård. Jag har tyckt att folk som har sjukskrivit sig för nackspärr och onda axlar har varit veklingar. Vadå, det är väl bara att ta några tabletter och härda ut. Det gjorde ju jag. Även när min kropp har talat sitt tydliga språk; efter operationer för endometreos, när jag har fått diagnosen artros, har jag gått på som om inget har hänt. Jag har inte velat identifiera mig med mina sjukdomar. Att vara sjuk är att vara svag. Ingen älskar en för det. Ingen älskar en person som gråter. Ingen älskar en person som inte är rolig. Det var i alla fall det jag trodde.

Men så brast det. Rent bokstavligt. Min hälsena gick av och jag var gipsad mitt i smällheta sommaren. Jag fick dessutom en blodpropp och till råga på allt skulle min kille flytta till ett annat land, långt borta. Ett sånt elände! Han sa: ”Är det någon som klarar det här så är det du, för du är så stark.”
Helt plötsligt hatade jag ordet och all dess pådyvlade innerbörd. Det kändes som ett blytungt ok och känslan kom över mig som ett avgrundsdjupt death metal-growl. Jag skrek: ”Jag är inte alls stark!” Jag grät. Jag svettades. Jag var larvig och ynklig: ”Jag vill inte vara stark längre, jag orkar inte.” Det blev tyst. Sedan inträffade något högst märkligt: Han gick inte. Han slutade inte att älska mig. I stället pratade vi om saker som vi inte hade närmat oss tidigare.
Nu har det gått över en månad sen dess och det har blivit lättare. Jag har vågat be om hjälp. Jag svarar inte alltid att allt är bra när någon undrar hur jag mår. Och hädanefter ska ingen få kalla mig stark i betydelsen att jag bara ska uthärda, som att jag inte får lov att vara ledsen. Som att vara stark vore något som förenklar. Nej, det enda som på riktigt gör livet enklare är vänner, omtanke, humor och kärlek. Och kanske lite vin. Eller dans.

 

5x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
… gå förbi obemärkt.

2 Det äckligaste jag vet är…
… fascism.

3 Världen vore bra mycket vackrare om…
… den vore rättvis.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är…
… va?

5 Jag rodnar när…
… någon möter min blick i mer än två sekunder.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 46.
Bor: Stockholm.
Familj: Knasig och väldigt gullig.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Mammas hund Selma hälsade på och fick dagen att skina.Svante Lindén: ”Det svarta molnet har kommit närmare”

Monumentet över ondskan suddar bort våra olikheter

av Söndagsredaktionen

MattiasklingmednamnSamtidigt som Christopher kliar sig nervöst i skägget och försöker väcka sina rödgråtna ögon susar den stillsamma fredagstrafiken hovsamt förbi på den tvåfiliga väg som skiljer ett vardagligt propert bostadsområde från lägret.

Det är lätt att inbilla sig saker på ett sånt här ställe. Som att den svaga bris som blott emellanåt skänker lindring från den tryckande augustihettan faktiskt bär med sig en viskning med namn som för alltid skulle ha varit glömda. Att bänkarna vi sitter på, något slitna men tämligen bekväma, skulle kunna befinna sig i en park lite varsomhelst. Inte i det som gränsar till återstoden av Förintelsens monument.

Det är ju liksom lite för vackert. Lite för stillsamt, nu när de flesta turistgrupperna har lämnat platsen och invånarna på andra sidan vägen som bäst börjar ägna sig åt sina helgbestyr. Lite för grönt och prunkande, med ett par strategiskt placerade kiosker som säljer förfriskningar och snabbmat inom behändigt avstånd.
Beläget bara en rask promenad från tågstationen i Oświęcim är huvudlägret i Auschwitz, som var det tyska namnet på staden, bokstavligen insprängt i stadens runt 40 000 invånares liv. I samma närområde som de skrattar, gråter, tvättar, arbetar, lagar mat och går i skolan finns lämningarna av det som troligtvis är det närmaste mänskligheten någonsin har kommit ett matematiskt uträknat helvete på jorden.

Det var hit Christophers gammelfarfar fördes i en av de första transporterna från väst till koncentrationslägret i sydvästra Polen sensommaren 1942, då utländska judar överlämnades till den tyska ockupationsmakten för att skickas till utrotningsanläggningarna på andra sidan Europa.
Christopher, som fortfarande är praktiserade jude och lite generat förklarar att han inte kan tatuera sig av religiösa skäl, har rest hit med sin vän från Paris för att försöka förstå. Han skrattar till när han säger att han grät vid tre tillfällen inne i lägret (”det beror säkert lika mycket på allergi”) men faktum är att på andra sidan den fasansfulla ”Arbeit macht frei”-bågen som reser sig över lägergrinden så har alla våra tårar blandats. Tyskarna, de som har rest hit med en klump av skuld i magen, snyftar tyst sida vid sida med avlägset
anhöriga till offer eller vanliga upplevelseturister och för varje trappsteg vi tar inne i de till synes ändlösa rader av baracker så är det som att vi alla bär alltmer av samma tyngd på våra axlar.

Även de kaxiga grabbgängen som först tar smilande selfies vid själva ingången bryts slutligen ner av den outhärdliga sorg som sipprar ut från de slitna väggarna.
Det är som att detta monument över ondskan suddar bort våra olikheter. I byggnad efter byggnad finns oändliga rader montrar med föremål som SS-vakterna beslagtagit av dem som förts hit. Glasögon, resväskor, leksaker – där bryter jag ihop för första gången – ben- och armproteser, kläder, skor. Att i en snyftande grupp gå förbi dessa uppvisningar i mänsklig grymhet är egentligen emotionellt omöjligt. Att ändå göra det är absolut nödvändigt.
Hur många som egentligen dog här i Auschwitz I och i förintelselägret Birkenau, beläget bara några kilometer längre bort, är osäkert men den officiella siffran är 1,1 miljoner – av dessa var 90 procent judar.

”Det får aldrig hända igen”, är ett slitet uttryck som ofta följer på historier och vittnesmål över nazisternas brott. Det där vi aldrig ska glömma. Grymheterna som utgjorde det svarta hål som civilisationen sedan mödosamt har lyckats kravla sig ur.
Christopher stryker sig ännu en gång genom de rödsprängda ögonen när jag nämner detta och tittar trött på mig. Samtidigt kommer ännu en svag vindpust som tycks tala till oss, viska ännu några namn, innan han säger:
– Det händer igen. Hos oss i Frankrike, hos er i Sverige, i Ungern, här i Polen, i England, i USA … Vi har verkligen inte lärt oss något av det som inträffade i Auschwitz.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag skulle kunna begå brott om …
…  jag sätter mig bakom ratten på en bil. Jag är ledsen, men jag tycks fortfarande behandla fartbegränsningar som rena rekommendationer.

2 Jag trivs särskilt bra när …
… jag har några timmar över och kan gå loss bland grytor och kastruller i köket. Nästa projekt blir att trixa fram den ultimata seitanburgaren. Och det burgar ju ta sig, så att säga.

3 Om jag är ledsen vill jag …
… helst bara vara ensam. Det räcker bra så.

4 Det vackraste ord jag vet är …
…”frid” för det känns som att det är något som är närmast unikt i vår uppskruvade samtid. Att känna det totala lugnet är något jag ofta försöker göra – och misslyckas minst lika ofta med.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 45.
Yrke: Bildredaktör och skribent. Familj: Två katter, en rad chiliplantor och ett antal individer utspridda här och där. Bor: Lägenhet i Stockholm.
Helvetets port.Veronica Larsson: ”Det tog mig tusen år att våga bli svag”

”Inte-mamman” kan göra precis det hon vill

av Söndagsredaktionen

Då: Jag ligger raklång på mage i badrummet. Dotterns plasthund är
inkilad under badkaret, längst in, nära väggen. Försöker få loss den med sopborsten. Nope, funkar inte. Kanske spola fram den med vattenslangen?
Nix, blir bara väldigt blöt själv.
Då kommer 13-åringen in i badrummet med läxboken:
– Mamma, vilka existentiella problem finns inom hinduismen?
– Vänta lite, jag ska bara …
11-åringen kommer in:
– Vad gör du, mamma?
Nu ska vi se. Ja, vad är det egentligen jag gör?
Hunden. Hinduismen och duschslangen.
Jag reser mig, slår huvudet i handfatet och halkar samtidigt på sopborsten.
11-åringen:
– Men mamma, allvarligt. Vad håller du på med?
5-åringen:
– Min hund, mamma.

Reser mig. Bula i huvudet från handfatet, ont
i svanskotan av fallet på sopborsten och blöt från duschslangen.
Tre par ögon stirrar in i mina.
– Äsch ungar, vet ni vad. Er mamma får inte ut hunden, hon kan ingenting om hinduism och har absolut ingen aning om vad hon håller på med.
Tre ögonpar fortsätter att stirra under tystnad.
Jag tar ett djupt andetag och säger:
– Vet ni, just nu behöver er mamma vara en ”inte-mamma” i fem minuter. Sen blir allt som vanligt igen.
Svanskotan värker. Jeansen är dyngsura. Barnen tittar på mig och säger:
– Mamma, vi fattar ingenting.

Nu: Läser igenom den nio år gamla krönikan en sen eftermiddag på jobbet. Klockan är snart fem. Behöver inte skynda mig. Ingen är hemma. Två av döttrarna är vuxna och har flyttat. Den tredje, numera 14 år, klarar det mesta själv.
Den blöta, bul-huvade mamman som ålade omkring på badrumsgolvet och samtidigt drömde om att få vara en ”inte-mamma” i ynka fem minuter har blivit just det.
En ”inte-mamma.”
Dygnet runt.
”Inte-mamman” går omkring i sin alldeles förstora lägenhet, vattnar sina blommor och tänker att det kanske är bra att bo kvar. Även om flera sovrum står tomma.
Man vet ju aldrig. De kanske flyttar hem en vacker dag. Kanske behöver hjälp med något? Man vet som sagt aldrig.

”Inte-mamman” har fått ett liv fullt av
minutrar, timmar, dagar, månader och år
– som kan fyllas med det hon helst av allt vill göra.
Drömresor, chokladbollar, sovmornar och annat, som aldrig riktigt hanns med när hon satt fast i galonbyx-träsket.
”Inte-mamman” kan äta chips till middag, gå på skönhetsbehandlingar och ostört mima till Dancing queen framför spegeln.
Hon kan göra precis det hon vill. Men för det mesta blir det inte så.
För det mesta går ”Inte-mamman” runt i lägenheten och vattnar sina blommor.
Ibland undrar hon var den där plasthunden under badkaret egentligen tog vägen?
Den bara försvann. Lika snabbt som allt det andra.
”Inte-mamman” nyper av ett gulnat blad från hyacinten, och går vidare till nästa växt.
Och i morgon börjar ännu en dag som hon kan ägna åt precis vad hon vill.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… någon jag tycker om gör det där lilla extra för att jag ska bli glad.

2 I högstadiet var jag …
… en drömmande figur med tuperat hår och taikanojacka.

3 Jag mår som bäst …
… när jag har en ledig och oplanerad dag framför mig.

4 Jag är trött på att prata om …
… politiska utspel. Tar heller ett djupare samtal om ideologi.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 46.
Bor: Stockholm.
Familj: Särbo, tre döttrar och en katt.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Ryktet som badkruka har stått sig i alla år

av Söndagsredaktionen

Någon sa att barn inte känner kyla på samma sätt som vuxna.
Eller så är det att de små gynnarna inte hunnit bli för bekväma och bortskämda med livets bekvämligheter, när de plaskar runt i 15-gradigt vatten på simskolan.
Själv har jag inte varit så bekväm av mig men ändå kanske för brådmogen för att kasta mig från bryggan på badplatsen på samma sätt som mina syskon. Jag stod alltid kvar och vände och vred på hjärnan innan jag till slut tog ett andetag och kastade mig ut.

Mitt rykte som badkruka har stått sig i alla år. Från den lilla badplatsen Gårvik i bohuslänska Munkedal dit vi åkte varje sommardag, med Cornelis, Roger Whittaker eller Simon & Garfunkel på kassettband ur de skraltiga högtalarna i Volvokombin, brusandes fram på lika smala som gropiga vägar mellan vajande fält och sådda åkrar. Gifflar och saft i kylbagen, mammas kokosdoftande solskyddsfaktor på solvarm hud. Hur vi sprang upp på det närliggande berget och hoppade mellan klippavsatserna, lekte djungel i buskagen vid bäcken. Och så det där jädra badandet då.
Där stod jag säkert i minst tio minuter, möjligen 20, medan syskonen tumlade runt som delfiner och skrek att jag skulle hoppa i.

Det har fortsatt med vänners påhejande genom pluggtiden i Norrköping och Göteborg, och varit lika principfast sedan jag började arbeta i Stockholm. Vare sig jag bott en bit från vattnet eller nära bryggorna på Lilla Essingen i huvudstaden har jag antingen vägrat hoppa i vattnet eller stått och tvekat en bra stund innan jag eventuellt tagit steget.

Och nu börjar jag känna att det där med ”badkruka” är ett jädra orättvist ord. Jag älskar ju att bada. Insikten har väl kommit när jag blivit vuxen och åkt utomlands, alla husdjur gjorde det svårt för familjen att åka bort för länge, men det har jag kunnat göra som vuxen. Och där badar jag gärna. Där är det ju skönt! Jag har jublat när en av alla mina andrahandslägenheter till och med hade badkar, och låg där stup i ett, badskrynklig hud var mer regel än undantag.
Förnumstiga svenskar hoppar gärna i sjöar och hav och skriker ”kom med, det är så SKÖÖNT”. Skönt, bah, humbug! Det är så folk säger när de insett att det inte alls var skönt men att de vill lura med sig någon mer ner i fördärvet för att legitimera sin egen dumhet och i alla fall inte lida ensam.

Numera står jag över. Fram tills långt in i rekordsommaren 2018. En dallrande söndag i slutet av juli åkte jag och en kompis som är hundägare till en badplats utanför Stockholm. Vattnet var 25 grader och jag doppade mig. Jag plumsade runt som en delfin. Jag jobbar vanligtvis somrar och fick förra året semester i september. Några dagar tillbringade jag i Helsingfors, en vecka i London och en i Berlin. Men höjdpunkten var Barcelona. Stränderna. Vattnet. Ni vet nog precis vad jag menar: lekfulla vågor som plöjer in mot fina sandstränder, som fick mig att flyga som en vante i det salta vattnet och till och med börja fnittra. Som ett barn igen.

Ordet ”kruka” i betydelsen fegis, ynkrygg, mes kan månne i nedsättande ordalag komma från kärlsläktingen ”potta”, att vara rädd eller till och med nedrig och småaktig. Men allt är oklart enligt språkexpertisen på området.
– Det här är ett problem man funderat över, det är inte så lätt faktiskt. En kruka som står i skafferiet visar inga tecken på rädsla, möjligen stelhet, har språkprofessor Jan Strid sagt till P4 Östergötland.
Lerkrukan är bräcklig och den står bara där, precis som jag vid bryggkanten vid svenska vatten.
Men badkruka. Jag? Nej. Däremot en riktig jävla köldkruka.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen…
… skulle jag ta krafttag för transpersoners livskvalitet och bättre integration.

2 Jag skäms över…
… privilegierade svenskar som tar sig rätten att säga sårande och nedsättande ord som n-ordet och legitimerar det med ”yttrandefrihet”.

3 Min ovanligaste vana är…
… att beställa muminmuggar på fyllan.

4 Jag skulle vägra äta…
… för mycket köttig mat. Haggis. Kohjärna. Eller flintastek stor som en barnpulka.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nyhetschef Aftonbladet nöje.

Vi lever i en tid då 
vi har moralisk tur

av Söndagsredaktionen

”Trump valde att gå till angrepp mot EU på twitter.” ”Fotbollsspelaren valde att festa i stället för att spela match.” ”Prinsessan Madeleine valde att bära italienskt lyxmode.”
På kvällstidningsspråk skriver vi ofta att någon ”väljer” saker, lite för lättvindigt om ni frågar språkpolisen (mig).
Det verkar som att alla går runt och tar tydliga och övervägda beslut i stort och smått.
Men om man inte väljer? Om man bara gör?

Jag har i sommar läst Hans Fallada. Författaren, som i verkligheten hette Rudolf Ditzen, lämnade aldrig Tyskland under nazitiden. 1947 dog han, några månader efter att han i frenesi skrivit sin sista roman på bara fyra veckor.
Tre av hans verk kan läsas som ett tidsdokument, där man får följa den vanliga människan – från inflationen under 1920-talet i Varg bland vargar, via arbetslöshet och vanmakt under Weimarrepublikens sista tid i Hur ska det gå för Pinnebergs? till ändstationen, den banala ondskan 1940 i Ensam i Berlin.
De senaste åren har Falladas författarskap fått ett rejält uppsving i popularitet och det är välförtjänt. Romanerna drabbar mig med full kraft, får mig att tänka: Hur skulle jag agera?
Det är det vardagliga, osentimentala. Enkla, odramatiska svek. Någon vänder bort blicken i stället för att sträcka ut en hjälpande hand. Någon följer byråkratin till punkt och pricka:
”Jag är ledsen, sådana är reglerna.” ”Men mitt barn svälter.” 
”Ja, jag är verkligen ledsen.”
Någon kan visst utföra en vänlig handling, ett utslag av 
humanism, till och med hjältemod, men det räcker inte.
Inte när samhället i grunden bygger på avståndstagande, intolerans, ökande brutalitet i ord och handling.

Filosofiprofessorn Åsa Wikforss pratade i sitt sommarprat om turen att leva i en tid då ens moraliska ryggrad aldrig behöver testas: ”Tänk på en nazistisk lägervakt, ett moraliskt monster, och ställ frågan: Hur skulle hans liv bedömts om nazisterna aldrig tagit över och han hade levt sitt liv som en fredlig bonde på den tyska landsbygden?”
Få se nu, hur skulle det låta på kvällstidningsspråk?
”Han valde att rösta på nationalsocialisterna.” ”Han valde att gå med i partiet.” ”Han valde att döda.”
Jag tycker att de tyska titlarna på Falladas böcker för-
medlar deras innehåll betydligt bättre än de svenska. Hur ska det gå för Pinnebergs? heter på tyska Kleiner mann, was nun?, ungefär Lille man, vad nu? Och Ensam 
i Berlin har titeln Jeder stirbt für sich allein, ungefär Var och en dör för sig själv.
Frågan är om de valt det.

PS. På sidan 80 publicerar vi ett reportage om Aftonbladets intervju med Hitler från 1933 och intervjun i sin helhet.

Jag vill räta ut länkarna i kedjan

av Söndagsredaktionen

Anna Andersson m namnlågupplöstJag satt på ett tåg i somras och lyssnade i kapp på Sommar-program jag missat. Ett av dem var av författaren Elin Olofsson, som pratade om sina anmödrar, kvinnorna som gått före henne i släkten. Hon berättade om sin farmor som hade dött bara 53 år gammal, när Elin Olofsson själv var liten flicka. Hon sa att det hände ungefär samtidigt som Olof Palme mördades – och då gick som vanligt räkneverket i gång i mitt huvud.
Hm få se, hennes farmor dog alltså 1986, hon var 53… alltså var hon född 1933. -33! Då var hon ju bara åtta år äldre än min pappa, och arton år yngre än min farmor.
Jag märker att jag gör det där allt oftare, räknar efter och placerar i tid. Det ligger förstås ingen värdering i det utan jag tror att jag liksom vill räta ut länkarna i kedjan, se var i tiden vi befinner oss. Självklart har det att göra med min egen stigande ålder, säkert också med att min pappa just har dött – då blir man akut medveten om vilka dörrar som stängts, vilka frågor som inte länge kan få några svar.
Men det handlar också om vilka perspektiv som finns kvar i bredare mening. För genom
våra familjeberättelser löper ju också vår gemensamma historia.

Jag tänker på mina farföräldrar som var födda 1913 respektive -15, i ett land som fortfarande var fattigt och lortigt, men som sakta blev allt bättre. En tid fjärran mig och oss i dag – men som jag ändå via mina farföräldrar har fläckvis kontakt med, genom sakerna de ofta lite i förbigående berättade. Vissa saker fastnade. Som att farmor, som inte vuxit upp särskilt fattigt, började jobba när hon var 14, för så funkade det. Eller farfars berättelser om fylleriet bland en del av de chaufförer som körde ut bröd från bageriet vår släkt hade – en del tog en sup på varje stopp och blev så berusade att någon annan fick öppna dörren när de kom tillbaka och de föll ur bilen.
Sen pappa, född -41, med ett typiskt svenskt 40-talistliv. Den första som läste vidare, som flyttade bort från stan där han växt upp, som uppfostrade mig och min syster likadant som mina två bröder – jag minns fortfarande min totala oförståelse när farfar föreslog att jag skulle stryka mina bröders kläder.

Själv föddes jag 1970, rakt in i ett Välfärds-Sverige på topp, världens modernaste land. Kalla kriget, med ett barns tankar på den där bomben som en man kunde släppa när som helst. I dag tänker jag ofta på att när jag föddes hade det bara gått 25 år sedan andra världskriget tog slut – herregud, 25 år är ju ingenting. Låt räkneverket snurra bakåt från nu och du kommer till 1993. 1993 var ju nyss!
Vilka berättelser som blir kvar efter oss kan vi inte veta. Och jag kan inte säga att jag ångrar att jag inte frågade mer medan de som kunde svara levde, för det är ungdomens privilegium att bara titta framåt. Men jag tror vi ska berätta ändå, lite i förbigående eller varför inte i ett Sommar-program. En del fastnar och lever på så sätt vidare ett tag till – och skapar perspektiv.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag hör ett plötsligt ljud i mörkret.

2 I högstadiet var jag …
… allvarsam och duktig.

3 Jag mår som bäst när…
… jag är mätt, varm och med vänner.

4 Jag är trött på att prata om…
… svenska värderingar. Jag vet, jag kommer inte att gilla valrörelsen.

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48.
Bor: På Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör på Aftonbladet: 
Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

En kronisk sjukdom var inget som ingick i min livsplan

av Söndagsredaktionen

AnnaLundkvist_bloggEgentligen fanns alla tecken där, om man nu hade vetat vad man skulle kolla efter. Och visst hade jag väl hört talas om sköldkörteln och att man kunde få problem med den, men inte lagt någon större tankeverksamhet på det utan gått vidare med livet och tänkt att det där det gäller nog inte mig.
Det där med att jag ständigt frös och hade kalla händer och fötter, det fanns det ju förklaringar till. Var det inte väldigt kallt på jobbet? Och drog det inte lite från fönstren där hemma? Jo, så var det nog.
Och den där ständiga ångesten som hade hjärtat i ett stenhårt grepp och som vägrade att släppa taget, den behandlade man väl bäst hos en psykolog? Så jag började i terapi, och visst det var inte bortkastat för det fanns saker att reda ut, men just det här rådde det inte bot på. Där fick jag lära mig tekniker för hur jag skulle hantera min ständige följeslagare. Man skulle tänka sig en buss där man generöst bjöd in ångesten att åka med men vänligt men bestämt förklarade att den fick sätta sig längst bak i bussen och sedan stiga av vid ändhållplatsen. Problemet var bara att den här ångesten inte ville sätta sig längst bak i någon buss, den ville ta tag i ratten och styra rakt in i en bergvägg, och kliva av vid någon ändhållplats var den inte intresserad av.

Men så gick det några år och ångesten avtog och terapin avslutades. Och livet flöt på, ganska bra till och med, tills den stora nedstämdheten gjorde entré tillsammans med sin sidekick tröttheten. Men visst klagade väl alla på att de var trötta? Jag hade aldrig känt av vintermörkret tidigare men det kanske var så här en vinterdepression kändes? Jo, så måste det vara.
Så jag ökade timmarna på gymmet, för motion är ju minst lika bra som antidepressiva, har man läst. Och att isolera sig hemma är ju inte att tänka på om man är deprimerad utan man ska ju sysselsätta sig. Så jag släpade mig iväg på alla aw:ar, middagar och fester som jag blev bjuden på. Men jag hann knappt sätta foten innanför dörren innan jag började tänka på när man fick åka hem. Jag som alltid varit den som haft mest energi av alla, som aldrig ville åka hem när det hände något roligt. Vad hade hänt?
Men så av en slump tyckte en läkare, som jag träffade av en helt annan anledning, att vi nog skulle ta ett blodprov och kolla sköldkörteln också. Resultatet kom och det visade sig att det visst var problem. Blodproven visade på hypotyreos. Jag googlade som besatt symtom och insåg att jag kunde bocka av samtliga. Men hade fortfarande svårt att smälta det. En kronisk sjukdom var verkligen inget som ingick i min livsplan. Jag ville ju fortsätta att kryssa i alla nej-rutor i hälsodeklarationer, vilket jag hulkande förklarade för läkaren. Men ibland vill livet annorlunda. I stället fick jag ett recept på levaxin i handen.

Nu ett drygt halvår och åtskilliga blodprov och medicinjusteringar senare känns det som om jag faktiskt har fått livet tillbaka. Tröttheten är som bortblåst och livsglädjen är tillbaka. Dessutom har jag lärt mig den hårda vägen att det är bättre att gå till läkaren en gång i onödan än att ställa egna amatördiagnoser. Man vill ju inte vara till besvär. Men att vara besvärlig hade nog gett mig tio år, ge och ta några år, då jag faktiskt hade kunnat må bra och njuta av livet i stället.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag …
… krypa ner under täcket och vara oklädsamt ynklig.

2 Jag dansar om …
… det spelas musik.

3 Jag önskar att jag hade skrivit  …
… Harry Potter för då skulle jag vara oerhört rik nu.

4 Som sista måltid i livet skulle jag välja …
… sushi!

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Lundkvist.
Ålder: 40.
Bor: Aspudden.
Jobbar: På Aftonbladet.

Sida 1 av 126
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB