Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 127

Hur spenderar du dina weekends?

av Söndagsredaktionen

Ett ålderstecken fullt i klass med de första läsglasögonen och sakta grånande tinningar är en stigande irritation över språkfel.
Att som journalist ondgöra sig över andras texter är visserligen att sticka ut hakan. Men när jag läser svenska tidningar 2018 kan jag inte annat än undra vad som hänt med den allmänna språkkänslan bland mina kollegor.

Jag kan ha viss förståelse för en del språkfel. Klassiska tabbar som att blanda ihop ”innan” och ”före”, ”var” och ”vart” eller ”de” och ”dem”. Jag kan också stå ut med konstiga avstavningar eller versaler där det borde vara gemener.
Vissa dagar kan jag till och med acceptera fåniga modeord som ”narrativ” eller töntiga anglicismer som ”gå bananas”.
Men vissa formuleringar är så fula och felaktiga att jag förundras över att de på fullt allvar formulerats av avlönade vuxna.

Just denna dag rasar jag över superlativen.
Eller snarare bristen på dem. Ord som störst, bäst och vackrast. Den där tredje gradens adjektiv som proffsboxaren Muhammad Ali gillade så till den grad att han använde dem om sig själv i var och varannan mening.
Jag ser nämligen med stigande förvåning att de har börjat ersättas med nya hårresande formuleringar. Låt mig ge några exempel.
I en stor rikstäckande dagstidning läser jag att ett undersökningsföretag utsett ”de mest sexiga dialekterna”.
I en annan ser jag att en villa med sjöutsikt är ”mest populär”.
I en tredje beskrivs en viss stad i Qatar som ”en av de mest rika platserna”.
En fjärde skriver om ”de mest heta träningstrenderna”.
När jag läser detta högt för min mellanstadieson rättar han mig direkt:
– Hallå! Det heter ju ”sexigaste”, ”populärast”, ”rikaste” och ”hetaste”. Ju!
Det finns naturligtvis betydligt viktigare grejer att oroa sig över än lite banal språkmisshandel. Som den senaste skräckrapporten från den internationella klimatpanelen IPCC. Eller det underfinansierade svenska pensionssystemet som lämnar en kvarts miljon pensionärer under fattigdomsgränsen. Eller den tilltagande gängkriminaliteten. För att inte tala om cirkusen i Vita huset i Washington.

Men jag kan ändå inte låta bli att förundras över fenomenet. En kvalificerad gissning är att superlativens tynande tillvaro åtminstone delvis hänger samman med engelskans ökade inflytande. En annan förklaring kan vara stressade redaktörers vilja att till varje pris skapa jämna rubriker på strängt mallade tidningssidor.
Jag fruktar att våra superlativ i en inte alltför avlägsen framtid har gått samma öde till mötes som ”tillbringa”, ”solskyddskräm” och en massa andra mossiga ord. För att inte tala om krångliga grammatiska regler om genitiv och plural.
För när tillräckligt många anammat felaktigheterna kommer språkvetarna garanterat skyndande och upphöjer stolligheterna till norm – och därmed blir det som tidigare var fel plötsligt rätt.

Då kan man utan att skämmas berätta hur man spenderar sina weekends. Och påminna hustrun att ta med solfaktor och flipflops när man ska resa till Sardinien’s mest vita stränder. Eller skryta om att man gjort den mest dyra renoveringen i kvarteret även fast den bara var en snabb och smutsig ommålning.
Men vid det laget har jag förhoppningsvis förlorat både hörsel och syn så jag slipper reta mig på eländet.

 

4x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… skämmas över partiledningarna som ännu inte kunnat enas om en ny regering.

2     Jag skäms över…
… att vara cyklist i Stockholm. Det är en grupp trafikanter för vilka absolut inga regler verkar gälla.

3 Min ovanligaste vana är…
… att jag numera stannar för rött när jag cyklar. Som en cykelbanans Rosa Parks ägnar jag mig åt civil lydnad i ren protest.

4 Jag skulle vägra äta…
… om det enda som serverades var prinsesstårta. Jag har matats med gröna tårtor på jobbet i decennier. Ärligt talat: Vad är grejen?

 

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Allt jag tänkte på var farliga djur

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnJag har aldrig längtat efter att åka till  Australien. Aldrig.  Det är ju där gräddan av all världens farliga djur finns.
Jag minns Steve Irwins viskande när han låg på mage öga mot öga med den tredje, eller om det var den fjärde, giftigaste ormen i världen: ”INGEN har varit så här nära – och ÖVERLEVT!”
Det var i australiska dokumentärserien Krokodiljägaren, som började gå på svensk tv i slutet av 1990-talet.

Steve Irwin dog, bara 44 år gammal 2006, när han arbetade med en ny dokumentärserie, nu under vattenytan. När han simmade över en stingrocka attackerade den. Steve Irwin träffades rakt i hjärtat. Det är vad jag brukar tänka på när Australien kommer på tal.
Men så flyttar ett av barnen dit på ett år. När det är till ända ska hans bror lösa av honom.
Jag impulsköper flygbiljetter till mig och yngste sonen för en återförening av familjen i kombination med årets semester. Och det känns ju bra.
Sedan hittar jag dokumentären 72 farligaste djuren i Australien på Netflix. När jag kommer till avsnitt fyra inser jag att jag inte kommer att lämna asfalten om jag fortsätter att titta. Jag stänger av.

Nu är vi här i hettan.Vi får rapporter från Sverige om kängurur som attackerar både turister och rutinerade djurskötare. Vi får rapporter om hajar som attackerar turister och skadade hajnät.
Av det här märker vi ingenting. Vi vill se en wallaby eller koala.
Vi gör ett första stopp i en djurpark i Kuranda utanför Cairns. Där tajmar vi in siestan, det är över 30 grader i skuggan. Alla djur sover – med ryggen mot oss. Två koalor klamrar sig fast vid varandra och en trädklyka, kompisen lyckas halvsovande fortsätta äta. Wombaten sover. En pademelon sover. En wallaby plirar mot oss när vi går förbi, men somnar snabbt om. Det är bara ett djur som är klarvaket: kasuaren.
Jättefågeln med ett elakt horn högst uppe på skulten. Kraftiga klor som klarar att snitta upp det mesta med lätthet, som till exempel människor. Kasuaren står och blänger bakom ett stängsel, väl medveten om att vi ska behandla den med respekt.

Några dagar senare knatar vi uppåt mot ett fort på Magnetic Island under en obarmhärtig sol. En vild koala sitter i ett träd, tre-fyra meter upp med ryggen mot oss – och sover.
Vi åker till Eungella nationalpark, i Broken
river ska det finnas platypus, det giftiga lilla näbbdjuret. Vi upptäcker bubblor och laddar kamerorna, vid nästa plask fyrar vi av. Visst var det väl något som liknade en mörk anknäbb?
På väg i bil mot Brisbane i kvällningen skriker sonen: ”Kolla! Jag ser massor av kängurur!”
Det gör jag också. Eller deras ryggar, rättare sagt. Vägen är smal, det är kolsvart och det finns ingen plats att stanna på.
Vi köper en gruppresa rätt ut i öknen i Norra terratoriet för att vandra och sova direkt på den röda jorden.
Jag frågar arrangören lite försiktigt om djuren. Kvinnan försäkrar att hon inte träffat på ett enda farligt djur under de 30 gånger hon varit där. Det är galet varmt när vi vandrar runt Uluru (Ayers rock), Valley of the winds och Kings canyon. Temperaturen ligger på 35–38 grader – i skuggan. Där är inte vi.
De två nätterna sover vi under bar himmel. Förutom att sonen den sista kvällen såg ”en liten orm” tre, fyra meter från vår sovplats, händer ingenting. Förrän vid tretiden på natten då en dingo går igenom soporna i vårt läger. Jag märker ingenting.
Vi ser vilda kameler och dito hästar i öknen. Och massor av kor.
Men något riktigt möte med en wallaby eller koala blir det inte den här gången. Jag vill tillbaka.

 
5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för  …
… de som spar på de svaga i samhället.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen, knappa in hotellets wi-fi och kolla tv-kanalerna.

3 Vill du få mig på fall säger du/gör du…
… något snällt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… kamera.

5  Jag blir rädd när …
… jag tvingas titta på skräckfilmer. Har alltid en kudde till hands.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Den som föds rik kan förlora sin själ

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-bloggÄrvda pengar. Det är lite märkligt att de fortfarande finns.
Vi lever ändå i ett samhälle som stoltserar med värden som individualism, jämställdhet och lika rättigheter, i en civilisation som mer än något annat är byggd på normen om meritokrati. Att man ska få det man förtjänar.
Den mest lämpade ska inneha ämbetet, inte den som har finast familj. Den som arbetar hårdare ska tjäna mer än den som latar sig.
Det är, om man vill, arvet från franska revolutionen, uppgörelsen med ärftlig makt och kungavälde.
En norm som i stort sett alla i Sverige åtminstone i teorin omfamnar. Att pengar går i arv är ett uppenbart brott mot den här normen.
Ändå accepterar vi att vissa ungdomar går in 
i vuxenlivet med kläderna på kroppen och växande studieskulder, medan andra gör det med skänkta bostadsrätter och de skräddarsydda fickorna putande av sedelrullar som någon 
annan tjänat ihop.
Man får gräva bland de riktigt gammaldags orden för att hitta ett som beskriver det hela:
Orättvist.
Men inte bara mot den som föds till fattiga föräldrar. Även den som aldrig behöver tänka på pengar har faktiskt något att förlora.
Vad ska jag kalla det … sin själ?

Låt oss för all del gå till kristendomen, trots allt världshistoriens mest inflytelserika kulturella strömning. I Bibelns inledning skapar Gud människan till sin avbild – men Adam blir inte därmed fullt ut människa.
I Edens lustgård lever han och Eva närmare himlen än jorden: de kan äta sig mätta på frukt från träden och ströva runt i sin nakenhet i välsignad okunskap, aldrig hotade av sorg och bedrövelse. I egentlig mening skapar Gud människan först med sin förbannelse när han förvisar dem från deras jordiska paradis: ”Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett.”
Denna skapelsemyt pekar på en grundläggande insikt, som uppenbarligen var etablerad redan för tusentals år sedan: Att arbeta för sin försörjning är den definierade mänskliga erfarenheten. Det är det som gör människan till människa.

Det här begriper alla som arbetar för en lön instinktivt.
De pengar vi kan dra ihop är ju lika med området vi bor i, maten vi äter, kläderna vi bär, var vi semestrar, vad vi upplever. De är vilka vänner vi har. De är till och med sannolikheten att vi ska hitta kärleken, eller få barn.
För oss är pengars värde lätt att förstå.
Varje sak vi köper eller upplevelse vi betalar för går att omsätta direkt i timmar och minuter vid maskin eller dator, i vårdkorridor eller bakom kateder.
På samma sätt betyder varje intjänad krona sekunder och minuter borta från våra barn, våra vänner och dem vi älskar.
Så: är den nya jackan värd två 
timmar mindre lek med lego eller en utebliven familjemiddag?
Poängen är inte svaret – det kan förstås variera – utan att den som inte själv tjänar sina pengar inte ens begriper frågan. Livets fundamenta är för henne ett mysterium.
Hon vet alltings pris, men värdet av inget, för att 
tala med Oscar Wildes ord.
En från födseln rik person kan vara en fin människa. Men jag är inte säker på att hon verkligen vet vad det är att leva.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag ska aldrig glömma …
… mina egna privilegier.

2  Min dröm om paradiset består av …
… befrielse från den fysiska kroppen.

3 Mitt livs soundtrack är…
… just nu mest gammal country.

4 På sociala medier lajkar jag mest…
… när någon är rolig.

Jag börjar med att backa in i framtiden

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_blogg”Du har inte en krona att avvara?”
Den som frågar är en luggsliten herre med vänliga ögon. Jag skäms 
i samma stund som jag svarar:
”Nej, tyvärr.” Man har ju aldrig lösa pengar längre.
Händelsen får mig att börja fundera på det här med pengar, kontanter, cash.
Hur cash är allt annat än king i Sverige numer.
Vårt samhälle går i en rasande fart mot att bli helt kontantlöst. Bara i Stockholm, i de områden där jag rör mig, är det inte alls ovanligt med upplysningar som ”vi är en kontantlös restaurang” eller ”betala gärna med swish”.

Själv har jag svalt utvecklingen med hull och hår.
Jag blippar kortet när jag handlar lunchmaten, swishar gladeligen en tjuga på loppisen på landet och bär samtidigt omkring på en plånbok tom på kontanter men full av kort.
I ärlighetens namn kan jag säga att jag knappt har koll på hur våra nya sedlar ser ut. Jag använder dem ju aldrig. Antagligen vet jag mer om eurons olika valörer än aktuella svenska pengar.

Sverige förutspås bli ett helt kontantlöst samhälle inom 5–15 år, olika undersökningar pekar på lite olika årtal. Ofta sägs det att det är handeln och bankerna som driver på eftersom det är både enklare och säkrare att hantera pengar som nollor och ettor i en digital värld, än som mynt och sedlar som byter händer.
Samtidigt läste jag nyligen att det också är vi själva, kunderna, som driver på utvecklingen. Över 80 procent av dagligvaruhandeln sker 
i dag med kort.
Att det här påverkar många äldre människor negativt är lätt att förstå.
Hur ska den som kanske inte är så van vid 
datorer kunna ställa om till att aldrig se sina pengar i plånboken längre? Hur upplever den som varken har laddat ned swish-appen eller kanske ens har börjat betala sina räkningar 
online vår färd mot en helt nätbaserad ekonomi?

Att turister som besöker Sverige reagerar är känt. I många länder är cash faktiskt fortfarande king och de senaste somrarna har jag flera gånger läst om turister som klagar på att det är svårt att få betala kontant här.
En annan sak är hur det här med att vi inte har några sedlar och mynt på oss längre kommer att påverka framtida generationer.
När mina barn var små lärde vi dem att förstå pengars värde genom veckopeng och slantar som klirrande ramlade ned i spargrisen.
Hur gör unga föräldrar i dag? Tar de ut pengar för att deras juniorer ska få en chans att känna på sedlar eller stapla och räkna mynt?
Hur löser vi detta när vårt samhälle har blivit helt kontantlöst? Men kanske blir det inget problem. Vad vet jag?

Dagens barn tycks ju vara digitalt mogna redan i barnvagnsstadiet. Varje dag på tunnelbanan ser jag småttingar med napp i munnen och föräldrars mobiltelefon i handen. För dem kanske det här med datoriserade slantar blir lika självklart som att Babblarna finns på Youtube är redan nu.
Själv ska jag i alla fall börja med att backa in
i framtiden. Ta ut lite sedlar, lära mig hur de ser ut och också växla in några mynt.
Inte minst för att mannen med de vänliga ögonen ska kunna få ett annat svar nästa gång.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… veta svaren på många av de frågor jag har i dag.

2 Jag skäms över…
… att jag så ivrigt är med och driver på utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle.

3 Min ovanligaste vana…
… är att jag varje sommar går bananas över jordgubbspriserna och har daglig koll, ”jordgubbsbörsen”, enligt maken.

4 Jag skulle vägra äta…
… den listan kan tyvärr göras lång, men förenklat allt som är så blodigt att det känns som att det lika gärna kan gnägga.

Vi visste redan när Arne Weise pratade i tv

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggRedan när jag var liten visste jag att något var fel.
Sverige hade möjligen bara två statliga tv-kanaler på 80-talet, men redan då var naturprogrammen veckans höjdpunkt.
De hette bland annat Mitt i naturen eller Ett med naturen.
Under ledning av Arne Weise eller den brittiska zoologen David Attenborough fick tittarna följa med på expeditioner till savanner, glaciärer, korallrev, djupa regnskogar och obarmhärtiga öknar.

I en viss ålder kanske Hacke Hackspett eller Kalle Anka var de största amerikanska popstjärnorna, men de överträffade inte filmer om riktiga pingviner.
Arnes och Davids kommenterar var lugna, trygga och pastorala. De kunde, utan att höja på rösten, ge en bild av naturens svindlande rikedomar.

Samtidigt hade naturprogrammen en sorgkant. Det kändes som att man hade fötts för sent och missat bussen. Floran och faunan hade varit ännu rikare förut.

Tack vare människan var flera av de häftigaste arterna utrotningshotade. Haven tömdes på liv, regnskogarna skövlades, bekämpningsmedel förgiftade djur och människor.
Kärnan i naturfilmerna var ett rop på hjälp, och misstanken var alltid att ingen lyssnade.
Överallt svävade ett litet oskyldigt ord omkring: växthuseffekten.
Växthuseffekten går ut på att olika växthus-gaser absorberar vissa våglängder av värme-
strålning. Värme som annars skulle ha försvunnit ut i rymden stannar helt enkelt kvar.
Den naturliga växthuseffekten är jordens täcke som håller planeten lagom varm. Problemet är att människans förbränning av främst fossila bränslen virar in jorden i så många extrafiltar att medel- temperaturen stiger i alarmerande takt och
orsakar allvarliga klimatförändringar.
Växthuseffekt, klimatförändringar och global uppvärmning är egentligen rätt dåliga ord. ”Växthus” är ofta en gullig liten genomskinlig byggnad där man odlar blommor och tomater på tomten. ”Förändringar” är i grunden något positivt, likaså ”uppvärmning”.
Några forskare har därför börjat använda en mer passande beskrivning: klimatsammanbrott.
FN:s klimatpanel, IPCC, är den ledande internationella organisationen som ger ett vetenskapligt perspektiv på klimatsammanbrottet och hur det påverkar oss socialt och ekonomiskt. 2007 fick klimatpanelen Nobels fredspris. De delade priset med den före detta amerikanska vicepresidenten Al Gore.

I år varnar IPCC att vi bara har tolv år på oss att förhindra att jordens medeltemperatur stiger med 1,5 grader. Annars riskerar konsekevenserna för människan och planetens ekosystem att bli så
allvarliga att de inte längre går att anpassa sig till.
Enligt svenska Naturskyddsföreningen betyder det att utsläppen av växthusgaser måste vara nära noll i Sverige 2030 respektive 2050 i hela världen.
Det är en monumental uppgift.
Växthuseffekten har varit ett välkänt faktum sedan Arne Weise pratade om lemurer på SVT.
Att många envist förnekar att människan över huvud taget påverkar klimatet går dock att förstå.
Klimatsammanbrottet är inte bara ett hot mot politikernas och industriernas maktstrukturer, tillväxten och kapitalismen. Det påverkar även livsstilen för jordens befolkning på individnivå. Framför allt för människor i rika länder som Sverige, nationer som historiskt också har den största klimatskulden.
Därför är det kanske enklast att låtsas som ingenting och kämpa för status quo.
Men det ska i så fall också kallas för sitt
rätta namn – ett brott mot mänskligheten.
Och folk som röstar fram populistiska klimatförnekare till makten ingår fri-
villigt i en självmordssekt.

 

4 x tankari mitt huvud:
1 När jag blir pensionär ska jag …
… förhoppningsvis ha råd att dra mig undan och göra ingenting särskilt alls.

2  Jag får fjärilar i magen när…
… jag öppnar en ny bok och texten redan på första sidan skickar små lyckliga ilningar genom blodomloppet. Hände alldeles nyligen med Lou Berneys senaste roman
November road.

3  I mitt hem skulle jag   aldrig kunna vara utan …
… min stereo.

4  Jag blir kär när…
… jag minst av allt behöver det.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: Stockholm.
Yrke: Rockjournalist på Aftonbladet.

Vissa är så snåla att de får ångest av det

av Söndagsredaktionen

Sylvia_balacEn strand vid en sjö i skiftet mellan 80- och 90-tal. Jag är tonåring och huttrar säkert på min handduk eftersom klimatförändringarnas hetta ännu inte nått oss. Jag roar mig med att tjuvlyssna på de lite äldre tjejerna bredvid. Jag minns inte någonting av vad de pratade om, förutom detta: ”förresten är du fortfarande skyldig mig två kronor för chipspåsen från i fredags”.

Och innan en yngre läsare föreslår att två kronor 1989 säkert motsvarar en hundralapp
i dagens penningvärde så kan jag säga att det motsvarar ungefär tre kronor, och skäms, så gammal är jag inte!

Jag minns att jag blev häpen. Det kändes så fräckt, att kräva in två ynka kronor. Jag funderade också mycket på hur just denna summa hade räknats ut, för inte ens 1989 kostade en påse chips fyra kronor. Kunde det vara så att de delat en påse chips för tio kronor, men att den andra tjejen bara ätit tjugo procent? Kanske var de fem stycken som delade en tiokronorspåse, och de övriga tre hade redan betalat sina två kronor? Framför allt fick uttalandet mig att fundera över snålhet, och hur extremt bokstavligt vissa tar det där med mitt och ditt.

Några år senare åkte jag på musikfestival med två kompisar. På vägen dit tappade en av dem sin inträdesbiljett. Jag föreslog att vi med gemensamma ekonomiska krafter skulle köpa en ny. Det tyckte inte den andra, för tänk om hon ville köpa något fint på festivalområdet?
Jag och biljettapparen slog ihop våra slantar och levde på tomatsoppa under festivalen. Vår ”kompis” visade glatt upp sin nya batikklänning hon köpt.

För några år sedan bjöd en bekant till grillfest på sin födelsedag. ”Ta med mat och dryck” stod det på inbjudan.
Vad beror det då på, att vissa glatt dinerar hos mindre bemedlade vänner utan att någonsin bjuda igen, eller utan problem tar emot en runda i baren men inte skulle drömma om att betala en själv?
Själviskhet och brist på empati kan säkert spela in, men enligt psykologin är det inte alltid så enkelt. Som vanligt är det ofta barndomen som spökar. Om föräldrarna ständigt krävde gentjänster om de gav en saker, skapar det ett behov av att vara självständig. Om de i stället krävde att man ständigt skulle dela med sig kan det leda till att man håller hårt i sina saker som vuxen.

Att vara snål låter ju rätt trivsamt, lite som att både ha kakan och äta den, men snåla människor sitter sällan i sina von Ankska bankvalv och high fivar sig själva för att de lyckats komma undan med att dela notan fastän de var de enda som tog en förrätt.
Vissa är så snåla mot både sig själva och andra att de får ångest av att exempelvis bjuda på middag eller att låta bli att kräva tillbaka även den minsta av summor.
En annan effekt av snålhet är att vännerna kan dra sig undan. Om man gång efter annan upplåtit sommarstugan utan att få så mycket som en lunch tillbaka, eller tröttnat på att de där pengarna de lovade att swisha aldrig kommer in på kontot, kanske den snåle halkar längre och längre ner på den mentala vänlistan.

Kruxet med snåla är dock att de oftast inte vet om att de uppfattas som just snåla.
Men låt mig säga så här: om du kräver tillbaka två kronor för ett utlägg är risken att du
lider av snålhet väldigt stor.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… fotograf, men har tyvärr inte alls talang för yrket.

2 Jag gnäller oftast på …
… mängden människor i Stockholms lokaltrafik, eller mängden språkfel i medier och sociala dito.

3 Det mest korkade jag gjort är …
… att falla för helt fel person trots öronbedövande dån från varningsklockor.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac. Ålder: 43. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver på Aftonbladet.

Barnen drog torra stickor ur fötterna

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggNågon som minns Miljöpartiets projekt om klimatterapi som lanserades i början av sommaren? Jag kommer ihåg att jag läste om hittepåt i DN och brast ut i ett nasalt fnitter i samma stund jag såg rubriken. Det var den där typen av fniss som man spottar ur sig när någon precis har levt upp till alla
satiriska fördomar (och då har man ändå lagt
ribban rätt högt). Klimatterapi för Södermalmsbor med bilångest, amenseriöst? Stefan Sauk måtte ha stöttat sig mot bildörren när han läste det där för att inte rasa ihop av cirkulationsrubbning!
Ja, ungefär så satt jag och raljerade för mig själv någon gång i maj.
Missförstå mig rätt – jag är inte klimatför-
nekare. Men det här var bara steget för långt, även för en naturromantiker som mig.

Så kom juni och temperaturerna sköt plötsligt
i höjden. I början kändes det lite välkommet,
efter en kall, seg vår. Men efter några veckor skulle allt förändras. De andra hästägarna i stallet där jag har mitt sto Cazcada mumlade om dålig höprognos och torra beten. ”Äsch”, sa jag, ”det kommer regn snart. Så fort folk tar semester eller tvättar fönstren. Det gör det alltid.”
Det kom mycket riktigt ett rejält oväder lagom till midsommar. Men sedan försvann alla regnfronter.
Vi var inne i juli och jag noterade att mitt eget beteende hade förändrats. Jag inledde varje morgon med att läsa SMHI:s prognos. Jag, som aldrig tidigare brytt mig om väderpresentationer, försökte beräkna varje droppe regn som kunde tänkas falla över de sönderbrända markerna. Det var inte många.
Varje gång jag gick runt i trädgården kom Klimatet och stirrade mig rätt in i ögonen.
Gräset – brunt. Blåbären – borta. Var inte till och med fåglarna märkligt tysta?

Det blev svårt att sova. Värmen och hettan var inte det största problemet. Det var ångesten som höll mig vaken. Framtidsångest blandades med nutidsstress över höpriser och beten. Gräsmattan var nu så torr att barnen regelbundet fick dra ut stickor ur fötterna. Klimathotet följde efter mig in i huset, där temperaturen låg på stadiga 27 grader dygnet runt. Det följde med mig till stallet också – att rida före 23 på kvällen var en omöjlighet.
Men trots detta var jag handlingsförlamad.
”Jorden står i brand”, sa en röst i mitt huvud. ”Vad tänker du göra åt saken?”
”Så sant”, svarade jag. ”Om man skulle ta och skaffa sig en pool?”
Och vad gjorde jag egentligen när det var som allra olidligast?
Satte mig i bilen. Slog på energislukande AC:n. Eller åkte och brände pengar i något svalt shoppingcenter.

Nu är hösten här, svalare förvisso, men med ännu synbara ärr av sommaren. Fortfarande har hästarna dåligt hö. Grundvattennivåerna är låga i stora delar av landet. Temperaturerna höga för årstiden.
Men hur många orkar bry sig om klimatfrågan när det finns barn att hämta på förskolan och kontorsjobb att lägga energi på?
Läste i medierna om blott 15-åriga Greta Thunberg som obstinat satt sig utanför riks-
dagen. Hon har strejkat från skolan för att sitta där tills vi vuxna tar ansvar för hennes fram-tida levnadsmiljö. Hon har beslutat sig för att gå från paralys till handling, även om det är obekvämt. Hon är en av få som inte bara låter paniken stiga, utan
använder känslan till något kreativt.
Vi som är myndiga, vi som har makten i våra händer att agera, har givetvis redan förträngt katastrofen.
Eller sökt behandling för våra nojor hos klimatterapeuter.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… min son säger att han älskar mig och kryper upp i mitt knä.

2  I högstadiet var jag …
… en blyg besserwisser.

3  Jag mår som bäst när …
…  jag sitter på hästryggen.

4  Jag är trött på att prata   om …
… regeringsbildning.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 41. Familj: Maken Dave, 47, samt
sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 4.
Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Fem barn på 60-talet – ändå fixade mamma karriären

av Söndagsredaktionen

Nicke_Franchell_med_namnMin mamma passade aldrig in. Hon skaffade fem barn och satsade på karriär samtidigt. I ett 1960-tal utan dagis och föräldraledighet, och utan socialdemokraternas ”pussla ihop livet-vecka”. Hur klarade hon detta, mamma Inga?
Hon var smart och effektiv; vi barn fick en annorlunda, men ändå kärleksfull uppväxt.
Ibland tyckte jag som barn att det var pinsamt och jobbigt: ”Varför är inte vi som alla andra?”
I dag är jag stolt över mamma, som mot alla odds lyckades få ihop sitt livspussel.

Min mamma, Inga Franchell, älskade att studera och hade stora planer. Tog studenten 1947 med idel stora A i betyg. Då var det inte så vanligt att tjejer gick gymnasiet över huvud taget, men mamma trivdes och ville mera. Hon hade bestämt sig för att studera vidare på Uppsala universitet med ett mål i sikte: att få jobb på UD.
Men morfar ville annorlunda – ”Varför hålla på att studera? Vilket slöseri med tid!” Han var också väldigt effektiv, en förmåga mamma ärvde och senare hade stor glädje av som mor till fem barn.
Lika mycket som mamma älskade familjen älskade hon karriären. När jag, som var barn nummer tre, precis fyllt fem flyttade hela familjen till Malmö. Mamma fick jobb som chefssekreterare hos verkställande direktören Nils Hugo Hallenborg som styrde över det då väldiga Kockums varv.
Fyra barn med två yrkesarbetande föräldrar, inget dagis och ett till barn på väg. Så var den, vår familj och vår uppväxt på 1960-talet. Så därför tvingades mamma vara effektiv. Hon var långt ifrån en bullmamma – eller curlingmamma som det heter nuförtiden. Vi fick klara oss själva.

Några exempel. Första dagen i första klass – vi står vid grinden till den nya fina monsterstora miljonprogramskolan, jag och mamma. Hon pekade på byggnaden jag skulle gå in i, önskade mig lycka till, gav mig en kram och gick. Ingen inskolning där inte.
Ett annat minne som etsat sig fast är en utflykt med klassen. De flesta kompisarna hade hemmamammor som ordnade matsäck med limpsmörgås och saft i praktiska tupperware-boxar. Under morgonstressen löste mamma matsäcksdetaljen blixtsnabbt genom att hälla vatten i en flaska med en skvätt överbliven Roses lime groggvirke, och lägga några överblivna pumpernickelsnittar med ädelost i en plastpåse. Det som dög åt gårdagens vuxna gäster dög minsann att använda till låg-stadieutflykten dagen efter.
Middagen bestod alltid av halvfabrikat, frysblock, pulver, mixer, tuber, konserver – och vips så var middagen klar. Det passade mamma som inte var särskilt bra på att laga mat, viktigast att det var enkelt!
Vi fick ta oss till skolan, fotbollsträningen och matcherna på Malmö stadion själva. Tror aldrig att jag blev skjutsad en endaste gång. Mina föräldrar hade inte tid, helt enkelt.

När så min yngsta bror föddes räckte dåvarande moderskapsförsäkringen bara i några månader och det var inte särskilt mycket pengar. Så mamma både ville och behövde jobba, och anställde därför en barnsköterska, syster Karin, på heltid. Detta kostade större delen av hennes skattade lön, men för mamma var jobbet så pass viktigt. Syster Karin var snäll, rökte 40 Pall mall utan filter om dagen, tog hand om småbrorsorna och lagade middag till oss barn så mamma slapp.
I stället fick vi barn följa med till mammas stolthet: jobbet. Särskilt kul var det att få stå på första parkett när stora fartyg döptes under festliga
former med champagne och fanfarer. Kockums dominerade Malmö och staden var stolt över att kunna leverera världens största oljetankers. Med mamma Inga på hedersläktaren bland alla direktörer och ingenjörer.

Det blev inget UD för mamma, men när min storasyster Eva fick jobb hos utrikesminister Anna Lindh var mamma mäkta stolt. Och långt innan dess tog hon en gång med sig yngsta brorsorna och åkte runt världen på pappas fraktfartyg. Så mamma fick sitt internationella äventyr till sist – utan att jobba på UD.

 

5 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag…
… bli ompysslad av min man men han säger bara att jag ska rycka upp mig.

2 Jag dansar om…
… de spelar gammal hederlig disco som Donna Summer.

3 Det skulle aldrig hända att jag…
… beställer in bläckfisk på restaurang.

4 Jag önskar att jag hade skrivit…
… På spaning efter den tid som flytt, så att jag klarat något som kräver tålamod.

5 Som min sista måltid i livet…
… skulle jag välja min mans köttbullar.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 61. Familj: Gift med Pär, dessutom fem syskon med familjer. Gör: Printredaktör på Aftonbladet.

Jag kan leva med att vara usel på affärer

av Söndagsredaktionen

Helena_utterSå här gick det till när mitt äldsta barn flyttade: Han tog en resväska som han packat kvällen innan, en ryggsäck och sin trombon, och så körde jag honom till tåget.
Det var några veckor sedan och nu när jag tänker på saken kan jag inte riktigt minnas avskedets stund.
Troligen sa vi adjö på Klarabergsviadukten. Troligen fick jag en sån där lång, hård kram som man får av min son, han är lång och bredaxlad och trygg och får mig att känna mig liten och vek. Troligen sa jag ”ring eller messa när du kommer fram.”
Sen körde jag hem igen medan jag lyssnade på P1 och funderade på annat.
När barnen är små är tanken att de ska växa upp och leva egna liv – eller ens befinna sig
utom synhåll – svindlande.
Sedan kommer dagen och den passerar såklart inte spårlöst förbi. Men glider förbi med något slags självklarhet. Som på en räls utan skarvar.
Och det är klart att det hann hända en hel del däremellan.
En hel uppväxt hann hända, faktiskt.

De stora händelserna i livet är inte alltid så dramatiska när de väl kommer.
Andra uppbrott blir oväntat smärtsamma.
Några veckor innan jag körde barnet till tåget, åkte jag och låste ett hus för sista gången.
Jag hade nog tänkt mig att det skulle vara
vemodigt att flytta.
Men jag var inte beredd på att det nästan skulle slita hjärtat ur bröstet på mig. Jag var inte beredd på att det skulle göra så mycket mer ont än att vinka av en 18-åring på väg ut i livet.
Men hela flytten blev en resa på en räls med väldigt många skarvar.
För att jag nästan inte fick huset sålt.
För att en mäklare, inte den jag anlitat, tog köparen framför ögonen på oss i sista sekund, och sa till mig: ”Du får skylla dig själv när du säljer ett så dyrt objekt i det området och inte vänder dig till mig.”
För att jag till slut kände mig så hotad av mäklarna som ansåg sig ha monopol på mitt område, att jag årets dittills varmaste fredagkväll satt med bästis N i Kungsan och var så rädd så jag skakade.

Trots allt och till slut: Huset blev sålt, kalkylen gick ihop, vi fick vår lägenhet.
Men när jag åkte och låste huset den där allra sista gången, då grät jag så snoret rann.
Jag borde såklart varit glad att vara av med skiten.
Och det var ju bara ett hus. Ett hus där jag råkade bo. Där två barn växte upp. Där
våra vänner kom och gick. Där kärlek kom och gick. Där jag flyttade in och ut och runt saker.
Det var ju bara ett hus. Allt det viktiga finns kvar. Minnena och människorna. Bara äppelträdet som jag och kompis H planterade saknar jag. Trots att det inte bar frukt förrän på nionde året.

Äldsta barnet finns också kvar. Han bor bara femtio mil bort ett tag. Jag har blivit min egen pappa och ringer mitt barn varje söndag. Jag skulle vilja veta allt vad han gör och upplever och känner, men vet egentligen inte så mycket mer än att han inte längtar hem. Och att han gör exakt det han vill göra just nu.
Och det får mig att känna att jag ändå är en människa jag kan stå ut med att vara:
En urusel affärskvinna – men en bra förälder.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… sakna att jobba på en redaktion.

2  Jag skäms över …
… att jag är morgontrött och dålig på att passa tider.

3 Min ovanligaste vana är…
… nog att jag inte har så många vanor. Bara ovanor.

4 Jag skulle vägra äta…
… råbiff.

 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. Ålder: 48. Familj: Två tonåringar. Bor: I lägenhet. Gör: Jobbar som featureredaktör på Aftonbladet Plus.

Det svarta molnet har kommit närmare

av Söndagsredaktionen

svante_lidenHimlen är kolsvart bara några kilometer bort. Det jättelika molnet breder ur sig och regnet vräker ner därborta. Men meteorologen på gamla F16 i Uppsala meddelar att det inte
kommer att nå oss. Molnet lyses upp av solen vilket gör effekten ännu mer dramatisk.
Och framför det, också upplysta av solen,
flyger sex svenska krigsflygplan på linje; Tunnan, Lansen, Draken, SK60, Viggen och längst fram Jas 39 Gripen.

Tunnan flög för första gången för bra precis
70 år sen. Då var molnen också mörka borta vid horisonten. Och så var det länge, länge.
Molnen var mörka och hotfulla. Vi fick hem broschyrer som hette Om kriget kommer, en förkortad variant fanns i alla telefonkataloger.
Det var på riktigt.
Och det fanns en anledning till att Sverige snabbt byggde upp världens fjärde största flygvapen. Våra krigsflygplan var – och är fortfarande – bland de bästa världen skådat.
Men det hade ett högt pris.
På flygvapnets minneshall i byggnaden Tre Vapen kan du se många, många namn på en vägg. Nästan 1 000. Det är namnen på dem som flugit ihjäl sig i tjänsten. Det finns plats för många till …
Av 661 tillverkade Tunnor havererade 242.
99 piloter omkom. 450 Lansen tillverkades, en tredjedel havererade och tog nära 100 piloter och navigatörer med sig i döden.
119 av över 600 tillverkade Draken havererade. 329 Viggen tillverkades. Den förste som dog var nära släkt med en av mina bästa vänner … Det bara fortsatte och fortsatte.
Men hittills har bara en pilot, en thailändsk uppvisningsflygare omkommit i Gripen. Det är närmast mirakulöst.

Minnet är kort. Men det är inte lång tid sedan det var blodigt allvar i luften. Långt ifrån den familjefest jag är på just nu när Försvarsmakten bjuder på flygdag ute på gamla F16 i Uppsala.
F16, som lades ner 2003 är numera mest känt som Ärna. Hur många som tagit sig hit är svårt att säga. Men mellan 120–130 000 verkar det vara enligt dem som försökt räkna. Mycket folk.
– En sån här dag visar vilket stort och grundmurat intresse det finns för försvaret, säger försvarsminister Peter Hultqvist till mig.
– Det är bra att vi kan visa upp svensk teknik
i världsklass och att skattebetalarna får se vad pengarna går till.
Och nu är det bortåt 130 000 som får se de hisnande övningarna på nära håll. Det är bra
precis 5,7 gånger fler än vad som är anställda i försvaret.
– Intresset för värnplikten ökar, säger Hultqvist.
2010 avskaffades värnplikten. Men den återinfördes. Sedan 1 juli förra året har 3 000 värnpliktiga inkallats. Ungefär lika många som ryckte in i Sollefteå varje år när regementena fortfarande fanns kvar.

Ryssland har, såvitt känt, 2 234 stridsflygplan. Sverige har 97.
Vi har 129 stridsvagnar.
Ryssarna har över 20 000.
Vi har 24 artilleripjäser. Finland har 681, drygt 28 gånger fler. Ryssland har, återigen så vitt känt, 10 436. Så där kan man hålla på.
Den kinesiske kommunistledaren uttalade sig om det mesta. Det är inte mycket jag håller med om. Men en sak som bitit sig fast är hans gamla uttalande om att varje nation har en armé, ”sin egen eller någon annans.”
Men än så länge är allt frid och fröjd. Folkligt, festligt och fullsatt medan döds-maskinerna gör sina piruetter i skyn.
Det svarta molnet har kommit närmare.
Men det kommer inte hit. Det har meteorologen lovat.
Hoppas vid Gud hon har rätt.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när…
… jag lyssnar på vilken som helst av Haydns stråk-kvartetter.

2  I högstadiet var jag…
… inte hälften så cool och häftig som jag tyckte och felaktigt trodde att jag var.

3  Jag mår som bäst när…
… jag drar ut på havet med kajaken och får vara ensam med augustimånen.

4 Jag är trött på att prata om …
Mat! Och vin! Och köksrenoveringar!

 

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 66.
Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet i Uppsala.

Sida 1 av 127
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB