Startsida / Inlägg

Ett år passerade och jag sitter kvar hemma

av Söndagsredaktionen

Vilken tur att det är mars och inte november, tänker jag samtidigt som jag riggar hemmakontoret i Järvsö och vänjer mig vid tanken på att vi ska jobba på distans åtminstone maj ut. Med takdropp och fågelkvitter utanför fönstret i stället för slaskblöta löv och höstmörker känns tillvaron ändå ljus och hoppfull.

En bekant berättar att hens son, anställd av ett tyskt företag, inte får komma tillbaka till kontoret förrän tidigast vid årsskiftet. ÅRSSKIFTET! Vad är det med tyskarna och deras planering och kontrollbehov? Ordnung muss sein, skämtar vi och himlar med ögonen. Till semestern borde väl pandemin ha nått sin kulmen, smitt- och dödskurvor vara på väg neråt?

På Aftonbladet print sitter vi spridda från skånska Grevlunda till norrbottniska Luleå, och får ihop en daglig tidning vid våra köksbord. Lär oss ord som droppsmitta, t-celler, antikropps-adel och att man dör i covid-19, inte av covid-19.

Min man permitteras tre dagar i veckan. Han har aldrig jobbat så lite, jag aldrig så mycket. När andra verksamheter går ner, ökar trycket på vår. Jag blir sjösjuk av videomötena som bokas kloss i kloss. Dagarna flyter ihop, mitt jobbuniversum består av köksbordet, allt händer i samma rum. Får problem med minnet, kämpar för att kroka upp vem som var med i vilket möte, vad som sas och beslutades.

Sommaren kommer, direktiven har ändrats. Vi ska sitta ”i satellit”, som hemmakontoren kallas, tills efter semestern.

Vilken tur att det är juni och inte november.

Vi blir kvar i Järvsö under sommaren, i stället kommer världen till oss. Vänner på genomresa stannar till under sina ”hemestrar”. Vi håller avstånd och luftkramas i stället för att armbågas. Jag har blivit zoomskadad, nickar stumt även i IRL-samtal som vore jag i direktsändning och får hindra mig själv från att räcka upp handen när jag vill skjuta in en kommentar.

I juli är infon från jobbet: Vi fortsätter med hemmakontoren augusti ut.

Vilken tur att det är sommar och inte höst.

Vad gjorde vi på semestern? Minnena är suddiga. Inser att det är för att vi inte lämnar Järvsö, annat än för ett dygn hos goda vänner i Roslagen. Det dygnet har fastnat. Jag minns att vi stannar för lunch på Banna Thai i Tierp och att det duggregnar när vi tar ut hundarna på skogspromenad.

I september får de som vill komma tillbaka till jobbet – en dag i veckan. Print får fredagar som sin ”på plats-dag”. Vi firar med bullfika och mysiga samtal. En knapp månad senare väller pandemins andra våg in och vi blir heltids-satelliter igen.

Till slut är det f-cking november. Regn, slaskblöta löv och höstmörker. Jag försöker glädjas åt att jag aldrig varit friskare än under det här året. Det är ju fint. Tegnells ”tvätta händerna och håll avstånd” har funkat för mig. Snart är det jul och långledigt.

Dagen före julafton testar jag positivt för covid-19. Resten av familjen följer och faller.

– Det måste kännas skönt ändå att ha haft det, säger någon.

Visst, men det hade varit skönare att slippa skiten.

2020 tippar över i 2021. Det tar hela januari och en bit in i februari innan jag känner mig återställd efter coronan. Vi ska stanna i satellit till och med mars är första budet, men så sköljer tredje vågen över oss, distansjobbet förlängs till och med maj. Vad vi vet.

Vilken tur att det är mars och inte november.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 55.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn, hundarna Monty och Bailey.
Bor: Stockholm och Järvsö.
Gör: Journalist på Aftonbladet och författare.

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB