Arkiv för June 2020

- Sida 1 av 1

Mina flygtimmar ersätts av drömmar

av Söndagsredaktionen

”Vid eventuella problem sjunker trycket i kabinen och en syrgasmask kommer att falla ut ovanför er – dra den till dig med ett ryck…”

Vad jag saknar de orden!

Nej, det handlar inte om mitt behov av syrgas i dessa coronatider, utan självklart om säkerhetsgenomgången innan ett flygplan ska starta.

Efter några månaders hemmajobb längtar jag efter att få komma ut och resa igen. Att sitta och planera flygrutten vid datorn, ta tåget ut till Arlanda, genomlida säkerhetskontrollen och ta en drink med min man i väntan på avgång …

För det är just den här biten med resande jag tycker är roligast, vägen fram till gaten långt bort.

Jag drömde som ung om att jobba med flyg. Både min far och min farfar var sjömän, men fartyg tar för lång tid och jag blir lätt sjösjuk. Men drömmen om att resa ut i världen fanns där, och vägen dit skulle gå genom att ta flyget.

Först funderade jag på att bli pilot, fast där var mina tjocka glasögon ett hinder i vägen. Att bli steward var minst lika lockande, så jag sökte till Linjeflyg men fick inget svar. Jag var kanske för kort eller ful? Så det slutade med att jag fick jobb på rampen med att lasta väskor och tömma flygplanstoaletter. Jag älskade det.

Sedan dess har flyget varit min hemmaplan, och jag är inte ensam. Inom ”gay-familjen” är vi många som älskar att diskutera loungernas utbud eller Airbus nya flygplan, och vi gör det med samma energi som småbarnsföräldrar diskuterar barnvagnar och vällingkräk. Resandet är vår baby.

Väl ombord på planet kastar jag mig över flygmagasinet, bläddrar snabbt förbi reportagen om spa i Dubai, vandring i norska fjordar och Michelin-krogar i Bilbao, för att i stället studera vilka flygplansmodeller bolaget har och vilka rutter som trafikeras. Jag riktigt njuter av världskartan med ”strecken”. Och jo, jag njuter även av flygplansmaten. Förstås älskar jag också värmen som slår emot mig när jag stiger ur planet. Framme vid gaten långt bort!

Nu dammar i stället mina bonuspoäng i den oanvända SAS-appen…

Så hur botar jag min flygabstinens?

Hemma har jag byggt upp en exotisk flyglounge, med en plastpalm och andra fuskväxter från Rusta. Där sätter jag mig bekvämt tillrätta och njuter av en gintonic upphälld i ett gammalt stulet flygplansglas. Sedan surfar jag in på sajten Seatguru för att se vilka stolar som är bäst i nya Airbus 350. Och drömmer mig bort.

Ibland facetimar jag också med mina gayvänner i USA, Grekland och Spanien. Vi längtar alla tills vi kan flyga igen, så att vi kan träffas och jämföra hur våra resor varit.

Nu är det en månad kvar tills vi får lov att lämna Sverige. Därute väntar en ny värld. Runt medelhavet öppnas stränder under stor kontroll, munskydd designas med samma kreativitet som badkläder, och restaurangerna ser till att det är extra glest mellan borden.

I SAS-appen börjar det så smått dyka upp nya avgångar. Men framöver kommer jag att boka med mycket större eftertanke, med hänsyn till både covid och klimat. Framtidens flygande blir inte samma spontanbokade sistaminutenresor, utan välplanerade äventyr. Antalet minskade flygtimmar kommer ersättas av drömmar och längtan. Och skulle längtan till nästa resa kännas för lång har jag ju min alldeles egna exotiska ”flyg-lounge” här hemma …

x4 tankar i mitt huvud:
1. Jag reser ingenstans…
… utan min gamla slitna Adidas-väska.

2. Jag blir rädd…
…när jag ser Donald Trump.

3. Jag är oerhört svag…
… för brasiliansk musik.

4. Jag vill bli bättre på…
… språk, särskilt spanska och portugisiska.

Veckans krönikör:
Namn: Nicke Franchell.
Ålder: 62.
Familj: Min man Pär och ”den stora internationella gay-familjen”.
Bor: Stockholm.
Gör: Printredaktör på Aftonbladet.

Kan snällheten bli en vana som fastnar?

av Söndagsredaktionen

Jag såg två bekanta som kramades häromdagen. Jag satt i bilen och plötsligt i ögonvrån: en snabb omfamning. Sedan ryggade de tillbaka, som om de bränt sig.

Ett sotigt avtryck blev kvar hos mig också. Kramskammen sköljde över mig. Jag skämdes över naiviteten kramen utstrålade, men också över min egen reaktion.

På bara några månader har en varm kram, ja till och med något så enkelt som ett artigt handslag, blivit otänkbart.

Själv minns jag knappt när jag kramade en vän senast.

När min dotter fyllde år väckte vi henne med tårta, sång och presenter. På nattduksbordet stod mobilen där mormor och morfar var med via länk. När födelsedagsbarnet blåste ut tårtljusen stänkte stearinet på skärmen och gjorde mormor och morfar helt suddiga.

Min äldste son, nio år gammal, sover med handsprit bredvid sängen.

De har inte kramat om mormor och morfar på flera månader.

Forskning från Philippa Lally och Warwicks universitet visar att det i snitt tar 66 dagar att förändra en vana. Studien har ett par år på nacken, men citeras fortfarande flitigt. För vissa av deltagarna i studien tog det 245 dagar att förändra en vana, för andra bara 18 dagar.

Det första coronafallet i Sverige konstaterades den 31 januari i Jönköping. Det är exakt fyra månader sedan i dag och 121 långa dagar har gått.

Hur kommer våra vanor att förändras av pandemin? När kommer vi kramas igen, helt utan kramskam?

Men avståndet har också på ett märkligt vis fört oss närmare varandra.

På det större planet följer vi världens ledare och vissa sticker ut, som Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern, 39. På de dagliga pressträffarna pratar hon om landet som ”vårt lag på fem miljoner” och avslutar sina pressträffar med orden ”var stark, var snäll”.  Ibland livesänder hon via Facebook i mjukiskläder efter att hon nattat sin dotter, bara för att kolla hur alla mår i isoleringen.

Jacinda Ardern, som också har en examen i kommunikation, har rätt. Just nu är det viktigaste att vara snäll – och snällheten spirar faktiskt överallt. Vi ser grannar som går samman för att handla åt varandra, körer som samlas utanför äldreboenden för att sjunga vårsånger. Och kanske kan snällheten bli en vana vi upprätthåller även efter pandemin?

Jag ser redan rubriken framför mig: 66 dagar till en ny vana – så blir du lika snäll som under pandemin.

Och självklart artikeln: Glöm kramskammen – så hittar ni tillbaka till närheten.

4x tankar i mitt huvud: 
1. Min största förebild just nu är …
…Taha Alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef på Socialstyrelsen. Älskar hennes ”hej från Socialstyrelsen” på pressträffarna. Och att hon alltid står på vårdpersonalens sida.

2. Jag stör mig på…
… frosten. Den har förstört en stor del av min hårt curlade potatisskörd.

3. Folk stör sig på att jag …
… curlar mina sättpotatisar. Men någon måste göra det. Hos mig får de pallkragar, special- gödsel och fiberduk. Det ni.

4. Ett barndomsminne jag ofta återkommer till är …
…när jag och Emma samlade kapsyler i Gorkijparken i Moskva. Det fanns så många kapsyler att vi plockade en hel dag. En kapsylsamling bör ingå i varje människas barndom.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Man, tre barn och två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Rebecka Rakell, Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB