Är livet heligare än de som ska leva det?

av Söndagsredaktionen

För ett år sedan hittades en familj död i en villa i Bjärred. Utredningen visade att föräldrarna varit överens om att först ta livet av sina två ME-sjuka döttrar och sedan begå självmord.
En obegriplig tragedi.
Svår att ta på.
I ett avskedsbrev skrev föräldrarna:
”Ingen av oss kommer någonsin leva något liv med egentlig mening.”
Jag fastnar vid orden.
Liv och mening. Mening med livet.
Och minns en händelse långt bak i tiden, som fick mig att se annorlunda på just meningen med livet.
Min vän låg för döden, i obeskrivlig smärta.  Jag kunde inget göra. Bara se på. Vid ett tillfälle var hennes mamma med vid sjukhussängen. Hon baddade sin dotters panna och sa:
– Snart är det över älskling. Snart gör det inte ont mer.
Fram tills den dagen hade jag alltid försvarat livet och höjt dess mening över allt annat.
Den dagen slutade jag med det.
Jag ville inte att min vän skulle dö. Men jag ville heller inte att hon skulle behöva lida.

Jag försvarar inte det Bjärredsföräldrarna gjorde. Långt ifrån. Att ta en annan människas liv är aldrig försvarbart. Men vi kan inte sätta oss in i familjens situation. Vi var inte där, vi
levde inte i deras smärta.
Det jag minns mest från tiden då min vän låg i sjuksängen var att det gick upp för mig att hon betydde mer för mig  än meningen med hennes liv. Före den egoistiska tanken på att
vilja ha henne kvar kom önskan om att hon skulle få bli befriad från det onda.
Kanske var det en tanke liknande den som Bjärredsföräldrarna försökte ge uttryck för i sitt avskedsbrev.
När frågan om livets värde ställs på sin spets,
i ett verkligt skede, är det kanske inte alltid så enkelt att föredra livet. Det är i alla fall min erfarenhet.
Men vi har ingen laglig rätt att välja eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåtet.

För ett par år sedan gjorde Inizio en undersökning som visar att sju av tio svenskar är för aktiv dödshjälp.
Andra undersökningar visar samma sak, vilket möjligen kan tolkas som
ett uttryck för vår sekularism: att vi inte vill att livets varande ska vila på kristna värderingar.
Men frågan är laddad, förstås.
Dels för att införandet av aktiv dödshjälp skulle förändra vårdens uppdrag i grunden, något som majoriteten av vårdprofessionen av förståeliga skäl motsätter sig.
Ett annat vanligt argument mot aktiv dödshjälp är att samhällets grundläggande principer om människors lika värde och att livets okränkbarhet skulle ruckas om vi tillät dödshjälp.
Således fortsätter frågan att vara outredd i Sverige.
Samtidigt pågår lidandet för obotligt sjuka människor och männi-skor i livets slutskede.
Varje dag. Året om.
Så länge vårt samhälle håller fast vid att livet är heligare än människorna som ska leva det, kan vi bara se på. Badda en panna och önska att det snart är över.

 

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om …
… att jobba som detektiv.

2 Mitt första husdjur …
… hette Kinga och var en katt.

3 Jag gnäller oftast på …
… småsaker i vardagen som inte fungerar som det är tänkt.

Veckans krönikör
Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, varav två är vuxna. Och förstås katten Svea. Bor: I lägenhet, söder om city. Yrke: Journalist.

Här gås det i bredd, här gås det låååångsamt

av Söndagsredaktionen

Jag har inte alltid varit stockholmare. Om jag ens är det nu efter sju år. Tidigare har jag bott i Norrköping, Göteborg och så där jag varit längst: i Munkedal, kommunen med sloganen ”Mer av livet” och en kommunalskatt (35,11 procent) som endast slås av Dorotea, ”Lapplands sydport” (35,15 procent),  20 minuter norr om Uddevalla, ”Hjärtat i Bohuslän” (33,64 procent).
Jag minns inte att man går långsamt där. Men det gör man säkert.
För är det något man hör om Stockholm (modesta ”The capital of Scandinavia” och 29,98 procent) är det hur snabbt alla går. Hej, vad det går.
Sägs det.
Men det är inte precis som att jag märker det i rulltrappan på väg upp från T-centralen. Eller på väg ner i T-centralen. Eller på väg till och från jobbet. Här gås det i bredd, och här gås det lååååångsamt. Vilket såklart inte hade gjort något om jag alltid förflyttade mig till platser med en halvtimme tillgodo, men det kan jag försäkra å det bestämdaste att det gör jag inte (regi för ljudboksinläsaren: emfas på inte).

Så då går man där bakom damen som Mr Bean har framför sig i en berömd gammal sketch som urartar i att han klättrar i trappräcket, hängandes på en antagligen fullkomligt svindlande höjd över golvet och försöker klättra förbi damen. Det är dömt att misslyckas eftersom fler långsamma förmågor väntar framför. Det kunde vara en dag på stan för mig. Eftersom det är Stockholm är vägen högst troligt kantad av nåt slags vägreparation, framför sig har man högst troligt två sengångare av imposant modell, i bredd (naturligtvis), säkerligen med både rullväskor, midjeväskor och sidoväskor som extra hinder.
Och de fröjdas och trivs. Njuter av ett gott samtal (emfas på alla ord här) om livets glädjeämnen men även motgångar och bryderier. De riktigt flanerar. Strosar. Nästan backar.
Men de tittar inte bakåt. Nähej, inte för en sekund.
Blicken är riktad inåt. Och där har de det bra.
Men ja, jag hör vad du säger så smulorna slaskar ner över hela uppslaget och fastnar i skarven: Om detta vore vårt största problem hade vi varit lyckligt lottade. Sluta gnäll.

Fair enough. Det är möjligt att jag är lite väl grinig, att vintern bitit sig något för mycket in i min annars så soliga själ.
Enligt amerikansk forskning går en typisk New Yorkbo 1,3 meter per sekund. Och en turist elva procent långsammare.
Betänker man att brittisk forskning slår fast att new yorkarna bara går åttonde snabbast i världen (med topp tre: Madrid, Köpenhamn och värstingarna i Singapore) så hintar möjligen detta om att mina apostlahästar har ett kynne för något annat land. Stockholm är nummer 17.
Enligt ännu mer brittisk forskning går vi tio procent snabbare nu än på 1990-talet, trots att vi blänger ner i smarta telefoner (ja, jag drämde själv upp ett köttsår i huvudet i en P-skylt när jag svarade på mejl på vägen till jobbet häromsistens).
Experter säger att stressen och strävandet i det moderna livet med långa arbetsdagar, pling från just mobiltelefoner samt snabbmat ”i farten” fått oss att glömma att sakta ner och njuta.

Allt jag tänker är ändå att vi borde kunna sluta något slags konsensus kring att trafikreglerna gäller även här. Inte kör en belevad trafikant i mötandes fil. Inte låter man bli att kika i backspegeln när man såsar runt i omkörningsfil heller. Det kan få förödande följder.
Högerregeln och döda vinkeln kan vara en högst aktuell regel även inne i gångarna på Domus (eller vad det heter nuförtiden) i Åtvidaberg (32,65 procent, ”Åtvidaberg – läge för lycka”).
Då kanske även jag kan bo i ”the capital of slow walkers”.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag packar upp nån ny
Muminpryl. Vad är det för jädra privilegierat liv att ägna sig åt dyr nöjeskonsumtion när vissa svälter?

2 I högstadiet var jag …
…bara i transportsträcka till vuxenlivet. Hade någon kul på högstadiet?

3 Jag mår som bäst när…
… det är miljöfarligt
exotisk värme. Och får man den inte här så förpestar man jorden med flygresor.

4 Jag är trött på att prata om…
… hur kallt det är. Som tur är har jag massor av fluffiga fällar hemma. Under dem och några täcken smälter mitt hjärta som på sommaren.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nöjeschef Aftonbladet.

Chocksommar och elcyklar – så var 2018

av Söndagsredaktionen

Ännu ett år i medelåldern, mitt-i-livet, har gått. Det kan inte bara vara jag som tycker att åren börjar flyta ihop. Som ung kunde en viss låt eller en helgresa till Stockholm vara det som gjorde att man kunde skilja 1988 från 1989 men nu måste det till nåt tyngre – ett barns födelse eller någon anhörigs bortgång – för att man med bestämdhet ska kunna minnas ett visst år.
Men det händer ju inte varje år. Så vilka
fästpunkter i minnet kan vi ge 2018? Varsågod, jag bjuder först på några kvällstidningsord som kan hjälpa dig att minnas året som just gått.

1 Vintersmockan. Herregud, vad det kom snö förra vintern. I norra Sverige började
det snöa i november och slutade inte förrän i april. I södra Sverige var det mer attack och snösmockor; lagom till sportlovet snöade Småland in och Öland syntes knappt alls. ”The beast from the east” höll oss i ett järngrepp.

2 Chocksommaren. Efter den väldigt vintriga vintern kompenserades vi med en oerhört somrig sommar. Dag efter dag med temperaturer över 30 grader i nästan hela landet – juli blev den varmaste julimånaden SMHI någonsin uppmätt. Rekordlåga grundvattennivåer och grillförbud blev följden…

3 Klimatångest. …och när värmeböljan bara rullade på var vi nog flera som kände ett visst obehag. Det här var väl inte normalt? Nej, man kan inte dra några slutsatser om klimatförändringar efter en varm sommar men det har varit väldigt många varma somrar de senaste åren. Hur vi påverkas av ett förändrat klimat blev också väldigt påtagligt av…

4 Helvetet i Hälsingland. …skogsbränderna. I slutet av juli brann stora områden runt Ljusdal men också i Bräcke och Älvdalen och andra delar av landet. Ingen enskild brand var lika stor som den i Västmanland 2014 men totalt brann större områden. 300 personer tvingades lämna sina hem men de allra flesta kunde återvända hem.

Men klimatångest eller inte, för de som hade råd rusade konsumtionen vidare – det kom ju så många roliga prylar. 2018 lade medelklassen sina pengar på:

5 Hövdingen. Mest populär bland kvinnor
i storstad. Den ser ut som en svart stödkrage men det är alltså en cykelhjälm, som likt en krockkudde utlöses vid ett eventuellt fall. Den är förstås skonsammare för frisyren än en vanlig hjälm men jag skulle vara orolig för att den inte skulle lösas ut eller tvärtom – att den skulle lösas ut utan att jag ramlat av cykeln.

6 Robotgräsklipparen. Ett nytt inslag i välmående villaområden, där den rörde sig smygande och irrationellt över de torra gräsmattorna. För somliga något av ett nytt husdjur, jag hörde namn som Rulle, Robban och Bettan. Om vi nu står inför ett robotsamhälle så var det här en rätt sympatisk början – nu slipper vi de pigga grannarna som tycker det är normalt att dra i gång sin motorgräsklippare klockan 07 en julimorgon.

7 Voi. Va? säger du. Jo, förklarar jag, den ser ut som sparkcykel men den är eldriven, du behöver alltså inte sparka. På bara ett par månader spred de sig i Stockholm som, ja det är väl inte lämpligt att säga skogsbrand, men snabbt i alla fall. Räkna med att se den på fler ställen nästa år – men kom ihåg, det var 2018 det började.

Med det vill jag önska dig ett riktigt gott nytt år. Må 2019 ge oss mindre ångest och mer hopp!

 

 
4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… njuta av att jobba i så vackra lokaler.

2     Jag skäms över …
… en del vanvårdade relationer.

3 Min ovanligaste
vana är…
…kanske mängden vanor? Är väldigt mycket ett vanedjur.

4 Jag skulle vägra äta…
…all slags inälvsmat. Men allt annat äter jag!

 

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Familj: Nej, ingen egen. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Yrke: Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

Det enda som växte i magen var min oro

av Söndagsredaktionen

Anna2Det är julhelg och jag tänker tillbaka på förra årets jul och nyår. Då mådde jag konstant illa. Jag levde på
enbart sojayoghurt och havregryn – till frukost, lunch och middag. Även på julafton. Det vanliga julbordet gick bort, för att inte tala om julsnapsen och nyårschampagnen. Tolvslaget skålades in i något sötsliskigt alkoholfritt och jag gick och la mig fem minuter senare. Men jag klagade inte, för jag var äntligen gravid.

När jag och min sambo, efter att ha väntat på ”det rätta läget i livet”, väl bestämde oss för att skaffa barn så trodde jag att det skulle ta några veckor tills kisstickan visade plus. Max några månader. Verkligen inte år. Men så blev det.

Jag var full av förväntan när jag drog ut min sista p-ring. Men det enda som hände var att min menscykel försvann – inte den effekt jag hade räknat med precis. I början tänkte jag att systemet säkert kommer i gång av sig själv. Men det gjorde det inte. Tiden gick och det enda som växte i magen var oron. Vad var det för fel på mig?
Efter att ha pendlat mellan ångest och förnekelse ett bra tag påbörjade vi till slut en utredning. Det konstaterades att jag har PCOS, polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebar att jag inte hade någon ägglossning. Dessutom var min sambos spermier inte direkt superpigga. Vi
hade kunnat ligga oss blå i sängen och det enda det hade resulterat i var skavsår. För att vi skulle lyckas bli föräldrar så var vi tvungna att
göra IVF.

Det kändes både skrämmande och hoppfullt. Jag hade väldigt dålig koll på vad det innebar. Något med sprutor i magen, för det hade jag sett i någon film. Och ja, det blev det. Men det kändes helt ok, trots att jag är en sådan som håller för ögonen av obehag varje gång någon sticker en nål i kroppen på tv.
Efter sprutperioden skulle äggen plockas ut. Med en nål upp i äggstocken. Det var inte årets härligaste dag. Min sambo hade det lite lättare – han fick gå in i ett rum och spruta i en plastburk.
Efter en vända i frysen sattes det befruktade embryot in. För att det skulle fastna var jag tvungen att flera gånger om dagen stoppa in hormontabletter i slidan med en plastpinne,
tabletter som sedan rann ut i trosorna.
Varje gång jag gick på toaletten var jag livrädd över att det skulle vara en blodfläck i trosskyddet i stället för det vita. Men embryot stannade kvar och växte.

Den här julhelgen är min första som förälder. Vägen dit blev längre och knöligare än de flestas, men på inget sätt unik. I augusti kom äntligen vår dotter Alexis, ett av alla tusentals IVF-barn som föds i Sverige varje år.
Den här julen vill jag äta allt, för amning gör en väldigt hungrig, och jag har en väldigt hungrig bebis. Illamåendet från förra året känns långt borta. Däremot läcker jag ur andra änden av kroppen, en komplikation efter förlossningen. Förlåt ni som sitter vid julbordet nu. Men att föda det efterlängtade barnet var inte heller en rosenskimrande
resa. Men det hade jag inte trott heller.

Anna Flytström

5 x tankar i mitt huvud:
1 När jag är sjuk vill jag …
… låtsas som ingenting tills det går över.

2   Jag dansar om …
… det gör Alexis glad.

3 Det skulle aldrig
hända att jag …
… äter kött.

4  Jag önskar att
jag hade skrivit …
… en deckare för då hade jag varit rik.

5 Som min sista måltid skulle jag välja …
… lakrits.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36.
Familj: Sambon Richard och Alexis fyra månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist på Aftonbladet och driver konstgalleriet Skomakeriet tillsammans med min sambo.

Guide till dig som inte blir bjuden på festen

av Söndagsredaktionen

Nu är det inte meningen att ni ska tycka synd om mig. Jag har vänner. Jag blir bjuden på
födelsedagsfiranden och inflyttningsfester.
Men jag har inte varit på en nyårsfest sedan 2005. Då dansade vi, badade badtunna och den enda
bebisen i sällskapet hade stora orange hörlurar.
Nästa år råkade alla vännerna samtidigt fira nyår på
annat håll, i andra sammanhang.
Det var ingens fel. Men vi blev liksom över.
Klart att vi några år träffat andra och ätit middag. Men de flesta nyårsaftnar har vi varit själva. Först jag och min man, så småningom ett, två, tre barn.

Här följer den ultimata nedräkningen för dig som firar nyår i sällskap av endast familj, eller helt ensam.
10 Byt tidigt på kvällen om till en nytvättad, gärna struken, pyjamas. För mig är detta inget ovanligt, mina barn brukar räkna ner tiden det tar för mig att krypa
i nattsärken direkt när jag kommit från jobbet. Men just att den är ren är ett extra plus.
9 Öppna en lagom dyr flaska bubbel, som du noga valt ut (ta hjälp av Tommy på sid 78). Drick till maten och ett glas efter, sedan räcker det.
8 Ät något verkligt smaskigt, som dock inte behöver vara det minsta tjusigt. Till exempel varma mackor eller ostpaj.
7 Till efterrätt – stick tomtebloss i ett paket glasstårta från frysdisken.
6 Stanna upp en stund och gotta dig åt hur billigt du kommer undan. Vad ska du göra med pengarna som du sparar in på att slippa köpa festkläder, present, taxiresor och alkohol?
5 Lägg pussel. Öva på djupandning när barnen går förbi och råkar riva med sig hörnet du just lyckats lägga.
4 Ibland funkar pusslandet hela kvällen, andra gånger börjar barnen slåss om bitarna. Då gäller det att ha ett ess i rockärmen – familjefilmen. Men observera att det MÅSTE vara en film som du själv vill se. Annars har du offrat dig på nyårsafton. Exempel på sevärda
familjefilmer: Harry Potter, Harry Potter och Harry
Potter.
3 Bli vidskeplig. Övertala alla i familjen att äta 12 vindruvor vid tolvslaget (enligt spansk tradition).
2 Gå ännu längre! En äppelbit som första livsmedel på det nya året ger hälsa. Väck barnet som somnat på soffan och tvinga i det äpple.
1 Tomtebloss (igen). Mycket billigare och mindre läskigt än fyrverkerier och barnen tycker att det är (nästan) lika kul.

Sådär. Varför skulle man någonsin vilja gå på en nyårsfest efter denna pangkväll?

PS. Fast alltså, om någon skulle vilja bjuda in mig, så är det okej.

”Ge mig vad som helst, bara det lever!”

av Söndagsredaktionen

Livet har sina kapitel. En del av dem är som kopior av tidigare generationers.
För egen del har jag upptäckt att min relation till prinsesstårtor tenderar att närma sig min fars. Jag minns inte när jag senast nöjde mig med en bit. Han gjorde det aldrig. Jag ropar också fel namn till barnen och barnbarnen, precis som han. Och skrattar i falsett.

Den rosa filt som sedan en tid lagt sig över vår familj är också högst igenkännande från förr.
Vi har blivit med hund… drömmar.
Hemma i soffan sitter vi föräldrar och lyssnar på dottern som utlovar fem hundpromenader om dagen, även före frukost och självklart nattetid om behov finns.

Då och då slås jag av mina minnen från en annan soffa. Skillnaden var att vi då var två barn som önskade och lovade, tjatade och bönade.
Det slutade på en labradorkennel i Lillpite och sedan var det min far som fick ta hundpromenaderna, även före frukost och självklart nattetid om behov fanns.
Nu närmar sig kanske vår familjs investering i detta nya liv. En del logistik återstår, men sånt förstår inte alltid en elvaåring. Så med stor fantasi har vi gjort vad vi kan för att hålla liv i hennes hunddröm. För alla er som inte kommit lika långt kommer här några tips som kanske underlättar.

1 Köp en hundbok. Ett enkelt första steg. Det är en fördel om boken innehåller många hundraser och bilder, då kan den läsas åtskilliga gånger. Nackdelen: när boken är läst åtskilliga gånger vill barnet ha något annat. Helst en hund.
2 Köp ett koppel. Det låter kanske fånigt, men det fanns en tid då familjen med framgång tränade hundkoppelpromenad på kvällarna. Det fungerade utmärkt, tills barnet en kväll tyckte att det inte bara lät fånigt.
3 Köp en labrador – i tyg. Hundar är dyra, syntetvarianter i skala 1:1 är inte lika dyra. Nackdel: den svarta saken under skrivbordet påminner varje dag barnet om en riktig hund.
4 Besök en kennel. Det gör inget om den ligger högt upp i de kroatiska bergen. Det blir en fin berättelse och ett minne som gör att barnet orkar vänta lite till.
5 Gå på valpkurs. Man behöver faktiskt inte ha en valp med sig. Fast det har alla andra.
6 Mys med hundar varje kväll – på tv. Veterinärerna, Djursjukhuset och inte minst Bagges hemlösa hundar är prima terapi för drömmande barn. Avsnitten kan ses flera gånger, fast det blir lite ledsamt när tv-veterinären med bister min än en gång berättar att dvärgschnauzern Jim ska få ”somna in”.

Men så, när det i månader ältats ras, kön och hundnamn och till sist inte finns fler tricks att ta till börjar två föräldrars fantasi ta slut.
Det gäller även dotterns tålamod. Den här julen har ”hund” petats från önskelistan till förmån för ”vita jeans” och ”papperskorg i metall”.
Ännu ett tecken kom häromkvällen när ett uppgivet stön hördes från flickrummet.
– Jag orkar inte längre! Ge mig en hamster, eller vad som helst. Bara det lever!
Jag tänker tillbaka på våra 13 år med Paloma. Hur hon och min far fick en unik relation. Jag är säker på att han inte ångrade en sekund av det beslut som utmynnade i den där bilresan från Luleå till Lillpite.
Nästan ett halvsekel senare sitter jag här och surfar efter hundgaller till bilen.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… vara livrädd för att trycka på fel knapp när det var dags. Rött eller grönt kan vara hopplöst som färgblind.
2 Jag skäms över …
… mänskligheten allt oftare.
3 Jag skulle vägra äta…
… den sista måltiden om jag vore dödsdömd. Det måste ju finnas vettigare saker att göra sista timmarna i livet.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57. Familj: Gift, tre barn, varav två från ett tidigare förhållande, två barnbarn. Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Jäklar vad hon orsakar krockar

av Söndagsredaktionen

Förr pratade man om GUBBE MED HATT. Nu är det UNG KVINNA MED MOBIL.
Morfar var en GUBBE MED HATT. Det fattade jag aldrig då. Tyckte bara det var ett stort äventyr varje gång han tog med mig som barn på en färd i sin svarta Ford Popular. Till  exempel de knappt två milen in till Linköping för att handla något.
Om morfar var på gott humör, kunde jag få honom att tuta när vi körde om en cyklist på
gamla E4:an. Någon bil körde vi aldrig om.
Hastighetsmätaren hade man ju också järnkoll på som barn. Morfar låg konstant 5–10 kilometer under hastighetsbegränsningarna. En GUBBE MED HATT personifierad. Även om jag bara såg honom i hatt i samband med någon begravning.
Tiderna förändras.
GUBBE MED HATT var sällan någon trafikfara. Snarare irritationsmoment för andra bilförare. Hade GUBBE MED HATT gjort som UNG KVINNA MED MOBIL gör nu för tiden, hade det blivit trafikkaos. Masskrockar. Utryckning med polis- och brandbilar och ambulanser. Troligen dödsfall.
UNG KVINNA MED MOBIL utgör väl ingen trafikfara, på riktigt, när hon far fram på allt från trottoarer till varuhusgångar.
Men jäklar vad hon orsakar krockar. För min del tre gånger bara den senaste månaden.

1 Rusningstid på morgonen. Snyggt klädd kvinna i 30-årsåldern, typ pr-konsult, om man får vara lite fördomsfull, har befunnit sig några meter framför mig ända från t-baneperrongen, via rulltrappan, till gången mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm. Vi håller samma ganska raska hastighet. Under en sekund fastnar min blick i något budskap på de där affischtavlorna med rörliga bilder – och jag går rakt in i kvinnan som plötsligt bara stannat framför mig för att läsa sms. UNG KVINNA MED MOBIL! Hinner inte säga något ursäktande innan hon ilsket fräser:
– Se dig för!
– Det var ju du som plötsligt tvärstannade…, försöker jag, innan hon åter fräser:
– Idiot!

2 Tidig kväll. Klädavdelningen på det stora varuhuset. UNG KVINNA MED MOBIL
– typ Östermalmstant i 35-årsåldern, om man får vara lite fördomsfull, tvärstannar precis där rulltrappan tar slut. Dubbelfel! Ungefär samma diskussion som i ovanstående fall, bara lite andra hätska uttryck.

3 Sen eftermiddag. ICA-affären. På hyllor bakom gigantiska genomskinliga dörrar ligger en hel bondgård uppstyckad. Fläskkotletter, pepparstek eller kyckling till middag? Ska precis öppna en av dörrarna, när jag får en knuff i ryggen. Tappar väskan med min (nja, Schibsteds…) svindyra dator.
– Ursäkta, jag fick precis ett viktigt meddelande säger UNG KVINNA MED MOBIL. 25-årsåldern. Typ miljöpartist, om man får vara lite fördomsfull.
– Om ditt meddelande var så jävla viktigt, varför kan du inte stå still och läsa det?
Ville jag surt säga, men hann inte, för hon bad faktiskt åter om ursäkt.

Det bör påpekas, för att inte detta ska genustolkas, att jag naturligtvis tror det är
en ren slump att jag har krockat med just UNG KVINNA MED MOBIL.
Har även sett UNG GRABB MED MOBIL (ibland MED BASEBOLLKEPS) och MEDELÅLDERS MAN MED MOBIL bete sig lika korkat.
De drabbades dock bara själva av otyget att gå eller stå i vägen när de läste sina sms. En krockade med en papperskorg, den andra gick in i en lyktstolpe.
Tiderna förändras.
Morfar var lantbrevbärare till yrket. Mycket bilkörning, alltså. Men under hela sitt liv blev han varken påkörd eller körde på någon annan, hur mycket GUBBE I HATT han än var…

4x
tankar i mitt huvud:

1 Jag drömmer om …
… att jobba som reseledare/guide till New Yorks bästa margaritabarer.

2     Mitt första (och enda) husdjur …
… var en sköldpadda för åtta kronor som jag fick när jag var sju år. Var så tråkig att jag gav bort den. Hann aldrig få något namn, ens.

3 Jag gnäller oftast på …
… hur dagens journalistik tyvärr mer handlar om antal klick på nätet än innehållet.

4 Det mest korkade jag gjort …
… är att jag inte, som jag först tänkte, köpte H&M-aktier för de 10 000 kronor jag hade sparat ihop som 18-åring.

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Bor: 4:a på Söder i Stockholm. Yrke: Reporter, krönikör, recensent.

Varför är din tid viktigare än min?

av Söndagsredaktionen

Ibland tänker jag på tiden. Eller ganska ofta egentligen.
Inte på ett supersmart sätt, som att fundera över krökningar i tid- och rumsdimensioner, eller på ett girigt sätt som att tid är pengar. Utan snarare över tidens inneboende relativitet.
Ett sommarlov var en oändlighet när man var liten. Man hann bada, åka till landet, komma hem och till och med ha tråkigt ibland, så att man nästan, fast bara nästan, längtade efter att börja skolan igen. I vuxen ålder är sommaren en picknick, ett iskallt bad och om man har tur en stressig solresa där man ska hinna njuta. Sen tar man ett andetag och så var det över.
Tre timmar försvinner lätt en söndagsmorgon tills Netflix hånar en med frågan ”Tittar du
fortfarande?”. Tre timmar i telefonkö till Skatteverket däremot är en eon av tid.
De fem minuterna till när man vill snooza en kall höstmorgon är inte alls lika långa som fem SL-minuter eller reklamen på Kanal 5.
Sekunder tänker man sällan på, såvida man inte sysslar med någon slags sport där varje hundradel räknas. Men har du nån gång försökt att koka mjölk och sen tittat bort en millisekund vet du att de där små, små sekunderna är avgörande.

Vad som dock alltid fascinerat mig (läs retat mig) med tiden är hur den verkar vara relativ
för olika personer. Även om man tror att man strävar mot samma fasta punkt. Trots att man bestämmer en tid för att mötas, för att arbets-dagen ska börja eller för att sätta sig ner till en middagsbjudning. Alla får samma tid, ändå finns det vissa som bara inte kan dyka upp i tid.
Jag är inte en av dem. Det här är ingen bekännelsekrönika, en sån där ”förlåt men min härliga bohemiska livsstil gör att jag inte vill vara en slav under klockan”, en krönika där jag berättar om x antal forskningsstudier som visar att människor som är sena lever längre. Det kanske stämmer, men i så fall tar ni den tiden av oss, för man blir tokig av att vänta på de som alltid är sena.
För vi har samma förutsättningar. Vi kan klockan och vi har ett hum om överslagsräkning: Om det tar cirka 30 minuter att åka från a till b borde jag gå hemifrån 30 minuter före utsatt tid (förutsatt att du räknat in promenadtiden till bussen etcetera). Och nej, det tar inte fem minuter att klä på sig, borsta tänderna och sminka sig. Ändå är vissa ständigt sena.

Jag kan förstå att man är morgontrött, snoozar och därför kommer sent. Men om du varit sen tre dagar i rad borde du se över dina rutiner. Och bara så ni vet så är det inte så att vi andra studsar ur sängen med ett leende på läpparna varje grå tisdag. Vi går upp i tid för att vi börjar en viss tid.
Självklart kan något oförutsett hända, en trafikolycka eller något som måste lösas akut på jobbet. Att man missar tunnelbanan. En tunnelbana. Inte sju.
Och att komma sent för att man värderade att slappa i soffan i stället för att dyka upp i tid är bara oförskämt. Varför är din tid viktigare än min? Varför ska jag frysa i ett gathörn, stå med kallnande mat, eller vänta med mötet, bara för att du inte pallar kolla på klockan?
Magdalena Ribbing (RIP) skrev i en krönika i DN att ingen gillar att ständigt behöva vänta på en vän: ”Tvärtom innebär det att den som kommer försent har stulit den tiden från den väntande som hindras från annat under vänte-tiden.”
Tiden må vara relativ – men en tidpunkt är inte det.

4x
tankar i mitt huvud:
1 Min sämsta vana är…
… att knäcka i alla kroppens leder.

2 Jag får en sötchock när jag…
… ser katter. Alla katter. Fast mest mina katter.

3 Det gör jag för att göra världen bättre…
… planerar att krossa både patriarkatet och kapitalismen inom kort.

4 Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren…
… Dansa fastän av Säkert!

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32.
Familj: Katterna Bosse och Flora.
Bor: Hornstull, Stockholm.
Yrke: Reporter, redaktör och Game of thrones-expert på Aftonbladet.

Hur spenderar du dina weekends?

av Söndagsredaktionen

Ett ålderstecken fullt i klass med de första läsglasögonen och sakta grånande tinningar är en stigande irritation över språkfel.
Att som journalist ondgöra sig över andras texter är visserligen att sticka ut hakan. Men när jag läser svenska tidningar 2018 kan jag inte annat än undra vad som hänt med den allmänna språkkänslan bland mina kollegor.

Jag kan ha viss förståelse för en del språkfel. Klassiska tabbar som att blanda ihop ”innan” och ”före”, ”var” och ”vart” eller ”de” och ”dem”. Jag kan också stå ut med konstiga avstavningar eller versaler där det borde vara gemener.
Vissa dagar kan jag till och med acceptera fåniga modeord som ”narrativ” eller töntiga anglicismer som ”gå bananas”.
Men vissa formuleringar är så fula och felaktiga att jag förundras över att de på fullt allvar formulerats av avlönade vuxna.

Just denna dag rasar jag över superlativen.
Eller snarare bristen på dem. Ord som störst, bäst och vackrast. Den där tredje gradens adjektiv som proffsboxaren Muhammad Ali gillade så till den grad att han använde dem om sig själv i var och varannan mening.
Jag ser nämligen med stigande förvåning att de har börjat ersättas med nya hårresande formuleringar. Låt mig ge några exempel.
I en stor rikstäckande dagstidning läser jag att ett undersökningsföretag utsett ”de mest sexiga dialekterna”.
I en annan ser jag att en villa med sjöutsikt är ”mest populär”.
I en tredje beskrivs en viss stad i Qatar som ”en av de mest rika platserna”.
En fjärde skriver om ”de mest heta träningstrenderna”.
När jag läser detta högt för min mellanstadieson rättar han mig direkt:
– Hallå! Det heter ju ”sexigaste”, ”populärast”, ”rikaste” och ”hetaste”. Ju!
Det finns naturligtvis betydligt viktigare grejer att oroa sig över än lite banal språkmisshandel. Som den senaste skräckrapporten från den internationella klimatpanelen IPCC. Eller det underfinansierade svenska pensionssystemet som lämnar en kvarts miljon pensionärer under fattigdomsgränsen. Eller den tilltagande gängkriminaliteten. För att inte tala om cirkusen i Vita huset i Washington.

Men jag kan ändå inte låta bli att förundras över fenomenet. En kvalificerad gissning är att superlativens tynande tillvaro åtminstone delvis hänger samman med engelskans ökade inflytande. En annan förklaring kan vara stressade redaktörers vilja att till varje pris skapa jämna rubriker på strängt mallade tidningssidor.
Jag fruktar att våra superlativ i en inte alltför avlägsen framtid har gått samma öde till mötes som ”tillbringa”, ”solskyddskräm” och en massa andra mossiga ord. För att inte tala om krångliga grammatiska regler om genitiv och plural.
För när tillräckligt många anammat felaktigheterna kommer språkvetarna garanterat skyndande och upphöjer stolligheterna till norm – och därmed blir det som tidigare var fel plötsligt rätt.

Då kan man utan att skämmas berätta hur man spenderar sina weekends. Och påminna hustrun att ta med solfaktor och flipflops när man ska resa till Sardinien’s mest vita stränder. Eller skryta om att man gjort den mest dyra renoveringen i kvarteret även fast den bara var en snabb och smutsig ommålning.
Men vid det laget har jag förhoppningsvis förlorat både hörsel och syn så jag slipper reta mig på eländet.

 

4x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… skämmas över partiledningarna som ännu inte kunnat enas om en ny regering.

2     Jag skäms över…
… att vara cyklist i Stockholm. Det är en grupp trafikanter för vilka absolut inga regler verkar gälla.

3 Min ovanligaste vana är…
… att jag numera stannar för rött när jag cyklar. Som en cykelbanans Rosa Parks ägnar jag mig åt civil lydnad i ren protest.

4 Jag skulle vägra äta…
… om det enda som serverades var prinsesstårta. Jag har matats med gröna tårtor på jobbet i decennier. Ärligt talat: Vad är grejen?

 

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Allt jag tänkte på var farliga djur

av Söndagsredaktionen

Christina_Nordh_m_namnJag har aldrig längtat efter att åka till  Australien. Aldrig.  Det är ju där gräddan av all världens farliga djur finns.
Jag minns Steve Irwins viskande när han låg på mage öga mot öga med den tredje, eller om det var den fjärde, giftigaste ormen i världen: ”INGEN har varit så här nära – och ÖVERLEVT!”
Det var i australiska dokumentärserien Krokodiljägaren, som började gå på svensk tv i slutet av 1990-talet.

Steve Irwin dog, bara 44 år gammal 2006, när han arbetade med en ny dokumentärserie, nu under vattenytan. När han simmade över en stingrocka attackerade den. Steve Irwin träffades rakt i hjärtat. Det är vad jag brukar tänka på när Australien kommer på tal.
Men så flyttar ett av barnen dit på ett år. När det är till ända ska hans bror lösa av honom.
Jag impulsköper flygbiljetter till mig och yngste sonen för en återförening av familjen i kombination med årets semester. Och det känns ju bra.
Sedan hittar jag dokumentären 72 farligaste djuren i Australien på Netflix. När jag kommer till avsnitt fyra inser jag att jag inte kommer att lämna asfalten om jag fortsätter att titta. Jag stänger av.

Nu är vi här i hettan.Vi får rapporter från Sverige om kängurur som attackerar både turister och rutinerade djurskötare. Vi får rapporter om hajar som attackerar turister och skadade hajnät.
Av det här märker vi ingenting. Vi vill se en wallaby eller koala.
Vi gör ett första stopp i en djurpark i Kuranda utanför Cairns. Där tajmar vi in siestan, det är över 30 grader i skuggan. Alla djur sover – med ryggen mot oss. Två koalor klamrar sig fast vid varandra och en trädklyka, kompisen lyckas halvsovande fortsätta äta. Wombaten sover. En pademelon sover. En wallaby plirar mot oss när vi går förbi, men somnar snabbt om. Det är bara ett djur som är klarvaket: kasuaren.
Jättefågeln med ett elakt horn högst uppe på skulten. Kraftiga klor som klarar att snitta upp det mesta med lätthet, som till exempel människor. Kasuaren står och blänger bakom ett stängsel, väl medveten om att vi ska behandla den med respekt.

Några dagar senare knatar vi uppåt mot ett fort på Magnetic Island under en obarmhärtig sol. En vild koala sitter i ett träd, tre-fyra meter upp med ryggen mot oss – och sover.
Vi åker till Eungella nationalpark, i Broken
river ska det finnas platypus, det giftiga lilla näbbdjuret. Vi upptäcker bubblor och laddar kamerorna, vid nästa plask fyrar vi av. Visst var det väl något som liknade en mörk anknäbb?
På väg i bil mot Brisbane i kvällningen skriker sonen: ”Kolla! Jag ser massor av kängurur!”
Det gör jag också. Eller deras ryggar, rättare sagt. Vägen är smal, det är kolsvart och det finns ingen plats att stanna på.
Vi köper en gruppresa rätt ut i öknen i Norra terratoriet för att vandra och sova direkt på den röda jorden.
Jag frågar arrangören lite försiktigt om djuren. Kvinnan försäkrar att hon inte träffat på ett enda farligt djur under de 30 gånger hon varit där. Det är galet varmt när vi vandrar runt Uluru (Ayers rock), Valley of the winds och Kings canyon. Temperaturen ligger på 35–38 grader – i skuggan. Där är inte vi.
De två nätterna sover vi under bar himmel. Förutom att sonen den sista kvällen såg ”en liten orm” tre, fyra meter från vår sovplats, händer ingenting. Förrän vid tretiden på natten då en dingo går igenom soporna i vårt läger. Jag märker ingenting.
Vi ser vilda kameler och dito hästar i öknen. Och massor av kor.
Men något riktigt möte med en wallaby eller koala blir det inte den här gången. Jag vill tillbaka.

 
5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för  …
… de som spar på de svaga i samhället.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen, knappa in hotellets wi-fi och kolla tv-kanalerna.

3 Vill du få mig på fall säger du/gör du…
… något snällt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… kamera.

5  Jag blir rädd när …
… jag tvingas titta på skräckfilmer. Har alltid en kudde till hands.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB