Våra egon har fått en rejäl smocka av viruset

av Söndagsredaktionen

Vad gör ett år av pandemikris med oss?  De vanliga utvägarna att distrahera oss för att slippa möta det som göms i skuggan är inte längre möjliga. Vi kan inte umgås som vanligt, äta ute, resa, nej, kanske inte ens arbeta. Det är lätt att missförstånd uppstår när vi inte kan ses, något som i sin tur förstärker känslan av ensamhet.

På så sätt liknar vår instängdhet det som kallas själens mörka natt: Dark night of the soul. Begreppet myntades av den spanske munken Johannes av Korset på 1500-talet. Sedan dess har det använts som ett slags gps för att hantera den existentiella kris som följer av att egot utmanas och som en långvarig isolering bäddar för. Det är en psykisk utvecklingsprocess där traumatiska minnen och upplevelser kommer upp till ytan och kräver att bli bemötta.

Prinsparet Harry och Meghan tar hjälp av Oprah Winfrey för att vädra sina trauman och visa på hur illa de anser sig ha blivit behandlade. Men hon är ingen terapeut och erbjuder inget slutet rum för att de själsliga såren ska få möjlighet att läka. Det som är bra med intervjun är att den visar att även de mest priviligierade är drabbade.

När jag lyssnar på dem hör jag hur överaktiverade deras egon är och jag sörjer över att de inte sökte (eller fick) hjälp på ett vettigt sätt. Jag tänker också att det enorma intresset för intervjun (50 miljoner har enligt Daily Mail sett den) också beror på att vi kollektivt går igenom olika själens mörka natt. Olika studier pekar på att det finns ett samband mellan upplevda psykiska besvär och att ha varit sjuk i covid-19 eller haft en sjuk anhörig.

När djupare delar av psyket blir aktiverat fungerar inte det rationella som hjälpredskap utan vi känner oss utlämnade. Under sådana stadier är det viktigt att komma ihåg att natten har ett syfte. En förnyad livskänsla och glädje väntar den som har tålamod med processen. Den är smärtsam som alla förändringar eftersom inte mycket i vår kultur uppmanar oss att söka efter vår själ och lita till våra egna resurser. I stället tar vi på oss offerkoftan.

– Pappa svarade inte på mina telefonsamtal, utbrister Harry.

– Det var jag som grät, inte Kate, klagar Meghan.

Deras egon är kränkta och förorättade. Våra egon får sig en rejäl smocka under den mörka natten. Helt enkelt för att minska vår självupptagenhet och hybris.

Psykiatern CG Jung menade att vi tappat vår feminina själ i vår västerländska självupptagenhet där vi anser att vi kan göra vad vi vill med naturen. Med stor energi angriper viruset vår livsstil och ställer allvarliga frågor om vårt sätt att leva. Vi bakar och lagar mat som aldrig förr. Vi söker tröst i moder jord och vandrar ut i naturen. Det lyfter fram det feminina: vi har fått fokus på hälsan, kroppen och vården. Tv-nyheterna är fyllda av engagerade läkare och sjuksköterskor.

Enligt banken SBAB, som frågade över 1 000 svenskar, anser 60 procent att distans-arbete är positivt. 46 procent tycker att privatlivet förbättrats.

Ordet pandemi från grekiskans pandemia betyder hela folket. Hiv-viruset drabbade vissa grupper men corona innebär ett hot för alla. Jung skulle säga att helhetens arketyp är aktiverad. Det som enar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss åt politiskt eller religiöst eller våra olika familjemässiga konflikter. När våra egon inte skymmer sikten kanske vi också upplever det som enar i stället för det som splittrar.

Forskningen om träd och svampar visar att de är sammanlänkade och kommunicerar med varandra. Kanske är coronaviruset rentav naturens sätt att reparera det vi förstört.

Naturen har redan dragit en suck av lättnad. Snart kanske vi också kommer att kunna göra det.

Veckans krönikör:
Namn: Malena Ivarsson.
Ålder: 71.
Familj: Syskon, barn och barnbarn.
Bor: Stockholm.
Gör: Sexolog. Skriver om relationer i Söndag.

Inga ord behövdes – så vi grät i tystnad

av Söndagsredaktionen

Längst framme vid altaret flämtar ett ljus och kyrkans golv är iskallt när jag rullar ut yogamattan. Fridfulla toner fyller rummet.

När passet startar rinner stressen av mig. Det är veckans lugnaste stund. Det är total närvaro.

Den kvinnliga yogaläraren leder oss med mjuk röst mot eldandning, små korta andetag genom näsan.

Vi blundar och därför ser jag inte när det sker. Jag bara hör hur något hårt slår i golvet.

Kvinnan bredvid mig, en dam i sjuttioårsåldern klädd i grön träningsdress, har fallit bakåt.

De första sekunderna infaller sig en tvekan och oron går som en vind genom gruppen. Kvinnan drar ett rosslande andetag, andas ut och det är som att livet lämnar henne. Hon blir alldeles stilla.

Tumult. Panik. Någon börjar gråta.

En kvinna kastar sig fram för att påbörja hjärt- lungräddning och får snart hjälp av andra.

Jag ringer ambulansen och förvirrat försöker jag förklara vad som hänt. Min röst bär inte och orden stockar sig när jag ska ge adressen.

Sedan står jag handfallen. Väntar på ambulansen, väntar på att livet ska återvända, väntar på att allt ska bli normalt.

Kompressionerna ser så tunga ut, kvinnan i grön träningsdress så liten.

Ambulansen kommer efter en evighet, det vill säga 13 oändliga minuter. Två sjukvårdare skyndar in med stress i stegen och andan i halsen.

De kollar puls, hjärta och fortsätter med kompressioner. De räknar högt, precis som man sett på film.

Men sedan skakar en av dem på huvudet. De lyfter upp kvinnan på båren de haft med sig och bär ner henne i ambulansen. Nu är stegen lika långsamma som sorgen.

Jag vet fortfarande inte vem hon var, jag vet bara att hon, precis som jag, hade tänkt yoga den där kvällen för fyra år sedan. Hon hade troligen också föreställt sig en stund av stillhet.

Jag minns att hennes jacka hängde kvar på kroken och att jag tänkte att någon väntade på att hon skulle komma hem. Någon skulle om en stund titta på klockan och kanske börja undra.

Och sedan: orden, beskedet, som skulle förändra allt.

Jag är inte troende men just då var jag tacksam över att befinna mig i kyrkan, på en plats som är van att hantera livets skeden, som inte skyggar för döden. En vagn med te trollades fram. Någon ställde stolar i en ring. En diakon kom, och bara var där, lugn och trygg mitt i det som just skett.

Vi satt i den där ringen och som jag minns det pågick inte mycket till samtal, för det fanns inget att säga. Några grät, andra stirrade rakt ut i intet. Kyrkorummet skapade en självklar gemenskap som inte behövde markeras eller kläs i ord.

”Hjärtstopp”, meddelade diakonen efter en stund, ”det hade kunnat ske var som helst.”

Jag tog sällskap hem med en av kvinnorna från passet. Vi sa ingenting till varandra, tystanden var redan full av så mycket.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou
Ålder: 38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.

Ett år passerade och jag sitter kvar hemma

av Söndagsredaktionen

Vilken tur att det är mars och inte november, tänker jag samtidigt som jag riggar hemmakontoret i Järvsö och vänjer mig vid tanken på att vi ska jobba på distans åtminstone maj ut. Med takdropp och fågelkvitter utanför fönstret i stället för slaskblöta löv och höstmörker känns tillvaron ändå ljus och hoppfull.

En bekant berättar att hens son, anställd av ett tyskt företag, inte får komma tillbaka till kontoret förrän tidigast vid årsskiftet. ÅRSSKIFTET! Vad är det med tyskarna och deras planering och kontrollbehov? Ordnung muss sein, skämtar vi och himlar med ögonen. Till semestern borde väl pandemin ha nått sin kulmen, smitt- och dödskurvor vara på väg neråt?

På Aftonbladet print sitter vi spridda från skånska Grevlunda till norrbottniska Luleå, och får ihop en daglig tidning vid våra köksbord. Lär oss ord som droppsmitta, t-celler, antikropps-adel och att man dör i covid-19, inte av covid-19.

Min man permitteras tre dagar i veckan. Han har aldrig jobbat så lite, jag aldrig så mycket. När andra verksamheter går ner, ökar trycket på vår. Jag blir sjösjuk av videomötena som bokas kloss i kloss. Dagarna flyter ihop, mitt jobbuniversum består av köksbordet, allt händer i samma rum. Får problem med minnet, kämpar för att kroka upp vem som var med i vilket möte, vad som sas och beslutades.

Sommaren kommer, direktiven har ändrats. Vi ska sitta ”i satellit”, som hemmakontoren kallas, tills efter semestern.

Vilken tur att det är juni och inte november.

Vi blir kvar i Järvsö under sommaren, i stället kommer världen till oss. Vänner på genomresa stannar till under sina ”hemestrar”. Vi håller avstånd och luftkramas i stället för att armbågas. Jag har blivit zoomskadad, nickar stumt även i IRL-samtal som vore jag i direktsändning och får hindra mig själv från att räcka upp handen när jag vill skjuta in en kommentar.

I juli är infon från jobbet: Vi fortsätter med hemmakontoren augusti ut.

Vilken tur att det är sommar och inte höst.

Vad gjorde vi på semestern? Minnena är suddiga. Inser att det är för att vi inte lämnar Järvsö, annat än för ett dygn hos goda vänner i Roslagen. Det dygnet har fastnat. Jag minns att vi stannar för lunch på Banna Thai i Tierp och att det duggregnar när vi tar ut hundarna på skogspromenad.

I september får de som vill komma tillbaka till jobbet – en dag i veckan. Print får fredagar som sin ”på plats-dag”. Vi firar med bullfika och mysiga samtal. En knapp månad senare väller pandemins andra våg in och vi blir heltids-satelliter igen.

Till slut är det f-cking november. Regn, slaskblöta löv och höstmörker. Jag försöker glädjas åt att jag aldrig varit friskare än under det här året. Det är ju fint. Tegnells ”tvätta händerna och håll avstånd” har funkat för mig. Snart är det jul och långledigt.

Dagen före julafton testar jag positivt för covid-19. Resten av familjen följer och faller.

– Det måste kännas skönt ändå att ha haft det, säger någon.

Visst, men det hade varit skönare att slippa skiten.

2020 tippar över i 2021. Det tar hela januari och en bit in i februari innan jag känner mig återställd efter coronan. Vi ska stanna i satellit till och med mars är första budet, men så sköljer tredje vågen över oss, distansjobbet förlängs till och med maj. Vad vi vet.

Vilken tur att det är mars och inte november.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 55.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn, hundarna Monty och Bailey.
Bor: Stockholm och Järvsö.
Gör: Journalist på Aftonbladet och författare.

Jag har blivit en pandemipensionär

av Söndagsredaktionen
Här kommer nåns mormor!” En tumvantehand pekar åt mitt håll. Jag vänder mig om, redo att öppna förskolans grind för den äldre generationen. Men förvirrat inser jag att jag är alldeles ensam.
Och sakta går det upp för mig.Det kan vara mina fotriktiga kängor, min praktiska jacka och min varma mössa som är neddragen över öronen.Men det kan också vara sanningen.

Ända sedan tonåren har jag drömt om pensionen, föreställt mig av oceaner av tid när jag ska dricka kaffe och läsa tidningar. Men jag hade inte tänkt mig att jag skulle bli pensionär redan som 38-åring.

För under året som gått har jag åldrats i rekordfart. Jag har blivit en riktig pandemi-pensionär.

Jag har börjat ringa mina vänner igen (sms är så krångligt!) och vi startar alla samtal med diskussioner om sjukdomar. Covid har liksom släppt fördämningarna, öppnat dammluckan och nu forsar besvären fram. Någon har ont i ryggen, en annan har brutit båtbenet.

Pandemin har fått min generation att känna efter och plötsligt känns allt överallt.

Som tur är har mina vänner åldrats med mig. Anna stickar sockor, Linnéa har blivit en fågelskådare av rang och Mathias bakar bröd som aldrig förr.

Själv tar jag gärna en promenad i dagsljus (D-vitamin är bra mot benskörhet har jag läst) och tillsammans med generationskamrater gläds jag åt naturtecken, stickbeskrivningar och brödrecept.

Jag ringer mamma för att berätta om fjäll-vråken jag sett under min promenad. Hon måste ju vara intresserad tänker jag, hon är ju riktig pensionär.

Men hon bara hummar till svar och verkar inte lyssna när jag målande beskriver hur den liksom seglade fram genom luften.

Det låter som att hon gör något annat. Som att hon typ… scrollar.

– Ja, jag kollar nätet bara. Vi tänkte hitta på nåt kul i sommar.

Hon menar givetvis att hon ska plocka svamp med sina tantkompisar. Eller fjällvandra.

– Vi tänkte åka på spa.

Jaha. Jag ringer svärfar för att berätta i stället. Han är ju en erfaren pensionär vid det här laget.

Men han har inte tid. Han ska springa milen och sedan ha Zoom-möte med sällskapet Vallonättlingar, där han är ordförande. Hans schema är utan tvekan mer välfyllt än mitt.

Jag suckar lätt och inser att våra äldre aldrig varit ungdomligare.

Men den yngre generationen ska ju som bekant göra revolt – och jag tänker göra det med besked. Därför tar jag åter på mina fotriktiga kängor, min praktiska jacka och min varma mössa. Redo att möta ålderdomen –   i god tid.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Man och tre barn.

Detta måste vara kärlek, tänkte vi

av Söndagsredaktionen

Vad var det för tant du gick och höll handen med på stan?”

Frågeställaren är systerson till svararen, Josef, som är tantens första pojkvän, och tanten, det är jag.

Det här hände sig på den tiden när man träffades I Det Verkliga Livet och inte i appar, och tanten (jag) satt och grät över nån dum kille under ett träd utanför folkparken i småstaden. Jag var nyss fyllda 18, han ett år yngre, den rödlätta älva som försiktigt närmade sig mig för att trösta och ge komplimanger för mina fräcka Dr Martens-kängor och hemgjorda halsband.

I gymnasieskolans korridor måndagen efter gav jag honom ett hemgjort armband och sen var vi oskiljaktiga. I några veckor.

Vi skrattade åt samma saker, vi delade med oss av oss våra rädslor, vi hade samma värderingar (även om det ordet inte ingick i vårt vokabulär på den tiden). Och tillsammans kände vi oss starkare, bättre och roligare än en och en. Men viktigast av allt: tillsammans kunde vi också vara hur tråkiga och tysta som helst men ändå trygga i förvissningen om att vi accepterades fullt ut av varandra. Självklart måste detta vara kärlek, tänkte vi. För vi var så fullständigt marinerade i berättelser om heterosexuella romanser att vi inte kunde tolka våra starka känslor på något annat sätt.

Det fanns bara ett problem: trots ett trivsamt folkölsdrivet hångel på en parkbänk och svettigt handhållande infann sig aldrig de rätta, ähum, underlivskänslorna.

Det gjorde mig stressad och förvirrad vilket jag hanterade synnerligen omoget och osnyggt: genom att hångla med en annan. Dock fick jag mitt straff med detsamma då hångelakten skedde i ett buskage fullt med brännässlor. Josef i sin tur svarade med att kasta sig ut genom ett fönster på en fest. Dock bara från första våningen. Efter att vi båda slickat våra bränn- och skrubbsår kom vi fram till en fullkomligt revolutionär lösning: att ”bara” vara vänner. Vilket verkligen inte är så bara.

Nu är Josef sedan länge lyckligt gift med sin Barry i Skottland, och jag är – mestadels – lyckligt ogift. Vi lärde oss en viktig läxa tillsammans: att man kan känna en storslagen samhörighet med en annan människa utan att det nödvändigtvis behöver leda till parkbänkshångel eller mer därtill.

Josef är fortfarande den människa i mitt liv jag känner mig som alla roligast med. Och samtidigt den jag kan vara så tråkig att klockorna stannar med, utan minsta oro för att han ska döma mig för det.

Vi sågs senast i somras i småstaden hemma hos systersonen, som inte längre undrar vem den där tanten (som sannerligen blir ännu mer tant för varje år som går) är.

Veckans krönikör:

Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 45.
Gör: Journalist på Aftonbladet.
Bor: Hägersten, Stockholm.

En brädlapp kan vara räddningen

av Söndagsredaktionen

Pulkabacken är glashal. Barnskratt och ilande skrik far genom den smällkalla februarikvällen.

Från höger kommer plötsligt en kvinna i sextioårsåldern krypande på alla fyra. Runt huvudet har hon virat en halsduk och hon håller något i handen.

– Jag stod och tittade på barnen en stund. Det såg så härligt ut att jag ville prova. Då hittade jag den här.

Hon håller upp en brädlapp, sätter sig och inväntar fartvinden.

Jag och ungarna ser på. Men inget händer och hon tittar så besviket på brädlappen att vi ger henne vår pulka. Hon susar ner för backen, halsduken fladdrar och jag tycker mig höra ett ”tjoho” från kvinnan. Väl nere vinkar hon glatt mot oss.

Några dagar senare tar jag en promenad i skogen. Den är lite som Drottninggatan just nu, fullt av folk som irrar omkring utan riktning. Men där i skogen ser jag det igen. I en glänta har någon klätt en julgran. I vanliga fall, när världen är full av upplevelser, skulle julgranen på sin höjd framkalla ett leende. Men nu blir den klädda granen mitt i skogen en symbol för något annorlunda, något roligt, något som händer och bryter tristessen.

Ett kompisgäng har samlats runt granen, de ska ta ett foto och någon kommer på den  briljanta idén att alla ska hoppa på bilden. De hoppar – och skrattar lite för högt och lite för länge.

Jag tänker att händelserna är tecken på samma sak. Vi har hållit i och hållit ut så länge nu. Dem vi håller av, håller vi på avstånd.

Och därför har vi dammat av det slitna uttrycket carpe diem och griper små halmstrån för att sätta all guldkant vi kan på tillvaron. Vi vill uppleva det lilla som finns till fullo, för just nu finns inget annat.

Jag gör det också. Jag skrikskrattar i pulkabacken lite för högt och lite för länge och skulle, kanske, hoppa på en bild om någon bad mig. Eller nä, bara om det var ett barn som tog bilden.

Det sägs att Astrid Lindgren och hennes syster började alla samtal med ”döden, döden, döden” för att ha det överstökat. Nu tycks hela Sverige ha kopierat konceptet, men när vi avhandlat covid tycker jag mig se att allt fler vill prata om att glaset ändå är halvfullt. Någons mamma klarade sig med bara syrgas, en annan blir snart vaccinerad genom jobbet i vården.

Vi verkar vilja lämna mörkret bakom oss, blicka framåt. Och under tiden vill vi fånga dagen så mycket det bara går.

En brädlapp eller ett fnissigt foto kan vara räddningen.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder:38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj:Man och tre barn.

Sverige tronar inte på några fornstora dar

av Söndagsredaktionen

England har världens sämsta nationalsång. Eller förlåt. Faktum är ju att England inte har någon nationalsång över huvud taget. England har varit så upptaget med att vara ett imperium att landet aldrig behövt utveckla en egen nationell karaktär.

Så när England behöver en nationalsång använder det Storbritanniens nationalsång, alltså Englands, Skottlands, Wales och Nordirlands gemensamma nationalsång, God save the queen.

England har därmed en unik möjlighet: Att faktiskt välja en nationalsång med någon som helst rimlighet.

Alla något så när vettiga människor är förstås överens om att det självklara valet är Jerusalem, sir Hubert Parrys tonsättning av William Blakes dikt från början av 1800-talet.

Förutom att vara vacker har den fördelen av att både vara rättvis mot Englands moderna historia (”dark satanic mills”), men också uttrycka ett eftersträvansvärt ideal: att Jerusalem, det världsliga paradiset, är allas ansvar att bygga tillsammans.

De flesta alternativ skulle dock vara bättre än God save the queen, som tyvärr är en av våra allra, allra sämsta nationalsånger (och alla som sett ett OS vet att bottenstriden är ganska hård).

Den säger ingenting om landet, hur det är eller borde vara, utan handlar enbart om hur nobel, lycklig och ärorik monarken är.

Löjligt. Pinsamt. Meningslöst.

Vi svenskar har det inte lika illa som de stackars engelsmännen.

Du gamla, du fria är en helt okej visa. Men inte fångar den oss på pricken direkt. Och jag tycker nog att en nationalsång borde säga något om landet den besjunger.

Låt vara att hela idén med nationalkaraktärer är befängd. Det finns alltid mer som förenar oss över nationsgränserna än vad som skiljer oss åt, att hävda något annat är vansinne. Och de få egenheter som ändå kan skilja människor i ett land från jordens folkflertal uppträder aldrig i enbart en stat.

Med det sagt: I den mån det finns något alls som särskiljer Sverige från andra länder, så inte är det sol, himmel eller ängder gröna.

Det brukar sägas att midsommarafton är vår inofficiella nationaldag, och det stämmer säkert, men det är ju inte för att den speglar vår nationalkaraktär, utan för att den är dess antites.

Sverige är inte ljus, glädje, ymnighet och gästabud. Sverige är pissregn, kyla, blicken i backen och skuldrorna uppdragna över öronen.

Sverige tronar inte på några fornstora dar, utan på hundratals år av lort, svält och strävsamt arbete. På tandvärk, utsugning och för tidig död. På långa avstånd, låg utveckling, tröghet och inskränkthet.

Sverige har definitivt inte förblivit vad det var. Och tur är väl det.

Men finns det något som format det här landet, och fortsätter forma oss som bor i det här, så är det mörker. Månad efter månad av mörker så kompakt att det till och med svärtar de ljusa dagarnas kanter.

Därför finns det bara ett val av nationalsång som har någon som helst logik: Ted Ströms En vintersaga.

Att höra det stora vemodet rulla in när OS-medaljerna ska delas ut hade för mig perfekt illustrerat den själsliga grundklang som jag vill inbilla mig att de flesta svenskar delar: Känslan att den sol aldrig funnits som inte snart ska täckas av ett moln.

Det är inte en sång för pessimister, utan för realister.

Vintern kommer.

Dags att täta samhällets torvtak.

Veckans krönikör: 
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo och två barn.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Det är nu jag ska dra en vit, tandlös lögn

av Söndagsredaktionen

Hennes lilla tand ligger i vattenglaset på hyllan bredvid sängen. Hon ska precis somna. Men så slår hon upp ögonen och tittar förväntansfullt på mig.
– Tror du att jag ser tandfen?
Jag hummar något obegripligt samtidigt som jag stryker min sjuåring över ryggen.
– Mamma, säger min dotter sömndrucket innan ögonlocken blir alldeles för tunga, vad gör hon med alla tänderna?

Det är nu jag ska dra en vit, tandlös lögn. Det är nu jag ska googla mig till ett svar. Jag funderar en stund. Ska jag säga att tandfen mal tänderna till stoft för att mata enhörningar? Eller ska jag säga att tänderna är fyllda av magiska barnskratt som tandfen sparar? Som tur är hinner jag inte svara förrän hon sover tungt.

Nu börjar nästa utmaning. Priset på mjölktänder tycks inte följa Wall street, tvärtom. I första klass, där gluggarna duggar tätt, pratas det om helgtaxa och extra pengar om en mjölktand åker ut på röd dag. Hennes glugg kan med andra ord stå mig dyrt.

Väl utanför sovrumsdörren rotar jag igenom mina jackfickor och sedan makens fickor helt utan framgång. I ett kontantlöst samhälle är tandfens ankomst en utmaning. Kan jag hävda att hon swishat till dotterns veckopengsapp? I storebrorsans kassaskrin hittar jag slutligen en tia och gör en mental notering om att betala tillbaka. Jag googlar. Barn tappar 20 mjölktänder. Jag har tre barn. Jag kommer behöva en drös guldmynt kommande år.

Nästa morgon springer hon ut med tian i handen.
– Hon kom! Men jag såg henne inte.
Jag fortsätter humma något obegripligt för att inte trassla in mig i allt för många lögner. För nu har jag ett nytt problem. Vad ska jag göra med mina barns gamla tänder? Förväntas jag spara dem? Räcker det om jag sparar dem i nåt slags digitalt tandarkiv?

Jag minns att mina föräldrar sparade mina i en liten snidad träask men ärligt talat känns det ganska makabert att spara kroppsdelar. Och hur ofta kommer hon öppna asken? Ska hon visa en framtida partner? Tecknet på en lyckad barndom kan omöjligen vara ett gäng gamla gaddar.

Så min ”Att göra”-lista ser ut så här:
– Ta ut pengar. Obs, ganska många mynt – tänk på eventuell helgtaxa.
– Betala en tia till min son. Inte okej att stjäla från barn, jag vet.
– Ta reda på hur man komposterar tänder. Går de att återvinna? Och i vilken behållare
i så fall?

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, barn, två katter och två kaniner.
Gör: Reporter på Söndag.

Som barn var min framtid så självklar

av Söndagsredaktionen

Om bara några dagar skålar vi in 2021 och inte blir vi yngre. Numera går åren nästan lika snabbt som en swish-betalning.

En gång för hemskt länge sedan såg jag helt bekymmersfritt på framtiden. Den var enkel. Jag skulle få två barn, ha en man och bo i en fyra. Och kanske skulle vi ha en sommarstuga nära havet. Jag skulle jobba på kontor med viktiga pärmar och en drös papper på skrivbordet precis som mamma och göra vuxna saker som att baka bröd och laga gädda i ugn.

På helgerna skulle jag och min man åka med ungarna på fotboll. Om vintern skridskor, snöstyva vantar och varm choklad i termos. Så skulle det se ut tänkte jag när jag var sju. Inte för att jag någonsin funderade särskilt mycket på framtiden då, men bilden var klar. Inget att orda om.

Men så går åren och det blir inga barn. Det blir ingen man. Ingen lämning på förskola eller sagoläsning om kvällarna. Det finns en sorg långt där inne men den gör sig mindre påmind för varje år som går. En skugga i svagt solljus.Mitt liv blev något annat.

Jag är priviligerad. Jag har många fantastiska vänner och sitter aldrig ensam en lördagkväll. Jag har en skitsnygg kille som älskar mig nästan lika mycket som jag älskar honom. Men ibland kan jag inte låta bli att undra över hur det hade varit om jag, liksom några av mina vänner, hade valt samma liv som våra föräldrar.

När jag hälsar på mina väninnor i deras villaområden som ser nästan exakt ut som dem de bodde i när vi var små, slår en märklig, svårförklarlig känsla mot mig. Skidorna och kälkarna som står lutade mot husfasaden, doften av knöliga overaller i hallen. Stöket i köket. Allt är bekant, ändå så långt bort. Som att vara tillbaka till ett 1970-tal fast det är just nu. Som att allt börjar om. Och det är väl det livet gör. Men inte för mig.
Det finns ingen avundsjuka där. Känslan är endast svindlande och faktiskt lätt obehaglig. Men ändå. Tänk om. Hur hade det varit?

I en bok av Lionel Shriver som jag läste för en herrans massa år sedan (så förlåt om jag återberättar den fel) skriver huvudpersonen en barnbok. Den handlar om en pojke som vill bli astronaut. Hans föräldrar misstycker, de vill att han ska bilda familj och skaffa ett vanligt jobb.

I första delen följer han sina föräldrars önskan: Han börjar jobba på ett kontor, gifter sig och får barn. Den nu vuxna pojken mår bra. Han älskar sin fru och sina barn. Men ibland när han går hem från sitt jobb tittar han upp mot himlen och tänker längtansfullt: Om jag ändå fick vara där uppe bland alla de vackra stjärnorna och planeterna.

I den andra delen av berättelsen följer han sin egen vilja. Han blir astronaut. Han älskar att fara omkring bland alla de glittrande stjärnorna och planeterna. Han mår bra. Men ibland händer det att han tittar ner på jorden och alla människorna och tänker: Om jag ändå vore som dem. Om jag ändå hade en familj.

Det är väl så. Jag vet inte hur det är med dig, men oavsett vilket liv jag hade haft hade jag nog ibland blickat mot ett annat. Jag vill inget hellre än att vara den jag är. Jag vill inget annat än det jag har. Men ändå. Tänk om.

Nu går vi mot ett nytt år.Hur det blir vet ingen. Hur länge ska vi leva med den här pandemin? Kommer vi att börja om? Eller har det här året gjort att vi verkligen kan uppskatta det vi är och har?

Ja, tänk om.

*Den svenska titeln på nämnda bok av Lionel Shriver är Dagen efter.

Veckans krönikör:
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 48.
Familj: Pojkvän och vänner.
Bor: I Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

Städhjälpen är min nya familjemedlem

av Söndagsredaktionen

Dörrklockans pling överröstar dammsugaren. Min man öppnar och utanför står en kille i 20-årsåldern. Han har skjorta, en trevlig uppsyn men ett smått förvånat uttryck. Han undrar om vi vill köpa städhjälp.

– Jaha, säger min man med dammsugaren fortfarande i handen. Jag städade just själv här.

– Jaha, svarar 20-åringen, vars ögonbryn nu i ren förvåning nästan når hans ungdomligt låga hårfäste. Hur länge har du gjort det?

Min man tittar ner på dammsugaren och svarar:

– Ja, i 40 år ungefär.

– Jaha.

Sedan säger den trevlige, men förvånade, unge mannen, god kväll.

Även om min make uppenbarligen ljög – han kan omöjligt ha städat som treåring –  så känns ordväxlingen rätt talande.

Städning har gått från att vara en tråkig syssla till något som förvånar.

Men trots det har våra hem aldrig varit så rena.

Förr var det ingen som brydde sig om lite damm i hörnen eller smulor på bordet.

Det fanns rent av en tid när Pippi Långstrump försökte få barn att gilla städning genom att glida runt på rotborstar i vardagsrummet.

Men rutavdraget förändrade spelplanen totalt. I takt med att allt fler skaffat städhjälp ter sig nämligen mitt hem än smutsigare.

Rut-avdraget infördes under Reinfeldts regering och sedan 2007 har svenskarna kunnat göra skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

Under 2019 gjorde svenskarna rutavdrag för nästan 5,7 miljarder och i dag är det främst välbeställd medelklass som utnyttjar avdraget. Och tvärtom, alltså, de som håller rent åt andra, städar också hemma hos sig själva.

Min mamma skaffade städhjälp för ett par år sedan. Det gick sådär. Innan städhjälpen kom gnodde hon så det stod härliga till, dammsög och våttorkade som aldrig förr – allt för att inte framstå som ostädad inför hemhjälpen.

Troligen skulle jag bli likadan. Det finns ett moral-skav i hemhjälp, som jag varken vill, eller kan, skaka av mig.

Därför har nu har en ny familjemedlem flyttat in. Han låter en del (vilket är störande) och skickar sms om något är fel (vilket gör mig orolig).

Men han kan moppa hyfsat och ramlar inte ner för trappan.

Han är vit och rund och bor under ett bord i vardagsrummet.

Först tyckte jag att robotdammsugare kändes som ett skämt, en dålig variant av ”Årets julklapp.” Nu tycker jag att min nya familjemedlem känns modern och härligt Star trek-lik. Han bär liksom en air av framtiden där han susar fram genom dammet.

Nästa gång den förvånade unge städförsäljaren plingar på kan jag bara skicka fram vår nya familjemedlem.

Med ren robotröst kommer han att sammanfatta samtiden.

– Cleaning complete. Returning to dock.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, barn, två katter och två kaniner.
Gör: Reporter på Söndag.

Sida 1 av 1
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB