Startsida / Inlägg

Sverige tronar inte på några fornstora dar

av Söndagsredaktionen

England har världens sämsta nationalsång. Eller förlåt. Faktum är ju att England inte har någon nationalsång över huvud taget. England har varit så upptaget med att vara ett imperium att landet aldrig behövt utveckla en egen nationell karaktär.

Så när England behöver en nationalsång använder det Storbritanniens nationalsång, alltså Englands, Skottlands, Wales och Nordirlands gemensamma nationalsång, God save the queen.

England har därmed en unik möjlighet: Att faktiskt välja en nationalsång med någon som helst rimlighet.

Alla något så när vettiga människor är förstås överens om att det självklara valet är Jerusalem, sir Hubert Parrys tonsättning av William Blakes dikt från början av 1800-talet.

Förutom att vara vacker har den fördelen av att både vara rättvis mot Englands moderna historia (”dark satanic mills”), men också uttrycka ett eftersträvansvärt ideal: att Jerusalem, det världsliga paradiset, är allas ansvar att bygga tillsammans.

De flesta alternativ skulle dock vara bättre än God save the queen, som tyvärr är en av våra allra, allra sämsta nationalsånger (och alla som sett ett OS vet att bottenstriden är ganska hård).

Den säger ingenting om landet, hur det är eller borde vara, utan handlar enbart om hur nobel, lycklig och ärorik monarken är.

Löjligt. Pinsamt. Meningslöst.

Vi svenskar har det inte lika illa som de stackars engelsmännen.

Du gamla, du fria är en helt okej visa. Men inte fångar den oss på pricken direkt. Och jag tycker nog att en nationalsång borde säga något om landet den besjunger.

Låt vara att hela idén med nationalkaraktärer är befängd. Det finns alltid mer som förenar oss över nationsgränserna än vad som skiljer oss åt, att hävda något annat är vansinne. Och de få egenheter som ändå kan skilja människor i ett land från jordens folkflertal uppträder aldrig i enbart en stat.

Med det sagt: I den mån det finns något alls som särskiljer Sverige från andra länder, så inte är det sol, himmel eller ängder gröna.

Det brukar sägas att midsommarafton är vår inofficiella nationaldag, och det stämmer säkert, men det är ju inte för att den speglar vår nationalkaraktär, utan för att den är dess antites.

Sverige är inte ljus, glädje, ymnighet och gästabud. Sverige är pissregn, kyla, blicken i backen och skuldrorna uppdragna över öronen.

Sverige tronar inte på några fornstora dar, utan på hundratals år av lort, svält och strävsamt arbete. På tandvärk, utsugning och för tidig död. På långa avstånd, låg utveckling, tröghet och inskränkthet.

Sverige har definitivt inte förblivit vad det var. Och tur är väl det.

Men finns det något som format det här landet, och fortsätter forma oss som bor i det här, så är det mörker. Månad efter månad av mörker så kompakt att det till och med svärtar de ljusa dagarnas kanter.

Därför finns det bara ett val av nationalsång som har någon som helst logik: Ted Ströms En vintersaga.

Att höra det stora vemodet rulla in när OS-medaljerna ska delas ut hade för mig perfekt illustrerat den själsliga grundklang som jag vill inbilla mig att de flesta svenskar delar: Känslan att den sol aldrig funnits som inte snart ska täckas av ett moln.

Det är inte en sång för pessimister, utan för realister.

Vintern kommer.

Dags att täta samhällets torvtak.

Veckans krönikör: 
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo och två barn.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB