Arkiv för December 2020

- Sida 1 av 1

Städhjälpen är min nya familjemedlem

av Söndagsredaktionen

Dörrklockans pling överröstar dammsugaren. Min man öppnar och utanför står en kille i 20-årsåldern. Han har skjorta, en trevlig uppsyn men ett smått förvånat uttryck. Han undrar om vi vill köpa städhjälp.

– Jaha, säger min man med dammsugaren fortfarande i handen. Jag städade just själv här.

– Jaha, svarar 20-åringen, vars ögonbryn nu i ren förvåning nästan når hans ungdomligt låga hårfäste. Hur länge har du gjort det?

Min man tittar ner på dammsugaren och svarar:

– Ja, i 40 år ungefär.

– Jaha.

Sedan säger den trevlige, men förvånade, unge mannen, god kväll.

Även om min make uppenbarligen ljög – han kan omöjligt ha städat som treåring –  så känns ordväxlingen rätt talande.

Städning har gått från att vara en tråkig syssla till något som förvånar.

Men trots det har våra hem aldrig varit så rena.

Förr var det ingen som brydde sig om lite damm i hörnen eller smulor på bordet.

Det fanns rent av en tid när Pippi Långstrump försökte få barn att gilla städning genom att glida runt på rotborstar i vardagsrummet.

Men rutavdraget förändrade spelplanen totalt. I takt med att allt fler skaffat städhjälp ter sig nämligen mitt hem än smutsigare.

Rut-avdraget infördes under Reinfeldts regering och sedan 2007 har svenskarna kunnat göra skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

Under 2019 gjorde svenskarna rutavdrag för nästan 5,7 miljarder och i dag är det främst välbeställd medelklass som utnyttjar avdraget. Och tvärtom, alltså, de som håller rent åt andra, städar också hemma hos sig själva.

Min mamma skaffade städhjälp för ett par år sedan. Det gick sådär. Innan städhjälpen kom gnodde hon så det stod härliga till, dammsög och våttorkade som aldrig förr – allt för att inte framstå som ostädad inför hemhjälpen.

Troligen skulle jag bli likadan. Det finns ett moral-skav i hemhjälp, som jag varken vill, eller kan, skaka av mig.

Därför har nu har en ny familjemedlem flyttat in. Han låter en del (vilket är störande) och skickar sms om något är fel (vilket gör mig orolig).

Men han kan moppa hyfsat och ramlar inte ner för trappan.

Han är vit och rund och bor under ett bord i vardagsrummet.

Först tyckte jag att robotdammsugare kändes som ett skämt, en dålig variant av ”Årets julklapp.” Nu tycker jag att min nya familjemedlem känns modern och härligt Star trek-lik. Han bär liksom en air av framtiden där han susar fram genom dammet.

Nästa gång den förvånade unge städförsäljaren plingar på kan jag bara skicka fram vår nya familjemedlem.

Med ren robotröst kommer han att sammanfatta samtiden.

– Cleaning complete. Returning to dock.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, barn, två katter och två kaniner.
Gör: Reporter på Söndag.

34 år på Aftonbladet har känts som några timmar

av Söndagsredaktionen

I fredags packade jag ihop, stängde datorn vid köksbordet och min sista arbetsdag på Aftonbladet var avklarad. Efter 34 år i tidningens tjänst. Jag och min man firade med ett glas bubbel och sen laddade vi för premiären av På spåret.

Jo, jag blev avtackad. Digitalt och corona-säkert. Jag ville kliva in i skärmen och krama alla kollegor jag jobbat med så länge. Vemodigt, samtidigt som jag känner mig stolt över alla mina år på tidningen.

Var det bättre förr? Nej, men betydligt enklare och kanske lite mer oskyldigt.

Det var en helt annan värld när jag klev in på Aftonbladets sportredaktion trettonhelgen 1987. Tidningen låg då i de gamla Klara-kvarteren, huset var förfallet och slitet och vid varje arbetsplats stod ett stort askfat med Aftonbladets logga. Det röktes överallt och i en automat på redaktionen fanns starköl till salu. Sunkigt, eller kanske romantiskt?

Jag blev inkastad i produktionen på en gång. Utan någon introduktion fick jag börja med att redigera ett uppslag om Gunde Svans senaste insats i världscupen; han vann det mesta på den tiden.

I sidkanten var det viktigt att ha mamma Gunnels kommentar – hon var folkkär och svarade alltid när man ringde. Just den här gången kom hennes son bara femma, och Gunnel ojade sig över att Gunde kanske frös i den tunna tävlingsdräkten, att han borde haft varmare kläder och långkalsonger. Hennes moderliga omtanke värmde läsarnas hjärtan. Nästa tävling var ordningen återställd och Gunde vann igen ”trots” sin tunna dräkt.

Det var mer okomplicerat förr. Man körde på magkänsla, det fanns inga målgrupper och det enda som mättes var upplagan. Närmare1 000 personer jobbade med att göra den dagliga tidningen, som bara fanns i pappersformat. Vad gjorde alla?!

Under åren i Klara var allt lite hipp som happ. Vi jobbade till fem varje morgon och runt midnatt gick de riktigt gamla rävarna till Sheraton för att äta nattmacka, vilket i realiteten betydde minst ett par stora starköl. Sedan fortsatte de jobba. Givetvis otänkbart i dag.

Planeringar var något som slängdes i papperskorgen, och Vasaloppet kom som en glad överraskning varje år. Men samtidigt var det högrei tak. Lite galnare om man så vill. Jag har fått spela fattig slusk för att kolla hur jag behandlades på lyxkrogen och ryckt in som onykter kärlekspartner i ett reportage om svenskarnas sexvanor.

Redan i Klara lärde jag känna stora medieprofiler som Thorbjörn Larsson, Amelia Adamo, Staffan Heimerson, Lena Mellin, Lasse Anrell … Några av dem är goda vänner än i dag.

När vi flyttade till Globen blev Aftonbladet en modern arbetsplats, tack och lov, som var alkoholfri och med rökrum. Där lämnade jag sporten och har fått en massa spännande jobb på tidningen under årens lopp –  printredaktör, ansvarig för Svenska Hjältar, redaktör Sportmagasinet, chef för Marknadsavdelningen, och även i några år redaktör för det här trevliga magasinet.

Det har gått 34 år, men känns som några timmar. Vad hände?

På dagens Aftonbladet, i Schibsted-huset vid Stockholms central, jobbar drygt 200 med att göra tidning, magasin, radiopoddar, tv, och så klart landets mest besökta nyhetssajt. Sveriges proffsigaste gäng, långt från ölautomater och askfat. Och Vasaloppet har man järnkoll på.

Nu är det dags för ett nytt kapitel i livet. Jag har alltid drömt om att starta ett bed & breakfast på lite sydligare breddgrader. Ett eget Fawlty Towers nära Medelhavet. Så får det bli.

Veckans krönikör: 
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 63.
Familj: Gift med Pär Jonasson.
Bor: Snart i Frankrike.
Gör: Före detta printredaktör på Aftonbladet.

Eddies hårfäste fick det att spritta i mig

av Söndagsredaktionen

I en kartong på vinden hittar jag min gamla dagbok. Den lilla boken pryds av rosa blommor mot grå bakgrund och rymmer hela min värld som åttaåring.

Låset, i vad jag länge trodde var äkta guld, är borttappat. Nyckeln likaså. Pärmen är stel av ålder och ger ifrån sig ett knirrade ljud när jag öppnar. Dagboken har legat orörd i 30 år.

Inskriptionen är i versaler: ”Till Karin, julen 1989. Kram lilla gumman från faster Eva.”

Jag har en åttaårings självsäkra, smått lutande handstil och jag har tryckt så hårt med blyerts- pennan att det nästan gått igenom pappret. Redan på första sidan svallar känslorna: ”Jag älskar Eddie.” Meningen följs av ett hjärta – och orden träffar mig rakt i hjärtat. Jag kastas tre decennier tillbaka i tiden.

Eddie går i min klass. Han har ljust hår, bruna ögon som alltid skrattar och hans främsta egenskap är att han kan vifta på hårfästet. Han gör en rad grimaser och hårfästet åker upp och ner. Det är succé och vi flockas kring honom varje lunchrast. Det är klart att jag faller för Eddie. Mitt universum kretsar kring honom. Jag är kär, för första gången i livet.

I dagboken har jag numrerat sidorna och redan på sida nummer två skriver jag om den hisnande känslan av att vara nära honom: ”Ni skulle bara veta hur skönt det var att krama Eddie.” Jag minns det i detalj, en varm kort kram som gjorde mig knäsvag.

Men på sidan tre i dagboken kommer nederlaget: ”Eddie ska flytta! Till Huddinge!” Själv bor jag i Hagsätra och för mig är Huddinge världens ände, även om det bara är en annan förort några busstationer bort.

Han flyttar dagen innan min födelsedag. I dagboken står det ”Dumt va? Det blir en sorglig födelsedag. Den dagen han flyttar kommer jag att gråta.” Jag är övertygad om att jag grät den dagen.

Jag googlar Eddie, får veta att han spelat hockey på rätt hög nivå. Han är gift och bor kvar  i Stockholm. Det står inget om hans talang att vicka på hårfästet, men jag hoppas att han  vårdar den ömt. Om han nu har håret kvar.

Häromdagen kom min sjuåriga dotter hem. Redan i hallen mötte hon mig med ett lurigt leende. Hela kvällen skrev hon ett namn på ett papper. Hon skrev med skrivstil och provade olika färger. Hon började le när hon sa namnet högt.

Jag tog fram min gamla dagbok och hon ljudade sig igenom mina sneda bokstäver och läste mina tankar som åttaåring. Hon verkade förundrad över att jag, hennes mamma, faktiskt hade varit kär i någon annan än hennes pappa. Sedan sa hon att jag stavat fel på väkligen: ”Det heter faktiskt verkligen.”

Min dotter har en egen dagbok, i blänkande silver, med låset kvar och nyckeln på en hemlig plats. Om trettio år hoppas jag att hon hittar sin dagbok i en flyttlåda och minns känslan av sockerdricka i blodet. Och hur ett namn kunde sätta hela världen i gungning.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Gör: Reporter på Söndag.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB