Startsida / Inlägg

Ryktet som badkruka har stått sig i alla år

av Söndagsredaktionen

Någon sa att barn inte känner kyla på samma sätt som vuxna.
Eller så är det att de små gynnarna inte hunnit bli för bekväma och bortskämda med livets bekvämligheter, när de plaskar runt i 15-gradigt vatten på simskolan.
Själv har jag inte varit så bekväm av mig men ändå kanske för brådmogen för att kasta mig från bryggan på badplatsen på samma sätt som mina syskon. Jag stod alltid kvar och vände och vred på hjärnan innan jag till slut tog ett andetag och kastade mig ut.

Mitt rykte som badkruka har stått sig i alla år. Från den lilla badplatsen Gårvik i bohuslänska Munkedal dit vi åkte varje sommardag, med Cornelis, Roger Whittaker eller Simon & Garfunkel på kassettband ur de skraltiga högtalarna i Volvokombin, brusandes fram på lika smala som gropiga vägar mellan vajande fält och sådda åkrar. Gifflar och saft i kylbagen, mammas kokosdoftande solskyddsfaktor på solvarm hud. Hur vi sprang upp på det närliggande berget och hoppade mellan klippavsatserna, lekte djungel i buskagen vid bäcken. Och så det där jädra badandet då.
Där stod jag säkert i minst tio minuter, möjligen 20, medan syskonen tumlade runt som delfiner och skrek att jag skulle hoppa i.

Det har fortsatt med vänners påhejande genom pluggtiden i Norrköping och Göteborg, och varit lika principfast sedan jag började arbeta i Stockholm. Vare sig jag bott en bit från vattnet eller nära bryggorna på Lilla Essingen i huvudstaden har jag antingen vägrat hoppa i vattnet eller stått och tvekat en bra stund innan jag eventuellt tagit steget.

Och nu börjar jag känna att det där med ”badkruka” är ett jädra orättvist ord. Jag älskar ju att bada. Insikten har väl kommit när jag blivit vuxen och åkt utomlands, alla husdjur gjorde det svårt för familjen att åka bort för länge, men det har jag kunnat göra som vuxen. Och där badar jag gärna. Där är det ju skönt! Jag har jublat när en av alla mina andrahandslägenheter till och med hade badkar, och låg där stup i ett, badskrynklig hud var mer regel än undantag.
Förnumstiga svenskar hoppar gärna i sjöar och hav och skriker ”kom med, det är så SKÖÖNT”. Skönt, bah, humbug! Det är så folk säger när de insett att det inte alls var skönt men att de vill lura med sig någon mer ner i fördärvet för att legitimera sin egen dumhet och i alla fall inte lida ensam.

Numera står jag över. Fram tills långt in i rekordsommaren 2018. En dallrande söndag i slutet av juli åkte jag och en kompis som är hundägare till en badplats utanför Stockholm. Vattnet var 25 grader och jag doppade mig. Jag plumsade runt som en delfin. Jag jobbar vanligtvis somrar och fick förra året semester i september. Några dagar tillbringade jag i Helsingfors, en vecka i London och en i Berlin. Men höjdpunkten var Barcelona. Stränderna. Vattnet. Ni vet nog precis vad jag menar: lekfulla vågor som plöjer in mot fina sandstränder, som fick mig att flyga som en vante i det salta vattnet och till och med börja fnittra. Som ett barn igen.

Ordet ”kruka” i betydelsen fegis, ynkrygg, mes kan månne i nedsättande ordalag komma från kärlsläktingen ”potta”, att vara rädd eller till och med nedrig och småaktig. Men allt är oklart enligt språkexpertisen på området.
– Det här är ett problem man funderat över, det är inte så lätt faktiskt. En kruka som står i skafferiet visar inga tecken på rädsla, möjligen stelhet, har språkprofessor Jan Strid sagt till P4 Östergötland.
Lerkrukan är bräcklig och den står bara där, precis som jag vid bryggkanten vid svenska vatten.
Men badkruka. Jag? Nej. Däremot en riktig jävla köldkruka.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen…
… skulle jag ta krafttag för transpersoners livskvalitet och bättre integration.

2 Jag skäms över…
… privilegierade svenskar som tar sig rätten att säga sårande och nedsättande ord som n-ordet och legitimerar det med ”yttrandefrihet”.

3 Min ovanligaste vana är…
… att beställa muminmuggar på fyllan.

4 Jag skulle vägra äta…
… för mycket köttig mat. Haggis. Kohjärna. Eller flintastek stor som en barnpulka.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nyhetschef Aftonbladet nöje.

Nu byter vi kommentarsystem!

Vi bryr oss om våra användares datasäkerhet och byter därför nu kommentarssystem. Det betyder att du behöver skapa ett konto och logga in. Du kan enkelt göra det via knappen nedan. Aftonbladet är en del av Schibsted och du loggar in på Aftonbladet med ditt Schibsted-konto. Läs mer här.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB