Ord som slempropp, barnbeck eller pysventil hade aldrig korsat min väg innan jag blev mamma.
Och ordet egentid existerade inte alls. Tiden bara fanns där, den tickade på, långsamt ibland och snabbt ibland.
På helgerna låg tiden framför mig som en ocean av möjligheter. Tiden var en tjock morgontidning, en kanna varmt te och inga planer framåt.
I dag, åtta år och tre barn senare, blir jag provocerad av tjocka morgontidningar. Nu dricker jag kallt te, skannar rubriker samtidigt som jag försöker mata tvååringen.
Men han vill inte äta, han vill kasta mackor på sina storasyskon. Dessutom måste han av obegriplig anledning just nu ha cykelhjälmen på medan han äter.
– Lälmen! På! hojtar han och pekar på sitt huvud med en kladdig liten hand. Det blir smör i håret, på bordet, på hjälmen.
En enkel frukost efterlämnar ett slagfält av halvdruckna mjölkglas och mackbitar.
Men frukosten får stå kvar eftersom tvååringen plötsligt ska gå ut, naken sånär som på gummistövlar och en smörig hjälm.
Han tar tag i min kjol och drar mig mot ytterdörren.
– Gå ut! Leka parken!

Men jag har funnit en oväntad oas mitt i kaoset.
Det är en grön oas, kan man säga. Kärlen är ju i alla fall målade i en grön nyans.
Här råder ett lugn. Det är ordning och reda. Eller, tja, det ligger en del skräp på marken men det behöver man inte titta på.
Hit kommer människor för att jobba metodiskt och i tysthet. Med lite god vilja kan man kanske säga att en känsla av mindfulness fyller platsen.
Men okej, det är inte ett spa direkt. Mina gränser för lyx har minst sagt förflyttats sedan jag blev mamma. Nu nöjer jag mig alltså med en stund på återvinningsstationen. Jag njuter av att sortera kartonger och plast. Jag njuter av att tänka klart en tanke och av att inte behöva tänka alls.

Men så slår det mig när jag står där med filmjölk droppande längs underarmen. Snart kommer jag återigen att äga all min tid. Barnen växer, de blir stora, det går fort.
Snart kommer ingen vilja ha min hjälp för att trä på galonisar eller för att få alla fingrar att sitta rätt i vanten.
Ingen kommer behöva mig för att bre mackor eller läsa läxor. Ingen kommer krypa upp i mitt knä för en kram.
Vår säng kommer kännas stor och ödslig när inte tre barn sover där.
Jag kommer att kunna läsa morgontidningar i oändlighet och dricka te som är så varmt att jag bränner mig. Jag kommer att kunna tänka klart otaliga tankar och jag kommer ha så mycket tid att jag inte vet vad jag ska göra av den.
Men jag kommer inte att uppskatta det.

Jag kommer i stället att sakna en liten kladdig hand som sträcker sig efter mig – och den lilla personen som blir fullkomligt nöjd när jag tar den.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… förvånas över att jag odlar brännässlor i en pallkrage på tomten.

2 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… hojta. Alltså, jag skäms varje gång. Det måste vara åldern.

3 Det vackraste ord jag vet är…
… klapperstensstrand. Det är roligt att säga och dessutom väldigt fint.

 

Veckans krönikör

Namn: Karin Herou.

Ålder: 36.

Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.

Bor: Bagarmossen i Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.