Startsida / Inlägg

Vänta inte – det kanske inte finns något senare

av Söndagsredaktionen

Finns det verkligen rätt ögonblick att ta farväl? Existerar verkligen den skåra i tillvaron då ett slutgiltigt avsked är det enda rimliga, likt ett konserverat vakuum dit känslorna aldrig lyckas nå?

Det brukar påstås att var sak har sin tid och plats, men det skulle ju inte vara här och nu. Om jag ens hade föreställt mig den här stunden så hade jag instinktivt placerat den mycket längre fram i tiden. Det är inte ens säkert att jag skulle vara närvarande, tidens tand gnager ju ner oss alla, men min inre bild bestod ändå av ett mer lågintensivt vemod. Grå tinningar, trasiga höfter och diskussioner om tjänstepensionen. Inte av trasiga jeansknän, sotarmössor, en ryggkutande skara som snarare befinner sig i livets sensommar än dess mörkaste höst eller att Erik Hassle och Anders Wendin skulle sjunga dig till ro
i den eviga vilan.
Från det svartvita fotografiet ler du, sådär som du brukade göra. Lite trotsigt, men fyllt
av nyfikenhet och värme, där du står omgiven av prudentligt knutna kransar, vänligt skrivna hälsningar och blomsterarrangemang. En ögonblicksbild från någonstans i världen där du ser alldeles tillfreds ut. Som att du hade fångat stunden innanför tröjan och värmde den nära bröstet. Bevarat den tills sämre stunder uppenbarade sig, för de gör ju alltid det.

Det finns en bitterhet och sorg i att det här blir det sista jag ser av dig. Att mitt farväl sker i en kyrka omgiven av mestadels främlingar, men ändå några vänner. För även om vi under senare år gled ifrån varandra, du hade din karriär och ditt liv och jag hade mitt, så fanns det alltid ett senare. En tanke om att vårt dobranoc, som vi brukade säga, bara var en lyckönskning i periferin tills vi sågs nästa gång. Inte en ändpunkt från vilken det inte finns någon återvändo.
När jag nåddes av nyheten att du lämnat livet bakom dig skrev jag via mina sociala mediekanaler att det finns så mycket jag vill berätta, men att det fick bli vid en senare tidpunkt. När tillfället kändes rätt och då den klusterbomb som briserat inom mig hade avtagit i styrka.

Då skulle jag förklara för världen hur mycket du har betytt för den människa som är jag. Hur vi under de viktiga tonåren var närmast oskiljaktiga, hur vi växte upp och utvecklades tillsammans, hur begåvad du var och hur du fortsatte att bygga på begåvningen tills också världen visste om det. Om hur vi satt i ditt vardagsrum och lyssnade på Bon Jovi, Queensrÿche, Europe, Thin Lizzy eller Faith no more i högtalare som var större än min säng – så här i efterhand är jag ledsen för att din mamma tvingades utstå decibel-
nivåer som svensk lagstiftning i dag förbjuder – alla våra hyss, upptåg, Rättvisans män på SVT på söndagkvällar, cowboykäk och hur du envist försökte uppmuntra mig till att bli bättre på bas så att vi kunde spela ihop på allvar.
Om just här och nu är rätt tillfälle för detta vet jag inte. Men lika lite som att stunden då jag stod vid ditt porträtt med sorgen och frustrationen bubblande i magen var den objektivt korrekta så har din hastiga bortgång lärt mig att vi måste ta tag i ögonblicket när det uppenbarar sig. Att inte vänta, för senare kanske aldrig kommer.

Dobranoc, min kära vän. Kanske ses vi nån gång när tiden har krökt sig och dimensionerna mött varandra igen.
Då ska jag ta farväl på riktigt. För du är inte värd något mindre än det.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Motivering? Behöver du ens fråga så har du inte fattat någonting.

2 Folk stör sig
på att jag …
… har en tendens att stänga in mig och vara otillgänglig. Introversionen är ett rött skynke mot tillvaron jag troligtvis kommer bära med mig hela livet.

3 Jag stör mig på att …
… defekter likt elsparkcyklar erbjuds helt öppet till människor som inte kan hantera den upplevda frihet dessa mackapärer innebär. Förinta genast. Eller reglera fanskapen i alla fall.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till …
… är de stunder jag fick besöka ovanvåningen på farmors hus i Läckeby. Det finns stoff för en hel krönika där. Vi får se om jag får skriva den också.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46.
Familj: För närvarande under utökning.
Bor: I lägenhet i Vasastan i Stockholm.
Yrke: Bildredaktör och skribent på
Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Lucas Klarén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB