Startsida / Inlägg

Den egna sanningen är inte alltid den enda

av Söndagsredaktionen

It must be a bloody small sticker”, säger sjuåriga kusin Mia från Australien samtidigt som hon inspekterar min dotters finger.
Mia ser inget klistermärke. Inte ens ett litet. Men hon tittar länge och noga, vrider och vänder på fingret.
Till slut konstaterar hon: Nej, det finns inget klistermärke. Du ljuger!
Min dotter, som är 4, insisterar:
– Yes, I have a sticka!
Förnärmad och besviken promenerar hon sedan raskt ut ur rummet och in i köket där vi vuxna sitter.
– Mamma, Mia säger att jag inte har en sticka i fingret, fast jag har det.
Hon hoppar upp i mitt knä. Tårarna rinner längs kinderna.
Kusin Mia kommer efter:
– Jag har kollat och hon har inget klistermärke på fingret. I promise, she is lying.

Jag, barnens australiensiska pappa och hans släktingar, har precis avslutat en högljudd
diskussion om skillnader och likheter mellan Sverige och Australien. Om vad som är bättre och sämre i de olika länderna och i ländernas olika samhällssystem.
Det är en evighetsdiskussion under den här perioden i mitt liv, tjafset om vilket land som är bäst pågår för jämnan.
Och precis när ännu ett samtal är i gång kommer barnen som är ett resultat av våra olika
världar in i rummet. Och känner sig förrådda av varandra. De förstår varandra lika lite som vi vuxna förstår varandra.
Båda barnen har varit ärliga. Bägge har tolkat situationen rätt utifrån sitt perspektiv. Ändå blir det fel.
Samma situation råder vid vuxenbordet. Jag har rätt. Och det har australienarna också.
Men det blir fel. Perspektiven är för olika.
Barn med olika språk och olika kulturer integrerar på samma sätt som vuxna. De utgår ifrån sin verklighet, sin sanning. Sin värld.
Och den är ju sann, ju.
Men det betyder inte att den andres behöver vara fel. Men det blir fel.
Mia hade rätt, klistermärke heter sticker på engelska. Och i Australien uttalas sticker med
a på slutet, alltså ”sticka”.
Min dotter hade rätt. Hon vet inte att det svenska ordet sticka heter ”splint” på engelska, så hon använder det näst bästa alternativet, det vill säga: det svenska ordet ”sticka”.
Resultatet blir en kulturkrock, där fokus flyttas från stickan i fingret till att: ”Du ljuger”, ”Du har fel.”

Jag tänker ofta på den här händelsen, som nu ligger många år bakåt tiden. Den är bra, för den gör världen begriplig. Den har lärt mig att förstå varför människor med olika erfarenheter och från olika delar av världen, kan ha en annan sanning än den jag uppfattar som självklar.
En annan uppfattning, som utgår från andra erfarenheter, behöver inte vara fel bara för att den inte passar in i den världsbild som är sann för mig.
Det slitna uttrycket: Två sidor av varje mynt, försöker förklara samma sak fast på ett annat sätt.
Många uppfattar världen som orolig just nu. I ett sådant läge kan det vara värdefullt att reflektera över att den egna sanningen inte alltid är den enda sanna versionen av verkligheten.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… hur skönt det ska få bli att sova.

2 För att imponera på mig…
… behöver man vara ärlig och ha en moralisk kompass.

3 Jag är besatt av…
… ingenting just nu.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 47.

Familj: Tre döttrar, varav två vuxna,
och en katt.

Bor: Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Marlon Appelgren, Frida Westergård och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB