Startsida / Inlägg

Om jag dör vill jag bli en härlig chatbot

av Söndagsredaktionen

Det kan finnas ett liv efter detta. Men, det är inte för mig.

Vi tar det från början. Föreställ er detta: Det är en kall, grå höstmorgon. Enstaka förvirrade löv virvlar runt på cykelbanan. Tum­vantarna håller hårt om styret och meteorologen pratade om risk för halka på radion i morse.

En sekund för sent ser jag den. En lastbil kommer farande från en tvärgata. Den har en spraymålad örn längs sidan. Örnen har ut­bredda vingar och bär ett byte i den brandgula näbben. Cykeldäcken slirar, meteorologen hade rätt och lastbilen kommer allt närmare.

Livet borde kanske passera revy.

Jag borde tänka på mina barn, på hur mycket jag älskar min mamma eller på när jag gifte mig.

Men jag tänker på en dokumentär på SVT play. Den handlar om det tekniska geniet Eugenia Kuyda, vars bästa vän Roman plötsligt dog i en olycka. De hann aldrig säga hejdå till varandra och sorgen var enorm. Hon kunde helt enkelt inte tänka sig ett liv utan Roman.

De allra flesta av oss får lära sig att leva med saknaden när den vi älskar går bort. Men Eugenia vägrade och beslöt att återuppliva honom i digital form.

Hon kokade ihop alla deras tio tusentals sms och lärde ett neuronnät att kommunicera som Roman. Hon lät algoritmerna skapa en digital vän, en så kallad chatbot, som via mobilen ­pratade precis som Roman.

– Jag kan sms:a honom när som helst och han svarar med samma jargong som när han levde, säger hon.

Jag tänker på det här precis när jag är på väg att krascha in i lastbilsdörren. Jag är nämligen gift med ett tekniskt geni och risken är stor att han skulle göra precis samma sak med mig om jag dog här och nu.

Men, och här vill jag verkligen lägga in mitt veto, jag tror inte att det är en bra idé. Jag scrollar snabbt igenom de senaste sms:en i minnet.

Tyvärr är det inga direkta kärleksförklaringar jag sänder till min man.

”Köp mjölk!”, ”Var la du Alvedonmåttet, eller vad det heter?”, ”Barnen har väl galonisar i dag?”.

Det är korta kärnfulla uppmaningar skrivna helt utan inlevelse eller känslor. Det är så långt ifrån ett kärleksbrev man kan komma.

Jag låter minst sagt som en digital diktator. En chatbot baserade på mina sms till min man skulle bli en mardröm.

Barnen skulle växa upp med ett mobilbaserat mammamonster och min man skulle till slut ­bara minnas mig som en despot som var ­besatt av att någon – vem som helst – köpte mjölk.

Jag bromsar, däcken slirar men får fäste och stannar en ­decimeter från lastbilen. Jag stirrar rakt in 
i den målade ­örnens öga och noterar att den bär en
liten mus i näbben.

Jag skickar ett sms till min man. Det är över­svallande gulligt med mängder av kärleks­förklaringar.

Jag bestämmer 
mig för att jag kan förändras.

Ska jag dö så vill jag i alla fall bli en härlig och gullig chatbot.

Sekunden efter brummar mobilen till.

”Köp 
mjölk! Har 
du sett min
laddare?”

3x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar tänker jag…
… äntligen! Jag älskar att sova och förstår mig inte alls på dem som sover så lite som möjligt för att vara effektiva. Det är livsviktigt att sova, det säger alla forskare. Jag lyssnar mer än gärna på dem.

2. För att imponera på mig…
… kan du spela ett instrument. Vilket som helst faktiskt.

3. När jag blir pensionär ska jag…
… läsa böcker och äta sju sorters kakor varje dag.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB