Du vet de där självgoda typerna i sociala medier som berättar att de minsann slutat flyga eller belagt sig själva med ett köpfritt år – för klimatets skull? Du måste nog stå ut med dem framöver. Inte bara har de rätt ur klimathänseende, de gör dessutom rätt som skryter om det. I alla fall om man ska tro experterna.

När det gäller klimatfrågan är nog jag som de flesta andra. Länge försökte man skjuta den i från sig men efterhand har man köpt att när en så överväldigande majoritet av forskarsamhället säger att det förhåller sig på ett visst sätt – klimatet håller på att förändras och det är människan som åstadkommer det – så är det nog så.

Sen har verkligheten ätit sig in; de där bränderna i somras, grundvattennivåerna som aldrig tycks återhämta sig, glaciärer som försvinner inför våra ögon. Greta Thunbergs uppfordrande blick. Och samtidigt: känslan av maktlöshet. Vad kan jag göra? Hur kan någonting en enda person gör påverka något så komplext som jordens klimat?

Det offentliga samtalet om frågan har liknat en dans – när någon säger att vi måste sluta
flyga, svarar genast en annan att det är fult att flygskamma. När en säger att vi måste äta mindre kött så blir svaret att vi ska tänka på köttbönderna. Två steg fram och två tillbaka så står vi och stampar på samma ställe.

Så när jag för några veckor sen fick chansen att lyssna på ett samtal mellan en psykolog och en retoriker om hur man ska nå fram till folk i denna extremt brännande fråga, och få dem (oss) att göra nödvändiga förändringar så tog jag den. Funkar det att skamma folk? Får man moralisera? Eller ska man bara i tysthet lägga om sitt liv, och hoppas att andra hakar på?

Det var psykologen Jonas Mosskin och Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, som diskuterade, hos den grönliberala tankesmedjan Fores. De har på varsitt håll under flera år följt och studerat debatten och det var de som slog fast: jo, att klimatskryta i sociala medier fungerar faktiskt. Några måste gå före och påminna oss andra, sådana som mig och säkert många av er som läser, om vad som är det rätta att göra.

För ju oftare vi påminns om det, desto svårare blir det i längden för oss att göra det vi vet är fel – hyckleri är något vi har svårt för, även när det ligger hos oss själva. Att några (ju fler desto bättre förstås) går före är dessutom ett sätt i längden få med sig de större systemen.

De tog dessutom upp en vanlig tankefigur i klimatdebatten, som åtminstone jag kände igen mig i, och det är den med klimatet som en slags budget. Du vet, om jag inte äter kött, bara åker kollektivt och återvinner all plast och metall – då kan jag faktiskt unna mig en flygresa till Thailand. Som om man kunde spara ihop till lite miljöförstöring.

Så funkar det förstås inte – klimatet blir ju inte bättre för att du inte äter kött, det blir bara inte sämre. Men om du flyger så bidrar du aktivt till att det blir sämre.
Jag vet, man blir aldrig på gott humör av att prata om

klimatfrågan. Men det verkar som om det är just det vi måste göra. Prata om det, låt andra veta vad just du gör. Det finns inga andra som kan lösa problemet.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… florist. Så vackert att titta och lukta på!

2 Mitt första husdjur hette …
… Bamse och var en strävhårig tax.

3 Jag gnäller oftast på…
… kyla. Eller sena bussar.

4 Det mest korkade jag gjort är att…
… inte lära mig franska ordentligt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Nej, ingen egen. Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.