Arkiv för kategori Krönikor

- Sida 2 av 26

Pengar som växer på träd

av Söndagsredaktionen

En dag i augusti 1502 var en spaningstrupp från Christopher Columbus expedition inskickad till Guanajas kust. Där stötte de på en gigantisk urholkad stockkanot som roddes av slavar och förde med sig last under ett skydd av palmblad. Kanoten med besättning infångades raskt och lasten kunde granskas.

Där fanns bland annat vackra bomullsplagg och krigsklubbor med vassa stenblad och en sorts oansenliga ”mandlar”. Columbus son Ferdinand beskriver händelseförloppet: ”Så snart någon av dessa mandlar föll ut böjde de sig alla genast för att plocka upp den, som om de hade tappat ett öga.”

Mandlarna var inga mandlar utan kakaobönor. Jag läser om chokladens fascinerande bakgrund i Sofie och Michael D Coes bok Choklad – en sann historia.

Bönorna användes som valuta hos flera av folken i den ”Nya världen”. Aztekernas kung ska ha krävt
en insättning av 32 000 bönor per dag i sin skattkammare. En del av dem drack hovet upp (under lejonparten av chokladens historia har den druckits och inte ätits), en del användes till löner. Det var pengar som växte på träd, som den samtida historikern
Peter Martyr skrev.

Förutom funktionen som valuta och dryck för kungar (det finns också beskrivningar av chokladen som afrodisiakum men det kan vara efterkonstruktion av sexfixerade conquistadorer) så hade chokladen en rituell funktion. De pessimistiskt lagda aztekerna offrade dagligen människor för att hålla solskivan lysande, och det symboliska ordet för att slita ut hjärtat ur ett offer var kakaons frökapsel. Troligen eftersom de båda förvarade en så värdefull vätska – blod och choklad.

Nä, vad säger ni, om man skulle ta och dricka upp lite reda pengar? Det blir något att skryta med på instagram – utan att behöva korka upp en enda årgångschampagne. Om du gillar fast choklad bättre, kika på sidan 64 – där finns några recept som aztekerna kanske hade gillat.

Utan drömmar om rymden – ingen selfie

av Söndagsredaktionen

När Teslachefen Elon Musk skickade upp sin gamla bil i rymden i början av februari lyckades han för ett kort ögonblick få allmänheten att rikta sitt förströdda intresse åt rymden.

Han är en av en handfull stormrika entreprenörer som har siktet inställt på stjärnorna. Medan vi andra har häcken full med futtiga vardagligheter skissar de på nya månfärder, bemannade expeditioner till Mars och gruvdrift på andra himlakroppar.

Själv är jag gammal nog att minnas nyhetsrapporteringen från månen i början av 1970-talet. De gryniga bilderna på astronauterna David Scott och James Irwing och månbilens hjulspår gjorde ett livslångt intryck på mig.

Astronaut var drömjobbet för de flesta fem-åringar i början av 1970-talet. Så även för mig.

Jag tycker fortfarande att månresorna var enastående bedrifter. Men vid det här laget har jag för länge sedan förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att få se jorden från ovan. Det är okej.

Men jag blir påmind om den där gamla drömmen varje gång jag plockar fram min sladdlösa borrmaskin. Det är nämligen en av många tekniska prylar som härstammar från Nasas rymdprogram på 1960-talet.

Så här var det: Astronauterna behövde borrmaskin för att kunna borra i månytan och ta markprover. Vägguttag fanns av uppenbara skäl inte att tillgå där uppe. Uppdraget att utveckla en batteridriven månborr gick till verktygsjätten Black & Decker som redan i början av 1960-talet konstruerat de första sladdlösa elverktygen.

Sedan tog det några år innan tekniken nådde allmänheten på allvar. 1978 började de första sladdlösa borrmaskinerna säljas i butik. Numera finns de till och med hemma hos de ohändigaste av hemmafixare. Sådana som jag.

Men min laddbara borrmaskin är långt från den enda vardagsgrej som har sitt ursprung i Nasas rymdfärder.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av publikationen ”Nasa Spinoffs”, en årlig sammanställning av den rymdteknik som blivit kommersiellt gångbar.

Utan rymdforskningen skulle Instagram och andra bilddelningssajter vara betydligt tråkigare. Den typ av bildsensor som finns i de flesta mobiltelefoner utvecklades nämligen av Nasa för att kunna skapa riktigt små kameror för rymduppdrag. Utan CMOS-sensorn, ingen selfie.

Skumgummi som formas efter kroppen och endast långsamt återtar sin form utvecklades för att ge astronauterna maximalt stöd för ryggen i samband med uppskjutningen. I dag används så kallat minnesskum i allt från madrasser till motorcykelsadlar.

De uppböjda vingspetsarna på moderna flygplan är också resultatet av rymdforskning. Formen minskar turbulensen och luftmotståndet och gör därigenom planen bränslesnålare.

Upptäckter från rymdforskningen har till och med hamnat i barnmat. I samband med förberedelserna inför en bemannad färd till Mars upptäckte Nasas forskare fettsyrornas avgörande betydelse för hjärnans utveckling hos barn. Sedan tog det inte lång tid förrän barnmatstillverkarna började tillsätta fettsyra i sina produkter. I dag innehåller så gott som all barnmat extra omega 3.

Tänk på det nästa gång fullmånen lyser där uppe i himlen som en lampa.

3x tankar i mitt huvud:

Mitt hjärta slog lite extra när … 

… jag såg bilderna på Starman, dockan bakom ratten på den där begagnade bilen som nu är på väg genom solsystemet.

2   I högstadiet var jag …

… förmodligen en irriterande typ, mer intresserad av rockstjärnor än verkliga stjärnor

3  Jag är trött på att prata om… 

… Donald Trump. Men världen lär få dras med honom fram till 2020.

Veckans krönikör:

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.

 

Jag gillar hat som ger kraft

av Söndagsredaktionen

Normalt brukar jag skriva krönikor om sånt som jag älskar. Jag har argumenterat för att Return of the jedi är den bästa Star Wars-filmen – inte The empire strikes back. Jag vet att många har svårt för ewokerna men om ni tänker efter riktigt noga finns alla klassiska scener där och hallå: sagan når sitt klimax. Som Aftonbladets Game of thrones-expert (japp, vi har en sån men det är tyvärr inte ett heltidsjobb) har jag resonerat mig fram till att det nog är bra att ha kvar Cersei Lannister på järntronen. Vem annars ska spränga Nattkungen med vildeld, utan att bry sig om vilka som stryker med på köpet?

Men glöm det. Här tänkte jag skriva om hat. För att du ska komma i rätt förbannade stämning bjuder jag på detta:

•Jag har framträtt i tv under titeln ”fantasyexpert” och har inte ens läst Sagan om ringen.(Där gror lite nördhat.)

•Jag är feminist och använder gärna HEN och EN när det passar. (Kvinnohatarvreden stiger i stugorna.)

•Jag vill öppna gränserna och sparka SD ur riksdagen. (Rassarna rasar.)

•Jag tycker vi ska rusta upp och sätta igång våra stängda kärnkraftsreaktorer.(Miljövurmarna vill skaka vett i mig.)

•Jag äter kött säkert två gånger per vecka. (Veganillviljan vaknar.)

•Religion är ett opium för folket. (Amerikaner, frikyrkliga och kommunisthatare gnisslar tänder.)

•Avsätt kungahuset, reglera aktiemarknaden och höj skatten. (Östermalm exploderade precis av ilska.)

Min mening är inte att få alla läsare att hata mig. Men jag vill att ni ska få den där sköna känslan när det börjar koka inom en och man knyter näven i fickan. När man vill debattera, argumentera och övertyga. När man vill skrika det rakt ut som Hans Rosling: ”Jag har rätt och du har fel”.

För hat kan vara något bra. Hat kan leda till förändring. Hade suffragetterna inte hatat ojämlikheten i att bara män hade rösträtt så hade inte jag kunnat rösta i september.

Om inte arbetarna blivit förbannade över att de fick slita ut sina ryggar på fälten, i gruvan eller fabriken så hade de inte gått samman i fackföreningar. (Jag vet inte hur det är med er, men jag är verkligen fäst vid koncepten semester och skälig lön.)

Om inte så många amerikaner hade avskytt slaveri och segregering så hade inte jänkarna kommit så… okej, de har en bra bit kvar att gå. Men även om rasismen som struktur och vardag lever kvar så bär USA:s svarta i alla fall inte kedjor.

Visst är kärlek, lyhördhet och kompromissvilja fint, men ibland krävs något mer. Jag förespråkar inte hat som i förstörelse, oförståelse eller rädsla för främmande ting och förändring. Jag gillar hat som ger dig kraft att göra något. Som föder ett driv, en aktion, en demonstration. I det stora och det lilla.

Därför blir jag otroligt stolt över mina vänner som tröttnat på troll och varje dag går in och argumenterar i Facebooktrådar för att visa att det faktiskt finns folk på nätet som inte bär foliehatt eller är kvinnohatande rasister. För att de känner ett hat mot okunskap och inskränkthet. För att de vill förändra.

För att låna en strof från Doktor Kosmos (populärt popband bland idealistiska tonåringar i början av 2000-talet): ”Om inte min farfars far hade hatat statarsystemet hade du fortfarande plockat potatis åt Greve von Röv.”

1. När jag är sjuk vill jag …

… att någon överlämnar en påse lakrits och att mina katter sällskapar i tv-soffan.

2. Jag dansar om … 

…tillfälle bjuds och det spelas skramlig brittpop.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… går hemifrån utan att ha bäddat sängen.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

… Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik för att den är välskriven och fyndig, spännande och underhållande och fick mig att känna mig lite smart.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ost, pimientos de padrón och ett glas rött.

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Hornstull. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

Lättare att avstå sött än vad jag trodde

av Söndagsredaktionen

När min man och jag nyligen träffats försökte han romantiskt dela en skål lösgodis med mig, men upptäckte snabbt att jag åt som om det inte fanns någon morgondag, det blev bara några otäcka marsipanbitar kvar till honom. Numera har vi separata skålar.

Det var mer mitt ohyfsade sätt runt socker än tanken på olika risker (jag vet att de är reella, men pekpinnar får mig alltid att sparka bakut) som gjorde att jag drog i bromsen strax efter nyår i år. Samt att jag skrev på ett reportage om smarta sätt att ersätta det söta.

Här kommer ett litet utdrag ur min dagbok:

Vecka 1: Full av tillförsikt. Jag avstår från juice, kakor,
godis, läsk, chips, glass, sötade flingor och sylt under åtta veckor. Det känns nödvändigt att det finns ett slut på sockerstoppet, jag kan inte tänka mig att vara utan mitt lösgodis för evigt. Egentligen borde jag även sluta med vitt bröd och vit pasta men det känns svårt att kombinera med familjelivet. Lovar mig själv att luncherna ska bli så grönsaksbaserade som möjligt. Jag startar en whatsapp-grupp med några vänner som också vill prova, tanken är att vi ska stötta varandra. Dag fyra får jag förskräckligt ont i huvudet på eftermiddagen men står emot frestelsen att ta en chokladbit.

Vecka 2: Dagen efter en utekväll känner jag för första gången ett sug efter godis, det vore så mysigt att ligga i soffan och slappa med gottpåsen.

Vecka 3: Det går bra! Jag längtar inte efter sött. På kvällarna gör jag en skål med några salta mandlar, en liten bit brieost, en apelsin. Fast på helgen glömmer jag mig helt och brer marmelad på sconsen.

Vecka 4: I chattgruppen hörs desperata rop på hjälp, efter att alla varit duktiga och mest skickat recept de första veckorna.

Vecka 5: Jag bakar en rawfood-chokladkaka utan en gnutta vitt socker till fikat på jobbet. Det blir gott och kollegorna gör tummen upp. Lägger senare i veckan märke till att det rivna äpplet på gröten nu smakar sött. I början kändes det väldigt torftigt utan sylt.

Vecka 6: Mår jag bättre? Det funderar jag på när jag halkar hem i snömodden. Kanske har jag lite mer energi, jag har orkat upp i tid på morgonen.
Min hy har varit ovanligt bra.

Vecka 7: Det serveras semlor och vips har jag ätit en. Gott förstås men efter en stund blir jag törstig och det sitter i halva dagen. Som en öken i gommen.

Vecka 8: I mål! Det har gått mycket lättare än jag trodde. Nu ska jag prova att återinföra en dag i veckan, men känner mig faktiskt inte längre lika främmande för ett fullständigt stopp.

Vill du prova? Min intervju med kostrådgivaren Ulrika Hoffer och hennes goda recept på sockerfria frukostar, mellanmål och kvällsmys hittar du på sidan 28.

Jag har klivit in i ’skitsamma-åldern’

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_bloggVi är knappt 70 000 kvinnor som är 50 år gamla i Sverige just nu. Själv klev jag in i åldern som lite föraktfullt kallas ”övre medelåldern” och likställs med en tid i livet då många sjukdomar gör entré, för några veckor sedan.

Den som läser på om att vara kvinna och 50 år får snabbt klart för sig att det här inte är någon bra period. Det är elände, elände och återigen elände. Vi blir tjockare om magen, vi kan inte sova på grund av nattsvettningar och vi har noll ork och ingen lust.

Här och var dyker det dock också upp guldkorn som beskriver denna ålder som en tid av acceptans. Och nu börjar det brännas.

Jag och mina kompisar har många gånger kommit in på vad det innebär att bli äldre. Ibland avhandlas vardagliga irritationsmoment som gråa strån som är svåra att täcka över, glasögon som måste hänga långt ned på nästippen när ögonbryn ska plockas eller hur smak är kopplat till ålder, vilket blir tydligt när man googlar ”klänningar” och får upp tygstycken så små att de borde ha kategoriserats som linnen. Självklart även stora, svåra ämnen som åldrande föräldrar, barn som ska kunna flytta hemifrån eller krämpor som hotar.

Men i samtalen är vi också rörande överens om att 50-årsåldern för mycket gott med sig.
Inte minst inombords.

Många av oss får mer egen tid och upplever samtidigt att det blir lättare att överse med sina egna misstag, fel och brister i stället för att som tidigare alltid vara sin egen hårdaste domare.

Det är så klart inte en förändring som anländer som ett paket till 50-års kalaset utan det är mer en känsla som växt sig starkare för varje tårtljus som kommit till. En inre styrka som jag har börjat kalla ”skitsamma-åldern”.

Kanske låter det som att jag har gett upp och inte bryr mig om någonting längre. Men så är det inte alls. Det jag pratar om är den säkerhet som jag och många kvinnor med mig känner i denna ålder och som gör livet så mycket lättare att leva. Vi måste inte vara till lags. Vi kan rycka på axlarna åt att någon sågade den egna idén på mötet eller att det saknas mjölk i kylen. Ingen dör väl för det, liksom.

Självklart dömer jag mig själv fortfarande, jag är ju människa. Men inte alls på samma sätt.

I dag är det mer:

Blev det fel? Inte roligt, men skitsamma – det går att rätta till.

Ingen löprunda? Skitsamma – det får bli någon annan dag.

Kanske är det så enkelt som att det är tiden som passerat som förklarar
detta nya lugn? Jag vet inte.

Faktum är i alla fall att många i 50-års åldern har hunnit få både en och två smällar av livet och kanske till och med upplevt det allra värsta med olyckor, svåra sjukdomar och förluster. Det ger så klart perspektiv och gör det lättare att vifta bort orosmoln som att någon ogillar mig eller att jag har fått en fläck på kavajslaget.

Kanske är det något helt annat som ligger bakom. Som sagt, jag vet inte.

Tycker du jag är helt ute och cyklar i mina funderingar?

Skitsamma – nästa vecka skriver någon annan.

 

Veckans krönikör: 
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 50 år. Yrke: Just nu biträdande debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet. Familj: Man, två söner. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Därför tackar jag ja varje år

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenSju vuxna människor sitter runt ett bord. De sjunger samma visor som för ett par månader sedan. Det var midsommar då och sommaren skulle just ta fart. Nu nalkas slutet. Hösten står och stampar i farstun.

Sju vuxna människor bär haklappar och färgglada pappershattar. De surplar och suger som besatta på stora röda insektsliknande föremål. Det är en besynnerlig syn. Än mer besynnerligt är det att jag är en av de där sju människorna. Helt frivilligt har jag slagit mig ner här. Jag har tagit på mig en larvig hatt och försöker sjunga med i visorna som de andra stämmer upp till: ”Om du är fattig och du vill dricka på ett kalas kan du alltid sticka en liten nål i din grannes stjärt så att han spiller sin nubbe tvärt.”

Jag mimar mest. Ler förvirrat när jag inte har en aning om vart melodin är på väg. Det blir rätt ofta. Nubbevisor har aldrig vunnit min kärlek. Inte pappershattar heller inser jag nu när gummisnodden spänner runt hakan.
Jag blir liksom lite lätt nervös när människor brister ut i sång mitt i maten.
Får man äta nu? Kan jag dricka ­samtidigt?
Låt mig slippa dessa buskissånger tänker jag men fortsätter att fånle.

En gång om året gör jag det här. Jag låtsas. Jag smilar upp mig och nynnar med. För synens skull äter jag några kräftor också. Och om en vecka ska jag göra det igen. Det är mycket som är egendomligt med en kräftskiva men mest märkligt är att jag som är så avigt inställd till alla studentikosa inslag ihärdigt forsätter att tacka ja.

Men jag vet varför. För snart dukas kräftorna av. Nubben ställs tillbaka i skåpet och hattarna åker av. Pajen och ostarna dukas fram. Och när ett kallt krispigt vin hälls i glasen inser jag vad fint mina vänner har dukat och dekorerat. Den glada, snälla månen vaktar tryggt på avstånd och ­girlanger och tända lyktor förlåter varenda liten tramsig sång.
Runt fladdrande stearinljus sitter vi nu. Vi tar fram filtar när nattmolnen drar in. Vi kurar skymning. Vi pratar och fnissar hela natten. Och jag tänker: Det är ju rätt mysigt med kräftskiva.

På sidorna 50–58 har vi dukat upp för fest och lagat till allt du behöver för en lyckad kräftskiva. Vilket vin som passar bäst till? Det kan du läsa om på sidan 62.

Helan går, sjung hopp falleri ­faderallan lej …

Blandade känslor för färgen vit

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenFör länge sedan fick jag höra en berättelse som jag fortfarande tänker på ibland. Jag tror det var i slutet av 1990-talet och jag kan ha lagt till och dragit ifrån med åren men det är så här jag minns den.

Det är en historia om en pojke. Om färgen vit.

Han som berättade den för mig bodde på ett barnhem i Syd­asien tills han var sex år. Sedan kom hans adoptivmamma dit och hälsade på. Hon var från Sverige. Hon var vit. Jättevit tyckte pojken som inte alls ville sitta i hennes knä. Han vägrade vara i hennes närhet. Den där kvinnan gjorde honom skräckslagen, så tror jag att han sa. Han hade sett några dö, de hade skiftat hudfärg, bleknat. Vit var döden för honom. Hans nya mamma var en lieman.

Den dagen hon skulle ta honom med sig och flyga hem blev de tvungna att ge pojken sömntabletter, för pojken var lika stark i sin övertygelse som i sin kropp. Efter en lång färd vaknade han så småningom upp i en bil i Dalarna. Han hade kommit till sitt nya hem. Men där utanför bilfönstret var det vitt. Det hade snöat i flera dagar och allt pojken kunde tänka var att nu var det över, nu var han snart död. Det krävdes tre vuxna för att bära ut ­pojken ur bilen medan han sparkade och kämpade för sitt liv för att hålla sig fast. Hålla sig kvar i livet.

En liten pojke förknippar färgen vit med döden medan vi här i västvärlden oftast associerar färgen med ”vitt och fräscht”, med bröllop, vitsippor och något ljuvt och kanske en ”vit” månad.

Medan vitt inom den Svenska kyrkan symboliserar renhet, ­helighet och oskuld och används vid glädjehögtider symboliserar den i flera asiatiska kulturer i stället sorg.

Jag har en till berättelse. Den handlar också om en pojke. Han och hans mamma var på väg till sitt nya hemland Sverige, på flykt från en diktatur. De flög hela natten och tidigt på morgonen kom tre kvinnor gående längs gången mellan flygsätena. De hade ­vita långa klänningar, ljus i sina händer och sjöng en högstämd sång han aldrig hade hört förut. Pojken tyckte att det var det vackraste han sett. Han kände sig varm och lycklig och tittade upp mot sin mamma. Hon log. Var de änglar? Nej det var flygvärdinnorna. Pojken och hans mamma kom till Sverige den 13 december och personalen på ­flyget hade klätt ut sig till Lucior. Han kommer alltid att minnas ­vilket datum det var när han kom hit. Det var en av de bästa dagarna i hans liv.

Två historier, en färg. Vitt blir både ett varsel om ­något hemskt men även om något fint och välkomnande i de här berättelserna.

Färgen vit väcker trots sin anspråklöshet även diskussioner på ett mycket ytligare plan.
I alla fall här på redaktionen. På sidorna 20–25 har vi ett svalkande, skirt och vitt mode och vi är oense om vem som egentligen passar i vitt. Gör inte alla det, tycker någon. Nej verkligen inte, tycker en annan.

Jaja, såna trivialiteter.

Sluta skräpa ner, era dumbommar

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenVi träffas i Hornstull. Jag har med mig vinet, välkylt fortfarande, plastmuggar och filtar. De andra har med sig sallad, ost och bröd. Någon köper med sig en chipspåse och folköl. Och så går vi mot Långholmen, mot sommarens första picknick. Staden är som grönast nu, träden som stoltast. Det är fasligt vackert och det slår mig att allt det här tillhör oss. Eller om det är vi som tillhör staden, naturen. Vad vet jag. Men vi har fri tillgång till parkerna, till stigarna, till de varma bergsklipporna, till vattnet,  till det höga vildvuxna gräsen där hundkexen sticker upp. Det är en tanke som gör mig lyckorusig.

Men känslan bryts snabbt. Väl framme möts vi av skräp. Engångsgrillar, plastförpackningar, cigarettfimpar, tomma ölburkar, en gammal blöja och glasskärvor ligger utslängda och övergivna här och var på grässlänten. Det ser ut som ett bombat skithus. Bokstavligen.

Hur kan människor som gillar att bada och picknicka göra så här? Det verkar mer som att de hatar stadens parker. Som att de har ett högst personligt hämndbegär: Nä den här gräsplätten var inte snäll så här får den! Varför plockar de annars inte upp efter sig?

Så svårt är det inte. Det är bara att ta några steg bort och där står de på rad – soptunnorna.

Jag blir löjligt förbannad. Så där så att jag nästan kokar. Här har vi allt detta fina, vi har natur och badplatser och vidunderliga utsikter. Vi har allemansrätt. Den är till för alla. Den är vår rättighet. Men vi har ju faktiskt skyldigheter också. Fatta det!, vill jag skrika men de jag vill läxa upp har försvunnit från platsen och lämnat kvar resterna. Min ilska finner ingen mottagare.

Så jag rasar nu i stället, och det här är till alla egoister, alla latmaskar, alla som inte förstår att den här marken tillhör alla. Till de som förväntar sig att andra ska plocka upp deras skit: Ni är dumma i huvudet och jag tycker inte om er. Gå och ha er jädrans picknick på en bilskrot i stället!

Och till er kära läsare: Picknicka mycket och länge för det är mysigt och härligt och än är det långt kvar till hösten.

Taggar skräp

Mina nattliga ­äventyr på nätet

av Söndagsredaktionen


Olivia Svenson, Olivia Svensson
Jag fick barn i maj 2013 och sedan dess har jag vaknat en eller flera gånger varje­ natt.

Även om det inte alltid är min son som väcker mig är kroppen så van vid att plötsligt behöva vara beredd att den numera ställer sin egen väckarklocka. Förmodligen för att jävlas, som allt annat ens biologiska system pysslar med nu i snartfyrtioårsåldern:

RIIIIIING! HALLÅ DÄR SLÖFOCK! INTE SKA DU VÄL LIGGA DÄR OCH HA DET LUGNT OCH SKÖNT?

Ibland händer det att jag somnar om nästan direkt. Men oftast ägnar jag mig i stället åt en rejäl omgång av något jag vill kalla för faktasafari.

Det går till så här: med lätt grusiga ögon fiskar jag upp mobilen från något obskyrt hörn av madrassen och beordrar den ut på internet. Väl där googlar jag något, som sen för mig vidare till en ny sökning, som sen för mig vidare till något helt annat. Det kan i princip bli hur spännande som helst, man vet nämligen aldrig vad man ska hitta på vägen eller var resan kommer att sluta. I Nepal? I en tv-serie som fortfarande sänds efter trettio år? I New Yorks avloppssystem?


Viktigast är att man väljer
sin förstasökning med omsorg eftersom det är den som ska leda en vidare till andra guldkorn.

Ni ska här exklusivt få några väl beprövade safari-inledningar som är garanterade att föra er vidare till nya kunskapshorisonter (översätt gärna till engelska för maximal upplevelse):

  •  Oljeplattformar
  •  Världens största hangarfartyg
  •  Länder som gränsar till Ryssland
  • Domedagssekter
  •  Fiskar som lever i riktigt djupa vatten
  •  Kändisbarnen med de roligaste namnen
  •  Världens farligaste vulkaner
  •  Synestesi

Skönt är att tekniken gjort under för den ­nattnyfikne. Att ha en liten mobil i handen är betydligt mer praktiskt än att ha famnen full av uppslagsböcker. Inte behöver man tända lampan och störa övriga familjemedlemmar heller.


En stor fördel är
också att man vaknar på morgonen med känslan av att veta lite mer än alla andra.

Däremot måste man iaktta stor försiktighet. Informationen man tillskansar sig under dygnets mörkaste och mest ensamma timmar kan vara svår att skaka av sig. Därför: googla aldrig ouppklarade mord, äckliga ­fobier eller gamla expartners om klockan är efter två på natten och före sex på ­morgonen.

Eller googla inte över­huvudtaget – att sova är ­alltid att föredra. Jag och mitt inbyggda alarm är dock redan förlorade. I natt inleder vi med utrotnings­hotade djur.

Veckans krönikör:
Namn: Olivia Svenson. Ålder: 38. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist på Aftonbladet. Familj: Sambo och son.

Varför ser jag inte dina kakbilder?

av Söndagsredaktionen

VirtanenNä, något känns snett.

Jag vet inte hur det är med dig men jag får ofta känslan av att Facebook döljer saker för mig. Vissa vänner ser jag aldrig, andra ser jag ständigt.

På samma vis undrar jag varför vissa kompisar struntar i mig. Varför är mina jättegulliga barnbilder eller mysiga middagar i motljus så totalt ointressanta? När vi sågs förra veckan ville ni ju se på bilder i min telefon!

Nå, detta är inte enbart en känsla. Vad som dyker upp i våra flöden beror på komplicerade algoritmer som baserar sig på våra tidigare intressen, titt och gilla-markeringar.

Men min upplevelse är ändå att Facebook gör ett felaktligt urval. Att jag inte haft tid att titta på Marias FB-sida på ett tag innebär inte att jag slutat intressera mig för Maria. Men plötsligt är Maria närmast osynlig och jag måste aktivt leta reda på vad Maria pysslat med på sistone.

Min känsla är att Facebook gjort en felbedömning – men som sagt, det är bara en känsla och känslor är vanligtvis fel. Känslor får folk att tro att jorden är platt. Kanske är jag inte intresserad av Marias grönsaksland längre. Kanske vet Facebook mer om mig än jag själv, trots att de aldrig lyckas ge mig en annons för en ny diskmaskin förrän jag redan just köpt en ny diskmaskin.

Men jag tror att min känsla stämmer. Facebook har placerat mig i en filterbubbla som inte representerar vad jag verkligen är intresserad av. FB har begränsat mig, förminskat mig. Och jag förstår dem, hur skulle de kunna tjäna pengar om de inte gav mig vad de tror att jag är intresserad av? De gör sitt bästa för att maximera min upplevelse och för att lyckas med det måste verkligheten manipuleras.

Det är viktigt med källkritik. Det borde införas i skolundervisning. Källkritik och etik kring vad man skriver på sociala medier.

Att det kan sitta en tekniker i San Francisco och peta i en algoritm och därmed ändra vilka vänners bakningsbilder jag ser är nu inte det stora problemet med Facebooks inflytande över min digitala verklighet.

Facebook är också världens överlägset största nyhetsförmedlare.

En SD-anhängares flöden är totalt annorlunda mot en Vänsterpartists. Det ena lägret matas med nyheter om invandrare som påstås begå brott, det andra ser bara nyheter om mordbränder mot planerade flyktingboenden – för att spetsa till det.

Det är klart att ingen förstår varandra i den här världen när alla lever i sina
egna filterbubblor med enbart sina likasinnade.

Det verkligt läskiga är att väldigt få människor vet om att det är såhär det går till. Allt som finns är den där vaga känslan av att någonting inte står riktigt rätt till.

Den känslan är en algoritm som ger dig mer och mer av vad du velat ha förr och som inte tar hänsyn till vad du vill bli eller vad du vill upptäcka. Det är reklam för en diskmaskin du redan köpt.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 44. Familj: Fru och tre barn. Yrke: Krönikör och programledare. Aktuell: Med pjäsen Vapenvila på Teatern under bron, Hornstull, Stockholm, premiär 19 augusti.

4 tankar:
Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…undra om han skojar eller om han är allvarlig.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag somnat i en hängmatta men då kan man ge sig fanken på att det kommer ett barn och försöker välta den.

Om jag är ledsen vill jag …
… flytta någonstans. Det är verkligen så. Men vart är alltid högst oklart. Så jag blir kvar och tillfreds igen.

Det vackraste ord jag vet är…
… palsternacka för att det har en perfekt kombination av vokaler och konsonanter.

Sida 2 av 26
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Filip Lindahl
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB