Inlägg av Söndagsredaktionen

Jag gör uppror mot er fjäskiga franska

av Söndagsredaktionen

Jag säger fel. Som så många gånger förr. Har inte läst franska på gymnasiet. Men det är inget jag får skylla på. Nej, bortförklaringar godtas ej. Det har jag minsann fått lära mig. När det gäller det franska språket ska alla uttala alla ord korrekt. Som vore vi uppvuxna på croissanter. Hur säger man förresten croissanter på rätt sätt, utan att låta alltför angelägen? Jag vill ju ha den där oberörda lätt dästa tonen i uttalet. Vila lagom länge på vokalerna.
– Det heter faktiskt chattånöff dy papp!

Ja, det heter tydligen så. Ett dyrt franskt rödtjut kan inte uttalas på något annat sätt. Det går ju bara inte. Jag blir rättad av en vän med belåten min, men säger fel nästa gång ändå. Yves Rocher är ett skönhetsmärke och jag går bet på en gång.
– Du menar ivv råché, säger vännen.
Det är en annan vän den här gången men minen är lika belåten.

Min nästan tvångsmässiga oförmåga att lära mig det franska uttalet får mig att känna mig som en förrädare. En motståndsman. Vive la révolution!
Och faktiskt, är jag inte lite mer fransk i mitt sätt att vara när jag uttalar franska viner med omisskännlig svensk brytning? En nonchig, självförhärligande fransman. Det är jag!

På semestern i Nice får jag beröm för min klänning. Servitören tycker den är très stylée och frågar vad jag heter. Veronica, svarar jag. Ah, Verånick! utropar servitören. Jag kommer mig aldrig för att rätta honom. Jag säger aldrig: ”Nej, jag heter ’Veråånica’.” I Frankrike bekymrar man sig inte över uttal. I Frankrike blir allt franska. Min kompis Johanna får heta Joanne. Sen är det inget mer med det.

Så hör upp: Jag är bara som fransmännen när jag uttalar allt på svenska. En svensk fransman. ”Tjenare Daniel” ska jag säga nästa gång jag träffar en fransman med det namnet. Inget fjäskigt danjell här inte.

Men det gnager i mig ändå. Gillar inte att bli rättad. Förstår inte heller reglerna. Om vi måste uttala franska ord på renklingande franska – borde inte det gälla andra språk också? Borde vi säga Twitter, som ju är en produkt från USA, med anglosaxiskt uttal och borde vi inte säga ouber när vi beställer en uber?

Magnus Uggla berättar i sin självbiografi ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scen” om sin pappa som arbetade med varumärken och kanske just därför var petnoga med hur saker och ting skulle uttalas. Hemma hos familjen Uggla skulle man säga Michlään om däckföretaget Michelin men även Pållarojd om Polaroidkameran. I en rolig scen skriver Magnus om när han stolt ska berätta för klasskompisarna att han har läst Tintin. Han älskar Tintin. Genast blir han utskrattad: Täntän! Han kallar Tintin för Täntän! Ja, men varför inte? Jag kan uppriktigt respektera Magnus Ugglas pappa för hans principfasthet som gällde ALLA uttal, det är ett förhållningssätt jag i alla fall kan förstå.

En solig dag i maj blir det min tur. Vi träffas på en uteservering, det är en av de där första riktigt varma vårdagarna och stället är knökfullt med kaffedrickare. Min vän har varit och shoppat nya kläder och smink. Hon tar upp ett puder och visar, jag ser att det är från Lumene, ett finskt märke.
– Jag gillar verkligen Lymänn, de är inte så dyra heller, säger hon och det franska uttalet är så påtagligt som det bara kan bli.
– Du menar Looumänne, säger jag med överdriven finsk brytning.
Och med mycket belåten min.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1. Innan jag somnar tänker jag på…
… jobbet.

2. För att imponera på mig …
… ska man helst inte försöka imponera alls.

3.  Jag är besatt av…
… fryst mango.

4.  Senast jag lärde mig något nytt…
… var för två timmar sedan. Innan dess visste jag inte att när celler delar sig och blir till människor så är det anus som skapas först!

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Liten och gullig.
Bor: Utanför tullarna i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Jag har förvandlats till en grinig gubbe

av Söndagsredaktionen

Det började inte, som det heter i den gamla Mikael Wiehe-visan, som en skakning på nedre däck utan snarare som en smygande krusning längs med ryggraden. Obemärkt och diffus till en början, men sen desto mer gripbar och tydlig.
Hur ska en annars beskriva en försiktig förskjutning av en individs attityd till omvärlden och dess invånare? Du vaknar liksom inte upp en morgon, till pukor, stråkar och fanfarer, och inser att om inte det skal som omger vardagen har förändrats, så har i alla fall din egen inställning till den gjort det. Ett lager har skalats bort, ett annat har byggts på. Ännu en bock i kanten på det ständiga renoveringsprojekt som är ett mänskligt liv.

För det är väl så med förändringar, speciellt de som får anses vara mindre planerade och högst omedvetna. De kryper sig på. Likt de där vattendropparna som till slut får kruset att rinna över; var för sig är de betydelselösa men i massan finns en kraft som kan vända allt upp och ner.

Så här mitt i medelåldern (jag fyllde trots allt 46 år så sent som i fredags, tack så mycket) har jag tvingats förlika mig med det uppenbara:
Jag är på väg att förvandlas till en grinig gubbe av trumpnaste slag. En knarrig man-som-heter Ove-typ, en vän av ordning-figur som egentligen bara är en halv förargelsegrad ifrån att börja skriva ändlösa insändartirader till lokaltid-ningen och kräva bot och bättring av mina aningslösa medmänniskor. Helst omedelbart, men nyss går bra det också.
För det är faktiskt så. Rattsurfare, bredd-gängare, elscootermarodörer, helgrenoverare, fimpkastare och trottoarcyklister – ni stör mig. Den stora massans benägenhet att behandla det offentliga rummet som om det var skapat för dem och just dem allena ger mig stressutslag på örsnibbarna. Och nu tänker jag inte ta det med en knuten näve i fickan och buttra lågfrekvensgrymtningar längre. Vreden är lössläppt. Och Gud nåde den som väcker denna bubblande vulkan.
Allt detta bottnar naturligtvis i just den förändring hos mig själv jag beskrev här ovan. Jag är knappast så naiv och aningslös att jag ämnar sälla mig till ”allt var bättre förr”-skaran och se samhällets evolution som järtecken på civilisationens kollaps, lika lite som jag tror att jag plötsligt ska vakna till tonerna av sju änglars basunstötar samtidigt som apokalypsens fyra ryttare ystert skrittar fram över junihimlen. Det är inom mig regressionen har skett, snarare än i omgivningen.

Härförleden diskuterade jag just det med en klok vän. Positiv och peppande som hon är tyckte hon att jag skulle sluta störa mig så otroligt mycket på andra människor och
i alla fall överväga att prova att carpa dagen och dess utmaningar med större tålamod. ”Det kommer inte döda dig”, sa hon. ”Vem vet, innan du vet ordet av kanske du till och med klarar av att gå till affären utan att få en ministroke?”
Jo, det förvisso. Men sådant skulle kräva en större dos mindfulness än jag är villig att uppoffra. Jag är helt enkelt inte beredd att bryta nedstigningen
i gubbgrinighetens gruvhål riktigt än. En dag kanske jag är det, men till dess nöjer jag mig med att citera den store filantropen Charles Bukowski:
”Jag hatar inte människor, jag mår bara bättre när jag inte är omgiven av dem.”

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… frilansande livsnjutare. Efter mer än 22 år på samma arbetsplats skulle jag nog må bra av lite lösare tyglar i vardagen. Nån som vill värva mig?

2  Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulat av det tamaste slag. Tyvärr försvann Putte tämligen snabbt och byttes därför ut mot en individ av samma art – som också hette Putte. ”Tvåan” blev däremot den sista.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… få för mig att förvara en omfattande samling vinylskivor och demo-kassetter i ett källar-förråd. Naturligtvis blev det inbrott där och alla de dyrgripar jag samlat på mig under tonåren och senare försvann.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46 år.
Familj: Utspridd och ofta väldigt saknad. Bor: I hyreslägenhet i Vasastan, Stockholm. Yrke: Bildredaktör och skribent på Aftonbladet.

Vem rapporterar om coola kvinnor?

av Söndagsredaktionen

Just nu: skjutning.
Därefter: Donald Trump. Sport. En våldtäkt.
Ännu en skjutning, ännu ett mord. Och så vidare.
Där någonstans försvann kvinnorna, igen.
Sveriges befolkning består till hälften av kvinnor (jo, det är faktiskt sant), men journalistik som engagerar kvinnor har aldrig haft så liten plats i våra nyhetsflöden som nu. År: 2019.
När kvinnorna är med? Ja, då är de: våldtagna, mördade, någons fru, någons mamma. Och så vidare. Bestämmande gubbar och unga, muskulösa killar som gör ”måååål”, i ännu en fotbollsmatch, finns det dock gott om. Gubbar i kostymer, gängskjutningar och killar på fotbollsplaner anses vara viktiga nyheter.
Speglar detta vår verklighet? Naturligtvis inte.
Enligt BRÅ mördades fler personer på 1990-talet än i dag. Mer än 30 procent av alla som spelar fotboll i Sverige är kvinnor. Gubbar som bestämmer, ja där ligger världen fortfarande beklämmande långt efter. Men över lag, vill jag hävda att medias rapportering speglar en verklighet få kvinnor kan känna igen sig i.
Det finns bara en sanning som speglas i flödet – och den sanningen  handlar om en enda sak: Sverige är långt ifrån jämställt.
Fortfarande.

Min 15-åriga dotter älskar fotboll. Hon tränar minst fyra gånger i veckan och hon är en riktigt bra fotbollsspelare. Men var finns hennes förebilder? Inte i media i alla fall. Nej, hon vill inte bli Zlatan. Hon kan aldrig bli Zlatan. För hon är tjej. Däremot matas hon ständigt med nyheter av vad kvinnor kan bli, enligt media. Det vill säga: mördade, våldtagna, någons fru.
Sverige är ett fantastiskt land. Många bra saker, initierade av coola, starka kvinnor sker varje dag. Men var kan min 15-åriga dotter läsa om dem?
Greta, i all ära. Hon är ett mirakulöst undantag. Som diverse manliga politiker för övrigt ägnat sig åt att bespotta. Men jag menar nyanseringen. Det vardagliga. Viktningen av rapporteringen. Och det faktiska förhållandet. Förutom att få kvinnor får ta plats på nyhetssidorna, i egenskap av att de gjort bra saker, är även journalistik av den typ som många kvinnor vill ha, skrämmande underprioriterad i flödet. Många av oss vill kanske läsa om dagissmittor, hur en mamma med adhd får ihop sin vardag, hur det är att vara ensamstående med fem barn. Och så vidare.
Den typen av artiklar är oftast förpassad till bilagor och magasin – som detta – som allt färre köper, eftersom våra nyhetsvanor förändrats.

I nyhetsflödet, på nätet, finns inga artiklar om den ensamma mamman – trots att tiotusentals fler berörs av en sådan artikel jämfört med en artikel av slaget: Misstänkt skjutning i natt. Självklart ska vi skriva om skjutningen.
Men var finns nyansen, den berörande och igenkännande journalistiken, som angår så många? Antalet tjejer och unga kvinnor som läser nyheter sjunker. Det är en farlig utveckling, men inte svår att förstå. Det finns inte mycket för dem att läsa.
Framför allt inget de känner igen sig i.
Jag vill återgå till min dotter. Hon vill inte läsa om killar som gör ”måååååål”.
Hon vill läsa om tjejer.
För tjejer gör också mål.

 
4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu …
… är inte bara nu, utan alltid: alla de tusentals, underbetalda sjuksköterskor som varje dag kämpar  för att upprätthålla en värdig vård.

2  Folk stör sig på …
… att jag är ärlig och rättfram.

3 Jag stör mig på …
… att åsikter i dag ofta jämställs med fakta. ”Jag tycker.” ”Okej, men fakta visar att….”

4 Ett barndomsminne jag återkommer till ….
… är huset i Lindesberg som min farmor och farfar bodde i. Jag har inte varit där på över 40 år, men minns fortfarande doften, hur möblerna var placerade, ljuset som spelade i gardinen.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi. Ålder: 47. Familj: Tre döttrar, en katt.
Bor: Bostadsrätt i södra Stockholm. Yrke: Journalist.

Hur blir man rik på nätkasinon?

av Söndagsredaktionen

Den hårda vägen har jag insett att skolan fokuserar på helt fel saker. Åtminstone gjorde den det på min tid (ja, en sådan ålder har jag uppnått nu). För var lärde man sig hur man blir rik på nätkasinon eller hur man aktiespekulerar med framgång?

Jag är en sådan person som, åtminstone förr, hade kunskap som gjorde mig framgångsrik i Trivial Pursuit, men som behöver hjälp med allt som egentligen räknas i livet.

Hur sätter man upp en tv på väggen? Kan jag välja bort alla de där konstiga försäkringarna som följer med allt från teknikprylar till medlemsskap i fackföreningen? Vilken app eller Instagramkonto har alla utom jag följt i två års tid? Hur gör man en smart karriär, och inte minst – hur får man högsta möjliga lön, som alla smarta lyckas få?

Jag var en av åsnorna som valde det ickelukrativa journalistyrket, som köpte en Google home mini och som definitivt kommer att behöva en handgriplig ledsagare när jag väl har möjlighet att köpa lägenhet, och hemska tanke, måste förhandla om pris och (huuu!) pruta.

Jag är också helt övertygad om att jag blir lurad varje gång jag bokar semester. Först är det en kamp att bara lyckas våga ta ledigt, sedan bokar man en, på tok för dyr, flygresa eftersom man är sent ute (dessutom förgiftar man planeten). Hotellbokningen lyckas jag till slut med, efter att ha våndats bland motsägelsefulla gästrecensioner till klockan 02 natten före arbetsdag, bara för att dagen före avresa råka få se att samma bokning nu kostar 1 500 kronor mindre.

När detta hände senast, i början av april, kom jag dessutom på att passet hade gått ut i mars. Helvete, hur löser man detta? Pass går inte att skaffa via drop in längre, tid måste bokas och nästa lediga är vanligtvis veckor fram. Även för det provisoriska pass som är speciellt framtaget för tidsbohemer (idioter) som jag. Efter svettigt googlande lät polisens sajt mig förstå att expeditionen på Arlanda kunde hjälpa mig med kort panikvarsel. 980 kronor av semesterkassan kostar detta, förutom resorna fram och tillbaka från flygplatsen.

Väl på planet har jag naturligtvis tagit med ett litet oprovocerande behändigt handbagage medan vissa är djärva nog att trycka upp gigantiska resväskor på hatthyllan.

Det är i och för sig uppenbart att jag inte är den enda som är dålig på allt detta, halva bokrean består varje år av självklara självhjälpsböcker skrivna av självutnämnda experter inom ekonomi, allmän kunskap och samtalskonst. I själva verket har de ju lyckats med ännu en smarthet: Lägger tillräckligt många 99 kronor på en sådan bok (som de ändå inte kommer läsa) är i alla fall författaren rik. De kunskaper och tjuvknep som till och med jag ändå har lyckats samla på mig genom alla mina misstag riskerar att suddas ut av livspanik och allt gravare smartphonedemens. Hade jag inte varit så bekymmerslös (alltså, innan min bekymmerslöshet ännu en gång lyckats göra mig bekymrad) hade jag skrivit ner mina idiotlivsråd. Och gjort en självhjälpsbok som kunde damma på bokrean bredvid Elaine, Göran och Mia.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… hur lite jag kan. En lättvindig ljudboksdeckare får mig att lämna tankemödorna och slockna inom 15 minuter.

2 För att imponera på mig…
… är du charmig, omtänksam, trevlig och har respekt mot andra och dig själv. Efter alla år på dejtappen Grindr har mitt hopp om att finna någon sådan person naggats i kanten och antagligen har jag blivit sämre på det själv.

3 Jag är besatt av…
… att dejtchatta och konsumera. Det torde vara uppenbart att jag
kompenserar för något. Svenska vintern eller
evig singelhet.

4 Senast jag lärde mig något nytt…
… minns jag inte när det var. Man borde verkligen plugga genom hela livet. Och byta livsramar oftare?

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon och fem syskonbarn. Plus deras katter och hundar. Bor: I andra hand på Södermalm. Yrke: Tf nöjeschef, Aftonbladet.

Klimatskryta i sociala medier funkar faktiskt

av Söndagsredaktionen

Du vet de där självgoda typerna i sociala medier som berättar att de minsann slutat flyga eller belagt sig själva med ett köpfritt år – för klimatets skull? Du måste nog stå ut med dem framöver. Inte bara har de rätt ur klimathänseende, de gör dessutom rätt som skryter om det. I alla fall om man ska tro experterna.

När det gäller klimatfrågan är nog jag som de flesta andra. Länge försökte man skjuta den i från sig men efterhand har man köpt att när en så överväldigande majoritet av forskarsamhället säger att det förhåller sig på ett visst sätt – klimatet håller på att förändras och det är människan som åstadkommer det – så är det nog så.

Sen har verkligheten ätit sig in; de där bränderna i somras, grundvattennivåerna som aldrig tycks återhämta sig, glaciärer som försvinner inför våra ögon. Greta Thunbergs uppfordrande blick. Och samtidigt: känslan av maktlöshet. Vad kan jag göra? Hur kan någonting en enda person gör påverka något så komplext som jordens klimat?

Det offentliga samtalet om frågan har liknat en dans – när någon säger att vi måste sluta
flyga, svarar genast en annan att det är fult att flygskamma. När en säger att vi måste äta mindre kött så blir svaret att vi ska tänka på köttbönderna. Två steg fram och två tillbaka så står vi och stampar på samma ställe.

Så när jag för några veckor sen fick chansen att lyssna på ett samtal mellan en psykolog och en retoriker om hur man ska nå fram till folk i denna extremt brännande fråga, och få dem (oss) att göra nödvändiga förändringar så tog jag den. Funkar det att skamma folk? Får man moralisera? Eller ska man bara i tysthet lägga om sitt liv, och hoppas att andra hakar på?

Det var psykologen Jonas Mosskin och Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, som diskuterade, hos den grönliberala tankesmedjan Fores. De har på varsitt håll under flera år följt och studerat debatten och det var de som slog fast: jo, att klimatskryta i sociala medier fungerar faktiskt. Några måste gå före och påminna oss andra, sådana som mig och säkert många av er som läser, om vad som är det rätta att göra.

För ju oftare vi påminns om det, desto svårare blir det i längden för oss att göra det vi vet är fel – hyckleri är något vi har svårt för, även när det ligger hos oss själva. Att några (ju fler desto bättre förstås) går före är dessutom ett sätt i längden få med sig de större systemen.

De tog dessutom upp en vanlig tankefigur i klimatdebatten, som åtminstone jag kände igen mig i, och det är den med klimatet som en slags budget. Du vet, om jag inte äter kött, bara åker kollektivt och återvinner all plast och metall – då kan jag faktiskt unna mig en flygresa till Thailand. Som om man kunde spara ihop till lite miljöförstöring.

Så funkar det förstås inte – klimatet blir ju inte bättre för att du inte äter kött, det blir bara inte sämre. Men om du flyger så bidrar du aktivt till att det blir sämre.
Jag vet, man blir aldrig på gott humör av att prata om

klimatfrågan. Men det verkar som om det är just det vi måste göra. Prata om det, låt andra veta vad just du gör. Det finns inga andra som kan lösa problemet.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… florist. Så vackert att titta och lukta på!

2 Mitt första husdjur hette …
… Bamse och var en strävhårig tax.

3 Jag gnäller oftast på…
… kyla. Eller sena bussar.

4 Det mest korkade jag gjort är att…
… inte lära mig franska ordentligt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Nej, ingen egen. Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Jag klev ut från BB – rakt in i en skitstorm

av Söndagsredaktionen

Det blossade nyligen upp en diskussion om hur krävande det kan vara att vara föräldraledig. Efter cirka åtta månader som sådan kan jag hålla med om att det här med ”ledighet” är väldigt missvisande – om man inte tycker att sömnbrist och ständig oro är en härlig semestertillvaro.

Men det som tröstar mig när min dotter Alexis vaknar för tionde gången samma natt är att tänka på mamman vars bebis snittade på 25. Hon klarade det ändå. Det ger lite perspektiv. Så tack alla ni vars föräldraledighet har varit ett kaos. Som en gentjänst tänkte jag bjuda på min egen skitstorm, som slog mig i ansiktet så fort jag steg ut från BB.

Det började med problem i de nedre regionerna. Redan när jag låg med bebisen på bröstet fick jag höra det skräckinjagande ordet sfinkterruptur. Det sades i meningen: ”Det är en grop här, undrar om det blivit en sfinkterruptur.” Det bedömdes att så inte var fallet, men något hade uppenbarligen gått sönder för jag fick stora problem med att hålla tätt.

Och de kroppsliga åkommorna fortsatte komma. Det var som att hela min kropp bara kollapsade efter påfrestningen. Jag skadade min handled och den blev bara sämre och sämre. Så pass att jag inte kunde lyfta min bebis. Och är det något man gör med bebisar så är det att lyfta dem.

Nästa kroppsdel som gav upp var ögonen. En dag när min sambo burit in bebisen till mig i soffan började det blixtra, som om någon fotade i rummet. Efter många timmar på ögonakuten visade det sig vara glaskroppsavlossning, vilket kan leda till näthinneavlossning, vilket i sin tur kan göra att man förlorar synen om det inte behandlas i tid.

Samtidigt valde mitt immunförsvar att packa och dra. Så fort jag gick utanför dörren drog jag på mig en ny infektion, som jag sedan delade med mig av till min bebis. Och som en bieffekt – ständiga herpesutbrott. Stora, röda blåsor på
näsan som varade och rann.

Så när det var som värst kunde jag varken bära, pussa eller ens se min bebis klart.
Efter ett halvår började kroppen äntligen återhämta sig. Immunförsvaret fungerade, handleden läkte, ögonen slutade blixtra och mina ihärdiga knipövningar började ge resultat, samtidigt som jag fick bekräftat genom röntgen att ringmuskeln faktiskt var hel.

Då började jag höra surrande ljud i lägenheten. Wrrrrrrrrr. Jag trodde till en början att grannen fått renoveringsmani. Men innan jag hann tvinga min sambo att skälla ut honom (själv är jag alldeles för konflikträdd) så kom vi på att det kunde vara Slussenbygget. Det visade sig stämma. Borrmaskinen, som lät som att den satt i grannens vägg, befann sig i själva verket flera hundra meter bort i berget under huset.

Arbetet pågick varje måndag till fredag från klockan sju på morgonen till tio på kvällen. Det kanske går att leva med om man jobbar hela
dagarna, men att sitta med ständiga wrrrrrrrrr, wrrRRRRRRrrr, WRRRRRRRRR, som föräldraledig är ren tortyr.

Först erbjöds vi hörlurar. ”Ska jag sätta lurar på min bebis också?”, undrade jag. Sedan fick vi ett tillfälligt boende. Jag undrade hur länge jag skulle tvingas bort ur mitt hem, som vi så omsorgsfullt bebisanpassat. Några veckor? Månader? Nej, upp till TVÅ ÅR.

Och som en grande finale så fick jag för några veckor sedan reda på att man planerar att lägga ner företaget där jag är anställd. Så när ”ledigheten” är över riskerar jag att åka rakt ut i arbetslösheten.

Nästa gång önskar jag mig sömnlösa nätter och ständig oro. Bara.

4x tankar i mitt huvud:
1 Jag är oerhört svag för…
… vita fluffiga pomeranianvalpar.
2 Jag vill bli bättre på …
… chins.
3 Nästa resa går till …
… min hemstad Göteborg.
4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …
… framtiden för då har man löst problemet med åldrande och jag kan fortsätta leva för evigt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36. Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 8 månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist och driver galleriet Skomakeriet.

 

Min fars vädersiande handlade om livet själv

av Söndagsredaktionen

”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.”
Min fars favorituttryck, alltid följt av ett skratt, har följt mig sedan barnsben.
Det myntades just när det snackades väder och om det var läge för en cykeltur till minigolfen eller kanske rentav till badstranden i Lul-sundet. Vågade vi verkligen? Det kanske skulle vara skitväder när vi kom fram.
I många år trodde jag att det var ren visdom som kom ur min fars mun. Han fick nästan alltid rätt, men en sjuåring förstod aldrig hur enkel den matematiken var.
I en kuststad som Luleå hann man en solig dag precis ta av sig på överkroppen innan stormen kom med regnet. Luleå var alla meteorologers dröm, vad man än siade så fick man rätt. Åtminstone en stund.
Ständiga solrekord på sommaren, visst, men det var en kort tid av året. Annars mest ett blåshål, som Kalmar och andra av stadens kustkusiner.

Först på senare år, långt efter att de tio orden lämnat farsgubbens mun för sista gången, har jag insett att hans eget talesätt – jag har faktiskt aldrig hört någon annan än honom yttra det – inte bara hade med väder att göra. Jag vill tro att det lika mycket var hans sätt att prata om livet och världen.
”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” var fars ”först blir det lite bättre, men lita fan inte på det för sen går allt åt helvete igen” , ungefär som Piteåkomikern Ronny Eriksson sjöng i Pessimist-visan.
Så skulle i och för sig aldrig min far uttrycka sig. Han tillhörde inte de svärande, bortsett från när det berättades historier, vankades bröllopstal, eller vid tillfällen när metreven trasslat ihop sig.
Men att fars föränderliga väder hade en djupare mening, blir jag bara mer och mer övertygad om. Uppklarnandet var tryggheten och
regnet de hot och helveten som väntade runt hörnet i våra liv. Hans glada ton gjorde att man ändå inte behövde vara rädd för det som skulle komma.
Högkonjunktur blir snart lågkonjunktur.
Dieselrabatter från en regering blir dieselskatter från samma regering några år senare. Blodtrycket har gått ner – men läkaren har något annat att berätta. Man kan, vare sig man är meteorolog eller inte, vara säker på att inget varar för evigt.

Det märkliga är att min fars ”jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” har varit en trygghet som följt mig genom livet. Men jag har aldrig, fram till nyligen, tänkt på varför.
Kan det vara för att det också kommer att klarna upp igen efter regnet? Att man får vara beredd på ont och gott, glädje och sorg. Sol och regn.
Hm, borde inte jag också ha ett eget talesätt som mina barn och barnbarn kommer ihåg när jag inte finns längre? Jag har letat efter något unikt, som känns passande, men förgäves.
På väg i bilen till en fotbollscup med dottern förra helgen hörde jag mig själv säga:
– Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.
Det gjorde det aldrig. Det var däremot kallt som satan.

3x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att …
… jobba som ståupp-komiker. Mest för att man då får möta nya människor som inte hört alla mina skämt redan …

2 Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulathanne. Trodde hela familjen, ända tills Putte började lägga ägg.

3 Jag gnäller oftast på …
… mina knän. Vi är sällan överens.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57 år.
Familj: Gift, tre barn, tre barnbarn.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Gasen är i botten – sen smäller det

av Söndagsredaktionen

Fram till för ett par år sedan, var det nog det värsta jag visste.
Och så blev jag en sådan själv. En som bara tjatar om golf.
Har totalt omvärderat min lite föraktfulla benämning sällskapsspel, efter att själv ha börjat spela. Nog sjutton är det en riktig sport. Fick sådan träningsvärk i högerhanden efter årets första golfrunda på Floridasemestern, att det var förenat med stor möda att lyckas tvätta håret efteråt i duschen.

Fast så mycket motion får man ju inte när man spelar golf i USA. Golfbil ingår alltid i avgiften. Första 18-hålsrundan i USA för ett par år sedan var det nästan roligare att köra den än själva spelet. Nu går det mer på rutin. Lite väl mycket rutin, kanske.
Ett av hålen på Chi Chi Rodríguez Golf Club i Clearwater slutar på en liten ö, omgiven av vatten. På väg dit, skriker plötsligt flickvännen:
– Stanna! Ser du inte att bron är för smal för golfbilen?
För sent. Gasen i botten. Tänker att ingen är väl så dum att de bygger en väg för golfbilar som är för smal för golfbilar. Så börjar däcken på vänster sida lite oroväckande liksom sticka ut lite utanför kanten på brons vägbana. Det börjar gå lite trögt. Sedan smäller det bara till och blir tvärstopp. Golfbilen sitter fast som i ett skruvstäd, fastkilad mellan järnstaketen på varsin sida. Och nu är hjulparen på båda sidor halvvägs utanför bron.

Hade det varit en film, skulle det ha börjat knaka högljutt i sensurroundljud, som en för-aning om hur staketet snart skulle brista, golfbilen skulle välta tre meter ned i vattnet, där hungriga alligatorer ivrigt väntade på lunch.
Nu var det verklighet. Flickvännen hade redan börjat kravla sig ur golfbilen medan hon högljutt skällde på mig. Slog dövörat till och funderade mest på hur min föga smidiga kropp över huvud taget skulle kunna ta sig ur golfbilen, bakåt. Fast det gick.
Spelarna efter oss visade sig vara fyra vältränade unga killar. Med diverse stånk och stön lyckades de mirakulöst nog baxa loss golfbilen ur skruvstädet. När de sa att vi måste spela färdigt hålet, kunde jag känna hur de småfnittrande höll inne sina hånskratt bakom ryggarna på oss, tills vi hade pitchat och puttat färdigt och kört vidare till nästa hål.
Tömde efter rundan fickorna på bollar och pegs på golfbanans parkeringsplats. Lyckades då även lägga bilnycklarna i bagageutrymmet, innan jag resolut slog igen luckan. Smart!

Fast numera går de flesta moderna bilar att starta bara nycklarna finns i närheten. Så vi rullade Highway 19 och 60 hem till hotellet. Funderade i tysthet över hur jag skulle berätta att vi nu hade en bil som gick att köra men inte låsa. Flickvännens skräckupplevelser av golfbilsfärden på bron, hade nu övergått i skrattorgier över min klumpighet.
På hotellets parkeringsplats erkände jag även den senaste fadäsen.
Hennes skratt blev ännu råare, innan hon pekade på instrumentbrädan.
– Knappen där, det är den man öppnar bagageluckan med inifrån bilen.
Som den golftjatare man lite motvilligt har blivit, ville jag under resten av semestern gärna diskutera det faktum att denna golfrunda – rent resultatmässigt – trots allt kanske var min bästa någonsin.
Har dock viss förståelse för att flickvännen, som en gång i tiden tog körkort i en av världens mest trafikkaotiska storstäder, Teheran i Iran, hellre ville ifrågasätta hur sjutton jag hade klarat att ta körkort vid första uppkörningen i småstadsidyllen Linköping …

 

4 x tankar i mitt huvud
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… tänkbara semesterresor.

2  Senast jag lärde mig något nytt …
… handlar det nu för tiden mest om när barnen förklarar någon finess på mobil-telefonen.

3 Jag är besatt av …
… att i dessa fotbollsallsvenska tider ska IFK Norrköping vinna varje match.

4 För att imponera på mig …
… ska man, som bartendern på favoritkrogen i Naples, Florida, kunna sjunga en gråtmild Zac Brown band-låt, samtidigt som man mixar en vrålstark Long Island ice tea.

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson.

Ålder: 64.

Familj: Olle, 20, Greta, 19, och flickvännen Nicole Mahnaz Nia.

Bor: 4:a på Söder i Stockholm.

Yrke: Reporter, krönikör, recensent på Aftonbladet.

 

Relationen kommer att krossa mitt hjärta

av Söndagsredaktionen

Sex veckor. Sedan är det över.
Vår relation började med ett flyktigt intresse och lystna blickar. Mystiska varelser i snön, halshuggningar, gruppsex och vassa replikskiften. Klart man ville se mer. Lära känna varandra lite djupare.

Sen kom drakarna och jag visste att vi var rätt för varandra. Game of thrones och jag. Efter ett par säsonger, närmare bestämt i säsong tre avsnitt nio, var jag dödskär. Och ja, död är ett passande förstärkningsord här. Avsnittet heter The rains of Castamere men kallas i folkmun för The red wedding. Eftersom avsnittet sändes 2013 tänker jag inte bry mig om spoilers. I ett svep har de ihjäl ett halvt hus. Den nyutnämnda kungen i norr får se sin gravida fru knivhuggen i magen, hans allierade slaktas, han mördas och hans mamma, en fembarnsmor, lyckas skära halsen av en fiende innan hon själv dödas.
Det är grovt och våldsamt. Chockerande.
Och fantastiskt. Jag minns hur en vän och jag satt i soffan och bara gapade och stirrade på tv:n och varandra om vartannat. Vi kunde knappt formulera fullständiga meningar. Det var bara: Va? Vad? Hur? Varför? Men? Nääääää.
Reaktionsvideor på Youtube där folk såg scenerna för första gången blev ett nätfenomen.
Det var då man insåg att vad som helst kan hända. Den här serien följer inte några regler.

Vårt förhållande blev allt mer intensivt när en kollega bad mig bli en del av Tronspelet, Aftonbladets Game of thrones-podd där vi analyserat varenda avsnitt ner till minsta detalj. Däremellan plöjde jag också böckerna som serien är baserad på. Och började tillbringa för mycket tid med att klicka runt inne på diverse forum och läsa teorier så
invecklade, och utvecklade, att jag undrar var folk får all tid ifrån.
Det var den maniska kär och galen-perioden. Då, när par får för sig att säga upp sig, sälja huset och börja ett nytt liv på en söderhavsö.
Fast det gjorde jag inte. Jag sitter kvar på samma kontor. Men jag har ägnat en beskedlig del av mitt arbete åt Game of thrones. Det sätter inte stopp för världshungern direkt, men underhållning är också viktigt. Och Game of thrones är världens största serie, i popularitet så väl som i kostnad för produktion.
Serien är som en pojkvän som man står ut med trots störiga ovanor, och jag har försvarat den. Att den envisas med att låta den manliga blicken styra kameran lååångsamt över någons bara bröst, att tycka det är en bra idé att krydda upp en mindre kul dialog med att vara på bordell och ha en trekant i bakgrunden, eller att lägga till fler våldtäkter än vad man kan räkna …

Men det är inte bara bröst och drakar. Dialogerna mellan storheter som Charles Dance (Tywin) och Peter Dinklage (Tyrion) är briljanta, Cerseis perfekta översittarleende när hon tar en djup klunk vin och gläds åt sin hämnd är ren magi. Jon Snows molokna hjältehistoria och kvinnor som går från hjälplösa offer till mångfacetterade maktspelare får en att höja näven för de godas kamp. Och att white walkers är en allegori för klimathotet är uttalat – det spelar ingen roll vem som sitter på järntronen när världen ändå går under.
Frågan är bara hur Westeros invånare kommer att lösa kampen. Och kommer man bli nöjd med slutet? Förmodligen inte. Jag väntar mig att den här relationen kommer sluta med ett krossat hjärta.

Om några veckor är det över. Men inte för evigt. Serien kommer att fortsätta mjölkas i form av prequels. Och vem vet … En vacker dag kanske George RR Martin släpper nästa del i bokserien. Kanske hinner vi till och med få ett slut. Om inte apokalypsen
i form av ett försämrat klimat, eller white walkers, redan har kommit.
Valar Morghulis.

4 x tankar i mitt huvud
1 Mitt hjärta slår lite extra av …
… amerikaniserad lättsmält girl power-feminism. Det är symboliskt fint när småtjejer börjar klä ut sig till Wonder woman eller Captain Marvel.

2  I högstadiet var jag …
… övertygad om att livet skulle sluta på en parkbänk om jag bara fick VG på ett prov.

3 Jag mår som bäst när…
… vännerna är samlade på en trevlig pub och man precis beställt in den andra ölen.

4 Jag är trött på att prata om…
… Trump. Kan vi bara låtsas som att de här senaste åren aldrig hänt så världen slipper skämmas?

 

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh.

Ålder: 33.

Familj: Katterna Bosse och Flora.

Bor: Hornstull, Stockholm.

Yrke: Reporter och Game of thrones-expert.

De nya hatmejlen ger hopp om framtiden

av Söndagsredaktionen

Klimatförändringen är utan tvekan århundradets nyhetsstory. Att jorden i allt snabbare takt blir allt varmare är något som på ett påtagligt sätt drabbar och hotar hela mänskligheten. Det påverkar ländernas stabilitet, världsekonomin, livsmedelstillgången – rubbet.

Men som story betraktad var klimatet länge ganska illa lämpat för vanlig nyhetsrapportering. Sambanden var lite för komplicerade, förändringarna för långsamma och förloppen för smygande för att kunna konkurrera med snabba raka nyheter som terrordåd, olyckor
och politiska skandaler.
Därtill står forskarnas försiktiga hållning
ofta i bjärt kontrast mot medias behov av att
förenkla.

Men på bara tio år har klimatförändringarna gått från att vara något som i bästa fall kan illustreras med en mager isbjörn på ett isflak till skrämmande naturkatastrofer på vår egen hemmaplan. För nu sker det som forskare och militärer varnat för i decennier.

De senaste åren har jag rapporterat från Arktis om hur en tredjedel av isen på Polarhavet försvunnit sedan 1980-talet. Jag har skrivit om de allt svårare skogsbränderna och rekordhettan i Australien. Om missväxt och vattenbrist efter många års ihållande svåra torka i sydvästra USA. Om torka och svältkatastrofer i Östafrika. Om de återkommande översvämningarna i Europa. Om de enorma skogsbränderna i Kanada och Alaska som de allt längre snöfria perioderna leder till. Om den accelererande avsmältningen på Grönland och Antarktis. Om att havet stadigt stiger med tre millimeter om året. Om Miami och andra städer som på sikt är dömda att hamna under vatten. Om syrebrist och försurning av haven. Om torkan i Syrien som anses ha bidragit till inbördeskriget.
För att inte tala om alla texter om hur förändringarna påverkar Sverige. Om den förlängda växtsäsongen i söder. Om ständigt nya värmerekord och våldsamma skogsbränder i torkans spår. Om Kristianstad, Sveriges lägst belägna stad, där stora vallar nu byggs till skydd från översvämningar när vattnet reser sig runt staden. Om grundvattenbrist på östkusten. Om hur Skånes kustlinje ritas om när stränder försvinner i havet.

De enda som har hört av sig efter alla dessa artiklar har varit klimatförnekare, alltså människor som saknar förutsättningar eller vilja att förstå problemet. Det kunde räcka med att nämna ord som växthusgas eller metan för att bli idiotförklarad och få en felstavad beskrivning av hur det egentligen förhåller sig. Inte sällan var mejlen helt obegripliga. Som när vi för en tid sedan skrev om de utsläpp som maten ger upphov till: ”ATT ATAKTERA VILKEN MAT VI ÄR ÄR RENT UT LÖJLIG DÅ DEN I MILJÖHÄNSEENDE ÄR FÖRSUMMBAR!”
Men efter förra årets galet varma sommar har något hänt. Mejlboxen fylls inte längre enbart av hatmejl från klimatskeptiker. Nu de fått konkurrens av nyväckta miljöaktivister som rasar över att vi inte tar problemet på allvar.
Som när vi för nyligen skrev om att våren var på väg: ”NI ÄR JU HELT DUMMA I HUVBUDET. FATAR DU INTE ATT KLIMATET HÅLLER PÅ ATT KOLAPPSA!!”
Och det klart att det vore roligare med ett uppskattande ord i bland. Och visst vore det bra om fler brevskrivare höll fingrarna borta från skiftlåset. Men ändå inger dessa nya hatmejl lite hopp om mänskligheten.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… trafikplanerare. Det måste vara hur kul som helst att leda ut cykelbanor i hårdtrafikerade rondeller eller gågator, låta vissa trafikanter åka mot enkelriktat eller bara jävlas med folk i största allmänhet.

2 Jag gnäller oftast på …
… cyklister. Jag har cyklat varje dag sedan jag fick en Crescent med en guldfärgad limpsadel någon gång på 1970-talet. Men bland de tvåhjuliga idioter som tagit över stans cykelbanor skäms jag numera för att kalla mig cyklist.

3 Det mest korkade jag gjort är att ….
… slänga backarna med LP-skivor. Jag har förstått att hipstergenerationen på bromslösa cyklar utan skärmar betalar guld för att lyssna på knastrande skit från förr.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.

Sida 2 av 78
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB