Inlägg av Veronica Larsson, Aftonbladet

Vi levde i en mardröm

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgMitt första starka minne av aids är en sommar i Ångermanlands myggtäta skogar. De vuxna smorde in oss med Djungelolja, tände myggljus och klappade panikslaget omkring sig i luften. Det fanns en dödlig sjukdom som smittade genom blod. Och myggor sög ju blod. Det här var samma år som Tjernobylolyckan, och vi kunde inte längre fiska för det fanns något som hette becquerel. Mänskligheten verkade ligga mycket risigt till. 

Jag vet inte när jag förstod vad aids var. I tidningarna såg de smittade ut som fångar från koncentrationslägren; spöklika, utmärglade, med alldeles för stora ögon, omgivna av läkare i rymddräkter. Det pratades om att aidssmittade borde tatueras, eller stängas in i kolonier. Mammas väninna hade en son som blev sjuk i Paris. När han dog visste hon inte ens ifall han fick begravas. Jag låg vaken om nätterna, skräckslagen av skräckpropagandan. På dagarna ägnade vi oss åt skämt om Sighsten Herrgård i skolan. Vilken ost får man aids av? Herrgårdsost! Vad betyder AIDS? Aj Inte Där Sighsten! Bögar var detsamma som smitthärdar, och det kändes som en dödsdom att inse att jag själv blev kär i killar. Att visa kärlek var att riskera livet. 

Men när jag flyttade till Stockholm var den värsta aids-paniken redan över. En som däremot levde mitt i mardrömmen är Jonas Gardell. I år kom första delen i hans romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Och i morgon börjar SVT visa miniserien med samma namn, som Gardell också skrivit manus till. DN:s Jens Liljestrand skrev i sin recension av boken: ”Visst kan man anmärka på den övertydliga symboliken och den publikfriande tonen. Men samma kritik riktades en gång mot Mobergs utvandrare och Fogelströms söderkisar.” Jämförelsen är på pricken. 80-talets aidspanik är en viktig del av allas vår svenska historia, men ingen har dokumenterat den på det här sättet tidigare. Jag är glad att Gardell har gjort det, och dessutom med sådan bravur. Och jag är glad att Torka aldrig tårar utan handskar hyllats av både kritiker och läsare. Den här berättelsen förtjänar att nå ut till så många som möjligt. 

Mats Strandberg

 

 

Skärmavbild 2012-10-03 kl. 15.27.20.jpg

Psykologen borde analysera sig själv

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgJag och min kille har gått i parterapi. Det var vidrigt, jobbigt, och bland det bästa vi gjort tillsammans. Vi hade fastnat i våra respektive roller och slutat se varandra som individer. Vi hade gått vilse i allt trassel, både praktiskt och känslomässigt, som uppstår när två personer ska försöka leva med varandra. Och då har vi inte ens barn att ta hänsyn till. Dessutom hade vi en helt okej ekonomi. Vi hade till exempel råd att gå i parterapi. Det svåraste var att våga öppna sig. Det är sjukt många spärrar man måste ta sig förbi. Man måste visa sina fula sidor. Säga förbjudna tankar högt. Och man måste våga lyssna, i stället för att försöka få rätt till varje pris. I början ville jag vinna över terapeuten till min sida. Så hur skulle det vara att försöka vinna över sin terapeut OCH hela svenska folket? 

I SVT:s Par i terapi rynkar psyko-terapeuten Poul Perris inkännande sin panna medan svenska par berättar om sina förhållanden. De gör övningar där de talar ut med döda föräldrar. De pratar om sexlivet, om skuld och skam. De beskriver varandra som ”kylskåp” och ”klädd i rustning” och ”kontrollant”. Det är många inklippsbilder på händer som hålls. Och som om det inte vore nog förhöjs allt med dramatisk musik.

Jag vill tycka om Par i terapi. Jag vill gilla allt som visar att de flesta av oss tampas med liknande problem. Men jag kan inte. Det här är människor i kris. Och när man är i kris är det nästan omöjligt att hålla koll på sina gränser. Hur kommer paren att må när deras grannar och kassörskan på ICA sett programmet? Hur kommer deras barn att må? Vad tänker eleverna till läraren som berättat i tv att han inte vill ha sex med sin fru?

Poul Perris är kanske en bra terapeut, men här är han också en tv-personlighet. Han ligger själv bakom idén till programmet, och har därför mycket att bevisa inför sina uppdragsgivare. 

Han vill inte bara hjälpa paren, utan också göra bra tv. Han kanske borde analysera sig själv. Ta reda på varför han egentligen vill göra detta. Och om han verkligen skulle ställa upp i tv om det var han själv som var i desperat behov av hjälp.

Mats Strandberg

 

Skärmavbild 2012-09-27 kl. 16.21.23.jpg

Bokmässan är en magisk plats

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgAlla mina bästa barndomsminnen handlar om böcker. Lyckan när semestern på campingen vid Siljan regnade bort, så att jag kunde ligga och läsa Sidney Sheldon hela dagarna medan det smattrade mot husvagnstaket. Nätterna då jag bet mig själv i armen för att inte somna ifrån incestsyskonen i Virginia Andrews-böckerna. Njutningen i att skrämma livet ur mina yngre släktingar genom att återberätta handlingen i Stephen King-romanerna. Min mamma var sjuk och ofta sängbunden, så att läsa samma böcker och prata om dem efteråt var vårt sätt att uppleva äventyr tillsammans. Och efterhand utvecklades min smak också. Jag var både ett fan och en samlare. Jag älskade inte bara att läsa böckerna, utan också att se på dem, ta på dem, ställa upp dem i hyllan efteråt. Och nej, jag hade inte särskilt många kompisar.  

Det är svårt att säga att mina föräldrar uppmuntrade mig att läsa, för det var ju inte som att det behövdes. Däremot kommer jag alltid att vara tacksam för att de fattade ett tidigt beslut: Eftersom jag hatade all form av sport med stor inlevelse skulle de inte heller tvinga mig att hålla på med det. Pengarna de skulle pungat ut på dyr hockeyutrustning eller ridlektioner lät de mig köpa böcker för. Och tiden som de skulle lagt på skjuts till och från matcher, träningar och läger la de på att åka med mig till bokmässan. Det var förstås en magisk plats för mig. Mitt eget Narnia. När jag var femton blev hembränt och hångel mer spännande än böcker. Men boktravarna från min barndom blev en grund att stå på för livet. 

På torsdag åker jag till mässan för att konkurrera med andra författare om uppmärksamheten i en mässhall med hundratusen besökare, alldeles för många decibel och alldeles för få syreatomer. Det är otroligt, och inte så lite fantastiskt, att så många frivilligt kastar sig in i det öronbedövande kaoset bara för att de älskar böcker. Och inget gör mig gladare än de föräldrar som är lika bra och kloka som mina, som hålögda låter sig släpas runt mellan montrarna av sina boknördjuniorer. Heja er!

Mats Strandberg

 

josefine.jpg

Tv-hjältarna kan rädda DIG!

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgDe kvinnliga hjältarna är fortfarande förfärande få i populärkulturen, men sakta, sakta tar de allt större plats i böcker, tv-serier och filmer. De svingar svärd, de dödar zombier, de gör mos av motståndare i rättssalen, räddar liv i sjukhussalar och löser brott genom att gräva i lik på obduktionsbordet. Och enligt en ny amerikansk studie gör de här påhittade hjältarna skillnad i verkligheten också. 

Psykologen Christopher Ferguson lät 150 studenter se våldsamma tv-serier; Tudors och Masters of horror, vars kvinnliga karaktärer är svaga och passiva, och Buffy the vampire slayer och Law & Order: SVU, som vimlar av starka, handlingskraftiga kvinnor. Det visade sig bland annat att serierna med svaga kvinnor gjorde de manliga tittarna mer benägna att hålla med om påståenden som ”Ett samhälles intellektuella ledarskap bör till största delen bestå av män”, eller ”Det finns många yrken där det i första hand bör vara män som anställs eller befordras”. Ferguson menar att negativa bilder av kvinnor på tv förstärker mäns negativa stereotyper av kvinnor i verkligheten. Och tvärtom: positiva kvinnobilder utmanar samma stereotyper. Han kallar det för Buffy-effekten. De kvinnliga tittarnas åsikter påverkades inte nämnvärt, men däremot påverkades deras psykiska välmående negativt av att se kvinnor i underläge.

Ferguson säger att hans studie inte räcker för att ge några definitiva svar, men den tyder på att starka kvinnliga karaktärer kan minska sexism på ett mycket direkt sätt. I en intervju med Buzzfeed.com säger han att ”De kan vara mer effektiva än budskap som körs ner i halsen i utbildningssyfte”. 

Här faller alltså det trötta argumentet om att det faktiskt finns en avstängningsknapp. Det handlar inte bara om tycke och smak. Bilden av kvinnor 

i fiktionen blir, i förlängningen, både en hälsofråga och en demokratifråga. Jag hoppas att vi får se fler så kallade ”starka kvinnor”. Faktiskt hoppas jag att vi får se så många att själva uttrycket ”stark kvinna” snart blir överflödigt. 

Mats Strandberg

 

strandberg16sep.jpg

 

Därför älskar jag Orup!

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgÄnnu en ny tv-säsong, ännu en ny talangjakt som lanseras av TV4. I kväll är det premiär för svenska X Factor. Orkar vi med en ny mastodonttävling? Finns det verkligen några oupptäckta talanger kvar i landet? Jag har ingen aning. Jag tröttnade efter den tredje Idol-säsongen, jag såg aldrig ens det svenska The Voice. Men jag kommer att sitta klistrad i kväll, för Orup är jurymedlem och coach. Bästa, finaste Orup, låt mig citera Shakespeare (och Roger Rabbit): ”How do I love thee? Let me count the ways!”

Han är het som lava! När folket röstar fram Sveriges sexigaste män hamnar Orup sällan på listan. Persbrandt och Lassgård gör det desto oftare. Det här kan ju få en att misstro hela idén med demokrati.

Han har skrivit några av de bästa svenska poplåtarna någonsin! Stockholm, Magaluf, Regn hos mej, Då står pojkarna på rad, Min mor sa till mej, Som isarna (när det blir vår), Jag blir hellre jagad av vargar, Unga hjärtan…  Det går inte att säga emot hans cv. Perfekt snickrade melodier, med smarta, roliga, sorgliga, självironiska texter. Fråga bara Lena Ph, som fick en ny skjuts i karriären med hjälp av Orup och ett mikrofonstativ.

Han älskar tv-serierna Buffy the vampire slayer och Angel! Och om man gör det KAN man inte vara en dålig människa. Det är ett faktum. Punkt. Basta. Osv.

Till skillnad från många andra folkkära artister ger Orup intryck av att ha humor och genuin självdistans.

Till skillnad från många andra folkkära artister har han inte blivit en tröttsam såpafigur i media. Han rasar inte mot kritiker och andra som ”kränkt” honom. Han talar inte ut om ”orättvisor” som ”drabbat” honom, och han låter inte eventuella sjukjournaler bli löpsedelsstoff. Han springer inte på vartenda vimmel han blir bjuden på. Och han blir bara mer intressant av det. (Men om jag känner TV4:s genialiska pressavdelning rätt kommer vi ändå att få se en hel del Orup-rubriker i höst, vare sig han vill eller inte.) 

Det finns mycket mer att säga, men utrymmet här är begränsat. Jag får spara resten till ett stalkerbrev, och avsluta krönikan med att gratulera X Factor-deltagarna. Om det är någon ni har mycket att lära av, så är det Orup.

Mats Strandberg

Smiths bästa roll: Att ljuga för mig

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgFör ungefär hundra år sen, i slutet av 90-talet, jobbade jag som reporter på ZTV och fick ibland intervjua världskändisar på Sverigebesök. En av dem var Will Smith, som var här för att göra reklam för filmen Wild Wild West. Jag träffade honom på en takterrass i ett strålande soligt Stockholm. Will var sjukt lång, sjukt trevlig och pratade entusiastiskt om filmen: Hur mycket han älskade den, hur roligt det varit att göra den, hur han såg fram emot att dela den med sina fans. Jag fick honom också att säga det obligatoriska ”Jag älskar Sverige!”. Jag tror jag fick tillbringa sju minuter med honom innan han skulle träffa nästa reporter. Och sen nästa. Och nästa. Så skulle det fortsätta hela dagen. Och dagen efter skulle han åka till nästa land och träffa nya journalister som ställde samma gamla frågor. 

Wild Wild West visade sig vara en riktig skitfilm. Den där sortens dynga som ger Hollywood dåligt rykte. Senare skulle filmen ”vinna” storslam på Razzie Awards, ni vet, motsatsen till Oscars-galan. Den fick ”pris” för årets sämsta film, sämsta regi och sämsta manus. Will och motspelaren Kevin Kline utsågs till årets sämsta duo på vita duken, och Wills låt med samma namn blev valt till sämsta soundtrack. Och som extra salt i såren hade Will Smith tackat nej till huvudrollen i moderna klassikern Matrix för att kunna göra Wild Wild West. Han har i flera intervjuer kallat det för mitt livs sämsta beslut. 

Will har Oscarnominerats två gånger (för Ali och Jakten på lyckan), men jag undrar om inte den där soliga dagen på takterrassen i Stockholm var hans livs bästa skådespelarinsats. Han måste ju ha vetat vilken hopplös film det var (testpubliken hade redan hatat den). Han måste ha skämts lite. Och ändå satt han i intervju efter intervju, dag efter dag, och lovordade den. Det måste ha varit vidrigt, men han gjorde en briljant prestation. Och jag tror åtminstone inte han ljög om att han gillade vårt land. I oktober 2004 köpte han ett hus i södra Sverige. 

Mats Strandberg

 

kalkon.jpg

Disney-skurkarna får äntligen synas

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgDisney ska äntligen ge lite välförtjänt uppmärksamhet till sina klassiska skurkar. Angelina Jolie spelar huvudrollen i en kommande spelfilm om den onda fen Maleficent från Törnrosa. Här ska vi för första gången få se den klassiska berättelsen från hennes synvinkel. Och snart släpper Disney samlardockor med sina skurkdrottningar, och nagellack och accessoarer med starka färger, inspirerade av häxor och elaka styvmödrar. 

Och det är väl på tiden, efter lavinen av prinsessprodukter som rasat ut ur Disney-fabrikerna. Aurora, Snövit, Belle, Ariel och resten av gänget har i flera år prytt allt från papperstallrikar till pennskrin, och fula polyesterkopior av deras pastelliga balklänningar har getts ut i barnstorlek. Men det är ju skurkarna som är de riktiga stjärnorna.

Prinsessorna är (förutom Rapunzel, i Trassel från 2010) URTRÅKIGA, med sina renskrubbade ansikten, stora förvånade ögon och kvittrande sånger. Men det verkligt ondskefulla med tristessprinsessorna är att de är ungefär de sämsta tänkbara förebilderna för småbarn. Kolla på Belle i Skönheten och odjuret, till exempel. Hennes pappa blir satt i fängelsehålan av ett monster, hon tar självuppoffrande pappans plats, och sen lär hon sig älska monstret som håller henne fången och förändrar honom med sin kärlek. Eller Ariel i Den lilla sjöjungfrun, som blir besatt av en främling och därför överger sin familj och vänner och säljer en del av sin själ till någon som utför magisk plastikkirurgi på henne. Det är rätt svårt att hålla på Ariel och Belle.

Skurkarna har däremot alltid varit fantastiska i Disneys värld. De var roligare och de hade roligare. Dessutom var de så mycket snyggare än de slätstrukna sessorna. Magica de Hex var tveklöst mest foxy i Ankeborg. Ursula, Cruella och Snövits styvmor hade dramatiska kläder, spacklade ansikten och glittrande smycken. Och Maleficent hade allt detta PLUS horn OCH en kraxande korp på axeln. Jag längtar verkligen efter att se Angelina Jolie ge henne upprättelse.  

Mats Strandberg

 

Skärmavbild 2012-07-13 kl. 11.08.34.jpg

Är filmstjärnorna utrotningshotade?

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgNöjesbibeln Entertainment Weekly skriver om en fråga som jag länge haft outtalad i bakhuvudet, men aldrig riktigt lyckats sätta fingret på själv: Är filmstjärnorna utrotningshotade? Och med filmstjärnor menar jag FILMSTJÄRNOR. Den där sortens skådisar vars filmer alla gick och såg, oavsett vad filmen handlade om. Det räckte med ett porträtt av Schwarzenegger eller Cruise på affischen, så köade vi till biograferna. 

Men nu är själva filmen stjärnan i stället. Stora, svindyra spektakel, vars pr-kampanjer trummar in budskapet att detta är något man inte får missa. Transformers och Avatar behövde till exempel inte locka med stjärnor. 13 av förra årets 15 största Hollywood-succéer var animerade eller delar av en filmfranchise. Där är själva fenomenet en publikdragare, inte skådisarna. Årets ena megahit Avengers har visserligen erkända skådisar som Robert Downey Jr och Scarlett Johansson, men det är inte de som lockar den stora massan; det gör superhjältarna de spelar. Och årets andra megahit Hunger Games hade inga stjärnor i huvudrollerna. Så är filmstjärnan en utdöende art? Brad Pitt, Tom Cruise och Johnny Depp är alla 50 inom ett år. Will Smith är snart 45. Varken Christian Bale eller Leonardo DiCaprio är purunga. Deras efterföljare kan bli kända, rika, omtalade. Absolut. Men kan de bli FILMSTJÄRNOR? 

– Vi lever i en tid då marknaden handlar om Vad är det?, inte Vem är med i den? Vad är mest populärt på Youtube? Ett barn som biter ett annat barn i fingret. Det är Vad är det? som folk är intresserade av, säger Erik Feig från filmbolaget Lionsgate till Entertainment Weekly.

Han har nog rätt. Men jag tänker att en äkta FILMSTJÄRNA också behöver en aura av mystik. Det är omöjligt, när skvaller blivit världsnyheter. Redan innan vi lärt oss namnen på nykomlingarna, eller ens hunnit se dem i en film, vet vi precis hur de ser ut när de går till Starbucks eller ramlar ut från krogar. Vi vet om de är otrogna, har viktproblem eller inte kan stava på Twitter. De blir vardagliga figurer i våra liv, utan filmens magiska fernissa. Så hur skulle vi kunna dyrka dem på samma sätt?

Mats Strandberg 

 

strandberg8.jpg

Lajvare ställer sig på catwalken

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgFå människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Det muttras om att de borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction. Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the city var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. 

I stället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att festa, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar i stället för vadmal och ringbrynjor. 

I stället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. De drack sliskiga vodkadrinkar ur martiniglas i stället för … ja, vad nu hobbitar dricker. Mjöd kanske? Sex and the city var egentligen aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen, men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret. 

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men kanske kommer något att hända nu, när lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden. Stora modehus och sminkmärken hakar på trender som skapats av tv-serier. Tv-fansen kan köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Och förra veckan skrev jag om hur tv-serier som Game of thrones, True blood och Mad men inspirerat glossiga kokböcker, så att fansen till och med kan äta samma saker som sina favoritkaraktärer. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare. 

Mats Strandberg

 

 

 

lajv.jpg

Ett matigt relationsproblem

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgVi svenskar pratar recept som engelsmän pratar väder. På Instagram, Twitter och Facebook lägger vi ut bilder på varenda mattallrik som hamnar framför oss. Våra tv-kockar blir nationalhelgon. Och det sägs att det släpps en ny kokbok om dagen här. Jag märkte på allvar vilken statuspryl matlagning blivit när jag senast var singel. Alla killar jag dejtade påstod sig vara fantastiska i köket. Sen satt man där och åt någon menlös pasta. Det var helt okej med mig. Det var det grundlösa skrytet jag inte stod ut med. 

Men nu är jag tillsammans med någon som verkligen kan laga mat. Så där så folk gnyr av njutning runt bordet. Och han kan äta på en lyxkrog, analysera maten genom att smacka några gånger med tungan, och sen laga samma rätter själv – minst lika bra. Han hittar på egna rätter som skulle blivit klassiker om en känd krögare uppfunnit dem. Och han gör efterrätter med teman. Som bakelserna med surfvågor av glasyr, kvällen då vi såg Point Break. Vi kompletterar varandra. Han är bra på att laga mat, jag är bra på att äta den. Men det har sina nackdelar. 

Ditt eget självförtroende i köket sjunker till cirka noll av kommentarer som ”Kanske om du skurit grönsakerna lite mer julienne…” Du slutar laga mat, vilket innebär att du alltid får ta hand om disken för att det ska bli rättvist (fastän diskande knappast är din stora passion). Och en stor del av hushållskassan går till ostar som lagrats inkapslade i lavasten, även när du kunnat hålla till godo med en gouda. Så om du är singel, tänk efter innan du dejtar någon som säger sig vara en mästare i köket. Det kan bli jobbigt, vare sig det är sant eller inte. 

Mats Strandberg

Skärmavbild 2012-06-21 kl. 13.54.46.jpg
Sida 1 av 7
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB