Jag och min kille har gått i parterapi. Det var vidrigt, jobbigt, och bland det bästa vi gjort tillsammans. Vi hade fastnat i våra respektive roller och slutat se varandra som individer. Vi hade gått vilse i allt trassel, både praktiskt och känslomässigt, som uppstår när två personer ska försöka leva med varandra. Och då har vi inte ens barn att ta hänsyn till. Dessutom hade vi en helt okej ekonomi. Vi hade till exempel råd att gå i parterapi. Det svåraste var att våga öppna sig. Det är sjukt många spärrar man måste ta sig förbi. Man måste visa sina fula sidor. Säga förbjudna tankar högt. Och man måste våga lyssna, i stället för att försöka få rätt till varje pris. I början ville jag vinna över terapeuten till min sida. Så hur skulle det vara att försöka vinna över sin terapeut OCH hela svenska folket? 

I SVT:s Par i terapi rynkar psyko-terapeuten Poul Perris inkännande sin panna medan svenska par berättar om sina förhållanden. De gör övningar där de talar ut med döda föräldrar. De pratar om sexlivet, om skuld och skam. De beskriver varandra som ”kylskåp” och ”klädd i rustning” och ”kontrollant”. Det är många inklippsbilder på händer som hålls. Och som om det inte vore nog förhöjs allt med dramatisk musik.

Jag vill tycka om Par i terapi. Jag vill gilla allt som visar att de flesta av oss tampas med liknande problem. Men jag kan inte. Det här är människor i kris. Och när man är i kris är det nästan omöjligt att hålla koll på sina gränser. Hur kommer paren att må när deras grannar och kassörskan på ICA sett programmet? Hur kommer deras barn att må? Vad tänker eleverna till läraren som berättat i tv att han inte vill ha sex med sin fru?

Poul Perris är kanske en bra terapeut, men här är han också en tv-personlighet. Han ligger själv bakom idén till programmet, och har därför mycket att bevisa inför sina uppdragsgivare. 

Han vill inte bara hjälpa paren, utan också göra bra tv. Han kanske borde analysera sig själv. Ta reda på varför han egentligen vill göra detta. Och om han verkligen skulle ställa upp i tv om det var han själv som var i desperat behov av hjälp.

Mats Strandberg