Inlägg av Veronica Larsson, Aftonbladet

Programmet som ger mig mest gåshud

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgAmerikanska danstävlingen So you think you can dance har  åtta strålande, sprakande  säsonger bakom sig. På onsdag börjar Kanal 5 äntligen visa säsong nio. Och har du missat serien så är det hög tid att råda bot på det nu. För  medan Let´s dance fått dansfebern att svepa genom landet har alltför många svenskar missat So you think you can dance. Och jag skulle vilja påstå att SYTYCD är det bästa underhållningsprogrammet på tv just nu. Kanske någonsin, i alla fall i bemärkelse att inget annat program gett mig så mycket gåshud och blanka ögon. Varje avsnitt innehåller minst en känslomässig katharsis. Och då var jag inte ens särskilt intresserad av dans när jag började följa det. 

Upplägget är klassiskt: Unga hoppfulla artister uppträder inför en jury. Ett gäng finalister sållas fram, och får sedan tävla mot varandra varje vecka tills en vinnare återstår. Ändå blir SYTYCD så mycket mer än en vanlig talangsåpa. De tävlande som vaskas fram i castingprocessen (som faktiskt är min enda invändning mot serien, att skratta åt aningslösa människor som gör bort sig i tv känns sjukt omodernt) är verkliga begåvningar, de kan göra saker med människokroppen som borde-vara omöjliga i en värld med gravitation. Här ska själv lärda hiphopdansare plötsligt lära sig pardans-koreografi, och klassiskt skolade balettdansörer måste gå tvärt-emot allt de hittills lärt sig för att kunna genomföra ett trovärdigt hiphop-nummer. 

Domarna som avgör deras öden är visserligen färgstarka personligheter, men de vet att det är dansarna som är huvudpersonerna och inte de själva (ja, jag syftar på dig, Tony Irving). Och dansnumren signeras av USA:s allra bästa koreografer. När allt klickar blir det så mycket mer än dans: Det blir ren magi. Kanske för att dans är en så visuell tävlingsform att det är omöjligt att inte ryckas med. Eller kanske, om jag får bli lite högtravande, för att dans när den är som bäst låter oss se en bit av dansarens själ. Vad det än är, så gör SYTYCD något alldeles speciellt med oss som tittar. Så missa det inte. 

Mats Strandberg

 

 

Skärmavbild 2012-06-15 kl. 10.22.39.jpg


Mysteriet JLo

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgJag har aldrig blivit chockad av chockrockare, aldrig trott att lättklädda sångerskor ska få samhällsmoralen att rämna, aldrig förfasat mig över att dagens stjärnor inte är tillräckligt äkta. Det har lugnat mig, för allt det där har verkat som ett tecken på att man börjar bli gammal, på att man inte förstår sin samtid. Men det finns en stjärna som lyckas provocera mig, och det är genom sin blotta poänglöshet. Jennifer Lopez framgångar är, och kommer förmodligen alltid att vara, ett mysterium för mig. Hon kan inte sjunga. Hon kan inte dansa. Hennes låtar är ungefär det mest slätstrukna som någonsin skapats. Och de roller hon valt efter genombrottet är filmens motsvarigheter till hennes musik; svarta hål av total poänglöshet, som Bröllopsfixaren, Ett monster till svärmor och Shall we dance, eller bioaktuella What to expect. Hon har aldrig ens något intressant att säga i intervjuer. Den enda konstart hon lyckats ta till nya höjder är suga-in-kinderna-minen på röda mattor och i musikvideor, men i övrigt tvivlar jag på att Jenny from the block gjort något som eftervärlden kommer ha en anledning att minnas. Vilket dessutom gör hennes ökända divalater, som får Miss Piggy att framstå som ödmjuk, så oändligt mycket mer irriterande. 

Men Jennifer Lopez var åtminstone ett mysterium som jag trodde jag skulle slippa fundera mer på. Hon kändes som ett typiskt 00-talsfenomen. Över. 

Men häromveckan publicerade ansedda affärstidningen Forbes sin årliga lista över de största stjärnorna under året som gått. Listan baseras på deras inkomster, men också på hur stor uppmärksamhet de fått i radio, tidningar, tv och på nätet, samt hur många som följer dem på sociala medier. Och listan toppas av Jennifer Lopez. 

Vi tar det igen: Listan. Över de största stjärnorna. Toppas. Av Jennifer Lopez. Hon är alltså större än Oprah, vilket alla vet är detsamma som att vara större än Gud. Hon är större än kollegor som Rihanna, Katy Perry, Lady Gaga, Madonna och Adele. Och ja, jag förfasar mig över detta. Och nej, jag förstår inte min samtid.  

Mats Strandberg

strandberg.jpg

 

Jag är avundsjuk på dagens tonåringar

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgTonåringar har aldrig varit så eftertraktade och uppvaktade som nu. Efter Harry Potter, Twilight och Hunger games vill alla -hitta nästa stora fenomen som kan förföra dem. Det finns massor av böcker, filmer och tv-serier som är riktade till dem. Som är spännande, storslagna och storsäljande, och tar upp de stora livsfrågorna. 

Och jag blir lite avundsjuk. Så mycket av det som riktade sig till mig under mina tonår, mitt i Staffan Hildebrand-eran, var präktigt, sedelärande och urtråkigt. Alltid skildrat med samma ovanifrånperspektiv, alltid kryddat med pinsamma gamla slanguttryck som ingen i vår ålder någonsin skulle använda. Någon enstaka gång kom en ny Spielbergfilm, eller en gammal Stålmannenfilm gick i repris på tv, och man fick leva på det hur länge som helst.

Det är nästan med vemod jag älskar dagens kulturella tonårsboom. Tänk om Hunger games kommit tjugo år tidigare. Om det hela tiden gått upp nya superhjältefilmer på bio då också. Om det funnits mugglarträffar på min skola, där vi kunnat prata om Harry Potter. Om nätet funnits, och jag hade kunnat hitta andra som var som jag –  även om jag inte träffat dem hade jag åtminstone vetat att de fanns. 

Jag hade kunnat publicera fan fiction hela dagarna utan att skämmas, som jag gjorde över de där egna avsnitten av Falcon crest och V som jag skrev och sedan la i byrålådan. 

Jag tänker på det när jag läser Kim W Anderssons senaste skräckseriealbum Alena, med grymma, blodstänkta, lacrossespelande tonårsflickor på en internatskola. När jag var tolv-tretton år läste jag serier om gubbar som hunsades av brödkavelviftande fruar och svärmödrar. Det fanns förstås andra sorters serier än Kronblom, Åsa-Nisse, Lille Fridolf och 91:an Karlsson, men jag visste inte om det. Hade jag varit tonåring i dag hade jag garanterat hittat dem, tack vare nätet. 

Jag tror inte att det är lättare att vara tonåring i dag. På många sätt växer de upp i ett hårdare klimat än vad vi gjorde. Men det verkar vara bra mycket roligare. De har fler utvägar. Och det är åtminstone okej att vara en nörd. 

Mats Strandberg

 

Skärmavbild 2012-06-08 kl. 13.54.49.jpg

Sex! Blod! Död!

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgBarnskådisarna från Harry Potter är inte barn längre. Just som jag vant mig vid tanken på att Harry själv, Daniel Radcliffe, är gammal nog att spela familjefar (i mysrysaren Woman In Black) kommer en ännu mer svårsmält filmnyhet. Tom Felton, som vi lärde känna som illbattingen Draco Malfoy, har lämnat Hogwarts bakom sig och ska nu göra en erotisk thriller. Där han ligger med 54-åriga Sharon Stone. 

Den erotiska thrillern är ett fenomen som var som störst medan Tom Felton fortfarande tultade runt i blöjbyxor. Och Sharon Stone var genrens grande dame, med filmer som den fantastiska Basic Instinct och den fruktansvärda Sliver. Andra klassiker från eran är Farlig förbindelse, Skamgrepp, Jade, Sea of Love, Ensam ung kvinna söker, Boxing Helena och Wild Things. Det var filmer där duken ofta fylldes av närbilder på Michael Douglas hängrumpa. Där man hade het sex till Enigma-låtar. Där hjälten lockades in på moraliska villovägar av kvinnor. Män ville nämligen alltid ha sex, var som helst och när som helst. Den kvinna som tog initiativ till sex hade däremot aldrig rent mjöl i påsen. Hon var ofelbart en sinnessjuk stalker eller en manshatande psykopat – särskilt om hon red honom genom att hångla med andra kvinnor. 

Det gjordes otaliga parodier på de här filmerna. Andra filmer, som Showgirls, blev oavsiktliga parodier på sig själva. Och så har vi förstås Madonnas försök att peta ner Sharon Stone från den erotiska thrillertronen. Resultatet, Älska till döds, blev förvisso oförglömligt, men av helt fel orsaker. Här stånkar sig Madonna och Willem Dafoe mekaniskt igenom en rad krystade scener, där krossat glas på motorhuvar och droppande stearin är en del av förspelet. 

Ingen erotisk thriller hade dittills varit så oerotisk och ospännande. Cirkeln slöts inte förrän 2006, då Basic Instinct 2 blev den första film i genren som lyckades vara ännu sämre. Och nu ska alltså Sharon Stone försöka sig på en comeback igen. Genren som gjorde henne till stjärna är också på väg tillbaka, om än i moderniserad form. Frågan är om vi som var med på 1990-talet verkligen kan ta den på allvar igen. 

Mats Strandberg

 

 

mats.jpg

Twilight med piskor i stället för vampyrer

av Veronica Larsson, Aftonbladet

Strandbergnybyline.LOW.jpgFörfattaren E L James har berättat att det började med hennes medelålderskris. Hon skrev sexberättelser på nätet om Bella och Edward från Twilight. Edward förvandlades till en hunkig multimiljonär med fyrkantig haka och sadistiska böjelser. Bella blev en oskuldsfull collegestudent som faller för honom – och ger sig ut på en sexuell upptäcktsresa i hans tortyrkammare. 

E L James gav sedan ut berättelserna som en boktrilogi, med huvudpersonerna omdöpta till Anastasia och Christian. Nu har de sålt i miljonupplagor och ska ges ut i över trettio länder. I höst är det dags för Sverige.

Fifty Shades of Grey är nu ett så stort fenomen att böckerna sägs ha skapat en helt ny genre – och om du tyckte ”tantsnusk” var ett nedvärderande begrepp, smaka på ” mommy porn”, det vill säga ”mammaporr”. Det antas att läsekretsen består av sexuellt frustrerade mammor på väg mot sin egen medelålderskris. Och det har gjort många upprörda. Mammor ska ju inte tänka på sex (om det inte är för att bli mammor igen)! 

Jag blev så irriterad på det där. Jag började läsa böckerna och ville gilla dem, men jag klarade bara av den första. Inte för att jag är pryd, utan för att språket är så hopplöst att det är en masochistisk övning att uthärda det – och inte på det bra sättet. 

När Anastasia för hundraelfte gången utropat ”holy crap” och ”holy Moses”, eller refererat till sin ”inre gudinna”, när Christian tar av sig småbyxorna ville jag kasta boken i väggen. 

Men det stora problemet med böckerna är rötterna från Twilight. För fastän Fifty Shades of Grey kan verka som en berättelse om sexuell frigjordhet, så finns samma moral där under ytan. 

Anastasia är en fin flicka, har inte haft sex, har aldrig ens varit full, och hon förstår inte själv att hon är snygg fastän alla andra säger det. Christian är en psykopatisk stalker men är egentligen en jättefin kille, om bara Anastasia lyckas få honom att inse det och lösa hans problem åt honom. 

Det är det verkligt perversa.

Mats Strandberg

 

MS.jpg

Vem vågar vara med i svenska Project Runway?

av Veronica Larsson, Aftonbladet

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgTV3 ska för första gången göra en svensk version av Project Runway, det amerikanska tävlingsprogrammet där ett gäng modedesigners lever tillsammans och tävlar mot varandra. Varje vecka utsätts de för mer eller mindre skruvade utmaningar, och resultaten bedöms av en kunnig jury. Den svenska versionen börjar sändas i höst, och jag är skeptisk. För det första pratar vi om TV3, kanalen som får allt att se fult, billigt och blodfattigt ut. Inte den bästa förutsättningen för en tävling i en så glammig gren som mode. För det andra lyckas sällan  eller ens någonsin  försvenskningar leva upp till sina amerikanska förlagor. Just det faktum att vi kan jämföra får den låga kvalitén att framstå som i nivå med botten av helvetesgapet. Jag försökte se svenska Top Model och det räckte inte ens med en skämskudde, jag var tvungen att gömma mig bakom soffan. För det tredje: De tävlande. I USA är de lika färgstarka som sina tyger. De är verkligt begåvade. De tar risker. De är hungriga. De vet vad som står på spel. För dem blir tävlingen ett episkt äventyr av Shakespeare-mått, och vi tittare rycks med i dramat. I svenska realitytävlingar har deltagarna lämnat tryggheten i sina medelklasshem och lyckas knappt engagera sig själva, ännu mindre oss som tittar. 

Men det roligaste med det amerikanska -Project Runway är att jämföra sina -egna åsikter med gästdomarnas. De tillhör -modevärldens mest framgångsrika personligheter. Det är de som ger tyngd åt programmet. Och här tror jag TV3 kommer få de största problemen. Den svenska modebranchens elit utgörs av en ängslig liten skara, som aldrig skulle befatta sig med en TV3-produktion. I skrivande stund är inga medverkande klara, men jag ska äta upp min hatt, -moderiktig eller ej, om det blir -mycket tyngre namn bland gästdomarna än den så kallade super-stylisten Jonas. 

Mats Strandberg

runaway.jpg

Du borde bry dig om modellernas fackförening

av Veronica Larsson, Aftonbladet

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgHäromdagen var jag inne i en leksaksaffär, och det slog mig att fotomodeller tycks vara på väg att bli de nya prinsessorna. Till exempel finns det dagböcker, ”designmappar”, målarblock och spel med tecknade, pastelligt pinnsmala ”modeller” med enorma ögon. Men det är inte bara barn som fascineras av modellerna. Amerikanska Top model är inne på sin artonde säsong. Alice Herbst vann häromveckan den svenska versionen i TV3. Och på torsdagar visar SVT dokumentärserien Modellagenturen. Det kanske inte är så konstigt att modellande är ett drömjobb för många, i en värld där människovärde ibland verkar mätas i utseende. Att då utses till ett ideal för oss andra att sträva efter kan ju framstå som den ultimata bekräftelsen. 

Sara Ziff, själv framgångsrik modell, har startat Model alliance. Initiativet är ett första försök till en fackförening för de vackraste av de vackra. Ziff beskriver en bransch som liknar det laglösa vilda västern, om än med champagne och märkeskläder. En bransch där 12-åriga flickor får jobba hårt utan seriös vägledning, där grova sexuella trakasserier är vardagsmat, där ansedda modellbokare agerar hallickar, där modeller systematiskt luras på pengar av sina agenturer, försätts i orimliga skuldfällor och beordras att leva på en riskaka om dagen. Vilket drömjobb, eller hur? Model alliance har förstås bemötts av en del föraktfulla fnysanden. Långbenta skönheter väcker många känslor, men sällan sympati. Men vad organisationen vill uppnå är bara samma rättigheter för fotomodeller som för andra yrkesgrupper.

Nu till anledningen till att du borde bry dig: Så länge de inte kan ställa krav kommer de att fortsätta utnyttjas. Hetsen efter allt smalare kroppar kommer att fortsätta (snittvikten för modeller har de senaste 20 åren sjunkit från 54 till 46 kg). Småtjejer, ännu fria från de fasansfulla kvinnliga formerna, kommer att fortsätta spela vuxna på catwalken (i våras trotsade till exempel Marc Jacobs New York fashion weeks riktlinjer och använde 14-åriga modeller). Allt det här skapar ideal för resten av oss. Och så hänger allt samman. 

Mats Strandberg

 

modell.jpg

Gud vad jag hatar ”sköna killar”

av Veronica Larsson, Aftonbladet

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgDet senaste året har jag lärt mig att hata ”sköna killar” på allvar. De är klart överrepresenterade inom yrken som kallas kreativa, trots att de själva är motsatsen till kreativa, men de finns precis överallt. Jag vet att ni alla stött på dem. 

De är de där killarna som redan i högstadiet lärde sig konsten att låta alla andra göra jobbet åt dem på grupparbetena. De satt med nerdragna mössor och vickade på stolen eller hängde över bänken och halvsov och bara var så jävla sköna. Det enda de var intresserade av på allvar var att bli kompisar med andra sköna killar, och det blev de främst genom att enas om hur töntiga alla andra var. Särskilt just de som gjorde jobbet åt dem, för att inte hela gruppen skulle få underkänt. ”Den sköne killen är lite som en kalv på grönbete”, skrev Annina Rabe redan 2006 i en tv-krönika om alla sköna killar i Kanal 5. ”Han tar för sig. Ingen kan stoppa honom. Världen är en lekplats där han kan ha grymt kul, hela tiden. Varför skulle han missunna sig det? Han är ju skön!”

De sköna killarna funkar nämligen precis likadant när de vuxit upp. Eller vänta nu… ”vuxit upp” är förstås helt fel uttryck. De har bara blivit äldre. Annars är det ingen skillnad alls. De är skitdåliga på sitt jobb, särskilt eftersom de tycker sig stå över själva arbetsuppgifterna – att faktiskt jobba är ju så oskönt – så länge det inte handlar om lunchmöten och representationsdrinkar med andra sköna killar i samma bransch. Det värsta är att det funkar! 

De sköna killarna vinner alltid! Sköna killar med maktpositioner väljer alltid att hjälpa andra sköna killar! Och medan de anser sig vara schyssta, sköna killar som bara tycker att alla andra borde lära sig ta det lite lugnt, lämnar de efter sig drivor av utbrända människor som försöker sköta både sitt eget jobb och de sköna killarnas. Gud vad jag hatar dem och deras uppblåsta självbild! Gud vad de är motsatsen till sköna! Kan vi alla komma överens om att sluta låta dem pågå? Kan vi rensa ut det här ogräset? Sluta gå på myten om sköna killar som sköna killar själva lyckats skapa? 

Mats Strandberg

 

mad.jpg

Festerna som ska fixa populariteten

av Veronica Larsson, Aftonbladet

15s16-strandberg17-447.jpgI nya filmen Project X, som producerats av Baksmällans Todd Phillips, bestämmer sig en 17-årig kille för att ordna en födelsedagsfest. Hans föräldrar har lämnat honom ensam hemma i lyxkåken över helgen. Gissa om det spårar ur? Jodå. Klipp till gigantiska folkmassor i kvarteret, en bil på botten av swimmingpoolen, och repliker som Det är en dvärg i ugnen! Det är helt urflippat. Men är det orealistiskt? 

Två av mina mest traumatiska minnen från tonåren handlar om fester. Som tonåring i lilla Fagersta behövde man inte en lyxkåk för att folk skulle vilja komma. Det räckte med att ha en lägenhet inom krypavstånd från Folkets Park. Man behövde inte ens vara populär. Faktum är att det var just därför jag så gärna ville ha en fest. Jag blev själv aldrig bjuden på några, så jag bestämde mig för att ha en egen. Skitsmart, eller hur? Och eftersom min familj bodde en bit utanför stan, lyckades jag övertala min farmor att få låna hennes lägenhet. Så att jag kunde ha en liten stillsam födelsedagsmiddag med några vänner. 

Klipp till gigantiska folkmassor i farmors trapphus. Någon stal hennes smycken. Andra dansade på bordet så att det gick sönder. De pajade stereon och repade alla hennes skivor med Vikingarna. Katten slängdes in i en garderob. Det kräktes och röktes överallt. Och en tjej som hatade mig hade tejpat upp mitt skolfoto från sexan på insidan av toalocket, så att folk lättare skulle kunna spy. 

Jag hade hur kul som helst. Jag gick raka vägen hem från Folkets park mitt i natten, drog täcket över huvudet och låtsades som om inget hänt. Nu när jag tänker på hur pappa och farmor väckte mig på morgonen, när jag tänker på deras blickar, kan jag fortfarande känna samma förlamande ångest. Förlåt farmor! Och förlåt- -Sotis, katten som flög ut ur garderoben när farmor öppnade den, och sen gömde sig under soffan och inte kom fram igen på hur länge som helst. Jag fattar inte hur jag kunde göra- så mot er! Och jag fattar ännu- mindre hur jag kunde göra om exakt samma sak igen nåt år senare, fast den här gången hemma hos mammas kompis Annika. Förlåt Annika! Jag dör nästan av skam nu. Måste. Komma. Ihåg. Hur. Man. Andas. 

Mats Strandberg (på bilden 17 år och sugen på fest!)

Skärmavbild 2012-04-13 kl. 10.19.14.jpg

Så bedårande att man knappt står ut

av Veronica Larsson, Aftonbladet

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgPå fredag börjar TV4 sända New Girl, en amerikansk komediserie som du antingen kommer att älska eller hata. Det beror helt på om du älskar eller hatar en ”manic pixie dream girl”. Du kanske inte känner till uttrycket – som kan översättas till ungefär ”manisk älvliknande drömflicka” – men du känner garanterat igen henne när du ser henne. 

Hon är den där kvinnan som är som en liten flicka som är som ett litet väsen. Hon är vacker på ett sätt som inte är hotfullt. Hon är supernaturlig och jättespontan och använder aldrig för mycket smink. Ibland har hon lite lagom svåra psykiska problem men det gör henne bara mer bedårande och speciell. Hon har inga jobbiga ätstörningar men är gulligt liten och bräcklig, som en liten fågelunge ungefär. Hon ställer inga krav. Är nöjd så länge hon kan svepa in i en manlig huvudpersons liv och hjälpa honom att hitta tillbaka till sig själv. Och som en bonus gillar hon samma indierockband som han.  

Uttrycket ”manic pixie dream girl” myntades 2005 av filmkritikern Nathan Rabin när han sett Kirsten Dunst i filmen Elizabethtown. Han beskriver rollfiguren som ”den bubblande, ytliga filmskapelse som lär grubblande unga män att omfamna livet och dess oändliga äventyr och mysterier, men bara existerar i känsliga författares och regissörers feberaktiga drömmar.” Nöjessajten Jezebel har beskrivit henne som en ”idealiserad musa” som är gullig och ”utstuderat excentrisk”. 

Själv tycker jag att det finns något djupt obehagligt med dessa maniska älvflickor. Dels för att fantasibilden inte ger henne utrymme för egna tankar och mål med livet. Dels för att jag undrar vad som finns bakom hennes fnittriga mask. Finns där svarta hål av sorg som måste döljas till varje pris? Rycker hon vingarna av flugor när ingen ser henne?

Och nu kommer alltså New Girl, en tv-serie där en ”manic pixie dream girl” för ovanlighets skull får vara huvudperson. Zooey Deschanel spelar solstrålen som blir rumskompis med tre killar. Hon är som ett förvuxet barn, ständigt konfunderad och storögd. Och när hon vill muntra upp sin omgivning – vilket är hela tiden – brister hon ut i sång. 

Så himla tokigt! 

Mats Strandberg

 

strandberg8april.jpg

 

Sida 2 av 7
  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB