Få människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Det muttras om att de borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction. Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the city var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. 

I stället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att festa, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar i stället för vadmal och ringbrynjor. 

I stället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. De drack sliskiga vodkadrinkar ur martiniglas i stället för … ja, vad nu hobbitar dricker. Mjöd kanske? Sex and the city var egentligen aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen, men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret. 

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men kanske kommer något att hända nu, när lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden. Stora modehus och sminkmärken hakar på trender som skapats av tv-serier. Tv-fansen kan köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Och förra veckan skrev jag om hur tv-serier som Game of thrones, True blood och Mad men inspirerat glossiga kokböcker, så att fansen till och med kan äta samma saker som sina favoritkaraktärer. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare. 

Mats Strandberg