När skådisen och komikern Will Ferrell strax före jul i en amerikansk talk show berättar om svenska jultraditioner på ett sätt som får oss att framstå som en hop förvirrade knallkorkar, fnissar vi förtjust.
För att inte tala om hur nöjt vi kluckar när ”Sweden” eller ”Swedish” nämns i en långfilm och det görs häpnadsväckande ofta.
Och det är aldrig, aldrig, aldrig i något smickrande ljus.
Nej då, vi är ett land av blåsta blondiner som heter Inga och inte lyckas få ihop deg nog för att köpa något att dra på sig över bikinin.
I lömska attacker har vi låtit resten av världen drabbas av Ikea-förbannelsen ’’det fattas tre ­mojänger’’ och vi har inte fantasi nog att äta ­något annat än köttbullar, än mindre att skämta.
Hade det inte varit för oss hade Stockholmssyndromet aldrig uppstått och när svenskar ­pratar säger de oftast ’’Helvete, helvete, helvete’’, vilket ju ligger helt i linje med vår bergmanska dysterhet.
Fast jag tycker nog att jänkarna har missat ett av de knasigare nationaldragen: Att ständigt referera till Astrid Lindgren och det på ganska oklara grunder.

Tänk dig någon som aldrig hört, sett eller läst något av Astrid Lindgren och ni tar en biltur ute på vischan och du utbrister hänfört:
– Åh, men titta! Det är ju rena Bullerbyn!
– Qué? Bullerbyn? Vad betyder det?
– Jamen, alltså … En by. Med tre hus och en massa barn.
– Jaha. En massa barn. Inga vuxna?
– Jo. En blind farfar, i alla fall.
– Jaså. Jaha. Och vad gör barnen då?
– Gör och gör … De köper falukorv. Eller de GLÖMMER att köpa falukorv. Så härligt.
Här kommer din bekanting att ge upp, möjligen snurra med pekfingret i höjd med tinningen och försöka prata om något annat.
Fast du tänker inte ge dig, särskilt inte om det råkar finnas en glimt glittrande vatten i närheten.
– Nej men, som Saltkråkan, då.
– Què? Saltkråkan? Vad betyder nu det, då?
– Saltkråkan är en ö med några hus och en massa barn. Och en hund.
– Jaha.
Suckar din bekanting tungt.
– Vad gör barnen då?
– Gör och gör. De lallar väl mest omkring och tittar på en gubbe som ramlar i vattnet.
– Låter ju fantastiskt.
– Du fattar inte. Det är ju typ som Kling och Klang.
– Kling och Klang?
– Poliserna i Pippi Långstrump, vet du väl. Väldigt roliga.
– Jaha, vad gör de, då?
– De jagar Pippi men kan inte få tag på henne.
– Och Pippi är …?
– En nioåring som är jättestark och bor ensam i ett stort hus.
– Gör hon något mer? Eller vänta, hon går mest omkring och så där?
– Ja! Just det! Hon letar saker och vägrar gå i skolan. Så härligt.
– Vi struntar i Bullerkråkan och Saltön nu. Ska vi inte äta?
– Jojomensan! Ett tabberas som skulle ha fått ögonen hos Kommandorans fattighjon att tåras.
– Kommandoran… ? Nej, glöm det!

 

Veckans krönikör
Namn: Karin Ahlborg
Ålder: 53.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.
Familj: Fyra söner.
Bor: I Nacka.

4 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en 20 år gammal flaska pepparsås från Grenada som bara blir ondare och ondare.

Min vision av himlen är …
… att det är rätt dött där.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… vänligt påpeka att säkerhetsnålar som örhängen ser rätt … efterblivet ut.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… hänga hemma hos folk för att ta reda på exakt hur mycket det ljugs på Facebook. Och snacka om att jag skulle ha en statusuppdatering med studs dagen efter.