I morgon ska jag göra någonting jag aldrig gjort förut.
Och kanske aldrig kommer att göra igen.
Eftersom jag är sportjournalist till yrket kanske ni tror att jag ska åka på ett stort mästerskap någonstans långt bort.
Att jag ska se häftiga matcher, träffa stora stjärnor, bo på fint hotell, och kamma hem ett fett traktamente för ”besväret”.
Det är ju sånt sportjournalister gör.
Men nej, jag ska göra någonting mycket större och viktigare än så.
Jag ska gå på pappaledighet.
Koka gröt, byta blöjor, torka snor, läsa sagor, tvätta väldigt små kläder väldigt många gånger.
Jag ska vara borta i åtta månader, över vinter, vår och sommar.
Över OS, Champions League-finaler och VM
i Brasilien.
För mig känns det lite overkligt.
För många andra tycks det helt overkligt.
När jag berättat om mina planer har flera manliga sportjournalistkollegor tittat konstigt på mig och sagt: ”Ja, kul, men du ska väl fortsätta skriva?”.
Nej, jag ska vara pappaledig.
”Jo, men dina krönikor ska du väl fortsätta med?”.
Nej, jag tänkte vara helt ledig för en gång skull.
”Jaha, häftigt, men lite tv blir det väl ändå?”
Otroligt.

När jag lämnade in min ledighetsansökan dröjde det bara någon dag innan en överordnad ringde.
Han undrade om jag ändå inte skulle ta och jobba lite under pappaledigheten.
Gärna direkt, under de första veckorna.
Mest för min egen skull, förstås.
Jag har ingen säkerställd statistik på det här, men det är ganska uppenbart att manliga sportjournalister inte är överrepresenterade i kategorin pappor som tar ut längre, sammanhållande föräldraledighet.
Att förlänga semester med ett par veckor är ­däremot mycket populärt.
Vi föräldrar har det bra i Sverige, vi lever i ett föregångsland när det kommer till föräldraförsäkringen.
De allra flesta kan faktiskt dela föräldraledigheten rakt av.
Vad är det som är så uppseendeväckande med att just jag vill vara hemma?
Är det för att jag är man?
Sportintresserad?
”Medieprofil”?
Förmodligen en kombination av alla tre.
Och en ganska mossig syn på hur en sportjournalist är.

Om det fortfarande är någon som ­tvivlar så vill jag här och nu passa på att tala om en sak.
Jag kan inte komma på någonting som skulle kunna kännas ens i närheten av lika meningsfullt som det som nu ­väntar.
Jag ska leka med en gammal stekspade, leta efter den där strumpan som alltid försvinner, spola vatten i kranen, åka pulka, bada, äta potatismos med händerna, sova middag, räkna hur många gånger min dotter stänger av tv:n under en OS-femmil.
Och så ska jag vara högst delaktig och närvarande när vi tillsammans plockar ut allt ur en kökslåda, stoppar tillbaka allt igen, plockar ut, stoppar tillbaka, plockar ut, stoppar tillbaka – och ­plockar ut allt en gång till.
Vi ses.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… flera liter mellanmjölk. Är jag på riktigt bra humör kan jag ensam dricka en hel liter till middag.
En låt alla borde lyssna på är …
… The Creeps, Right Back On Track.De här pojkarna vet hur man använder en hammondorgel.
Min vision av himlen är …
… att det är ljust och fint. Alla är gråhåriga och hyggliga.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga åt den där heraluen att sköta sig i skolan, läsa mer böcker och ge fan i snuset.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Olof Palme eftersom han inte borde gå ut i Stockholmsnatten utan livvakter.
Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… gå och hämta ut allt hemligstämplat material från ”Palmerummet”.