I våras recenserade jag två antologier, Brev till min dotter och Saker jag hade velat
veta när jag var 15, som hade det gemensamt att det var äldre kvinnor som skrev till yngre. Det var många gånger insiktsfulla och kloka texter som helt klart innehöll goda råd till det uppväxande släktet. Men när jag läste dem mindes jag lite av hur det var att faktiskt vara 15 år och en sak mindes jag särskilt tydligt: det var fullständigt ointressant att ta råd av vuxna kvinnor. Och vuxna, det var alla över 20.

Vuxenlivet, trodde man, fungerade som en naturlag – det skulle bara falla på plats. Nån gång mellan 25 och 30, ungefär, skulle man ha allt – familj, jobb, hem, vänner – klart och livet skulle liksom vara färdigt.

Ha! Jag är nu 47 år och en sak har jag lärt mig: det blir aldrig färdigt. Att få de där bitarna på plats är ett ständigt pågående jobb. Ja just det, ett jobb. Visst kan man bara låta tiden ha sin gång men det betyder oftast att inget alls händer och om det mot förmodan gör det så är det inte det du ville.

För att göra det hela mer konkret så kan jag se mig om i mitt eget och vännernas liv just nu och det jag ser är det här: äktenskap i gungning, små barn med små problem och stora barn med stora, någon har en mobbningssituation på jobbet, en annan vill byta jobb för tredje gången på två år, gamla vänner som blir osams och över allt åldrande föräldrar med allt längre medicinlistor.

Jodå, det händer förstås bra saker också: nån blir nykär efter en jobbig skilsmässa, en som får en bok antagen och utgiven, nån får ett mycket välförtjänt toppjobb, det kommer en sladdis, en annan kommer tillbaka efter en lång sjukskrivning.

Det. händer. saker. hela. tiden. Man kan tro att det bara är ett talessätt men det är alldeles sant att vila, det får man göra i graven.

Jag ska inte bagatellisera riktigt svåra händelser, som dödsfall, sjukdomar och skilsmässor, men dessa andra ständiga justeringar av livslinjen tillhör ju också livets charm. Om det verkligen hade varit som man trodde när man var 15, att allt var klappat och klart vid 28, skulle ju tillvaron vara rätt trist. Och när livet är tufft är det också skönt att baserat på egen erfarenhet veta att det kommer att vända.
Någon gång.
Jag kan skriva detta här, trygg i förvissningen att de som kommer att läsa mest är män­niskor i min egen ålder som säkert känner igen sig i det mesta. 15-åringarna struntar i våra samlade klokskaper och det är nog bra eftersom ett råd från mig så lätt skulle kunna låta som en varning och att gå ut i livet med rädsla är ingen bra förutsättning.

Förlåt, vad sa du? Borde jag se över mitt pensionssparande? Äta mer kalcium för att mota benskörheten i grind, ställa mig i kö till äldreboenden och skriva ett testamente?

Äsch, det hinner jag sen. Jag har fullt upp med annat just nu.

Fotnot: Brev till min dotter (red Elcim Yilmaz, Forum) och Saker jag hade velat veta när jag var 15 (red. Johanna Wester och Diana Olofsson, Norstedts).

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… människor som kan vara genuint roliga utan att vara det på någon annans bekostnad.

2. Jag vill bli bättre på …

… franska.

3. Nästa resa går till… 

… Boden, för julfirande.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… 1955 eftersom det vore roligt att få träffa min mormor, som dog 1956.

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredagsbilagan Femplus.