Åh vilken kväll med Chris Isaak! En sån stilig karl. Om jag är hälften så stilig när jag är 54, så är jag väldigt nöjd. 

Men vad tossigt det hela började. I godan ro satt jag och min fine vän K och tog en Jim Beam on the rocks (lite amerikanskt så där) på en bar väldigt nära Filadelfiakyrkan, där Chris skulle spela. Vi tittade på klockan. Lite efter åtta. Dags att dra kanske? Vi går in men kommer på att vi nog måste gå på toa först. Medan vi står och kastar vatten hör vi en bekant stämma liksom i bakgrunden. ”Är det Chris Isaak? Nää?”. Men, jo det var det. Zip! Och iväg. Vi rusar upp för första bästa trappa och in i lokalen och möter… Chris Isaak! Den gode Chris var nämligen ute i publiken som skojflirtade under låten Love me tender. Herregud. Så nära. Så fin. Chris… 

Resten av kvällen gick förstås i dur och jag kom ofta på mig själv med att sitta och le. Ni vet, så där hjärtligt och varmt man kan le ibland. Tack igen.