STRANDBERGS KRÖNIKA 17 oktober:

Ni svenskar är så konstiga, säger min kompis amerikanska kollega. När ni lyssnar på Robyn-låten dansar ni helt euforiskt, men när jag hör den vill jag bara sitta ner och vara deprimerad. Det är ”Dancing on my own” hon menar. Robyn sjunger om att dansa ensam i ett hörn och plåga sig själv genom att se på när killen hon älskar kysser någon annan. Det är nästan exakt samma tema som i ”Be Mine!”, fast där hjälper killen hon älskar sin nya tjej att knyta skorna. 

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men jag vet att jag älskar bitterdisco. De melankoliska texterna och basgångarna som mullrar av moll kan nästan bli en andlig upplevelse när man står på ett dansgolv omgiven av främlingar: Vi känner inte varandra, men vi har alla fått våra hjärtan krossade någon gång och nu tänker vi banne mig dansa tillsammans. 

Gjorde en efterlysning på Facebook och fick in massor av förslag på bittra discofavoriter. Här är några av dem: 

BeeGees: Tragedy 

Ultravox: Dancing with tears in my eyes 

Sanchez: Another chance 

Sophie Ellis Bextor: Heartbreak made me a dancer 

Bette Midler: To deserve you-remixen 

Basement Jaxx: Good luck 

Womack & Womack: Teardrops 

Danny: If only you 

Erasure: I love to hate you 

Freemasons: Uninvited 

Alcazar: Crying at the discotheque 

Human League: Dont you want me? 

Allt med Pet Shop Boys.

/Mats Strandberg