Rolf Lassgård spelar in en efterlängtad film i en skog, precis där vi vill ha honom. Rolf hör hemma i skogen, med otvättad skjorta och tredagars skäggstubb. Äntligen lite drag, äntligen en Lassgård som inte är en arg bitter gift man som gråter tills det kommer dregel 1:26 in i filmen. 

I stället ska han vara en arg bitter polis som löser mord bland inskränkta norrlänningar. 

”Jägarna 2”! Hurra. Jag vet inte hur många gånger jag har sett ettan, färre gånger än ”Strul” men fler gånger än ”Bridget Jones dagbok”. Jag älskar när Helena Bergström säger att hemskingen förmodligen inte duger till att knulla. 

Jag läser i tidningen att Rolf fått mer action än han hade bett om. 

När filmteamet skulle slussas in i ett älghägn (varför?) såg en upphetsad älgtjur sin chans att komma till, förlåt komma in. I en älgko i hägnet. 

Alla blev jätterädda och närmast stod Rolf Lassgård och var jätterädd, allt enligt Peter Stormare som själv var lika cool som ölreklamen där han stod och gömde sig bakom Lassgård. Stormare fortsatte genom att måla en bild av exakt hur stor Lassgård är; ”Nog är han stor men inte ens han har tyngd att sätta emot ett halvt ton älg” vilket jag tolkar att han tycker att nog är Rolf tjock som ett Lass med späck, men inte så tjock att han kan stoppa en älg som väger lika mycket som han själv. 

Rolf i sin tur berättar att instinkten sa honom att springa. 

”Den kom mot oss med hornen före” säger Rolf och jag tänker för mig själv att jag ändå har sett en hel del älg i mitt liv och jag har aldrig sett dem springa med röven före. 

Dramat var fort över när en älgfarmsarbetare sprang fram och ”skrek och gestikulerade” mot älgen. Samma för kåta älgtjurar som för barn med andra ord. Skrika och gestikulera. Gör en mental notering och hoppas att skrik och gestikulering även fungerar på björn, vildsvin och Joachim. 

Jag älskar älg. Jag har aldrig sett en tänd hane men jag har en känsla av att jag lär veta när jag står öga mot öga. Eller öga mot horn vilket är att föredra framför stjärt mot ”horn”.

För övrigt har jag väldigt svårt att tänka mig älgar som sexuella varelser. De är som värdiga, gängliga och lugna, som en blandning mellan Rickard Wolf och Tomas Östros. 

Ibland ser jag skogens konung simma i min barndoms vik, från en ö till en annan med sin majestätiska uppenbarelse. Det är alltid disigt och alldeles stilla när man ser det smyckade huvudet skära genom vattenytan på sin våta färd mot nya destinationer. 

Nu vet jag alltså att han ska över till andra sidan för att ligga.