WOLLINS KRÖNIKA 28 NOVEMBER:

Jag står i ett provrum på H&M på Drottninggatan i Stockholm. Jag har plockat till mig häftiga partyklänningar med glittrande stenar på (som jag aldrig köper) samt svarta byxor och grå toppar (som jag alltid köper).

Jag älskar provrum. Jag är mitt allra snyggaste i ett provrum vilket är synd eftersom det bara är jag som ser. Det blir inte riktigt samma sak att berätta: ”Jag var så otroligt snygg i provrummet tidigare i dag”. 

Jag hör två tjejer som pratar med varandra över väggarna. Det gör jag alltid. Jag hör alltid tjejer som provar kläder tillsammans, tjejer i min ålder. Jag har inte provat kläder med en kompis sedan gymnasiet. Jag vill vara ensam när jag handlar. Bryta ihop av jeans som är sydda för kvinnor med midja, det gör jag helst på egen hand. 

Tjejerna fnissar. De låter nästan alltid likadant de där tjejerna. De klagar på sina kroppar. De säger saker som: ”Jag ser ut som en korv”, ”Jag har ingen rumpa” eller ”Jag blir galen på min mage”. 

 

Och nu hör jag dem igen. Jag åmar mig och gör modellposér framför spegeln och tänker att det här är en väldigt snygg klänning som jag aldrig någonsin kommer använda.

– Jag var hos terapeuten i dag, säger tjej ett.

Hoppla. 

– Jaha, vad sa han då? frågar tjej två.

Och då berättar tjej ett det. 

Jag har stelnat i en sexig rörelse och tänker för mig själv: ”Hör jag rätt? Står de och pratar om detta så att alla kan höra?”För det är ju inte bara jag här (som just nu skriver en text om saken som över en halv miljon svenskar kan läsa), vi står i en rad om 20 omklädningsrum där människor hela tiden kommer och går. Personalen står ett par meter bort och av dem hör jag ingenting, de lyssnar väl de med. 

 

Tjej ett pratar på om samtalet hos
terapeuten och tjej två lyssnar inkännande genom väggen. 

– Vad sa han om Thomas då? Vad tyckte han att du skulle göra åt honom? frågar hon.

Det blir tyst och sedan hörs tjej ett stamma försiktigt:

– Tja, alltså, eh, låter det. 

– Vill du inte berätta? frågar väninnan.

Tja, så kan det ju vara. Eller också skulle det ju kunna vara så att hon just har insett att hon står i en provhytt i Sveriges största stad där människor bara är ett halvt handslag i från varandra. 

Jag andas ut och börjar krångla mig ur plagget som var en åtstramande storlek för liten när jag hör tjej ett ta sats igen. 

Och så börjar hon berätta. Och jag rafsar ihop galgar och plagg och försvinner ut på Drottninggatan. 

Vill jag höra om vad terapeuten tycker om Thomas så tittar jag hellre på ett avsnitt av ”In treatment”.